Cup's första Mugglisgame ^^

Omg perfeeekt!

Superbra!

Nu kommer min mall!

Namn: Sam Smith
Kön: Kille
Ålder (12-18 ) : 15
Distrikt: 3
Utseende: Lång, muskulös, rätt så brun hy, svarthårig. Håret är alltid rufsigt, för han vill bevisa att han är en vinnare.
Bra på (max 3) : Han är stark, ganska snabb och hanterar vapen med självsäkerhet.
Dålig på (minst 3) : Sam är inte särskilt smidig, rätt så trögtänkt och vet inte mycket om överlevnad.
Favoritvapen: Spikklubba, så att han bara kan svinga den och döda person efter person.
Frivillig? I så fall varför?: Ja, för han har tränat inför spelen sedan barndomen. Hans föräldrar ville inte att han skulle vara med i spelen fören Ban kunde lite mera, så det är först nu han får delta. Han Bill visa att han är en boss och en vinnare.
Motivation till varför du ska vinna: Det har Sam inte tänkt på särskilt mycket. Han vill få evig ära och visa vad han går för. Framför allt, han vill döda och trakassera andra.
Övrigt: Sam tror att han är bäst på allt, men egentligen är han otroligt dålig på det mesta. Hans föräldrar inser inte vilken hemsk typ Sam är. För de är han "deras lilla pojke som blivit så stor".

Haha, känns väldigt konstigt att "vara" en så hemsk och elak person... Sen brukar jag vara en tjej också... Det här blir spännande!

Jättebra!

Helt superduper azum! ;D

Distrikt 3 - Kille - PPP

Jag fnös när jag såg hur vår eskort, Maya Ling, hade blivit förnärmad så lätt. Hon var verkligen patetisk, precis som tjejen som hade anmält sig som frivillig, och som vår borgmästare.
Jag fnös ytterligare en gång, och ruffsade till mitt hår för att se ännu mer badass och vinnaraktig ut än jag såg ut innan. Det vad det som gällde när man skulle anmäla sig som frivillig, att se ut och ha attityd som en vinnare. Något som ingen annan förrutom jag hade.
Jag såg hur Maya drog en lapp ur kupolen med pojkarnas namn, och varje muskel i min kropp spändes. Det var dags. Jag skulle äntligen anmäla mig som frivillig och vara med i spelen.
"Leico Valdangelo!" hörde jag hur hon läste upp, och jag såg hur killen bredvid mig vacklade till lite, men hur han sedan rätade på ryggen. Hans krylliga svarta hår guppade lite när han började att gå mot scenen, och hans mörkbruna, nästan svarta, ögon kollade sig omkring. Han såg inte direkt rädd ut, men något med hans onormala hållning fick mig att tro att han var det. Inte för att jag brydde mig om en ful tönt som honom.
Jag såg hur han intog sin plats på scenen, och hörde sedan ord som klingade som musik i mina öron. Det ända ljud som kunde vara bättre var det som kom efteråt - min egen röst som ropade ut att jag var frivillig - och även ljudet av när en spikklubba slog ihjäl en oskyldig skitunge. Det ljudet var riktigt musik för mina öron.
Jag var tydligen den enda som hade anmält mig som frivillig, och därför fick jag såklart delta. Med stolta steg gick jag upp på scenen, och mesen som hade blivit utlottad gick ner.
"Så, vad heter du då unga man?" frågade Maya med sin basröst, som till och med var mörkare än min, och jag svarade coolt att jag hette Sam Smith.
Jag skakade hand med tjejen som skulle vara död om mindre än en vecka, och sedan föste fredsväktarna med oss till stället där vi skulle ta farväl av våra nära och kära. Det sista jag såg innan jag vände mig om var mina föräldrars chockade uttryck, men jag brydde mig inte. Deras lilla pojke skulle till spelen och ha lite roligt.

_______

Så, nytt kapitel ^^ Jag har haft ganska fullt upp med läxor och så, därför är det sent :3
Och btw, PPP, din karaktär får mig att tänka på en vältränad och snyggare Dudley på något sett xD

Super!

Distrikt 5 - Tjej - Majaluna

Jag suckade, och rättade till min svarta klänning. Vår barnhemsföreståndarina, Mrs. Corx, hade tvingat i mig den. Hon tyckte att även om man var ett barnhemsbarn, så kunde man ju se ut som en fin och vacker kvinna.
Min blick fästes på scenen, där vår eskort, Leonard L, precis skulle dra lappen till flickan som skulle delta. Jag var spänd, och började för första gången tveka på om det jag gjorde verkligen var så smart. Skulle mina föräldrar verkligen lägga märke till mig..?
Jag sköt snabbt undan tanken. tänk inte så Hazel! Du kan inte backa ur nu.
Min blick vändes återigen till scenen, och Leonard hade precis greppat en liten, tunn papperslapp från kupolen. Precis som han alltid gjorde innan han läste upp namnet så drog han ett skämt - ett urdåligt ett dessutom - för att värma upp publiken.
"Så..." började han och väcklade upp lappen. "Sarah Lorens!"
Jag hörde ett isande skrik från tolvårskategorin, och svalde hårt. Jag skulle göra det här, jag skulle göra det här och inte fega ur.
Flickan närmade sig med darriga ben scenen, och klev ostadigt upp på den.
"Några frivilliga då?" hörde jag Leonard fråga med sin pipiga röst, och hans havsgröna ögon glödde. Med hans svarta kostym till det och sitt havsgröna hår såg han riktigt... Skum ut...
"Jag anmäler mig som frivillig."
Min röst lät varken skrämd eller upphetsad när jag sa det, utan nästan... Uttråkad?
Leonard vände sig mot mig, och flickan som hade blivit uttlotad suckade lättat. Hennes röda hår släppte lite ur knuten det satt i, och hennes bärnstensfärgade ögon såg inte lika skräckslagna ut längre.
På min väg upp på scenen så såg jag en annan flicka i tolvårskategorin som var väldigt lik henne, och när den utlottade flickan hade kommit ner såg jag hur de omfamnade varandra. Synen fick mig att undra om jag också hade haft en syster som var sådär nära mig om mina föräldrar inte hade tyckt att jag var ett missfoster och behållt mig.
Jag suckade, och svarade uttråkat att mitt namn var Hazel Whiteice när Leonard frågade mig. Såna tankar skulle inte hjälpa mig att vinna spelet.
(Så som jag tänker mig Hazel's klänning: )

Distrikt 5 - Kille - Trädkatten

Jag stirrade blint på flickan som hade anmält sig som frivillig. Hennes lila hår var så speciellt, och hon såg riktigt rik ut i den där klänningen.
Jag såg hur Leonard sköt ett bländande leende ut mot publiken, och sedan så drog han snabbt upp en lapp ur pojkarnas kupol, och jag kände hur svetten började att rinna nerför min panna. Tänk om det var mitt namn som stod på den lappen?
"Så, vad har lila päls, svarta kläder och är oerhört vackert?" frågade Leonard, och gjorde sedan en konstpaus. "Vår kvinnliga deltagare Hazel Whiteice såklart!"
Jag suckade - hans skämt var ju inte ens bra. Försiktigt rättade jag till min svarta kostym, och puttade upp mina glasögon på näsan. När jag kände svetten på min näsa upptäckte jag att jag precis hade glömt bort att det kunde vara mitt namn på den där tunna papperslappen som Leonard höll i. Men å andra sidan, det behövde inte vara det.
Jag såg hur Leonard långsamt väcklade upp lappen, och sedan harklade han sig.
"Julian Fraser!" läste han upp med sin pipiga röst, och mitt hjärta stannade, och jag fick ingen luft. Bokstavligt talat.
Eller, mitt hjärta stannade inte, men jag fick ingen luft.
Jag kände ett slag i ryggen, och såg hur flickan bredvid mig hade slagit till mig i ryggen. Hon tittade på mig med en orolig min, och hennes vackra svarta hår la sig över hennes ansikte. Jag hostade till, och skakade sedan lätt på huvudet.
"Jag är okej."
Men det var en lögn, och jag visste det. Jag tyckte verkligen inte om att ljuga, men ändå gjorde jag det nu.
Försiktigt gick jag upp mot scenen, och intog min plats bredvid Hazel Whiteice. Varför, varför var det jag som blev utlottad?
Jag vände mig om och skakade hand med henne, och följde sedan efter fredsväktarna när de förde in oss i den stora byggnaden. Men det jag egentligen ville var att bara springa ifrån distrikt 5, hungerspelen och allting, och sedan aldrig mer komma tillbaka.
______

Nytt kapitel ^^ (det gick snabbt)
Förhoppningsvis kommer distrikt 6's slåtter imorgon :3

OMN!! SUPERBRA!!! ^^