Från helvetet och tillbaka

1. Din farsa är cool, jag spelar också piano

2. Lev inte upp till andras förväntningar - lev upp till dina förväntningar.

Super, som alltid.
Men usch, det är inte kul när man bara vill visa att man kan, men alla lägger så mycket press på en så det bara går inte. Jag vet tyvärr hur det kan vara :c

Bevaka med ett stort B. Du skriver helt fantastiskt. Love it ♥_♥

Bra^^

Supermegabra! Perfecion

Från och med nu så kommer det inte ett kapitel varje dag. Jag känner att det inte finns mycket att skriva om, så jag skriver när det finns något att ta upp.
Om jag ska skriva, så vill jag skriva något bra.
Men det blir som minst två kapitel i veckan.


♥ Kapitel 19 ♥
Hur kan man vara så känslokall,
att du inte såg,
du skrattade åt en levande varelse som faktiskt redan var sårad nog.


Hur många är det som har sett mig gråta?

Jag gråter nästan aldrig när någon ser, det leder bara till frågor och att personer låtsats att de förstår allting.
Det är bara en gammal vän, Wilma, mamma, pappa, Love och Mari som faktiskt har sett mig gråta.
Det har oftast berott på att jag blivit sårad - det har vanligtvis handlat om att jag känt mig totalt värdelös.
Jag får ofta den känslan när saker inte går så som jag vill att det ska gå. Som när jag gör läxor.

Det kan låta riktigt svagt, men att se andra göra bättre ifrån sig får mig att bli ledsen. Jag är glad för deras skull, men jag känner mig bara värdelös.
Senaste gången jag grät var den här veckan.

Jag och min pappa jobbade matematik. Jag hatar det ämnet, jag har nästan F.
Jag var okoncentrerad, kände mig bara ledsen, och orkade ingenting.
Jag slet åt mig matteboken och sa ovanligt högt:
- Jag pallar inte mer.
Sedan gick jag in till mitt rum, stängde dörren, släckte lampan, kastade matteboken på golvet och slängde mig på sängen.
När jag blir totalt nere mumlar jag för mig själv hur dålig jag är på allting. Jag vet inte varför, det bara blir så.
Min pappa kom in bara några minuter senare och frågade om jag ville vara ifred. Jag snyftade till som svar.

Min pappa dök dock upp ganska snart.
Han kramade om mig och berömde mig:
- Jag tyckte att du var duktig.
Min pappa är en bra tröstare, han vet vad man ska göra för att få mig glad. Man får inte lämna mig, hur mycket jag än ber.
Att bli lämnad får en bara att känna sig övergiven; om det finns någon som tröstar och försöker förstå så kan det hjälpa mer än vad andra tror.
Jag vill återigen säga att jag inte är svag.
Det är bara det att inte någon alls ligger lika lågt när det gäller självförtroende som jag. Det finns inte någon som lever i denna värld som för en enda sekund kan förstå hur det känns att vara instängd i dåligt självförtroende.

Nu när jag tänker efter har hela min klass sett mig gråta. Det är nog inte någon som minns den dagen, utom jag.
Jag hade skrivit en dikt, jag var glad och nöjd över den, och hade satt upp den i min bänk.
Ungefär en vecka efter så ville jag ta ner den eftersom jag inte ville riskera att någon skulle läsa den, då jag tyckte att den var väldigt personlig.

Dock så jobbade jag i ett annat rum den dagen, och några personer ifrån min klass hade öppnat min bänk och läst dikten.
Jag hade inte hunnit ta ner den då, och när Wilma meddelande mig att det var några stycken som omringade min bänk och läste min dikt så gick jag med henne.
Det var nog först när jag såg det själv som jag blev otroligt ledsen.
Folk läste den, och skrattade.
Jag mumlade till Wilma:
- Ta ner den.
Jag blundade i några sekunder, och när jag öppnade ögonen så höll Wilma på att ta bort den.
Jag såg att det var ännu fler som höll på att titta på den, så jag sprang fram och slet bort den. Wilma såg faktiskt en aning chockad ut.
Jag slet den i bitar, och jag kunde höra en avlägsen röst säga:
- Den var faktiskt bra!
Jag visste varför h*n sa det. Bara för att inte hamna i trubbel själv.

Wilma berättade för min lärare vad som hade hänt, medans jag fortsatte förstöra min dikt.
Jag höll den i min hand så hårt att mina knogar blev vita.
Personerna som hade läst dikten blev utskällda, men det var bara en jävel som bad om ursäkt.

De förstod nog aldrig vad de gjort mot mig.
Jag hade varit stolt över den i en vecka, några personer läste den och skrattade åt något jag hade arbetat med - det stod saker som var sanna, om hur jag kände.
Mitt självförtroende sjönk otroligt mycket den dagen, och jag blev genast missnöjd med min engelska ( då den var skriven på engelska ) och jag hatade mitt sätt att skriva.

Det här får mig fortfarande att bli ledsen - hur kan man skratta åt någons känslor som stod i text?
Visst, det var klantigt av mig att inte ta ner den direkt, men jag förstår inte hur man kan skratta åt något en person jobbat hårt med.
Jag var inte så duktig på engelska på den tiden, så jag hade kämpat i flera timmar genom att Googla och fråga min mamma om hur man stavade ord och hur jag skulle formulera mig.

Egentligen handlade det inte om vad de läste - jag menar, de fick veta hur jag kände då, och? Det handlade om att det var respektlöst och taskigt.
Jag grät verkligen mycket den dagen, det gjorde så ont att något jag varit stolt över blev hatat av alla andra.

Ni kanske undrar vad som hände med den där dikten.
Jag slängde den faktiskt aldrig...
Den ligger djupt nere i min gamla skolväska, bortglömd för alla men aldrig för mig.

men herregud vad awesome.. jag kan inte fatta att du gått igenom detta själv. vilka idioter till klasskompisar!