Skuggans födelse (DEK 2)

Tack så mycket hörrni! Det känns underbart att läsa era kommentarer, även om det i nuläget endast är två som kommenterar ^^ Men tanken på att det kanske finns fler som läser, eller åtminstone bevakar tråden, utan att kommentera gör mig glad ^_^ x)
Jag tänkte ge er ett till kapitel nu då jag ska resa bort under två dagar, så det blir två dagars paus innan nästa kapitel kommer!

•••

Kapitel 11


Ett. Två. Tre. Fyra.
Fyra sekunder. Det är så lång tid det tar att komma till skolan när jag använder Jords vägar.
”Det där borde vara ett måste”, muttrar Angel avundsjukt.
”Det är det minsta man kan säga”, muttrar Dominick instämmande. Jag ger honom en sur blick. Jag är fortfarande arg för att han är gammalmodig.
Han lägger ana armen om min midja och jag bara fortsätter gå mot skolbyggnaden.
Klockan ringer precis in.
”Kom igen nu, Laurina”, säger han och skrattar lite. Jag kan inte se på honom. Om jag möter hans blick kommer han antingen skratta eller tystna helt och säga förlåt om och om igen.
”Kom igen nu, efter giftermålet, sade jag ju”, försöker han. Jag vänder mig ilsket om.
”Du vet att jag är sexton, va? Och att jag snart är sjutton?” frågar jag och känner ilskan koka inom mig. Jag är förbannad på grund av att jag trodde att vi skulle gå hela vägen, jag skämde bort mig helt och hållet. Fast jag är ändå lättad, jag tror inte att jag skulle vara redo.
Han fattar tag i mina händer. Jag står i regnet och ser tvekande på hans välbekanta fingrar som tar tag i mina och känner knappt när regnet tilltar i styrka och blöter ner mig och mina kläder.
”Jag kan fria här och nu, om du vill, fast då blir det ingen ring. Och då håller jag inte mitt löfte. Men säg mig, skulle det ändra dig åsikt? Jag känner dig bättre än någon annan, du är inte redo än, även om du vill det. Du är alldeles för… du”, säger han och ler svagt och styrker mig över kinden med ena handen. Jag känner rodnaden stiga och ilskan släppa. Det känns som en våg med lugn kommer in mot land och tar med sig all ilska ut till det enorma havet så att ingen någonsin lyckas hitta den igen. Jag stirrar ner mot marken och ler dumt medan bilder av Dominick som friar flyger igenom huvudet. Jag slutar le och ser upp mot honom och känner mig korkad, lättlurad.
”Du vet praktiskt taget allt om mig, till med hur jag agerar och vad jag känner i olika situationer medan jag knappt vet något om dig!” säger jag och känner mig plötsligt ledsen. Livet när jag inte visste att Dominick var min skyddsängel var ett liv i okunnighet, ett liv jag vill ska lägga bakom mig för all framtid.
”Rabbla upp allt du kan om mig, vare sig det verkar meningslöst eller inte”, ler han lekfullt. Jag tar ett djupt andetag och börjar.
”Du heter Dominick Matthias Petrov, är 1, 86 centimeter lång. Du fyller tjugotredje november, har Skytten som stjärntecken, ditt personnummer, din favoritfärg är röd, personen du älskar mest i livet är jag – annars dödar jag dig, jag menar allvar – ” han skrattar till, ”i dina framtidsplaner finns jag med, din mamma är död, du har fyra syskon, tre yngre bröder, en storasyster – Alexander, Jeremy, Aaron och Mia – din pappa heter Richard, du är nog en av dem starkaste änglarna i Änglarnas stad, du har Luft som huvudelement, är gammaldags, älskar att reta mig, du har naturligt lättlockigt brunt hår, och fixar inte till det som alla andra macho killar här på skolan, du tänker skydda mig livet ut, och verkar inte särskilt rädd för Ashley…” Han avbryter mig.
”Varför borde man vara rädd för henne?” Hans fråga hänger i luften och jag har inget bra svar.
Sedan kommer jag på svaret. ”Hon har manipulerat min så kallade rädsla för henne! Det enda hon faktiskt har gjort är några billiga trolleritrick!” Jag svär så mycket åt henne att det låter som en förbannelse. De få personer som fortfarande inte har gått in till skolbyggnaden ser konstigt på mig. Angel och Patrick är borta – de ville väl inte komma försent, antar jag. Dominick ser misstroget på mig och nu ligger hans båda händer på mina axlar istället.
”Det går inte att frammana en känsla som inte finns, inte en riktig känsla i alla fall. Inte utan riktigt stark magi”, säger han allvarligt. ”Jag är inte rädd för henne för att jag har känt henne livet ut, och ja… hon är ganska patetisk, om man ska vara ärlig. Och om jag ska vara ärlig jag med, så är jag väl inte heller helt orädd för henne. Att sälja sin själ till en demon är en allvarlig sak. Och att bruka svartmagi är ännu värre. Jag tror jag fortfarande är lite chockad över hennes beslut. Och glad för att hon egentligen inte har gjort något mot oss. Det som gör dig rädd och arg är nog vetskapen om att hon när som helst praktiskt taget kan komma och klämma livet ur oss, men att hon bara leker med oss just nu. Gör oss mer rädda för henne, räddare än vad vi i vanliga fall skulle ha blivit. Hon iakttar oss förmodligen just nu och älskar att vi diskuterar det här, här och inte där inne i skolan där vi är beskyddande – av någon underlig anledning. Hon blir glad för varje ord vi yttrar men förbannad när hon förstår att hon inte lyckats skrämma ihjäl någon av oss. Har jag inte rätt, Ashley?” Den här frågan hänger inte i luften utan besvaras av hennes vanliga, gälla och galna skratt. Dominicks händer försvinner från mina axlar och han ställer sig bara vid min sida och spanar med blicken.
”Inte trodde jag att du hade blivit så stark”, fnittrar hon förtjust och uppenbarar sig i ett moln av svarta, slingrande trådar som följer hennes minsta rörelse. Hennes svarta, raka hår faller ner över hennes bröst ner till midjan medan hennes svarta ögon utan slut ser på oss med en hatisk glimt. Hennes porslinsfärgade hy ser sjuklig vit ut i det här vädret. Hon flaxar med vingarna och ruskar på sig som en våt hund till ingen nytta – regnet träffar henne ändå och blöter ner henne. Till skillnad till Dominicks vingar så skimrar hennes vingar inte svagt utan är stora och syns, varenda fjäder och varenda millimeter av dem. Några av dem gigantiska fjädrarna ramlar ner på asfalten.
Jag känner hur jag bleknar. Här står hon, mitt framför mig. Med blod rinnande från underläppen.
Hon fnissar belåtet och verkar se att jag stirrar på blodet.
”Oj, lite av lunchen blev visst kvar”, säger hon och torkar bort det med fingret. Hon slickar upp det med en tunga som verkar tillhöra en orm. ”Nej, vänta. Frukost blir det väl.” Hon ser på Dominick och fladdrar lätt med ögonfransarna innan hon sneglar på mig och bryter ihop av skratt.
”Är du verkligen… verkligen säker på att jag inte lyckades skrämma livet ur henne?” flämtar hon mellan skrattsalvorna till Dominick. Han skakar på huvudet.
”Ser man på. Mer patetisk än vanligt till och med.” Hon avbryter sig abrupt och tittar hatiskt på honom. Hennes blick smalnar.
”Vad? Har du kommit att tänka på något, för första gången någonsin?” undrar Dominick och ser hatiskt på henne.
”Hur länge har du skådespelat i min närhet?” blänger hon och jag förstår inte vad hon menar. Dominick drar på munnen.
”Du lyckades klura ut det till slut. Smart, verkligen. Det måste ha varit det smartaste du har gjort hittills. Och svaret på din fråga är: sedan mamma berättade att du hade dödat din egen mamma.”
Det här händer bara inte. Det är bara i galna filmer och böcker man pratar med sin ärkefiende. Man pratar bara inte med personen som vill se en död. Och speciellt inte om vill vara orsaken till ens död. Det är något som bara sker i filmer och böcker.
Men ändå står jag här. På trottoaren, bara ett steg ifrån skolans skyddade område, men kan ändå inte röra mig. Fan också.
”Är det mitt fel att hon gick och valde honom?! Att hon använde just honom som leksak?!” skriker hon till svar. Dominick trampande på en så öm tå att den redan är blå.
”Nej. Det var ett misstag. Det var det verkligen, om hon hade låtit bli så skulle du inte ha födds, var det du ville?” frågar han. Hon börjar flina.
”En sak var väl bra, antar jag. Hon gjorde ett förnuftigt beslut. Hon kunde bruka svartmagi på grund av en ’gåva’ hon fick. Att gå och bli gravid med en från häxsläktets barn var det enda bra beslutet hon gjort. Han var helt död på magi, men det flyter lika klart som solen i mina ådror”, ler hon nöjt.
”Så det var inget misstag? Du är nöjd med att leva?” Dominick höjer roat på ena ögonbrynet.
”Äh”, säger Ashley och rycker på axlarna, ”jag skulle kunna klara mig utan skiten till liv. Mycket bättre att slippa orderna från Mörker ibland. Och snorungen som är Mörkers utvalda är väl inte bättre själv. Men jag måste säga att jag verkligen har blivit fäst vid smaken av blod, jag tror jag ska ändra mina meddelanden så att det inte är skrivet av blod nästa gång.” Hon trummar fundersamt med pekfingret mot hakan men skakar sedan på huvudet.
Nu är det Dominicks tur att flina.
”Så om livet är en sådan plåga så varför tar du inte bara självmord?”
Hon skrattar ihåligare än vanligt och kommer emot oss med svingande höfter medan hon pratar. Hennes klackars ljud ljuder över kvarteret när hon tar ett steg och hennes klack och asfalten möts.
”Om det ändå vore så enkelt, sötnos. Den frågan ställer du bara för att reta mig. Men jag svarar ifall du har glömt. Vi. Från. Änglasläktet. Kan. Inte. Dö. Med. Fri. Vilja. Försök skjuta dig själv i huvudet och du ligger nere på marken med en fruktansvärd huvudvärk, fast inte död. Ta en kula för en person du vill skynda och du ligger död på marken, vilket är en nackdel för de som är skyddsänglar. Du om någon borde ju veta det, med tanke på vad som hände med din kära mor.”
Hon ler förtjust när Dominicks blick flackar till.
Hon står framför oss, mer exakt, framför Dominick. Hennes hand far ut mot hans axel och hon börjar gå runt honom medan handen rör sig över hans kropp, som om jag inte ens fanns här. Min hand far ut mot hennes arm som ett gensvar. Hon är fast i mitt grepp.
”Du har inte glömt mig, va? Personen du vill döda? Flickvännen till killen du försöker charma?” undrar jag och hon ger mig en hatisk blick innan hon tittar äcklat på handen på hennes arm.
”Släpp mig.”
”Nej”, säger jag sammets lett och hör själv hur falsk jag låter. Jag börjar få en bultande huvudvärk, och det känns som om blixtarna igår natt återuppstår – i mitt huvud. Hon putar argt med läpparna.
”Jag hade tänkt vara snäll. Varken snorungen som är Mörkrets utvalda eller Mörker själv vill se dig död. Men eftersom att du vägrar släppa mig måste jag döda dig för att få min arm tillbaka.” Hon ler lika falskt som jag och försöker sedan rycka åt sig armen. Och försöker igen.
”Sade jag nej, så sade jag”, säger jag och klämmer åt hårdare så att hon verkligen inte kan komma loss.
”Vad fan är det med dig?” frågar hon och försöker slita åt sig armen igen medan regnet rinner över hennes arm. Mitt grepp rubbas inte en enda millimeter fastän vattnet. ”Dra åt helvete”, gnyr hon och börjar röra på läpparna och ser på mig med en slug och lömsk blick som är fylld av raseri och visar vad hon tänker göra. Inga ord kommer ut men jag förstår vad hon håller på med. Jag tar ett hårdare tag om hennes arm och trycker upp den mot hennes rygg. Hon skriker och besvärjelsen – eller förbannelsen – avbryts.
”Är det inte lustigt”, börjar jag viskade nära hennes öra, ”att i slutändan är det jämt det jag som vinner, oavsett vad du än gör?” frågar jag henne. Hon skrattar bara men skrattet övergår till ett plågat skri när jag trycker upp hennes arm hårdare.
”Är det inte lustigt att du jämt vinner över mig genom att visa din onda sida?” gnyr hon hatiskt. Jag stelnar mentalt till.
Vad gör jag egentligen? Förra gången jag vann emot henne så försökte jag praktiskt taget döda henne, även om det inte var min el.
”Laurina… Är det där verkligen så… smart? Det här är inte du, mitt hjärta”, säger Dominick och hans händer ligger genast på mina höfter i en beskyddande gest samtidigt som den betyder att han är vid min sida. Jag skakar på huvudet och försöker bli mig själv igen.
”Självklart inte. Det här är varken smart eller jag, men senast jag gjorde ett smart drag började Elementen prata om deras undergång.” Jag ser inte på Dominick men känner hans oroliga blick i nacken. Jag böjer mig fram till Ashley igen.
”Du förstår, utan Mörker finns inte Ljus och utan Ljus finns inte Mörker. Vilket betyder att jag helt enkelt kan döda dig om jag vill – men till skillnad från alla på Mörkers sida så skulle jag få så dåligt samvete att det skulle bli min död. Men visst är det härligt att känna styrkan av Jord? Hur jag bryter din arm utan några som helst problem?” undrar jag.
”Vad i hela fridens namn snackar… AJ!” Hon tjuter så att det ekar trots det tomma stället vi är på. Det enda som faktiskt finns i närheten är skolbyggnaden, trädet på gräsmattan och parken. Jag klämmer bara så hårt som jag vet behövs för att hon ska bryta armen. Hon skrattar plågat som om jag berättade världens roligaste sak.
”Laurina. Stopp. Det här är verkligen inte du”, säger Dominick med varnade ton och försöker vända på mig. Jag rör mig inte en millimeter. Ashley fortsätter skratta sjukt.
”Äh, Dominick. Låt henne. Låt henne krossa vartenda ben i min kropp. Låt mig sakta fortsätta förgifta hennes sinne. Låt mig bryta ner försvaret i hennes sinne. Låt henne döda mig. Låt henne släppa ut sin mörka sida. Låt henne gå över till den sida vi alla egentligen tillhör, Mörkers. Låt henne vara sig själv. Låt henne missbruka Elementens krafter och döda dem. Vet du, låt henne till och med döda Mörkers utvalda så att hon blir Mörkers högra hand, hon skulle ju ändå blivit det om inte Ljus och snorungen kom i vägen.” Hon fnittrar förtjust igen men fortsätter skrika när jag lätt pressar hennes arm.
”Så fan heller”, väser Dominick bakom mig. ”Släpp henne. Låt hennes sinne vara.”
”Jag lockade bara fram hennes dåliga sida. Fast jag måste medge att det var svårt att hitta något dåligt i henne. Men hennes skam över att ha skämt ut sig i morse var det bästa jag kunde hitta. Det är fan i mig en ren unge ni har hittat den här gången. Du förstår, hon är bortom min kontroll nu”, fortsätter hon fnittra. Jag hör henne, förstår värdet av orden hon säger men kan ändå inte sluta. Jag fortsätter klämma hennes arm så att hon skriker. Skriket är inget jag njuter av men det är ett ljud jag länge har velat höra, sedan mardrömmarna hon har gett mig nästan varje natt. Utom igår. När Dominick sov över. Fast… Jag hade väl en mardröm som jag inte mindes? Eller?
Förvirringen slår rot nere vid mina fötter. Jag lyckas släppa taget om Ashley, fast bara lite. Dominick skulle aldrig förlåta mig, ingen kommer någonsin förlåta mig. Inte Eld – absolut inte Eld – inte ens Jord som accepterar och förlåter alla. Inte heller Vatten som är kärlekens Element skulle förlåta mig. Det jag gör nu är… hemskt. Och det är inte jag.
Jag vill inte göra det här, men jag känner mig tvungen. Hon har hotat oss, hon slet av Michaels hals i faster Cynthias kontor så att jag såg inre delen av halsen, och sedan hur han skrumpnade ihop och inte ens såg normal ut förrän jag ”lappade” ihop honom med magi. Han dog då, han dog mitt framför mig och jag var för chockad för att kunna hindra henne. Hon böjde sig ner över honom och satte tänder i hans hals och bara slet av huvudet som om han var en hamburgare hon åt med nöje. Utan att tveka det minsta trots att han var hennes stora kärlek innan hon blev kär i Dominick och innan hon sålde sin själ till en demon.
Hon har gjort så mycket hemskt, varför ska hon få leva? Hon har sålt sin själ, brukat svartmagi, dödat utan att tveka, nästan fått Dominick fälld till döden i Rättenshus i Änglarnas stad, och allt blod… Herregud, allt blod hon har använt när hon skrivit alla meddelanden, alla fjädrarna som hon har slitit bort från någon bara för att kunna skriva meddelandet. Hon borde inte få leva efter allt det där, och det bara det jag känner till, jag vet inte vad hon har gjort, vem hon… herregud, åt till frukost, vems blod som rann från hennes läpp. Hon behöver inte ens blodet, hon dricker det för att det är gott. Hon borde inte få leva, varför kan jag bara inte göra det rösten inom mig skriker? Varför kan jag inte döda henne utan att blinka och möta mina skuldkänslor efteråt? Varför måste jag ha dem i åtanke redan nu?
Varför…?
”Laurina, hör du mig? Hör du henne? Hör du vad hon säger? Förstår du vad orden betyder? Det här är inte du”, säger Dominick lågt och kärleksfullt innan han kramar mig bakifrån. ”Laurina… Jag förlåter dig för detta, det vet du att jag gör, få inte dåligt samvete över något du själv inte kan styra över, låt henne inte vinna den här kampen. Låt henne inte njuta av att veta att hon kan krossa dig så här lätt. Jag älskar dig”, viskar han så svagt att jag knappt uppfattar orden. Ashley stirrar hatiskt på oss men det finns en glimt i de bruna ögonen jag inte kan tyda.
Något brister inom mig. Roten av förvirring förvandlas till andra känslor tillsammans med den och roten växer till ett träd som blir allt högre ju sekunder går, ju fler regndroppar som faller ner på oss. Trädet växer, utvecklar grenar, slår blom, små blad växer här och där på det och befriar mig. Trädet av mina känslor kapar det sista av Ashleys hållhake på mig.
Jag stapplar förskräckt undan och stöter in i Dominick. Han andas lättat ut och vänder på mig, kramar mig hårt.
”Varför ska alltid kärleken segra?!” säger Ashley förbannat innan hon försvinner i samma moln av slingrande trådar. Jag ser i ögonvrån hur de sista av de mörka trådarna löses upp luften och försvinner.
”Se, även Livet förlåter dig. Han fortsatte att varna dig”, ler Dominick och jag ser att han har tårar i ögonen. Han stryker mig över kinden och då märker jag att den är våt.
Jag drar med fingrarna över mina kinder och torkar bort tårarna jag inte var medveten om. Mina händer färgas röda tack vare dem. Jag ler svagt. ”Det är allt bra lustigt hur mitt liv fungerar. Första gången jag grät blodröda tårar så märkte jag dem inte och visste inte heller vad de betydde, att de varnade mig för något ont. Och nu gråter jag dem igen och vet vad de betyder men märker dem inte.” Vi Ljus utvalda genom tiderna har jämt haft förmågan att se in i framtiden eller annat, och även då gråter vi blodröda tårar. Men när mina tårar brukar vara blodröda brukar det vara på grund av att antingen Livet eller Ljus varnar mig för någon eller något. Det brukar vara Livet mest. Jag ler fortfarande när jag inser vad som egentligen har hänt.
Tårarna börjar rinna fortare och jag ramlar ner på asfalten medan jag hyperventilerar. Tårarna rinner ner mot den redan våta asfalten och jag kan inte sluta gråta – vanliga tårar den här gången.
Dominick sätter sig snabbt bredvid mig, drar in mig i en omfamning och stryker tröstande med handen över min rygg.
”Det var inte ditt fel”, viskar han, ”hon lockade fram din dåliga sida. Alla har vi en dålig sida”, försöker han lugnande. Regnet tilltar i styrka och verkar åter igen följa mitt humör. Regndropparna är stora och våta, men lätta. Det är tårar av sorg och längtan, som sakta faller ner mot marken – sitt mål. Det vi ser som en liten färd är egentligen hur längre än vi kan ana.
Jag gråter och gråter, hyperventilerar och den mjuka vinden som blåser hjälper mig inte.
Mina lungor har fått klaustrofobi i min egen kropp och vägrar acceptera syret jag försöker ge dem. Typiskt min tur.
Innan jag vet ordet av så börjar folk samlas runt oss. Elever och lärare rusar ut från skolan och grupperar sig runt om oss. I folkhopen kan jag till och med lyckas skymta vår rektor, Summer Intoral – som är ung hon med, jag kommer aldrig riktigt förstå hur det kommer sig att vår skola är full med unga lärare som ändå vet på tok för mycket. Jag hör folk ropa och skrika att någon ska ringa efter ambulans men jag kan för allt i världen inte förstå varför.
”Sch...” Dominicks röst är den enda som inte har gripits av panik. Jag sneglar bort mot folkmassan och ser att alla står i T-tröja eller linnen av något slag. Hur står de ut? Det är ju iskallt idag. Eller är det bara jag som fryser? Bland alla sommarpersoner så ser jag Lukas med en stor blåtira över ena ögat och verkar vara den enda utom jag, Dominick, Patrick och Angel som har en långärmad tröja.
Ambulanssirenerna hörs på långt håll innan jag ens lyckas skymta ambulansen själv. Hur kom den hit så snabbt? Det har gått… två minuter.
När ambulanspersonalen kommer springandes mot mig med en bår så rodnar jag och försöker försäkra dem att jag klarar mig. De skakar bara på huvudet och lägger mig på båren och innan jag vet ordet av så är jag inne i ambulansen.
”Är du hennes familj? Bror? Något?” frågar killen Dominick medan tjejen håller på och petar på mig. Vad fan håller de på med? Varför denna panik? Denna hysteri?
”Familj, för fjärde gången”, säger Dominick irriterat och den här gången är det något kraftfullt i hans röst.
Vatten, tänker jag, de flesta Elementen har praktiskt taget samma förmågor. Bara i olika styrkor. Ande, Jord och Vatten kan påverka ens sinne, det är ganska fascinerade. Jag hyperventilerar fortfarande och blir förbannad för att jag bara inte kan lugna ner mig.
Ashley fnitter hörs lågt.
Och jag slappnar av, lite. Självklart orsakade jag henne inte någon skada, varför oroar jag mig? Varför märkte jag inte hur oron gnagde i mig tillsammans med mitt samvete? Jag bröt hennes arm utan ansträngning, det kan ju vara därför jag bryr mig… Men jag borde inte bry mig, hon är ond. På Mörkers sida. Mörkers utvaldas kompanjon, eller något. Michaels mördare. En person som sålde sin själ till en demon som invaderade Dominicks hus i Änglarnas stad. Hur man än ser det så är hon vår fiende, jag borde inte bry mig. Men ändå gör jag det.
”Okej”, svarar ambulanskillen frånvarande – påverkad av Elementens styrka. Han sätter sig bredvid förarsätet med tjejen efter att han har stängt om oss.
Jag andas normalt nu.
”Är det inte komiskt att Ashley fixar en ambulans till dig medan det är hon som har brutit armen?” ler Dominick men oron i hans ansikte går inte att ta fel på.
”Lite”, ler jag till svar och sätter mig upp. ”Fast jag måste säga att jag gillar denna ’vänliga’ gest. Jag orkade ändå inte med skolan idag, om man ska vara ärlig.”
”Jag förstår dig, speciellt om man tänker på ovädret igår”, skrattar han. Sedan vänder han blicken mot ambulanspersonalen. ”Vilka är ni?”
”Sonya, och Erik”, säger tjejen som nu har ett namn – Sonya. Dominick skakar på huvudet.
”Nej. Vilka är ni egentligen?" Killen vid namn Erik vänder på huvudet och ser på oss.
”Namnet är det enda du får ur oss, grabben”, säger han kyligt, men det är något i hans blick som är allt annat än kylig, nästan… beundrande fast det är befängt. Jag stelnar till samtidigt som jag suckar. Det här är varken lika roligt eller skrämmande längre.
Och – som det flesta oförklarliga saker jag har varit med om – har jag plötsligt någon slags information i huvudet, som i morse då jag mekaniskt förklarade att jag bara kände på mig, visste, att det regnade och att det kommer bli sol imorgon. Det är ännu en gåva jag har, jag vet bara vissa saker som jag inte borde veta. När man tänker på det så är det ganska likt Livets gåva som är att veta allt – eller, var, är nog rättare ord – fast i en mycket mindre dos.
Just nu vet jag att de inte har något med Ashley att göra.
”Okej, klarspråk nu. Ni är inte utsända av Ashley, så vilka är ni? Och snälla, var sjysta nu annars hoppar jag ur den här ambulansen och sätter eld på den med mitt humör, för så jävla trött på livet är jag just nu.”
Sonya och Erik utbyter oroliga blickar med varandra.
”Vi är från trollkarlarnas släkte”, säger Sonya motvilligt. Dominick börjar skratta.
”Ni är bara noviser!” skrattar han flämtande. Erik blänger argt på Dominick medan en rodnad uppenbarar sig på hans kinder och Sonya verkar endast sur och riktar blicken mot vägen igen.
”Och det innebär…?” frågar jag förvirrat.
”Det innebär att vi får skitjobbet”, svarar Sonya sammanbitet. Erik ger henne en varnande blick.
”Du pratar med den utvalda ”, säger han med betoning på det sista ordet. Hon rycker på axlarna.
”Det är ju sant. Vi får allt skitjobb bara för att”, surar hon. Och jag tycker så synd om henne. Hennes röst låter som en femårings.
Dominick suckar. ”Hur gamla är ni?” frågar han uttråkat.
”Tolv”, muttrar Sonya och den vuxna illusionen av henne faller ner och jag ser en söt liten flicka med röda lockar som kör ambulansen.
”Stanna!” tjuter jag. Jag blir mer skämd av det här än att möta Ashley, vilket säger en hel del då jag helst aldrig vill möta henne igen efter det här mötet, hon krossade mitt försvar så lätt och trängde in i mitt sinne, och jag förstod inte ens att huvudvärken var ett bevis – en varning – på att hon trängde sig in. Eriks vuxna illusion faller också ner och bredvid Sonya sitter nu en liten grabb på tolv bast, fast båda ser lite äldre ut. Och det komiska är att även han ser ut som en yngre kopia av Michael, det är inte bara Lukas som liknar Michael längre. Dominick verkar tänka i samma tankebanor.
Han stönar till innan han börjar prata. ”Vad är det med universum? Jag har nyligen förlorat en av mina bästa vänner på ett hemskt sätt och nu går alla och liknar honom plötsligt. Vem som än kontrollerar universum: lägg av, ingen skrattar”, säger Dominick frustrerat och darrar lätt på rösten.
Jag ser förskräckt på honom. Förstår han inte?! En tolvåring kör ambulansen vi sitter i! Jag har lust att sätta mig upp och ruska om honom så att han förstår vad som verkligen pågår, men ambulansen tvärsvänger plötsligt och jag ramlar nästan ner från båren jag sitter på. Den kränger till så våldsamt att jag bokstavligt flyger upp någon centimeter med den.
Dominick stelnar till och får en vild glimt i ögat. Det verkar som om han vet något jag inte vet.
”Vad är det som pågår? Ni är bara tolv, ni är på varken Mörkers eller Ljus sida. Ni är neutrala, ni har inga fiender. Men ändå har ni blivit indragna i en biljakt! Medan Laurina är precis här!” Dominick är förbannad. Jag har aldrig sett honom så här förut. I hans ögon syns ilska och något hotfullt.
Biljakt? Vad menar han med det? Bara för att bilen krängde till våldsamt betyder det väl inte att vi är i en biljakt? Eller?
Jag har aldrig varit med om en biljakt förut, så jag vet för Elds skull inte! Vad tänker jag med nu?
Utifrån kan jag höra skrik av både smärta och rädsla. Skriken ekar och snart hör jag bildörrar som smäller till, tjutande däck och personer som skriker att man ska ringa larmnumret. Paniken ligger i luften och jag börjar smått tänka på magins ursprung, hur allt endast handlar om tro och därmed även känslor. Om man har magin flytande i sina ådror så är det enda man behöver tro, sin egen tro på att magin finns och att den går att använda, tron på det överjordiska, annars är man tristara, vilket betyder ”kraftlös” på det gamla språket. Man blir kraftlös på grund av att man inte har tro på det överjordiska och det övernaturliga. Min pappa är tristara på grund av att han är forskare och endast tror på det han kan bevisa, och det som följer naturens lagar.
Erik vänder på huvudet, ser nästan på oss men fokuserar på en punkt bakom Dominick och mig.
”Aj då”, säger Erik när han vänder sig om igen. ”Det är de.”
”Vilka?” frågar Dominick rasande och jag vänder blicken mot punkten Erik stirrade på. Ambulansen? Nej, det kan det inte vara.
”Jo”, börjar Sonya och tvärnitar igen så att vi tar in på en genväg, ”alltså… vi knockade den där tjejen och killen vi var utklädda till. Att säga att de är glada vore överdrift på hög nivå. Laurina, ducka”, tillägger hon lugnt.
”Du med, Dominick”, säger Erik lika lugnt.
”Fan också!” Dominick svär snabbt innan han rycker tag i mig och innan jag vet ordet av så ligger vi på ambulansens krängande golv och jag har Dominicks kropp – som plötsligt känns gigantisk – över mig.
Fyra högljudda smällar hörs och jag stelnar till.
”Nej”, viskar jag. Det här kan inte vara sant! Inte pistoler också!
”Snälla”, ber jag Dominick där jag ligger under honom och jag märker att jag inte alls ligger på ambulansens golv utan på hans vingar som han har svept in mig i. ”Snälla, säg att det där inte var pistolskott.” Fast det vet jag att det är. Jag har sett på alldeles för många filmer där personer skjuter varandra på Angels önskan. Skillnaden är märkbar. Det låter inte alls så här högt i filmer. Men ljudet går inte att ta miste på. Och Dominicks tystad bekräftar mina aningar.
Det här är något som skrämmer livet ur mig. Magi kan jag avvärja, det vet jag – även om det bara är vagt undermedvetet jag vet det. Men, kulor är en helt annan sak. Jag måste veta vad jag ska avvärja, hur stor är chansen att jag lyckas se projektilen? Och speciellt nu när det är fyra samtidigt.
Jag vet inte varifrån jag hör dem, men jag hör dem. Något exploderar högljutt två sekunder efter att Sonya åter igen har tvärsvängt med en sådan precision att inte ens världens bästa bilförare borde kunna det.
Och hon fnittrar.
”De har förstärkning med sig också”, förkunnar Erik chockat.
”Och kulorna exploderar!” fortsätter Sonya fnittra medan hon undviker att krocka in i en bil. Vad ska jag vara mest rädd för, vår galna chaufför eller pistolskotten som exploderar?
”Varför knockade ni idioterna?!” väser Dominick förbannat. ”Pistolskott gör ont!” fortsätter han om än möjligt ännu mer förbannad.
”Nämen, det menar du inte! Som om vi inte kunde klura ut det själva!” säger Sonya. Hon ger ifrån sig ett glädjetjut och tar in på en annan väg. Jag tror jag är vilse. Vägen hon just tog in på finns inte på min mentala karta. Och det hjälper inte att allt jag ser är Dominicks bröstkorg som hävs upp och ner i takt med hans andetag.
”Ni utsätter den utvalda för extrem fara!” tjuter Dominick och jag är den enda som lyckas urskilja paniken i hans röst. Paniken för att jag ska bli skadad.
Jag försöker säga att ingenting kommer hända mig, försäkra honom om att vi kommer överleva den här dagen också. Men allt jag lyckas göra är att röra på läpparna utan att få fram ett ljud. Dominick märker inte ens mina värdelösa försök till att prata.
Fem skott till. Alla efter varandra.
Dominick svär igen och jag tänker att det bara är i pressade situationer som han faktiskt svär riktigt mycket.
Sonya fortsätter bara fnissa. Erik skakar missnöjt på huvudet.
”Simona och Oskar kommer bli allt annat än nöjda”, suckar han. Det verkar göra Dominick ännu argare.
”NI HAR SIMONA OCH OSKAR SOM LÄRARE MEN ÄNDÅ BETER NI ER SOM EN HÖG MED IDIOTER?!” skriker han och kokar av ilska. Erik vänder sig om och ser på Dominick med stora ögon.
”Vet du vilka det är?” Han låter fascinerad.
”Självklart”, väser Dominick till svar. ”Och nu sätter ni fart på den här jäkla skåpbilen. Om ni ändå har förklätt den kan ni sätta på sirenerna så att människorna aktar på sig”, snäser han.
”Sirenerna funkar, men den är inte förklädd. Bilen snodde vi efter att vi knockade dem”, säger Sonya glatt och upphetsat. Jag förstår mig inte på henne.
”Sade du just att den här bilen tillhör idioterna som skjuter på oss?” frågar Dominick och låter lugn men bortom lugnet hör jag hoppet.
”Absolut”, nickar Erik och fortsätter titta på oss. Dominick reser sig genast upp men samtidigt tillräckligt varsamt så att mitt huvud inte slår i golvet när hans vingar flyttas bort från min kropp. Med smidiga steg börjar rota runt bland alla saker. Erik ser fascinerat ner på mig där jag ligger på golvet och försöker hålla mig på en plats och inte slå huvudet i något när Sonya svänger som en galning – vilket jag misstänker att hon också är.
”Hur känns det att ha Dominick som pojkvän?” frågar Erik med dem där stora ögonen igen. Jag vänder på mig och lyckas snegla upp mot honom, jag vågar fortfarande inte ställa mig upp. Den här frågan var ny. Jag harklar mig och får fram ett litet ord. ”Va?”
”Jo, men du vet!” säger han upphetsat. Förstår inte de här ungarna att vi är mitt uppe i en biljakt? Mitt liv rasade för första gången när Dominick berättade att han var min skyddsängel, sedan när Dominick började prata med en av våra ärkefiender, och nu när vi är mitt uppe i en biljakt – som jag bara trodde existerade i filmer, de med.
”Dominick Matthias Petrov! Från en av dem störta, mäktigaste och skickligaste skyddsängelfamiljerna? Han som började utbilda sig till skyddsängel vid endast sex års ålder tillsammans med sin bästa vän Patrick fastän man var tvungen att vara femton år för att ens börja utbildningen? Känner du Patrick också? Visst har jag inte missuppfattat det fel? Du är ihop med Dominick, eller hur?” Jag förstår inte hur han kan vara så uppjagad över ett förhållande. Sedan inser jag värdet av grabbens ord.
Är Dominick från en av de största, mäktigaste och skickligaste skyddsängelfamiljerna?! tänker jag argt, imponerat och förvånat. Varför har han inte berättat? Är pressen för stor för honom, liksom för mig? Jag skjuter bort den sista frågan.
”Ursäkta?” kraxar jag fram. Eriks upphetsning verkar sjunka.
”Är ni inte det?” frågar han snopet.
”Vad var det jag sade? Dominick skulle inte orka med henne. Och hon skulle inte orka med honom. Båda har för viktiga liv för att de ska ha tid med varandra”, säger Sonya lätt irriterat som om det vore uppenbart.
Jag ignorerar hennes skitsnack och svarar istället på Eriks fråga.
”Jo, självklart är vi tillsammans, men vad har det med det här att göra?” frågar jag och hör tre skott till. Jag vet inte vart de andra skotten exploderade – eller om de ens gjorde det.
Men de här exploderar.
En framför oss och en på ena sidan av oss och jag vet bara var den sista kommer träffa.
Ambulansen.
Oss.
Jag blundar, kniper ihop ögonen hårt och bara väntar på den stora smällen. Jag känner Eriks upphetsade och förvirrade blick nu när jag har kurat ihop mig. Jag känner även Sonyas förvåning.
”Här!” utropar Dominick segerglatt precis när jag känner smällen. Ambulansen kränger ännu hårdare och jag flämtar till. Det känns som ett mentalt slag. Jag skriker och håller för huvudet där självaste explosionen sker. Små minibomber exploderar och jag förstår inte varför jag bara känner dem mentalt i huvudet. Minibomberna utlöser sedan minor som verkar finnas. I några sekunder är jag helt död på känslor och sinnen.
Jag hör inte längre skriken från människorna utifrån. Jag känner inte hur ambulansen kränger hit och dit. Jag vet inte ens om jag lever eller är död. Om jag är i bitar eller fortfarande sitter ihop.
Men sedan kommer allting tillbaka, tillsammans med den fruktansvärda huvudvärken som gör überont. Dominick sitter vid min sida och skakar på mig, inspekterar mig med händerna och blickar, på jakt efter fysiska skador.
”Pistol!” tjuter jag skräckslaget när jag ser vad han har i handen. Han försöker säga något men jag skriker till av huvudvärken igen. Han lägger händerna på mig och verkar göra något.
Huvudvärken försvinner och jag känner åter igen hur ambulansen kränger till farligt vid varje sväng Sonya gör.
”V-vad g-gjorde du?” frågar jag och börjar gråta av lättnad och smärta på en och samma gång. Smärtan är förvisso borta nu, men när dem väl fanns så hann jag aldrig gråta på grund av smärtan och tårarna kommer först nu.
”Jag använde Vatten för att skölja bort smärtan”, svarar han halvt leende medan han ser på mig med skräckslagen blick. Han är helt vit i ansiktet.
”Går det ens?” frågar jag omtöcknat. ”Vad var det som hände?”
”Ja, det går. Du satte upp ett försvar runt ambulansen och kände ungefär pistolskotten i huvudet eftersom att du bara råkade sätta upp ett försvar”, säger han snabbt och jag förstår inte riktigt vad han menar. Han suckar och förklarar igen. ”Du råkade förstärka och förstora försvaret runt ditt sinne och tog därmed mentalt emot smällen.”
Jag nickar förbryllat. Nu förstår jag, tror jag.
”DET ÄR OMÖJLIGT!” tjuter Sonya så att jag hoppar till.
”Ducka!” skriker Erik och Dominick slänger sig över mig igen. Han ser upp mot Sonya och Erik samtidigt som sju smällar hörs och inom några sekunder hörs även explosionerna.
”Hon har gjort det omöjliga förut!” snäser Dominick till Sonya.
”Säg en sak!” snäser hon tillbaka.
Vad har jag nu gjort? tänker jag förbryllat.
”Hon har fått läsa ”Hemligheternas bok”, duger det för dig?” säger han till henne. Hon flämtar förskräckt och ambulansen kränger så kraftigt att jag tror att den kommer att tippa över på sida.
”Nu är det nog! Flytta på dig! Du kan ju inte tappa taget om ratten!” ryter Dominick åt Sonya och ställer sig upp igen och makar sig fram till förarsätet och då slår det mig.
”Det här är ingen vanlig ambulans!” utbrister jag, för på en vanlig ambulans kan man inte gå fram till förarsätet.
”Självklart inte!” fnyser Sonya. ”Bort med tassarna!” säger hon förnämt och slår till Dominick på handen när han försöker ta över ratten.
”Du kommer bli vår död om du blir chockad för varje mening jag säger!” säger han lågt i ett hotfullt tonfall.
”Men då får du väl bara hålla käften!” fräser hon. Dominick ilsknar till ännu mer och plötsligt tänds en låga bredvid mig. Jag kvider till och släcker den. Dominick har inte lärt sig att behärska elden ännu, det har trots allt inte ens gått en dag. Eriks ögon blir ännu större och jag lyckas kravla mig upp på båren. Jag har en plan.
”Det där hände inte!” flämtar han.
”Ehm jo…?” säger jag som en fråga och vänder på huvudet med ena ögonbrynet höjt.
”Ta den här!” säger Dominick och kastar pistolen till mig. Jag skriker till men lyckas fånga den.
”Och du tror verkligen jag ska använda den?!” frågar jag förskräckt.
”Var det du som tända den där elden?” frågar Erik upphetsat.
”Nej”, svarar jag honom snabbt innan jag hör Dominick svara.
”Laurina, du blir så illa som tvungen”, säger Dominick bistert. ”Om du vill överleva.”
Jag fnyser bara högt och vänder blicken mot ambulansens dörrar istället. Jag sätter mig i skräddarställning på båren efter att ha satt mig på den igen och pistolen lägger jag under mitt ena knä. Jag fokuserar på dörrarna och plötsligt ser jag igenom dem. Jag börjar prata medan min blick är fokuserad på en svart jeep grand Cherokee SRT8 som kör minst lika snabbt som oss.
”Hur kommer det sig att ni kunde veta att de skulle skjuta?” Min röst låter lugn, som om jag vore i trans – vilket jag starkt misstänker att jag är i.
”Låt bli sade jag!” tjuter Sonya bakom min rygg och jag förstår att Dominick fortfarande försöker ta ratten ifrån henne.
”Jo, du förstår. Sonya och jag hamnade i samma lära på grund av att vi har samma gåva. Vi i trollkarlssläktet har en gåva var, och Sonyas och min är att se in i framtiden. Inte jättelångt fram ännu, men tillräckligt för att veta för att veta när nästa skottsalva kommer, ducka om fyra”, säger han och jag räknar inte ens in utan gör det jag har tänkt göra.
Fyra sekunder är förmodligen ingenting för omvärlden men när jag blundar och koncentrerar mig känns det som om jag har all tid i världen.
Jag uppfinner ett nytt material.
En sekund.
Materialet blir mitt skydd. Jag sätter upp det med samma rörelser som Angel använde när hon torkade bort blodet från spegeln med Vattens hjälp.
Fast nerifrån upp istället.
Det är en blandning mellan titan och tegelsten, och något mer. Magi. Och något tyg som gör så att endast jag ser det.
Eller att jag ser det är helt fel ord. Hela byggprocessen sker i mitt huvud, mentalt.
Två sekunder.
Jag lyckas sätta upp den utan några som helst svårigheter förutom att jag känner tidspressen nu. Tänk om jag misslyckas? Skotten kommer pricka den här gången, för jag vet att det inte finns någonstans att svänga in nu.
Tre sekunder.
Jag börjar känna pressen nu, ännu mer. Snart klar, snart klar…! Det känns som om jag arbetar med en bomb, vilket jag faktiskt gör, på sätt och vis. Snart är skyddet – barriären – uppe så att den kan ta smällen. Bara en liten glugg kvar nu.
Klar.
Fyra sekunder har passerat.
Trots att jag fortfarande har ögonen stängda så ser jag hur allt sker. Två kulor flyger in i barriären och ambulansen blir inte skadad. Explosionen utbryter men något oväntat sker.
Kulorna skickas tillbaka till den svarta, glänsande jeepen och explosionen sker hos dem istället.
Jag börjar gråta av skräck. Vad har jag gjort? Jag vägrar öppna ögonen, jag vågar inte ens det. Dominick och Sonya fortsätter mungnabbas och jag är glad att Dominick inte märker något.
Någon sätter sig bredvid mig på båren.
Erik.
Sonya och Dominick bråkar fortfarande och nu är det inte bara om ratten utan om andra saker också.
”Jag vet inte om det här rätt fråga, men, mår du bra?” frågar Erik oroligt. Jag rör inte en min utan fortsätter att gråta tills jag ”ser” det.
Röken skingrar sig och bortom skriken från människorna hör jag de andra svordomarna som kommer från personerna i jeepen.
”De… överlevde!” flämtar Erik lågt. Jag motstår lusten att öppna ögonen, om jag öppnar dem kommer det bli svårare att hålla skyddet uppe.
”De har egna skydd…” mumlar jag argt. Ännu en gång trodde jag att jag hade gjort en person illa. Och nu måste jag fortsätta att skydda oss emot dem. Fast jag vill åtminstone inte behöva tänka på det. ”Berätta om ert släkte”, ber jag Erik.
”Bara om du svarar på en fråga”, säger han och jag lyckas skydda oss från fyra kulor till.
”Mm, men bara om du också svarar på en fråga sedan”, kontrar jag. Min röst låter fortfarande lika lugn och avlägsen.
Skillnaden mellan den här barriären och den jag råkade sätta upp tidigare är att den här inte går ut på att jag ska skydda mitt sinne, utan oss, jag får ingen huvudvärk som varnar när något skadar det här skyddet, skyddet är lika effektivt som en stark glödlampa i ett kolsvart rum.
”Absolut!” säger han. Jag kan nästan se hur han skiner.
”Var det Dominick som tände den där lilla lågan bredvid dig när dig låg på golvet?” frågar han nyfiket. Jag nickar.
”Hur kommer det sig att du såg att de överlevde?” frågar jag. Jag känner två skott till mot skyddet.
”En enkel trollformel bara”, svarar han och börjar sedan berätta. ”Vi från trollkarlssläktet har inte lika stor tur som er från häxsläktet, vi måste klara oss med trollformler och vår tro på dem och vår magi, vi kan inte utöva magi med bara en blick, det är trollformler som gäller. Vi flyttar inte runt som elementärerna men att säga att det är lätt att hitta oss är en överdrift. Vi håller oss väl gömda eftersom att vi så sällan trivs bland människor. Tillbaka till tron och formlerna. Eftersom att formler är magiska ord så håller de inte för alltid. Magi börjar blekna efter en tid och därför finns det ingen förbannelse eller formel som håller ’för all framtid’, men de brukar hålla ett tag, man brukar kunna använda de tio gånger eller så, men i desperata fall så tar vi också till det gamla språket – som är det enda språk som faktiskt lever. Det kommer till oss när vi behöver hjälp och viskar orden som kan rädda oss rakt in i vårt sinne, även om det bara är obestämda besvärjelser. Fast vi från trollkarlssläktet brukar oftast vara för självgoda för att använda dem. Det brukar bli deras fall, och det kanske är därför vi har minskat till antalet under de senaste århundraden. De flesta bor i Sverige nu”, säger han med en suck, ”fast det finns även bestämda formler som håller i flera århundraden och de har vi i vår bok med trollformler.” Jag nickar sakta och lyckas skydda oss mot fyra kulor till. Vem det än är som kör – Dominick eller Sonya – kör fortfarande som en galning utan att vara medveten om att vi har en barriär uppe.
”Vad kallas en kvinna som kommer från trollkarlssläktet?” frågar jag.
”Trollkvinna”, säger han och jag känner hans blick som är riktad mot mig. Jag kniper hårt ihop ögonen och rynkar på ögonbrynen och motstår åter igen lusten att öppna ögonen.
”Vad kollar du på?” frågar jag med en svag undrande ton. Jag harklar mig och hela min fokus vänds till barriären igen.
”Vad skulle du säga om jag sade att ingen har lyckats sätta upp en barriär tidigare?” frågar han med ett förundrat tonfall. Jag stönar till.
”Så personerna som skjuter på oss gills inte?” frågar jag.
”De har en skottsäker bil och är svartkonstnärer”, säger han avfärdande. ”Jag kanske formulerade mig dåligt: ingen som inte brukar svartkonst har tidigare kunnat sätta upp en barriär.”
”Ingen press alltså”, säger jag och låter en aning bitter. ”Du, Erik, jag måste koncentrera mig, så om jag inte svarar så beror det på det”, säger jag och biter ihop, tar ett djupt andetag och slappnar sedan av igen medan jag försöker hålla skyddet uppe.
”Okej, jag ska ändå bort till Sonya och Dominick igen. Om de fortsätter bråka som de gör så kommer de döda varandra, och jag måste få reda på hur Dominick blev elementär. Det har varit en ära att få träffa dig, du är en av mina idoler tillsammans med Dominick.” Han försvinner och man hör leendet på rösten, hur glad han är, och kanske lite skamsen för att han råkade säga det sista.
Jag rynkar på ögonbrynen och ”ser” ännu en skottsalva komma emot mig.
Sex projektiler. De träffar allihop.
Jag flämtar till.
Smärtan jag känner är obeskrivlig. Det är som om de sex skotten träffar mig och inte barriären. Explosionen sker både inuti mig och precis vid min hud. Att hålla skriken borta är omöjligt.
Hudlager för hudlager spricker och jag känner hur min hud bränns bort så intensivt att jag inte kan hålla inne mitt skrik.
Jag ramlar ner på golvet igen och ambulansen kränger kraftigare än någonsin.
Skottsalvorna har egentligen träffat barriären, inte dig, tänker jag men fortsätter skrika.
Jag märker hur barriären går sönder vid ett ställe och lyckas ignorera explosionerna inom mig tillräckligt länge för att bygga upp den igen.
”Laurina! Laurina!” ropar Dominick skräckslaget och jag känner hans händer åter fara över min kropp i ett försök att använda Vatten för att mentalt skölja bort smärtan igen.
Hans kraft blockeras samtidigt som svarta prickar börja dansa framför mina ögon.
Äntligen, tänker jag lättat och skriker igen då det känns som om en muskel i högra låret spricker.
”Inte så lätt, lilla vän”, viskar en förrädisk röst nära mitt huvud. Som är alldeles för lik Ashleys.
”Fan ta henne”, morrar jag genom sammanpressade tänder. Kan hon bara inte låta mig slås medvetslös? Måste hon blockera Dominicks magi och samtidigt hindra mig från att tappa medvetet? Jag känner hur tårar börjar rinna nerför mina kinder medan jag fortsätter skrika.
Jag vill inte, jag vill inte, tänker jag ynkligt. Jag vill inte känna smärtan. Jag vill inte.
Dominick stelnar till.
”Simando förbannelsen”, viskar han med panik i rösten, ”eterno sine misericórdia”, fortsätter han.
”Sluta prata rappakalja!” fräser jag mot honom och skriker till när en ännu intensivare värme sprids i kroppen.
Jag råkar få tag i något som jag klämmer med handen för att ta ut ilskan som smärtan för med sig.
Vad jag än håller i knakar och går snabbt söder och jag skriker för full hals och imponeras även av mig själv att barriären fortfarande är uppe.
Jag hör någon flämta till men kan inte avgöra vem över mitt eget skrikande.
Plötsligt.
Är.
Smärtan.
Borta.
Jag häpnas över lugnet min kropp och mitt inre känner. Jag blundar och andas lugnt och faller ner i ett mörker i mitt sinne, ett mörker så djupt att jag även häpnas över det. Jag faller och faller i det oändliga mörkret och trivs där mer än i den riktiga världen.
”Laurina?” frågar Dominick lågt och det är ett under att jag hör honom över dem nya skottsalvorna. Jag rycks upp ur det bekväma mörkret och slår tveksamt upp ögonen.
”Lever jag?” undrar jag lågt. Hur skulle jag annars ha kunnat överleva smärtan?
Just det, den var inte fysisk...
Dominick nickar med tårar i ögonen och biter sig i läppen innan han drar upp mig i famnen och kramar om mig som om jag nyss återvänt från de döda.
Jag märker hur han darrar lätt och mumlar ”herregud” och ”herre min Luft” hela tiden, om och om igen.
”Det var så lite så. Jag behöver inget tack för hjälpen”, muttrar Eld lite surt men ändå lättat.


•••
Hoppas detta överdrivet långa kapitlet gottgör att jag försvinner två dagar? x) ^^' ♥

ÅÅÅH, absolut!!!♥ JÄÄÄÄÄÄÄTTEBRA, TACK!!!!♥

Selma...
Nu har jag läst allt du lagt ut i denna tråd, och jag är så exalterad - du är så fantastiskt duktig på att uttrycka dig i ord att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ditt språk är så oerhört målande och vackert - som om du är en ordalkemist.

Den enda, pyttelilla detaljen jag ens känner att jag kan hjälpa till med, är det som någon redan nämnt - vilket är lite av det här med styckeindelningar. Utöver det finns det verkligen ingenting jag har att anmärka på. Jag längtar så mycket tills dina böcker kommer ut. Du är så fantastiskt talangfull!

Kattuggla, jag måste säga att mitt hjärta tog ett litet skutt av rädsla när jag såg din kommentar x) Jag trodde du skulle vara den sista som hittade hit >.<
Och, gällande styckeindelningen, jag använder "indragsmetoden", och mugglis tycker inte om att ha tre mellanslag innan det nya stycket "startar", om det är det du menar? Annars så har jag aldrig varit ett fan av "blankradsmetoden"... >.< Men, ja, jag använder tre mellanslag i början av varje stycke vilket endast syns på dokumentet jag skriver i, mugglarportalen tar automatiskt bort dem
I övrigt tackar jag för din, och Molly evans värmande kommentarer!

•••

Kapitel 12


Ambulansen våldsamma krängande slutar och när jag kikar upp ser jag skog framför oss. De tätvuxna träden tyder på att vi är djupt inne i skogen.
Jag blinkar sömndrucket och märker att jag har somnat till huvudvärken jag fick efter att ha gråtit ut mot Dominicks axel när jag insåg vad som hade hänt.
Huvudvärken efter att ha gråtit för mycket är en huvudvärk jag tycker är behaglig och praktiskt taget älskar den eftersom att jag jämt lyckas somna med hjälp av den. Det är något jag jämt behöver göra efter att ha gråtit jättemycket – och jag har inte hunnit sova på grund av gråten under en lång period. Hur larvigt det än känns så lyckas jag slappna av mycket lättare och tänker klarare efter det.
Kroppen känns mer avslappnad än på länge och jag känner spänningen rinna bort och märker att jag fortfarande är kvar i Dominicks famn.
”Du, Laurina, innan vi drar, fixa benet på båren, vi får inte använda magi, inte mer än den lilla illusionen vi använde”, säger Sonya och ser på mig med en blick jag inte kan tyda.
Ben?
Jag ser förvånat på bårens ben och ser att ett av hjulen har ramlat bort eftersom att en stor del av benet är bortkapat på något vis. Båren i fråga lutar och försöker stödja på de tre återstående benen samtidigt som den även verkar försöka stå på det skadade benet.
”Dominick ska vara glad att det där inte var hans hand”, sväljer Erik ljudligt.
”Vänta, va?” börjar jag fråga när jag inser vad han menar. ”Gjorde jag det där?” frågar jag förskräckt och håller med Erik i sådana fall.
”Ja. Om någon någonsin har sagt att Jord är ofarlig har de helt fel”, säger Dominick med lättsam ton. Det värsta med den här situationen är nog att han försöker skämta bort det hela. Det funkar inte.
För mitt inre ser jag mig själv gripa tag i Dominicks hand när jag griper tag i något för att klämma åt medan jag skriker av smärta, jag ser hur jag bryter benen i hans hand och märker det inte ens. Jag tror inte ens att jag skulle bry mig förrän det är alldeles för sent. Försent är lika med nu…
”Kan du inte vara lite arg? Eller, du är väl det menar jag? Eller något? Du kan ju inte vara så där lugn!” säger jag. Dominick ska precis säga något innan Sonya avbryter honom.
”Okej. Laurina, börja inte lipa, du är utvald, för fan. Dominick le inte så där! Hon får ju dåligt samvete! Jag nästan ser hur det går runt i hennes hjärna och hur hennes dåliga samvete växer och växer!” säger Sonya och hoppar smidigt ut ur ambulansen efter att ha slagit upp dörren på sidan av förarsätet. Dominicks lilla leende dör ut.
”Okej, skynda på nu. Jag har en tendens att alltid lyckas skämma ut mig på ett eller annat sätt när jag är i skogen. Så, ni kanske förstår att jag inte är här med fri vilja”, säger Sonya och slår upp den stora dörren bakom oss. Jag ställer mig upp tillsammans med Dominick men råkar vackla till lite.
Dominick håller mig i armen medan han hjälper mig ut ur ambulansen sedan går han in igen och hämtar tre, nej, fyra pistoler. Jag vet inte ens vad som hände med pistolen han kastade till mig. Jag skulle kanske ha varit tvungen att avfyra den – hur vet jag inte, men jag skulle ha blivit tvungen att göra det ifall det inte hade varit för barriären. Erik kommer fram till Sonya, Dominick och mig.
”Okej, vi dumpar kärran och fortsätter mot gläntan”, säger Sonya vänd mot Erik.
”Då kommer de hitta oss”, säger Erik.
”Fan också…” muttrar Sonya förbannat och sparkar hårt på den grusiga marken. ”Skit. Det är grus, spåren syns. Vi är inte ens tillräckligt djupt inne…” Hon vänder sig mot mig. ”Du tror inte du skulle kunna få ambulansen att försvinna?”
”Varför skulle jag göra det? Gör det själv, vet jag”, säger jag och vill helst bara återvända till skolan och sitta och stirra ner i matteboken medan Annah tar kål på oss med sina trista och värdelösa lektioner.
”Tyvärr, då väljer jag sida, och det är det sista jag behöver just nu”, säger hon trött. ”Ska du göra det eller inte?” frågar hon sedan och hennes blick är precis lika trött och irriterad som hennes ton.
”Sida?” kan jag inte låta bli att fråga.
”Vi från trollkarlssläktet är neutrala tills sexton års ålder och sedan får vi välja sida, om vi har gjort det tidigare får vi inte gå i lära hos våra mästare och förvisas från våra egna”, förklarar Erik istället för Sonya. Hennes mun är ett rakt streck och otåligheten lyser som en eld i hennes ögon.
”Jaha… Vad händer om man väljer den ’onda’ sidan?” frågar jag och försöker fatta vad Erik pratar om.
”Mörkers sida. Ja, man blir förvisad och sedan så är man ond het enkelt. Simpelt. Man gjorde sitt livs största misst… val och får helt enkelt leva med det”, säger han och ändrar sig.
Sonya daskar hårt till honom på armen.
”Du höll på att välja sida, din idiot!” säger hon irriterat och jag börjar verkligen undra vilken slags uppfostran hon fått.
”Valde ni inte sida när ni knockade de där personerna och tog ambulansen för att… ja, rädda oss från Ashley blir det väl?” frågar Dominick.
”Nej. Det finns ett litet kryphål i det”, säger Sonya. ”Alla vill åt Laurina, från Ljus sida eller Mörkers sida spelar ingen roll, alla vill åt henne. Du var en bonus som råkade följa med”, säger hon och rycker på axlarna medan hennes blick granskar Dominick. Hennes blick är inte så nonchalant som hon försöker låta, men jag kan inte tyda den heller.
”Det var ju roligt att veta”, säger Dominick bistert.
”Så jag ska tända eld på bilen, eller?” frågar jag och försöker styra den här konversationen åt andra håll.
”Nej!” utbrister Sonya ilsket och förskräckt. ”Sätt upp ett skydd runt om det eller få det att försvinna”, säger hon. Jag ser på henne med misstrogen blick.
”Man kan inte få någonting att ’försvinna’, man kan förflytta det men att få ett ting att sluta existera bara så där fungerar inte”, säger jag fullt allvarligt.
”Åh, ser man på. Du var inte helt pantad. Flytta den till er bakgård, flytta den vart du än vill, bara den inte står där och praktiskt taget skriker: Här är vi! Se min starka färg jämfört med tallarna och granarna! Här är vi!
Snälla, flytta den bara”, ber hon mig och börjar massera näsryggen medan hon trött blundar. Är hon verkligen endast tolv?
”Vet du vad som skulle vara roligt?” viskar Dominick nära mig. ”Om du flyttande den till Cynthias kontor”, säger han roat och kan knappt hålla sig för skratt.
”Vad är det för fejd du har med henne egentligen?” undrar jag.
”Den har hållit på i några år, inget du behöver oroa dig för, Laurina”, säger han mjukt och jag slappnar av. Det kanske inte är så stort ändå.
”Åh, snart börjar ni väl kalla varandra för gulliga små smeknamn”, säger Sonya bistert.
”Laurinas namn är redan så vackert att jag inte behöver något smeknamn åt henne, men hon är mitt hjärta eftersom att det är sanningen, utan henne överlever jag inte. Hela hon är perfekt. Hur hennes lockiga hår som faller som vågor på hennes rygg, hur hennes gröna ögon gnistrar av liv när hon ser på mig. Hennes omtanke, kärlek, lojalitet…” Jag känner hur mina kinder blossar upp och blir röda när Sonya avbryter honom. Hon verkar se ut att vilja spy.
”Okej, okej. Hon är perfekt i dina ögon. Vi vill inte höra medan du beskriver henne exakt, varje millimeter av hennes kropp, det är sådant vi bara inte vill höra. Vi har viktigare saker att göra”, säger hon vänd mot Dominick innan hon vänder sig mot mig. ”Maskera bara bilen är du snäll, det blir så mycket lättare så, få den att smälta in i bakgrunden.”
Jag nickar och gör som hon säger. Jag blundar och ser för min inre syn hur ambulansen börjar skimra och sakta bli osynlig så att bakgrunden träder fram istället och det ser ut som om den ”försvinner.”
”Du har i alla fall kraften”, mumlar Sonya otacksamt. Jag vet inte varför hon är som hon är och än mindre varför jag blir sårad av hennes ned kränkande kommentarer.
Hon börjar gå djupare in i skogen och verkar välja den stigen som blir fuktigare och fuktigare medan vi andra följer efter.
”Bry dig inte om henne. Hon är bara kär i Dominick och skulle lika gärna vilja ha din kraft för sig själv”, säger Erik bredvid mig och nu blossar ilskan upp inom mig.
"Varför är alla kära i Dominick?” frågar jag rasande och minns hur det slutade förra gången någon annan var kär i honom – Ashley. Michael blev mördad och Dominick blev nästan av med vingarna och livet.
”Okej, okej, kär kanske inte är det rätta ordet. Mer… dyrkande. Dominick är hennes idol och om hon föddes som ängel önskar hon att hon hade blivit mer som honom”, försöker Erik men jag förstår att hon både dyrkar och älskar honom genom blickarna hon ger honom när hon tittar bakåt för att se ifall vi hänger med. Fast, de är inte så dyrkande som Erik vill få det att framstå. Blickarna är beundrande och smått blyga.
Medan jag ser henne gå klumpigt vandra genom skogen trots att hennes steg är välplacerade, så får jag lust att få henne att ramla, använda grenarna för att piska henne, slingra rötter runt hennes smala och atletiska kropp.
Till min lycka behöver jag inte göra något alls eftersom att hon verkar vara precis så klumpig som hon sa. Hon snubblar till och verkar falla ner mot marken precis när Dominick är vid hennes sida och tar emot henne innan hon ens snuddar vid marken.
Hon ger ifrån sig ett förvånat litet skri och rodnar sedan kraftigt efter att ha krånglat sig ur hans famn och går sedan på knäsvaga ben femton meter framför honom. Dominick lägger huvudet på sned och jag anar de förvånade tankarna som slår rot i hans hjärna.
Jag knyter händerna och känner hur naglarna gräver sig in i handflatan och lämnar märken.
”Aj då…” säger Erik och anar oråd. Jag känner ilskan i kroppen och plötsligt så ramlar en av grenarna från en av granarna över Sonya och ner på väg mot hennes huvud. Dominick trycker ifrån med foten och är bredvid hennes sida på mindre än en sekund och på mindre än ännu en sekund så är hon i hans famn och undviker att få den tjocka grenen i huvudet – som hon säkert skulle behöva, för Dominick är min pojkvän och inte någon annans.
Regnet tilltar i styrka som för att visa mitt ilskna humör och smattrar mot min kropp. Mitt hår hänger framför mina ögon och jag flyttar irriterat bort det med handen samtidigt som en regndroppe rinner nerför näsan på mig. Det regnar fruktansvärt mycket idag, jag skulle inte tro på att det ska bli sol imorgon om jag inte visste det tack vare mina förmågor…
”Du har verkligen oturen på din sida idag, Sonya”, säger Dominick och skrattar lätt och mjukt. Hon rodnar kraftigt och jag känner naglarna mot handflatan igen.
”Åh, nej. Det är Dominick som har oturen på sin sida om han fortsätter så här”, andas Erik oroligt. Jag känner tårarna börja rinna av svartsjuka och ilska. Jag blir genast tacksam för regnet som droppar ner på mitt ansikte hela tiden och blandar sig med mina tårar så att man inte ser skillnaden mellan dem – hoppas jag.
Dominick borde gå vid min sida fast ändå går han bredvid Sonyas.
Erik lägger handen på min högra arm och jag ser ner på hans ansikte. De blonda lockarna verkar absorbera det lilla solljus som finns medan det samtidigt reflekterar det. Han drar oroligt handen genom håret.
”Ta det lugnt, Laurina. Han är ängel när allt kommer omkring, och ännu viktigare, han är Dominick.” Jag nickar sakta.
”Men det betyder inte att jag inte får bli ledsen. Det känns som om han bedrar mig medan han går närmast Sonya och inte mig. Och att han sedan ens vågar ha någon annan flicka i sin famn än mig”, säger jag lågt och torkar bort tårarna. Det är som om Dominick antingen uppfattar mitt förkrossade förtroende eller bara känner på sig att det är något, för han vänder sig om och väntar in mig och Erik. Han ler mot mig och lägger armen om mig innan han faller in i vår takt.
”Så vad pratar ni om då?” ler han och kysser mig på hjässan.
”Vi hade en väldigt intressant konversation om vilken skitstövel Dominick Matthias Petrov är”, svarar jag lugnt. Jag känner hans förbryllade blick men vägrar möta de så bruna ögonen som kommer få mig att smälta på en sekund.
”Stämmer detta?” undrar han riktat mot Erik. Jag sneglar på Erik och ser honom hålla upp händerna i en defensiv gest.
”Dra inte in mig i det här, jag är tolv, och ni båda är mina idoler. Men, Dominick om du vill ha ett råd, rör inte andra tjejer än din egen flickvän”, tillägger han snabbt innan han skyndar bort ännu snabbare mot Sonya. De verkar ha en trevlig och vänskaplig diskussion medan Dominick och jag startar en egen.
”Så, du börjar få råd av en tolvåring?” frågar jag lugnt medan jag hör några fåglar kvittra som jag lyckas skymta lite varstans trots de ståtliga, höga granarna och tallarna.
”Tydligen”, säger Dominick besvärat och jag ser honom dra handen genom sitt bruna hår i ögonvrån, som han alltid gör när han är besvärad eller stressad.
”Vad har jag gjort för fel?” frågar han sedan efter en pinsam tystnad som endast har fyllts med fåglarnas kvitter, Eriks och Sonyas skratt, ljuden från motorvägen som inte ligger så långt borta som Sonya vill ännu och ett och annat pistolskott som har fått mig att rycka till.
”Ja, du hörde ju honom”, säger jag utan att våga möta hans blick. Jag kan inte låta honom få övertaget nu. Även om vi är skyddsling och skyddsängel, utvald och ängel – eller någon annan kombination – är vi fortfarande tonåringar med ett förhållande, även om vi har stora drömmar inför framtiden som inkluderar oss båda tillsammans med några barn – våra barn.
”Jag kunde ju inte låta henne få en gren i huvudet. Du såg hur tjock den var, va?” frågar han och ser ner på mig. Blicken bränner och jag börjar vrida på mig så att jag slipper se honom titta på mig i ögonvrån.
”Den kanske hade kunnat banka lite vett i henne”, muttrar jag argt.
Jag vet inte om han bara är förvånad eller om han faktiskt inte har något svar. Jag vågar snegla upp mot honom och jag ser hans förvånade blick och förbannar mig själv. Magen börjar pirra och jag rodnar av skam.
Hans blick lyckades få mig att smälta. Kärleken är ond vid sådana här situationer.
De bruna ögonen granskar mig och verkar leta efter något, när han till slut hittar det ger han ifrån sig en besviken suck.
”Du menar allvar”, säger han lågt och fundersamt. Jag rodnar ännu mer men förnekar det inte. Ashley var kär i Dominick innan hon sålde sin själ, hur slutade det? Jo, hon försöker döda oss båda men Mörker och Mörkers utvalda ha beordrat henne att inte döda mig, och om hon skulle ge sig på Dominick så skulle jag börja strida i hans ställe.
Undrar om det skulle sluta likadant med Sonya? Hon är irriterande nog för att kunna gå över till Mörkers sida i slutändan.
”Du vet att jag aldrig skulle vara otrogen mot dig, eller hur?” frågar han och låter sårad. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken och vet inte hur länge jag kommer kunna låta bli att gråta. Om jag börjar hoppas jag att regnet inte låter mina tårar synas.
”Du får inte röra någon annan tjej än mig”, säger jag istället och rösten bryter endast lite.
Dominick ger ifrån sig ett förvånat skratt och jag rodnar bara ännu mer och det är med ren viljestyrka jag lyckas hålla tillbaka tårarna.
Kärleken är ond, bestämmer jag mig för. Den får mig att vilja börja gråta på direkten för att det är Dominick som skrattar åt mig, inte någon annan, och han skrattar för att jag vill ha honom för mig själv, jag vågar inte tro att han faktiskt älskar mig. Det finns så många sötare personer än mig, så många som är så mycket bättre än mig. Att vara utvald skulle inte hjälpa om någon försöker förföra Dominick.
Han stannar upp och får därmed även mig att stanna. Han lägger ett finger under min haka och får mig att titta upp på honom.
”Kommer du ihåg eden jag svor? Det var bara ord egentligen. Jag ville bara att du skulle veta hur mycket jag älskar dig. Jag svor att endast vara dig trogen, kommer du ihåg?” frågar han och ser mig i ögonen.
Jag nickar och kan inte hålla tårarna inne den här gången. De börjar rinna och jag känner mig så svag, så lättmanipulerad och åter igen, så svag. Varför kunde jag inte ha födds med större självförtroende? Varför måste jag börja gråta så snabbt? Det känns som om jag gråter varje dag, oavsett vad det än gäller, jag gråter.
Han drar in mig i en kram och jag vågar tro på att det är mig han älskar och ingen annan. Att jag faktiskt har en sådan tur att personen jag älskar mer än någon annan älskar mig lika mycket tillbaka.
”Jag kommer ihåg”, viskar jag lågt och ser upp på honom. Han möter min blick innan han sänker sitt huvud och hans mjuka läppar möter mina i en underbar och ljuvlig kyss.
”Vi har inte tid för det där!” ropar Sonya och verkar kunna skjuta undan sina egna känslor för Dominick. Jag hoppas för hennes skull att hon har accepterat att det är mig Dominick älskar och inte henne. Men jag beundrar även henne för att hon är så storsint, jag tror inte jag skulle ha klarat av att göra det om situationen var omvänd och det var hon som kysste Dominick och inte jag. Fast jag känner mig larvig som nästan blir svartsjuk på en tolvåring.
Ett pistolskott hörs som för att visa att hon har rätt och jag rycker till medan jag även noterar att det var närmare än förra gången.
”Jag vet inte vart ni ska men jag ska gå hem till Laurina tillsammans med henne”, säger Dominick oberört och tar tag i min hand och jag kan inget annat än stråla av lycka trots regnet som nu öser ner och de gråa molnen som täcker himlen.
”Simona och Oskar”, säger Erik och ser på mig med ett menade leende och jag ler tillbaka. Hans ögon lyser av en självsäkerhet som endast kan betyda en sak: Jag visste att han inte skulle bedra dig!
Tvivlet inom mig försvinner och jag börjar inse hur dumt jag har betett mig. Bara för att han rädda henne från att falla och sedan att få en gren i huvudet betyder det inte att han gillar henne, eller, ja, något liknande. Han råkar bara vara så skicklig och snabb att han helt enkelt hann hjälpa henne. Och grenen var faktiskt tack vare mig.
Jag tycker fortfarande hon kunde ha fått den i huvudet… tänker jag bittert och surt.
”Vi kanske följer med ändå. Vindtunnlar blir inget problem när vi träffar dem”, säger Dominick, ”det känns som om det var en evighet sedan jag träffade dem.”
Erik nickar och vänder sig sedan om och riktar fokusen på vägen tillsammans med Sonya och de går med raska steg genom skogen medan vi med nöd och näppe lyckas följa med. Sonya snubblar någon enstaka gång men den gången hjälper Erik henne. Han flyttar även undan grenar som skulle ha piskat henne i ansiktet om han inte gjorde det. Sonya hade absolut rätt, hon har en tendens att skämma ut sig själv i skogen.
”Jag har aldrig riktigt förstått vad en vindtunnel är. Faster Cynthia pratade också om en innan hon öppnade portalen efter balen om jag minns rätt?” frågar jag och känner mig smått nyfiken.
”En vindtunnel är en väg – tunnel – som är skapad i vinden av elementärer och folk från trollkarlssläktet”, säger Dominick enkelt. Trots att där är allt annat än enkelt. Det fungerar inte att ha en väg i vinden, än mindre att sedan gå på den.
Det strider mot naturens lagar.
Ska du prata om naturens lagar? frågar jag mig själv. Du som kan kontrollera elden, få det att blåsa upp till storm om du vill, vädret som följer ditt humör, du som faktiskt har din skyddsängel som pojkvän, är du verkligen rätt person att prata om naturens lagar? fortsätter jag frågar mig själv misstroget.
”Det strider mot min logik”, säger jag istället och håller med mig själv. Jag är verkligen inte rätt person att döma, och absolut inte naturens lagar, men det här är ändå så avancerat att jag faktiskt kan hålla med mig själv. Han nickar fundersamt och sedan tänds ett ljus i hans ögon.
”Okej, se det så här då. Låt oss säga att det finns ett tomrum i varje vind, i luften, och med hjälp av elementärer och folk från trollkarlssläktet så lyckas man öppna de tomrummen och använda de som vägar som väldigt få känner till. Man måste vara väldigt säker på vägarna eftersom de ser ut som vita tomrum utan några tecken man kan navigera sig efter”, tillägger han fundersamt.
”Så du menar att vi ska irra runt i ett tomrum utan att veta hur vi ska komma hem till mig?” frågar jag förskräckt och har genast en portal i huvudet och är redo att öppna den när som helst.
”Jag har ’irrat’ – som du kallar det – runt i vindtunnlarna sedan barnsben. Jag om någon hittar i dem”, säger han retsamt och ler medan ögonen tindrar.
”Du sade faktiskt till Cynthia att det inte fanns några vindtunnlar hem till mig”, påpekar jag och det lilla leendet övergår till ett flin – som alltid när faster Cynthia nämns i våra konversationer. Jag måste verkligen ta reda på vad deras fejd handlar om.
”Ännu finns det inte någon, det är där Simona och Oskar kommer in i bilden. Både Simona och Oskar har elementärsblod flytande i ådrorna vilket ger de tillgång till att skapa egna vindtunnlar till ett ställe dit de vill”, flinar han olycksbådande. Jag ser misstroget på honom.
”Det kan inte vara lagligt”, fastslår jag och ser hur Sonya snubblar till ännu en gång och Erik hjälper henne snabbt genom att ta tag i hennes arm och ge henne sitt stöd.
”Vem har sagt att det är lagligt, mitt hjärta?” undrar Dominick förvånat medan flinet som pryder hans läppar strålar av något. Stygg. Han är stygg och glad, nästan stolt, över det.
”Jag vet inte om Oskar och Simona skulle vara så glada över din idé”, mumlar jag och blir plötsligt väldigt medveten om värmen som utstrålas från hans hand, hans fingrar mellan mina, hur han håller hårt men ändå inte för hårt, som om han är rädd att jag skulle försvinna om han inte håller fast vid mig, som om jag vore än dröm som snart kommer försvinna om han inte tar det lugnt och varsamt, som om hela världen skulle rasa samman och endast lämna honom kvar så att han får lida.
Han skrattar till och jag ser på honom med förbrylling i blicken.
”Du skulle bara veta dem de hade som läromästare innan båda fick välja sida och sina två sista år hos henne”, säger han och ögonen glittrar av längtan.
”Vem?” frågar jag förvirrat och tillägger sedan: ”Hur länge har du egentligen känt dem?”
”Althea – en av de slugaste kvinnorna från trollkarlssläktet genom tiderna, och att säga att hon tänjer på lagar och ting är en underdrift. Jag har känt tvillingarna – som deras närmaste vänner kallar de – i snart nio år. Jag träffade dem då de försökte komma in i Änglarnas stad i ett försök att skaffa sig skyddsängel fjädrar för en besvärjelse – vilket bara var ett skämt från Altheas sida eftersom att fjädrar inte lossnar från en skyddsängel.” Han skrattar lågt när han minns det. ”Jag sade att de kunde få en av mina fjädrar och deras miner var så misstrogna och arga att det inte går att beskriva. De trodde att jag lurade de och höll på att jaga mig utanför hela muren medan vakterna stirrade förvånat på oss. När de sedan flämtade stannade och vilade så var jag helt förvirrad eftersom att jag fortfarande bara var tio år, och de var fjorton, men jag ryckte ändå ut två av mina fjädrar – och jag ska tillägga att det gör ont att ryckta bort fjädrar från en skyddsängel – och de fick en varsin. Det var en syn för gudar, du skulle ha sett deras häpna och chockade uttryck när de vita fjädrarna blev kolsvarta, som det blir hos varje skyddsängel.” Han ler drömmande och jag kan inte låta bli att le åt Dominicks lyckliga uttryck.
”Vilken tid det tog!” hörs en obekant, mjuk, kvinnoröst.
”Det här kommer skrivas upp!” ropar en annan röst. Rösten tillhör en man men liknar den kvinnliga, precis som syskons röster kan likna varandra. ”Vi bad er hämta ett ägg, från en sällsynt fågel! Det var allt!” fortsätter den manliga rösten och verkar bister men skrattar sedan glatt.
”Förlåt!” ropar Sonya tillbaka och jag kan riktigt höra hur ett enormt och upphetsat flin pryder hennes blodröda läppar. ”Vi hamnade i en biljakt men tog med oss gäster!”
”Gäster säger du?” hörs den kvinnliga rösten säga misstänksamt.
”Biljakt?” frågar den manliga och skrattar inte längre utan låter gravallvarlig och en hotfull ton finns också.
Jag sneglar upp mot Dominick och ser honom le lyckligt och längtande.
De två personerna kommer inom synhåll och jag lägger snabbt märke till liknandena mellan dem. Båda har samma raka näsa och normala mun, höga kindben, slanka kropp och utseendet är i allmänhet likt den andras om man inte räknar med olikheterna.
Kvinnan har långt och rakt blont hår en liten bit över midjan medan mannens är rufsigt nötbrunt och skulle påminna om Dominicks om hans hade små lockar. Jag kan ända härifrån se så bruna ögonen att de nästan ser svarta ut på kvinnan medan mannens är lika blå som himlen och pilar snabbt runt över gläntan vi är på väg mot.
”Dominick!” tjuter båda överlyckligt när de ser honom. De springer fram till honom och därmed förbi Sonya och Erik – och total ignorerar de båda. Simona kastar sig först om Dominicks hals så att våra händer nästan glider isär, men han flätar genast ihop de igen och jag kan dra en lättnads suck. Även om Simona och Oskar verkar glömma sina elever glömmer i alla fall inte Dominick mig.
Han kramar om henne med andra handen och skrattar tillsammans med henne.
”Det var ett tag sedan, va?” skrattar han lyckligt och jag börjar också le för mig själv. Deras lycka smittar. Simona nickar och drar sig undan och Dominick blir genast kramad av Oskar. Dominick skrattar till igen och kramar om honom med.
”Ryktena har gått om hur ni har blivit högt uppsatta och bland de starkaste i trollkarlssläktet”, ler Dominick stort när kramen är avslutad.
Simona nickar glatt medan Oskar svarar. ”Absolut. Tack vare dig, kompis”, flinar han.
”Utan din hjälp den dagen så skulle vi aldrig ha blivit tagna på allvar av Althea”, inflikar Simona och skiner som självaste solen.
”Så länge jag slipper rycka ut några nya fjädrar”, skrattar Dominick. Plötsligt känner jag mig så ung och kort Trots mina 168 centimeter känner jag mig kortare än Dominick, Simona och Oskar. Dominick är arton – snart nitton –, Simona och Oskar är tjugotre båda två och själv är jag sexton unga år, även om jag fyller väldigt strax.
Simona och Oskar faller lätt in i skrattet innan deras blick vänds till mig och deras ögon vidgas.
”Åh, snälla, säg…” börjar Simona.
”… Att hon inte var med i biljakten”, avslutar Oskar. De vänder sig båda förfärade om och ryter åt Erik och Sonya att komma hit. De kommer tveksamt hitåt.
”Säg att hon inte var med i biljakten”, säger Oskar förbannat.
”Om man ska vara ärlig så ska man även tala om att hon var biljaktens mitt”, säger Sonya oberört och rycker lätt på axlarna. Jag ilsknar till. Det är inte för att jag är utvald, utan för att ett liv är ett liv, oavsett vad, och hon bryr sig inte ens. Hon drog oss in i en biljakt som kunde ha blivit vår död och allt hon gör är att rycka på axlarna.
”Då har ni valt sida”, säger Simona med tom blick och darrar lätt på handen som om hon skulle vilja slå till något.
”Inte riktigt”, säger Sonya.
”Inte riktigt? Ursäkta mig?” frågar Oskar smått sarkastiskt och argt.
”I detta fall så har vi inte valt sida. Alla vill åt Laurina, vilken sida man än tillhör, Dominick var bara en envis bonus”, säger hon.
”Hur hamnade ni i en biljakt?” frågar Simona och hennes ögon smalnar.
”Vi knockade ägarna till ambulansen för att vi ville åt Laurina. Dock så visade sig i efterhand att det var personer från Mörkers sida som Ashley hade sent efter Laurina och Dominick, rent teoretiskt så rädda vi de utan att egentligen mena det”, säger Sonya förklarande.
”Och skotten vi varnade dem för var för att vi ville att vårt ’byte’ skulle vara vid liv”, tillägger Erik. Ett stort misstag om man ska döma utifrån Oskars ansikte som blir rött av ilska.
”Fanns det pistolskott med!?” fräser Oskar förbannat och ännu en gång hörs instämmande pistolskott fast denna gång hörs även explosionen efter dem.
”Exploderande pistolskott!?” snäser Simona förargat och griper förbannat tag i Sonyas arm medan Oskar griper tag i Eriks.
”Ni är avstängda från lektionerna i en månad”, säger Simona hotfullt och börjar släpa med en protesterande Sonya genom skogen.
”Följ med”, säger Oskar snabbt till oss och följer själv efter Simona.
”Så kan ni inte göra!” tjuter Sonya och som svar på den protesten hörs ännu fler exploderande pistolskott
”Åh, jo, unga dam. Du utsatte den utvalda för fara!” snäser Simona alldeles intill hennes öra. Sonya tiger och låter sig släpas sick och sack genom den tätbevuxna barrskogen. ”Du borde vara glad att du inte relegeras, för jag kan svära på att det inte var Eriks idé.”

•••

Ursäkta långt kapitel, jag märker inte hur långa de blir när jag skriver xD (Btw, jag fick tack i min mammas mosters Wi-Fi lösenord, så då kommer förmodligen ett kapitel imorgon också, ifall ingen klagar... ._. x) )

Gaaaah!! ♥ I LOVE IT!!! ♥ Hihi Dominick och Laurina, bara♥
Morrrrrr Sonya...♥ Haha, Selma..., jag känner igen Sonyas namn från en speciell bok... ♥
Alltså, Gud. ♥ JAG VILL HA MER!!! ♥ Du skriver så fängslande, och jag älskar Dominick och Laurina haha xD♥♥♥

Plz mer snart??? ♥

Kapitel 13 Del 1


”Hoppa in”, säger Oskar till oss. Han öppnar dörren åt Dominick och mig till en jeep som liknar den andra som jagade oss väldigt mycket, så mycket att jag faktiskt tvekar i en sekund innan vi hoppar in och Oskar smäller dörren efter oss. Simona sätter sig vid förarsätet och jag förvånas över hur stor bilen är inuti. Alla får plats. Sonya sitter på min västra sida och ser längtande på ratten Simona håller i och på höger sida, och Dominicks högra eftersom att han sitter bredvid mig, så sitter Erik längst ut på höger sida.
”Vart?” frågar Simona och spänner fast sitt säkerhetsbälte samtidigt som Oskar bredvid henne. Han ser bister ut.
”Jag vet inte. Vi kan inte ens ta en strid eftersom att ungarna automatiskt blir på Ljus sida då”, muttrar han bittert.
”Vi kan dra hem till mig. Det finns vindtunnlar dit. Jag hade tänkt fråga er om ni kunde skapa en vindtunnel hem till Laurina fast det är lika bra att låta bli, man ska inte hitta hem till henne hur lätt som helst. Jag tar min motorcykel när vi kommer hem till mig och Patrick, sedan kan ni låna huset ett tag”, säger Dominick som förslag.
”Då väljer vi sida!” utbrister Sonya skadeglatt.
”Nej!” fräser Simona och vrider om nyckeln samtidigt som hon ger Sonya en vass blick. ”Vi blir inbjudna hem till Dominick och Patrick! Eller hur, Dominick?” tillägger hon och vänder blicken mot skogen medan hon försöker backa. Hon vrider på ratten och ser bakåt medan jag känner hur bilen börjar röra på sig.
”Självklart”, säger han. ”Fast vi måste skynda oss hem till Laurina sedan eftersom att Angel och hennes mamma säkert är oroliga, så ni kan känna er som hemma så länge ni inte gör något som Patrick och jag skulle ogilla.”
”Så du delar lägenhet med honom?” undrar Oskar.
”Villa. Vi är ju vana vid stort”, ler Dominick.
”Självklart”, säger Oskar och Simona i mun på varandra.
”Kalintra mistrokala timonsta saktor”, mumlar Simona och plötsligt är det helt vitt runt om oss.
”'Låt vindtunnlarna öppnas och våra avsikter granskas', på det gamla språket”, översätter Dominick åt mig och tar tag i min högra hand och flätar ihop våra fingrar innan han lägger våra händer i sitt knä. Jag lutar huvudet mot hans axel och slappnar av. Det här var den första bestämda trollformeln som jag har hört på gamla språket. Simona verkar inte så självgod som Erik fick trollkralssläktet att låta.
”Ska du leda eller ska vi virra bort oss?” undrar Oskar.
”Jag leder”, svarar Dominick och Simona börjar sakta köra.
”Vi kommer aldrig komma fram i den här takten”, klagar Sonya.
”Vänster, sedan höger efter sju sekunder i den här takten”, säger Dominick oberört och betonar de fyra sista orden.
Jag förstår inte hur man lyckas navigera här men Simona följer Dominicks ”vägvisningar” utan att tveka. Var jag än tittar så är det så vitt att jag nästan bländas. Jag är glad att rutorna är tonade så att man kan kolla ut någorlunda, men det finns inte något intressant att kolla på. När jag sneglar upp mot Dominick så ser jag att han blundar.
”Rakt fram nu”, fortsätter han och tystnaden är kompakt. Ljudet från motorvägen är borta, liksom fåglarnas kvitter och pistolskotten. Sonya blänger fortfarande surt på Simona, Erik blundar precis som Dominick och lutar huvudet mot fönsterrutan och ser uttryckslös ut. Själv så ser jag rakt fram och ser endast vitt, vitt, vitt och vitt, var man än tittar utanför jeepen. Oskar ser jag inte men jag skulle gissa på att han sitter lika spänd och tyst som Simona medan de litar på Dominick till fullo.
”Vänster”, fortsätter Dominick. Simona svänger åt vänster i den långsamma farten så att hon hinner svänga exakt när Dominick säger det.
”Bakåt i fyra sekunder och sedan sväng höger”, säger han och chockerar alla.
”Dom, är du verkligen säker på det här?” undrar Oskar tvivlande. ”Är det verkligen så smart att backa i en vindtunnel?”
Dominick rynkar på pannan. ”Backa i nio sekunder nu istället och sväng sedan åt höger, gör det bara innan jag tappar bort vägen”, säger han lågt och irriterat. Simona backar lydigt den här gången och backar i nio sekunder och svänger sedan åt höger och kör rakt en stund tills Dominick nästa instruktion kommer. ”Höger igen.”
Hon svänger höger igen och jag börjar undra om Dominick vill att vi ska åka i kvadrat.


•••

Hoppas ni gillar det! ♥

Taaaaack!!!♥ SUPERBRA!!:3♥

BRABRABRA ♥

Jag skulle gärna säga något mer, men...

Men...? x) :3 Vill gärna höra vad du har att säga ^_^

… jag kunde inte hitta något att anmärka på, Selma...
Det var bara så bra, felfritt skrivet, och helt fantastiskt :'). Ny fandom på gång hos mig ♥♥♥

*Virtual hugs and popcorn and roses and macaroons and other goodies for you ♥♥♥*