Det första hungerspelet

Distrikt 3:

Förtrollningen som hade hållit allas ögon klistrade vid skärmen bröts i och med att Karyn, Zendayas lillasyster, började gråta.
Zendaya blinkade och böjde sig hastigt ner så att hon kom att kolla in i Karyns tårblanka ögon. Hon log milt mot sin lillasyster, lugnade henne fastän hon själv inte var något vidare lugn.
Hon tog Karyns klibbiga små händer i sina och log glatt mot henne. "Allt kommer att bli bra, jag lovar."
Ett svagt leende drog lätt som en skugga över Karyns läppar och Zendaya tog den lilla i sin famn och började kittla henne. Karyns ansikte skrynklades ihop i ett skrattanfall. Snart så vred hon sig skrattandes i Zendayas famn.
Zendaya log befriat. Det fanns inget som lät så rent och glädjande som Karyns skratt. Men med ens blev hon varse att alla stirrade på dem. Inklusive konferenciern.
En våg av kyla sköljde över henne, trotts den utomordentligt varma dagen. Hennes lillasyster var trygg men hon själv... Hon var i rätt ålder för att bli en av de ödesbestämt döda kämparna.
Så fort som tanken hade tagit form i huvudet på henne så saktade tiden in. Blev trögflytande som sirap.
Musklerna i konferencierns arm spändes när han lyfte upp armen ur dess hängande position och pekade på henne. Hon såg som i ultrarapid på när konferencierns läppar formade sig runt två ord.
"Ta henne!"
Zendayas värld började långsamt snurra runt, runt och runt. Hennes verklighet splittrades i flera tusentals små spillror. Brakade ner i en hög som ett fallfärdigt brinnande hus. De tusentals spillrorna som representerade hennes liv skulle inte kunna sättas ihop i första taget, antagligen inte i andra och definitivt inte i tredje. Antagligen så skulle spillrorna aldrig någonsin sättas ihop igen.
Detta var det Zendaya tänkte på när hon ramlade ihop på det solblekta gräset. När allting blev svart.


Hanna03 såg skräckslaget på medan fredsväktarna bar iväg på en tjej som hon vagt kände igen, antagligen från skolan.
Hon hade svimmat, bara sådär liksom. I ena sekunden hade hon, fullt välmående utifrån vad Hanna03 hade sett, inte för att hon hade tittat så mycket men hon hade väl snappat upp allt ur ögonvrån, stått där med sin syster och sedan hade hon svimmat bara sådär när konferenciern, som hon inte kunde namnet på för övrigt, hade pekat på henne.
Kanske borde hon inte döma henne. När allt kom omkring så hade ju hennes värld gått i krasch på en sekund. Att så lite tid kunde förstöra allt. Det bevisade att all tid var värde full. Varenda lilla sekund behövde man bevara och skydda.
Med ens tyckte Hanna03 att himmelen var blåare, att gräset under hennes skor inte vimlade av fullt lika många insekter längre (fast hur hon kunde tycka så var ett mysterium) och att konferenciern inte såg fullt lika hemsk ut längre där han tornade upp sig mot tegelstens byggnaden som utgjorde deras stadshus.
Men det var innan den i Hanna03s värld, namnlöse konferenciern, pekade på henne. Också hennes värld gick i krasch, precis som den andra flickans. Fast med den enda skillnaden att Hanna03 inte svimmade, vilket var det mest atletiska som hon hade gjort i hela sitt liv, om klättra i träd inte gillades det vill säga.
Istället så kröp hon längre in i sig själv. Istället för att möta sin rädsla och stirra den i vitögat. Som hon alltid hade gjort, gömt sig för sin rädsla alltså. Men varför skulle man ändra på en bra vana? Tänkte Hanna03. Genom att gömma sig för rädslan så besegrade man den.
Fast givetvis var det inte så. Ju längre man skjuter upp någonting, desto starkare växer det.
Innerst inne visste nog Hanna03 det fast som med allt annat så sköt hon undan det också.

Sorry att det tog så lång tid

Bra

Perfekt, lägtar till min District och vägen ditt blir jätte bra!

Super bra! Längtar till distrikt 5!!!

DU ÄGER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jätte bra!!!!

Tack ^^

Skriv mer nu innan jag dör!

Haha okidoki ^^

Superbra!!!
Längtar tills nästa!!
Och det är totalt lungt att det tar lång tid!!