Don't wanna loose you!

Superbra!!

Det är SUPER BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tack

Kapitel 23

Jag satt bredvid Mags i den djupa, svarta skinnsoffan och väntade på att våra träningsresultat skulle visas upp på tv-skärmen.
"Tror du det gick bra?" Mags lade en hand på min axel och log kärleksfullt.
"Jag tror det." Sa jag som svar på hennes fråga.
"Vad bra." Hon fortsatte att mumla för sig själv och jag upptog en del av orden, orättvist, världen, Panem, kära, elak, och andra ord. Jag tog mig till modet att fråga henne en fråga som jag troligtvis redan visste svaret på.
"Öh, vad är orättvist?"
Hon rynkade pannan och svarade: "Inget vännen." Hon lade ett finger på läpparna för att jag inte skulle nämna det igen och sedan log hon igen.
"Kolla nu! De visar upp det! Titta." Croft satt framlutad över soffan och hade ögonen fästa på skärmen.
Först visade sig Caesar Flickerman och i år hade han färgtemat grönt- varje år bytte han färg på hår och kläder och han har tydligen varit med ett tag nu. Jag har sett honom varje år hittills.
"Så nu till poängen. Det är så spännande. Må oddsen alltid vara er gynnsamma." Först kom det fram en bild på ettans manliga deltagare och sedan ett nummer, han fick en nia. Och så var det, tribut efter tribut. Distrikt tres kvinnliga fick en femma. Nu var det min tur. Alla tittade upphetsat på skärmen och där dök mitt ansikte upp och sedan en siffra. Elva, 11. Jag fick en elva. Näst högst alltså, högst är tolv. Alla väntade med att gratulera för att först se Henriettas poäng. Hon satt med huvudet i händerna när en bild på henne kom fram. Siffran som var bredvid bilden sekunden efter var tio. Nu började alla tjattra i mun på varandra och ikväll var vi fler än vad vi brukade, alltså mer högljutt. Mags, Croft, jag och Henrietta, men öven Vendela, min huvudsstylist och Henriettas var där som jag inte visste namnet på, han hade grått hår fastän han inte var gammal alls, runt trettio kanske, han var kort och smal. Alla grattade oss båda eftersom att vi fick så höga poäng bägge två. Kvällen blev längre än vanligt och vi drack kolsyrade drycker, åt sötsaker, tjattrade- eller i alla fall stylisterna och Croft. Vi andra satt tysta och njöt utav det söta så länge det varade. Tillslut fick vi gå och lägga oss för att det började närma sig midnatt och imorgon var intervjun med Caesar. Jag gick mot mitt rum och skulle precis gå in, men blev hejdad av Henrietta.
"Du." Hon svalde. "Förlåt, jag menar. Lycka till. Grattis. Jag är ledsen. Jag vill säga så mycket, men vet inte hur." En suck. "I alla fall godnatt." Hon log besvärat och gick med sina eleganta steg till sitt egna rum.
"Godnatt." Sa jag innan hon stängde sin dörr och jag rynkade lite på pannan. Trött drog jag med mig kroppen till sängen och tog av mig byxorna. Sedan somnade jag.

"Upp! Fort! Vakna! Upp!" Selin upprepade flera ord hela tiden och tröttnade på att jag inte gick upp så hon gick in i rummet och slängde bort täcket och ruskade om mig och nöp mig till och med i armen. "Upp! Nu! Bråttom!" Tillslut satte jag mig upp och tog av mig tröjan jag bar för att klä på mig kläderna hon höll i famnen.
"Äntligen går du upp!" En djup suck.
"Ta det lugnt va." Muttrade jag när jag drog på mig den rena tröjan.
"Skynda nu, och somna inte igen!" Hon gick ut med tunga steg och klackarnas ihåliga ljud ekade i hela våningen. Slött gick jag med benen släpandes till matsalen för att äta frukost. Alla satt inte där, bara Henrietta som hade huvudet hängandes över en skål med fil, oturligt nog doppades hårttopparna och lite mer i den ljust rosa filen. Jag gick tyst fram till henne och ställde mig precis bakom henne. När jag märkte att hennes huvud åkte ner ännu mer struntade jag i att väcka henne, det skulle ha varit roligare om hon fick ansiktet uppfräschat av lite huvudstadsfil.
Jag tog en handfull bär och flingor och hällde i kall mjölk över det hela och singlade ner allt på bara någon minut. Jag tog för mig av det nybakade brödet och lade på två lager hjortronsylt med ost emellan. Medan jag hungrigt stoppade i mig utav maten betraktade jag Henriettas huvud som kom närmare och närmare skålen med mejeriprodukten. Sedan tröttnade jag på att vänta och skrek istället tätt intill hennes öra, men inte alltför högt för att Selin skulle komma jagandes efter mig.
"Bu!" Skriket hade haft en annorlunda effekt än vad jag trott och istället för att hoppa bakåt föll hon framåt rakt in i filskålen. Det skvätte ändå till mig och jag fick filklickar på kinderna och pannan.
"Va fan!" Hon satte sig upp och drog bort håret från ansiktet. "Finnick! Jag ska mörda dig!" Hon torkade med händerna bort filen så gott hon kunde, men det fanns fortfarande väldigt mycket kvar. "Nu måste jag duscha igen! Fatta, det är intervju!" Hon var helt röd i ansiktet fullt med fil. Jag satt nersjunken i stolen bredvid och gapskrattade.
"Det var inte jag som somnade heller! Jag skulle bara väcka dig." Jag flinade brett och slängde över flertalet servetter som fanns på sidan av bordet. "Varsågod." Hon tittade på mig mordiskt och knöt sina händer gång på gång som om hon velat strypa mig redan nu.
"Tro mig, Odair! Jag ska personligen döda dig! Alldeles själv. Du går mig på nerverna!"
"Det vore en ära." Jag gick därifrån och klappade henne på axeln innan jag lämnade henne ensam och muttrandes. Tillbaka till mitt rum gick jag för att ta en snabbdusch och när jag var färdig fann jag alla stylisterna i mitt rum, vilket jag inte hade varit beredd på.
"Här!" Zarah kastade en handduk till mig eftersom jag var helnaken. Jag tog emot den och innan jag slöt den runt min underkropp frågade jag: "Så vad ska jag ha på mig för förtjusande kläder ikväll?" Sa jag överdrivet på ett sätt som huvudstadsbor jämt pratade på- så de trodde troligtvis att jag var helt seriös.
"Jo du. Det får du se senare. Ta på dig några kläder i byrån." Lark gick fram till byrån och slängde ett par luftiga byxor och en kortärmad tröja till mig.
"Tack." Mumlade jag medan jag tog på mig kläderna iakttagen utav två människor och senare tre eftersom Vendela kom in strax efteråt.
"Bra att du duschade." Hon inspekterade mig och nickade sedan åt Zarah och Lark.
"Finnick kom med oss." Zarah drog med mig till ett annat rum där de fixade mitt hår, ansikte med mera. Den här gången var jag iallafall inte glittrandes grön i ansiktet. När de var färdiga med finputsningarna och jag var helt felfri tog Vendela över.
"Upp med dig." På hennes order ställde jag mig upp och tog av mig min nuvarandes klädsel långsamt för att ta på den nya. Vendela satt på stolen jag alldeles nyss suttit i och hade handen på pannan medan hon suckade trött. Sedan ställde hon sig upp och drog fram klädseln. Det var en ful ljusgrön kostym med svarta byxor till. Skorna var lika fula de, bruna skinnskor. Jag suckade av det medan hon tog på mig allt. När allting var på sin plats pustade alla ut av lättnad.
"Äntligen så." Sa Lark.
"Nu är du färdig! Snart börjar intervjuerna!" Jag förstod inte varför de hade klätt mig nu när intervjuerna inte ens var förrän ikväll och jag skulle förbereda mig för det. Jag skakade på huvudet och gick till Croft som skulle snacka taktik med mig och undrade över hur dessa människor i huvudstaden tänkte.

Hope you like it!!

Fantastiskt! Jätte bra kapitel!

BÄST!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Åh, snälla SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA GE OSS ETT TILL KAPITEL!!!!!!! JAG HAR ALDRIG ÖNSKAT DET MER ÄN NU, SNÄÄÄÄÄÄLA!♥♥♥♥♥
För, Finnick kanske uttrycker sin kärlek till Annie, eller så säger Henrietta att hon är kär i Finnick! ♥

SNÄLLA, JAG GÖR VAD SOM HELST! *kysser din fot*

SNÄÄÄÄÄÄLLA GE OSS ETT TILL KAPITEL Å MÄKTIGA FÖRFATTARE!♥ (Souso)

Naw, tack så jättemycket allihopa!! här kommer nästa kapitel

Kapitel 24:

"Va, har de redan stylat dig?" Croft höjde frågandes på ögonbrynen och suckade. "De skulle ju inte göra det förrän efter taktiksnacket! Jaja, ta av dig kavajen, det kommer att bli varmt att gå runt i den." På hans order hängde jag den fula kavajen över soffkanten.
"Så, en taktik." Noggrant betraktade han mig från topp till tå. "Mordisk? Feg? Blyg? Nej, nej och nej. Sockersöt? Absolut inte! Lipsill? Nae. Svag? Inte med den elvan inte." Han rabblade upp en massa grejer tills han kom på något bra. Han knäppte med fingrarna och log brett. "Nu vet jag. Nu vet jag! Charmande! Perfekt. Bara så perfekt! Nå vad tycker du?" Han såg upphetsat på mig och väntade efter ett svar. Charmande, tänkte jag. Lätt.
"Jo, det funkar. Perfekt."
"Se där! Där har vi det!" Han klappade ihop händerna och sjönk ner i soffan mitt emot mig. "Nu lite hur du ska sköta dig och sånt. Inte prata dumt om huvudstaden eller nåt annat. Inte prata om hemska saker. Ingen svält, ingen orättvisa, inga argument. Ett snedsteg och hela din familj är utrotad, tro mig." Och så fortsatte han att varna mig för saker jag skulle akta mig från att säga, hur jag skulle bete mig och andra saker som skulle vara nödvändigt att veta.

"Fin klädsel." Henrietta blängde på mig, troligtvis fortfarande sur.
"Mm, visst är den." Hon bar en mintgrön klänning som gick till knäskålarna, ärmarna gick ner till armbågarna och det var lite volanger nederst på klänningen. En liten rosett var på sidan av midjan och den var lätt urringad. Längs med urringningen var det ett pärlhalsband med lysande pärlor med lätta nyanser av rosa. De påminde om de pärlor man kunde hitta i snäckorna där hemma i fyran. Hennes blonda hår var flätat och uppsatt och det satt några glittrandes pärlor på vissa hårtestar. Skorna var högklackade och i samma gröna nyans. Ögonen var omringade av glittrig grön färg och läpparna var en ton ljusare än vanligt.
"Vad?" Henrietta kisade hatiskt mot mig.
"Inget. Du är vacker." Jag blinkade med ena ögat och vände mig om till Mags och flinade smått för mig själv över Henriettas ansiktsuttryck.
"Hej Mags!" Hälsade jag när jag väl slutat le stort.
"Heej Finnick. Hur är det?"
"Bra tror jag. Du då?"
"Sådär, det väcker alltid minnen vid varje nytt spel, påminns om mitt egna. Det är hemskt." Viskade hon och strök handen mot min rygg.
"Förlåt." Sa jag fastän jag inte gjort något.
"Shh, du behöver inte ursäkta. Så gå nu, nu börjar det." Hon puttade mig framåt lite lätt och jag gick tillbaka till min distriktspartner.
"Jaså, du är tillbaka."
"Det ser så ut."
"Det gör det." Hon tittade rakt fram med blicken fäst på något i fjärran.
"Vad är din taktik då? Vara så tjurskallig som möjligt eller kanske så oattraktiv som det bara går? Jag skulle nästan gissa på det senare. Eller?" Jag höjde på ögonbrynen och flinade smått.
"Ha, ha, ha." Började hon sarkastiskt. "Du må se bra ut, vara skicklig med vapen, men." Hon hann aldrig avsluta meningen eftersom vi alla blev avbrutna av Caesar Flickermans röst som ekade i hela studion, istället tittade hon irriterat på mig då det inte skulle höras om hon skulle ha sagt något.
"Välkomna till alla distriktens tributer! Och även till er publiken! Ska vi börja med den första intervjun då?" Hela publiken vrålade och tjoade av upphetsning.
"Då börjar vi med distrikt 1 kvinnliga tribut!" Caesar satte sig ner på den ena röda fåtöljen medan han väntade på att få börja intervjun.
"Åh, vilken vacker syn! Florence Flacker!" Fram kom Florence och skakade hans hand. Hon bar en mörkröd utmanade klänning den slutade långt innan knäna och den var djupt urringad. Det mörkbruna håret var utsläppt i form av lockar som hängde slappt på de bara axlarna.
"Så Florence, du var frivillig?"
"Japp." Hon nickade stolt.
"Varför?"
"Åh, Caesar! Det finns tusentals anledningar." Hon höjde på det ena, smala, ifyllda ögonbrynet och log lika utmanade som sin klädsel. "Det är en sån ära. Jag kunde inte vänta längre heller! Detta var min sista chans. Inte skulle jag väl mista den? Aldrig någonsin."

När den första intervjun var över gick Florence förbi mig och tittade på mig med en obehaglig blick blandad av känslor. Intervju efter intervju, sedan var det Henriettas tur. Precis innan hon började gå mot scenen svalde hon och tittade ner i marken för att sedan le stolt med huvudet uppe. Med håret fladdrandes medan hon gick applåderade huvudstadsborna vilt.
"Henrietta Gold!" Caesar sträckte handen mot henne och hon tog värdigt emot den.
"Så Henrietta, hur känns det att vara här?"
"Hur det känns." Upprepade hon. "Fantastiskt, men det bästa har ju inte ens börjat ännu."
"Nej precis. Så imorgon händer det. Nervös?"
"Nervös?" Hon skrattade till föraktfullt. "Inte är jag nervös. Exalterad är nog ett bättre ord i sånna fall. Överlycklig, ett annat."
"Hur känns det att vara så långt från familjen?" Där bröts hennes täckmantel för stunden och hon blev tårögd, men lika snabbt kom hon tillbaka till sitt stolta jag.
"Ja, du. Det känns väl svårt. Men det är ju en sån ära att få vara här så det jämnas upp." Skickligt svarade hon frågan.

"En applåd för Henrietta!" Hon slängde kyssar runt hela stadion och förgäves försökte folk fånga dem. Nu var det dags tillslut. Min tur. Jag väntade in min distriktspartner och gick iväg medan Caesar högljutt uttalade mitt namn.
"Finnick Odair!" Han sträckte sig efter min hand och jag skakade den med självförtroende.
"Finnick Odair. En elva. Hur gjorde du?"
"Om jag säger så blir det ju ingen överraskning väl inne i arenan?" Jag höjde frågandes på ögonbrynen.
"Det har du rätt i. Men kan du inte ge oss en liten ledtråd?" Han vände sig till de tittande och höjde armarna som att fråga "Eller hur vill ni det!" Såklart vrålade alla efter svaret.
"Troligtvis var det min charm som lockade till elvan." Jag flinade åt allas miner, deras munnar som formade små o.
"Det tvivlar jag inte på! En kille som du. Eller hur!" Applåder kom från hela studions invånare. "Har du någon taktik inför spelen nu då?" Fortsatte han när publiken väl slutat föra väsen.
"Hålla mig vid liv. Det viktigaste såklart." Jag flinade åt hans "dumhet".
"Såklart. Självklart."

"Tack till Finnick Odair!" Avslutade Flickerman när intervjun äntligen var över. Jag höjde armarna i en hälsning till alla tittandes och gick sedan ut mötandes med distrikt fems kvinnliga deltagare. Jag log mot henne som ett "lycka till" eftersom hon såg så nervös ut. Hon log tillbaka och blev lite mer lättad.
"Wow! Här kommer ju vår lilla charmgubbe!" Henrietta log mot mig som om hon visste mina allra djupaste hemligheter och kramade om mig.
"Försök inte ens Odair!" Väste hon i mitt öra så att bara jag hörde och fortsatte att le.


Hope you like it
Tyvärr blev det inget avslöjande i intervjun hoppas ni inte blev alltför besvikna.

Jag har inga ord för det...

JIPPI!!!!! BRA!!!!!♥♥♥♥

Åh, ingen kärleks förklaring till Annie!

Tack så mycket! Ni får ännu ett kapitel idag. Ni förtjänar det

Kapitel 25:

Vid den sista middagen vi skulle spendera tillsammans var nästan alla dystra, inte allra minst Selin.
"Åh, jag fattar det bara inte! Att vi aldrig ska äta en måltid till tillsammans!" Sa hon snörvlandes med en servett i handen som hon strök mot de ljusa kinderna. Mags satt med huvudet i händerna och skakade på huvudet. Kanske för att detta var hemskt, kanske för Selins överdrivna sätt, kanske för att hon var trött på allt.
"Mm, tråkigt." Croft pratade med munnen full av potatis och var den som var minst känslosam.
"Jättetråkigt. Jag älskar att designa kläder till Henrietta!" Henriettas stylist suckade ljudligt och drog de smala fingrarna genom det gråa håret. "Hon är ju så vacker." Henrietta rodnade och himlade med ögonen.
"Men, Rodrigo. Tack." Pep hon. Tydligen var Rodrigo namnet på Henriettas stylist. "Du gör verkligen bästa jobbet!"
"Allt för dig!" Han log överdrivet brett och tog för sig av den orangea soppan framför sig, sked för sked sörplade han sig i den och torkade sig om mungiporna då och då när han fick för sig att han blivit kladdig, vilket han konstigt nog aldrig blev.
"Så vad tror ni det ska vara för arena i år! Det är så himla spännande, jag kan knappt vänta!" Vendela hoppade smått där hon satt mitt emot mig.
"Snötema blir det nog inte! Det var ju förra året. Inget kul att se när de frös ihjäl heller, hoppas de inte tar det igen!" Rodrigo stönade ljudligt och lutade sig tillbaka i den mörkbruna, trästolen.
"Nej, det blir det nog verkligen inte. Kanske nåt varmt som variation?" Vendela tittade runtom sig efter nickar eller respons på det hon sagt, men inget. "Jaha." Hon sköt undan tallriken framför sig som var halvfull av broccoli, potatis och sås.
"Imorgon gäller det! In i arenan. Hoppas ni är förberedda!" Croft gned handflatorna mot varandra och sträckte sig efter brödkorgen som stod framför Henrietta. "Kan du." Började han och Henrietta räckte honom den.
"Så, gå inte av plattan innan de sextio sekunderna gått."
"Annars. Boom!" Jag gjorde en gest som tydligt visade en smäll.
"Precis." Han stoppade in en hel brödbulle i munnen och smaskade.
"Mm." Mags nickade sorgligt och ögonen fylldes av tårar som sakta försvann.


Med blicken fäst på mina nakna fötter gick jag mot mitt rum. Middagen hade slutat tidigt eftersom vi skulle vara pigga till den stora dagen imorgon. I samma korridor som mitt rum kolliderade jag med en av de tystlåtna och föll lätt ner på marken med ett duns samtidigt som kvinnan framför mig, hon hade tydligen haft bråttom.
"Åh, förlåt." Jag tittade på henne medan hon ställde sig upp och räckte sin hand mot mig. "Det är lugnt." Jag avfärdade hennes hjälpande hand och reste mig upp med blicken fäst på henne. Svart, kort hår. Markerade kindben, ett härjat ansikte. En slank siluett som dolde styrka och uthållighet. "Förlåt." Upprepade jag efter ett svar, men inte så mycket. Hon nickade fjäderlätt på sitt huvud och tittade ner i marken i samma stund som hon raskt gav sig av. Hela tiden följde mina ögon hennes simpla rörelser.


Det blev kort, men hoppas ni gillar det- nästa blir ju arenan.