Berättelsen om Fortunia

Snyft! Detta kapitlet är säkert jättedåligt, tycker ni så förlåt mig!

_____________________________________________


6. Drömmen

Plötsligt befann sig Fellrendión mitt i ett mörkt rum. Han själv låg på en smutsig säng med ett lakan som säkert inte hade tvättats på tio år. Kudden bestod enbart av halm och sängen hade bara tre ben och var väldigt ostadig. Det luktade dessutom äckligt därinne och fick en att vilja ut direkt. Otur nog så var dörren låst och fönstret hade galler. ”Släpp ut mig”! Ropade han. ”Så du är äntligen tillbaka nu Ethan, jag visste att det skulle dröja en dag eller två”, sa en kvinnoröst. Då låstes dörren upp. ”Mitt namn är Fellrendión, kan du vara snäll och berätta för mig vad jag gör här”? Frågade han. Det var inte mycket ljusare utanför dörren. En gammal krokryggig tant stod där med ett ljus i handen. ”Såklart”, muttrade tanten. ”Jag visste att du skulle fastna och glömma bort vem du var”! Fellrendión förstod ingenting.
”Öh, jag tror att du misstar mig för någon annan”, sa Fellrendión. ”Se på dig själv! Ser du verkligen ut som ett troll”? Frågade hon och tog fram en spegel. Fellrendión kunde knappast känna igen sig själv som den mörkhåriga, långa gråögda alven han var utan istället såg han en blond, grönögd och kort liten varelse med små runda öron. ”Vad är jag för någonting”? Frågade Fellrendión förskräckt. ”En människa! Vad annars”? Frågade hon och skrattade hånfullt. ”En skogsalv förstås”! Svarade Fellrendión artigt. ”Du verkar ha varit borta alldeles för länge! Nåja, välkommen till England”, svarade hon.

Sedan vaknade han.
”Puh, det var bara en mardröm”! Tänkte han och reste sig upp från sin rena, mjuka säng med ett täcke som var fyllt med fårull. Sedan så gick han upp på däck för att se om de andra var vakna än. ”God morgon”! Sa Lunéth som satt och läste i en mörkgrön bok. ”God morgon! Har du sovit gott”? Svarade Fellrendión. ”Inte så värst”, sa hon och gäspade.
”… och sen så sa hon någonting om människa”, sa Fellrendión som berättade om sin dröm. ”Vad är män-nisk-ia eller vad det nu hette”? Frågade Lunéth. ”Ingen aning, någon konstig sak”, sa han bara. ”Jaha”, svarade Lunéth. ”Vad är det för bok du läser”? Frågade Fellrendión. ”Farnaglorias örter och brygder, en bok som är skriven av en dryad, låter inte det intressant”? Frågade hon. ”Joo men får jag se”? Frågade Fellrendión. Men innan han fick ett svar så drog han den ur hennes grepp. Han slog då upp ett kapitel och började läsa.
Pladdius Spottacus
(Utseende, ser ut som en boll av blad med ett bär inuti som skiftar färger).
En ört som får den som smakar att förvandlas till det djuret som personen tänker på. Beroende på hur mogen den är varar tiden. Om skalet inte öppnats ännu så varar effekten i 10 minuter, om den har öppnats men bäret bara är grått (som de brukar vara i början) så varar effekten i 20 minuter, ifall bäret fått en gul färg så varar det i en halvtimme, ifall bäret har fått en vit färg så varar det i 40 minuter och ifall bäret är ljusblått så varar det i en timme. Problemet är att växten är väldigt sällsynt och det gror bara en gång per hundrade år ifall man inte plockar det på Livsträdet och varje gång den gror så ändrar den ofta utseende, men detta är som växten förmodligen kommer att se ut om några hundra år.
”Hur fick du tag på det här”? Frågade Fellrendión. ”Den låg i en affär så jag stal den”, svarade Lunéth. ”Strunta i det du, läs bara det här”! Sa hon och bläddrade fram till en sida.
Amfibieplanta
(Utseende, är på pricken lik ett plommon men kan smaka som en citron)
En ört som får den som smakar att få möjligheten att kunna andas under vattnet och på land, precis som en amfibie. Men det kan också vara farligt att använda eftersom att ibland kan det ge en förtrollande effekt. Vissa personer har ibland råkat få fiskhuvuden och det permanent. Det som är det mest mystiska med Amfibieplantan är att bara magiker kan skilja den från ett plommon utan att ha smakat den först, men hur har man aldrig kommit fram till.
”Nå, kan du känna igen en Amfibieplanta”? Frågade Fellrendión. ”Tyvärr så kan jag inte det”, svarade hon. ”Struntsamma! Läs det här nu”! Sa hon och bläddrade vidare till ett nytt kapitel.
Salamander Saliv
(Utseende, en orangefärgad vätska som alltid kokar och svalnar aldrig)
Den används som mest för att få folk immuna mot eld under en timmes tid men kan också användas för att tina upp folk som varit nedfrysta eller bara fryser.
”Jaha”, sa Fellrendión uttråkat. Sedan gav han tillbaka boken. ”Vänta! Det kommer mer”! Sa Lunéth och försökte ge tillbaka den. ”Nej tack! Det är inte så intressant längre”, sa han. ”Jaja”, sa hon och började läsa tyst för sig själv precis likadant gjorde hon som hon hade gjort innan.

Samtidigt så gick Pheridoth ut genom en dörr. Ingen hade pratat med honom sen hans bekännande. ”God morgon”, sa han trevligt och sedan gick han mot Lunéths håll. ”Håll dig borta från mig”! Sa hon och reste sig upp och gick ner till hytterna. Det verkade ha sårat honom mycket. Fellrendión började nästan tycka synd om honom. Fast han försökte ju ändå att inte göra det. Pheridoth förtjänade faktiskt den vetskapen om att alla hatade honom. ”God morgon Eudora”, sa Pheridoth och log mot Eudora som satt och stirrade ut över vågorna. ”Det är min systers dödsdag idag, låt mig få vara ifred”, sa hon och kollade inte ens mot hans håll utan ignorerade honom.

Fellrendión fick plötsligt lust att prata med Nórrlenda. Hon hade inte gått upp på däck än och det fick honom att vilja gå ner till hytterna och knacka på hennes dörr. ”Ers majestät”! Ropade han. Då öppnades dörren. ”Kom in”, svarade hon. Hon såg verkligen inte nyvaken ut. Hon såg ut som någon som precis skulle gå och lägga sig för att hon såg trött ut. Farnaklotet var också därinne liggandes på en pall.

”Har du varit vaken hela natten”? Frågade Fellrendión.
Nórrlenda nickade.
”Vad har du hållit på med”? Frågade han förvånat. ”Jag bildade en ritual som tog mig flera timmar att fullgöra, men den var väldigt viktig för vår framgång”, sa hon och gäspade. ”Vad gick den ut på då”? Frågade Fellrendión. ”Ritualen gick ut på att avslöja vart Wellythernias sjömän borde vara vid denna tiden, Farnaklotet funkar inte när jag försöker använda det”, sa hon. ”Eftersom att klotet tillhör dig så fungerar det endast i din närvaro och det var säkrast om jag gjorde det, all information klotet ger är inte alltid trevliga och jag ville bespara dig visionerna”, fortsatte hon. ”Men vart kan Wellythernias sjömän befinna sig nu då”? Frågade Fellrendión. Nórrlenda fortsatte.
”De är väldigt nära oss just nu och inom ett dygn så kommer de vara tätt i hälarna på oss”, sa hon.

OMG VAD BRA!!!

Åh, menar du det verkligen eller säger du det bara för att få mig att må bättre över mitt misslyckade kapitel?

Jag säger det för att jag tyckte att det var bra^^

Tack!^^
Men jag kan lova att nästa kapitel blir bättre!

SÅ BRA!!!! INTE ALLS DÅLIGT, UTAN AWESOMEJÄTTEDUPETSUPETMEGABRA!!!!!!!!!! MEEEER!

SKA BLI!
Jag fick en idé om att lägga upp bilder på olika av karaktärerna (så att ni kan få se hur jag föreställer mig dem). Fast dessa är bara bilder på deras ansikten men jag kan, om ni vill lägga upp bilder på deras kropp också.

Fellrendión:

Nórrlenda:

Eudora:

Lunéth:

Sedan så får ni vänta till en annan gång för att hemma har jag inga färgpennor och måste vänta tills jag är i skolan så att jag kan färglägga bilderna. Jag har gjort bilder på (de jag säger som har * istället för bokstäver är karaktärer/monster som kommer med senare i berättelsen). Demonica, Pheridoth, ********, Lawafin (chimaerans namn), Blackorth (som bara jag och Fortunia vet vem hen är än ), Koinitys, *'************, Wellythernia, Meyheres, ******, ****, ******** och Fagg. Och kanske imorgon kommer bilder på fler personer.

JIPPI!!!!! OCH SUPERFINA!!!!!!

Förresten, visste du att Eudora var grön med vitt hår och bruna ögon och läppar eller har jag glömt säga det i berättelsen?

Du har nog glömt det… :3