Resultat:
Nu är det äntligen dags att dela ut poängen! Skalan är alltså 1-10.
Eftersom jag inte vill att ni ska tycka att ni är dåliga vill jag ge en lista:
1-2 poäng: Väldigt dåligt
3-4: Sådär
5-6: Bra
7-8: Väldigt bra
9-10: Helt fantastiskt
--
Det här är bara hur jag upplever att vi har betygsatt er, förstås.
Sen vill jag ännu tillägga att om ni vill tala om ert poäng eller få kritik så är det bara att uggla till mig eller
twisted. Eller båda!
Nåja, nu har ni väntat länge nog!
Här är
LittleButterflys bidrag, eftersom hon fick mest poäng den här gången! Grattis!
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kahlee Nichols hade arbetat som polis i sex år och under den tiden hade hon oundvikligen fått utreda en del mord. I början hade hon trott att hon skulle vänja sig vid det, men nu visste hon att man egentligen aldrig vande sig vid döden. Man fick bara lära sig att leva med den.
Stämningen var lågmäld och tungsint då hon tittade på Anne Fords kropp, som hade placerats på ett träbord mitt i det för övrigt tomma rummet. Den unga kvinnan låg med ryggen mot bordsytan och händerna knäppta över bröstkorgen, som var dödligt stilla. Hennes öppna, glasartade ögon stirrade tomt upp i det fuktfläckiga taket, men utan att verkligen kunna se det. Strypmärken i en blånad nyans bredde ut sig över hennes bleka hals; den enda utvändiga skadan på hennes kropp.
Kahlee sträckte fram sina händer, som hon hade klätt i tunna, genomskinliga latexhandskar, och öppnade Annes mun. Hon kunde inte rå för att det vred sig en aning i magen på henne.
– Tungan är avbiten, sa hon. Precis som på de andra två.
En djup suck kom svävande från hennes partner, George Emerson.
– Och ansiktet? frågade han.
– Ge mig ficklampan.
George räckte fram den över hennes axel och hon tog snabbt emot den.
– Tack, mumlade hon.
Kahlee tände ficklampan och riktade dess lilafärgade ljuskägla mot Annes ansikte. Hon motstod impulsen att sluta ögonen och sucka vid åsynen som bemötte henne. Ficklampans ultravioletta ljus avslöjade en fläck på den unga kvinnans vänstra kind. Alltihop stämde överens med de två tidigare offren.
– Fan då, muttrade George bistert. Det är nu officiellt en seriemördare som vi har att göra med.
Den lilla skaran brottsplatsanalytiker, som hade spritt ut sig i rummet för att damma av det på jakt efter fingeravtryck, avbröt sitt arbete när de fick höra det. De visste alla vad en seriemördare innebar; att FBI skulle kopplas in snarast möjligt och ta utredningen ifrån dem, bara slita den ur deras ännu greppande fingrar.
Kahlee vände sig om och gav tillbaka UV-ficklampan till George. Mörka ringar syntes under hans ögon och läpparna var hopknipna till endast ett dystert streck i ansiktet. Han skakade långsamt på huvudet, mest för sig själv än åt någon annan.
– Den här killen är som ett spöke, sa han med en frustrerad underton. Lämnar ingenting efter sig, varken fingeravtryck eller ens ett enda litet hårstrå. Det enda vi har att gå på är en gissning på att han kanske har någon typ av missbildning på vänster kind. Vilket, bör tilläggas, ännu inte har gett oss någon träff i vare sig brottsregistret eller fordonsregistret.
Han höjde händerna och började massera tinningarna.
– Jag vet hur det känns, försäkrade Kahlee. Det är bara så…
Hon tystnade abrupt då hon kände en svag men stickande lukt av cigarettrök, vilket fick henne att rynka en aning på näsan. Efter att ha uppfostrats av en kedjerökande pappa hade hon kommit att avsky den lukten. Georges ansikte förvreds i en mask av ilska.
– Rök inte på brottsplatsen! morrade han åt analytikerna. Är ni idioter helt dumma i…
– Tyst med dig, George, sa Kahlee skarpt. Det kommer inte från dem.
Hon nickade mot någonting som hon hade fått syn på bakom honom. Han vände sig hastigt om och drog skarpt in luft genom hårt hopbitna tänder. Ett litet askfat hade ställts på golvet i dörröppningen, som ledde ut till korridoren som löpte jämsides med rummet. I askfatet låg en tänd cigarett, vars ena halva hade reducerats till en smal pelare av aska och som smala strimmor av grå rök lojt flöt upp ifrån.
Kahlee drog sitt tjänstevapen, en Glock av standardmodell, och närmade sig försiktigt dörröppningen. Hon osäkrade pistolen, innan hon kikade ut i korridoren, för att finna att den var tom. Till höger fanns ytterdörren, som inte gick att stänga då den hängde snett från det ena rostiga gångjärnet, eftersom det andra hade lossnat från den rötangripna dörrkarmen. Det gula avspärrningsbandet avtecknade sig skarpt mot månskenet, som föll in genom öppningen likt elfenbensfärgade skuggor. Till vänster fanns endast en trappa, vars trappsteg var så murkna att de såg ut att vara redo att gå sönder under minsta lilla vikt.
Ljudet av springande fotsteg uppifrån andra våningen fick henne att ofrivilligt flämta till och höja pistolen. Med vidgade ögon snodde hon runt mot George, som även han hade dragit sitt tjänstevapen.
– Hörde du det där? frågade hon.
Han sa ingenting, utan nickade bara kort. Kahlee förflyttade blicken bort mot brottsplatsanalytikerna, som spänt hade stannat upp i arbetet.
– Vi ska gå och undersöka andra våningen, sa hon. Ni alla stannar kvar här. Om ni inte hör av någon av oss inom tio minuter vill jag att ni tillkallar förstärkning. Och lägg det där…
Hon kastade en menande blick mot askfatet.
– … i en bevispåse, avslutade hon. Släck cigaretten också, vi kanske kommer behöva köra tester på den.
Med det vände hon sig om igen och steg ut i korridoren. George höll sig tätt intill henne då han följde efter med bestämda kliv. Träplankorna i trappan knakade och protesterade högljutt under deras skosulor då de tog sig uppför den, men de gick överraskande nog inte sönder.
Det enda som väntade på dem i rummet som de kom upp i var en maläten madrass, som stod lutad mot den västra väggen, alldeles intill en öppen dörr. Madrassen var så smutsig att det inte längre gick att gissa sig till dess ursprungliga färg, medan fodret sipprade ut genom ett flertal stora revor, likt blod som läckte från sår. Rummet såg ut som resten av byggnaden; nedgånget, deprimerande och ogästvänligt. I taket satt samma typ av gamla lysrör som fanns på brottsplatsen en våning ner och de spred samma typ av fula, något gulaktiga ljus.
Det var först nu som Kahlee insåg att hon höll andan och att det enda ljudet hon hörde var det av sina egna hjärtslag. Hon drog in ett djupt andetag, som hennes syrefattiga lungor tacksamt tog emot, trots att luften inne i den övergivna byggnaden var unken.
George kom upp bredvid henne, med blicken fäst vid dörröppningen intill madrassen. Den ledde ut till ännu en korridor, denna kantad av dörrar, antingen stängda eller stående på glänt.
– Tror du att det är han?
Kahlees röst var knappt mer än en tunn viskning i natten.
– Det kan det mycket väl vara, svarade George lågmält. Det påstås ju att alla brottslingar har en undermedveten önskan att bli fångade.
Kahlee nickade, plötsligt torr i munnen. Seriemördare var ett ännu outforskat territorium för henne. Plus att den här killen, vem han än var, troligen hade djupa psykologiska problem och var extremt farlig, även för någon som med sex års erfarenhet inom polisyrket.
– Vad sägs om att jag tar dörrarna på vänster sida och du tar de på höger? föreslog hon.
– Det låter som en lika bra plan som någon annan.
De tog sig bort till korridoren sida vid sida och med vapnen höjda. Kahlee vände sig mot den första dörren, som stod halvöppen, och använde pistolmynningen för att putta upp den på vid gavel.
Rummet hon steg in i var ett litet badrum med en sönderslagen spegel och under den satt ett handfat, som hade fläckats ner med någonting som påminde misstänkt mycket om sedan länge koagulerat blod. Hon trodde inte att det hade någonting med mordet att göra, men fick ändå lov att be killarna där nere att skrapa av lite blod för att ta med sig tillbaka till labbet. Sedan lade hon märke till det gapande hålet i golvet, där en toalett en gång hade suttit, som om någon bara hade tagit den under armen och knallat iväg med den.
Hon återvände till korridoren, innan hon gick vidare till nästa dörr. Hennes händer var svettiga då hon lade den ena på dörrhandtaget och tryckte det neråt. Försiktigt klev hon över tröskeln då hennes puls ökade i takt.
Det här kändes väldigt olustigt, mer så än det borde ha gjort. Hon hade en underlig men bestämd känsla av att mördaren, om det nu var han, bara lekte kurragömma med dem – och att situationen kunde urarta när som helst, så snart han tröttnade på leken. Kanske var hon bara paranoid men det här var inte…
Hennes tankar avbröts abrupt då en storm av vitglödgad smärta exploderade i hennes bakhuvud. Med ett skrik föll hon handlöst framlänges och luften gick ur henne då hon hårt slog emot golvet. Häftigt flämtade hon efter andan, likt en fisk på land, och försökte förgäves förstå vad som hade hänt. Det kändes som om någon hade bestämt sig för att smälla smällare inuti hennes huvud och när hon slöt ögonen tyckte hon sig till och med kunna se de färgglada fyrverkerierna innanför ögonlocken. Varmt illamående sköljde genom henne, nerifrån magen och vidare upp genom halsen.
Hon hann ställa sig på alla fyra innan spyan trängde ut genom hennes särade läppar. Det skakade i hela hennes kropp och hon gav upp ett lågmält gnyende.
Var är min pistol? undrade hon plötsligt, mitt ibland förvirringen och smärtan. Den måste ha glidit ur hennes grepp när hon blev slagen. En kall, klibbig hand av panik grep tag om hennes hjärta och kramade om det.
– Kahlee!
Georges röst skar som knivar genom hennes trumhinnor och fick huvudvärken att tillta, men hon brydde sig inte. Mödosamt tog hon sig upp på fötter och kämpade emot de nya kväljningarna som uppstod. Hjärtat skenade i bröstet på henne, så våldsamt att det verkade redo att slita sig från bröstkorgen när som helst, då hon vände sig om och fick syn på George när han skyndade sig in i rummet…
… samtidigt som hon även fick syn på en man, som gömde sig på andra sidan om den öppna dörren.
Kahlee spärrade upp ögonen och skrek med skrämt gäll stämma:
– Nej, stanna där, George!
Ett enda pistolskott small av.
Kahlee blinkade då ett rött regn stänkte ner hennes ansikte. George dråsade huvudstupa omkull framför henne och blev liggande alldeles stilla, bortsett från de spasmodiska ryckningarna i hans kropp. En pöl av blod spred ut sig under hans huvud, likt en makaber, mörkröd gloria.
Pulsen dånade i Kahlees öron då hon tittade upp på gärningsmannen, som steg fram mot henne med en pistol i handen. Hennes pistol, insåg hon plötsligt. Hon stod som fastfrusen på stället, oförmögen att göra annat än att bara se på då han kom allt närmare.
I någon avlägsen del av bakhuvudet tänkte hon att brottsplatsanalytikerna måste ha hört hennes skrik och pistolskottet, men den tanken skymdes för henne bakom en slöja av rädsla och chock.
Gärningsmannen var snabbt framme vid henne och knuffade omilt in henne i väggen bakom henne, just där rummets enda fönster satt. Glaset gick sönder då hon kolliderade med det och det föll ner över henne i små, vassa skärvor, som rev upp huden i hennes nacke. Hennes darrande ben var redo att ge vika under henne, men mannen tog tag om hennes skjortkrage och förhindrade henne från att glida ner på golvet.
Hennes synfält var en aning suddigt och mannen bar en huvtröja, vars huva var uppdragen över huvudet och kastade skuggor över hans ansikte, men hon kunde ändå se det missbildande brännmärket på hans vänstra kind. Hans små, gröna ögon som såg ormliknande ut glimmade elakt mot henne.
Med sin lediga hand höjde han hennes pistol och pressade hårt mynningen mot hennes panna.
– Hur känns det att befinna sig vid den här änden av pistolen, kriminalare Nichols? väste han giftigt.
Han lutade sig närmare och morrade varnande i hennes öra:
– Håll dig ur vägen för mig, annars kommer döden att besöka dig igen!
Med det drämde han till Kahlee tvärs över ansiktet med pistolen. Hon föll baklänges, genom det sönderslagna fönstret och ut i den småkyliga nattluften.
En enda hjälplös tanke for genom hennes huvud: Allting hände så snabbt… för snabbt.
Den vackra, stjärnbeströdda himlen och den silverskinande fullmånen var det sista hon såg, innan mörkret tog henne.
Men ingen åker ut förrän efter två teman, så ni kan ännu hållas kvar!
Nästa tema kommer snart ut!
H.
NyTo och
twisted
Men då ska jag försöka skriva något till den andra omgången! 
Mugglarportalen