Inte som du tror [SV] (Luna ff)

Har just sträckläst alla kapitel fram till nu :3 Och jag gillar det! Jättebra ^^

BRA!!! Luck!!!! (Luck, Lycka!!!!!)

If you had meant it (11)

Jag lutade mig mot honom.
-Lu?
Hans röst var så mystisk, men ändå mjuk.
-Mm. Mumlade jag och lät honom fortsätta hålla på med mitt hår.
-Du vet att…
Han såg på mig, men lyckades ändå undvika min blick.
-Det.. Det är inget. Fick han sedan fram.
Jag log och såg upp i hans mörka ögon.
-Inget?
Jag höjde på ögonbrynen, men det verkade inte vara något oviktigt. Blacks blick var som vanligt omöjlig att tyda men någonstans innanför det döljande skalet fanns det något. Något som jag kanske borde veta, kanske inte.
Han skakade långsamt, otydligt på huvudet.
-Nej.
Jag lyfte huvudet från hans knä.
-Du håller något hemligt för mig. Sa jag.
Hans blick genomborrade mig. Han öppnade munnen och stängde den igen.
-Nej, Lu. Sa han lite undvikande och flinade till.
Jag skakade omärkt på huvudet.
-Det var ingen fråga.

~

Vi pratade inte om det mer, men jag kunde inte sluta tänka på att han höll något inom sig. Som om han ville berätta det men inte kunde.

~

-Så kan du svara på det åt mig? Miss Lovegood? Sa McGonnagall.
Hon lät sträng. Det här var inte första gången som jag drömde mig bort.
-Nej. Sa jag tyst och såg ner på mina händer.
-Som jag trodde. Sa hon skarpt. Mår du bra? Hennes röst lät lite mjukare.
-Jag… Det är okej. Jag log ansträngt och vi släpptes äntligen.
Dörren slogs upp och alla strömmade ut. Jag dröjde mig kvar och öppnade munnen för att få ur mig en ursäkt till McGonnagall. Istället stod jag tyst och hon såg snabbt på mig.
-Så? Iväg med dig nu! Sa hon och viftade med handen.
Jag gav henne en sista blick och gick ut. I dörröppningen stod han och väntade på mig.

~

-Vad är det? Sa jag och gav honom en arg blick.
-Jo… Jag ville bara säga förlåt.
Jag avbröt honom.
-Det tycker man kunde ha kommit lite tidigare. Men tyvärr. Det är försent nu. Nu, i framtiden, för alltid.

Först när vi nästan var framme insåg jag var vi var på väg att gå. Det tomma klassrummet. Den enda platsen där jag kunde känna mig lugn. Glad, fri, lycklig. Det gick inte att förklara. Men där inne kunde jag vara mig själv, och framförallt – vara med Black.
Genom paniken såg jag mig snabbt om och vände riktning mot klassrummet bredvid.
-Vad…? Philips ögon dränkte mig.
Jag kände en stark lust av att bara gå fram och ta hans händer. Hålla om honom. Aldrig släppa. Men det fick jag inte kunde inte ville inte.
-Snälla Lun, jag vet att jag betedde mig som en idiot. Kan du inte förlåta mig? Jag… Vi kan väl i alla fall vara vänner? Sa han och orden gick rätt in till mig. De dunkade genom huvudet. Ångrade han sig? Men plötsligt la han handen på klassrumsdörren. Fel klassrum. Jag spärrade upp ögonen och tryckte in honom i det andra. Låste dörren och gick som automatiskt därifrån.

~

-Alla elever måste omedelbart till sina elevhemsalar. Ta er ditt på snabbast möjliga sätt!
Dumbledores röst ekade genom huset. Jag hade aldrig hört honom så… Det var inte den lugna, stadiga rösten, han lät nästan rädd.
Jag började småspringa mot uppehållsrummet tills jag kom på det. Philip var ju fast. Philip kunde inte ta sig där ifrån. Och bara för honom vände jag på klacken och började tränga mig genom de rädda folkmassorna. Vad som skulle hända hade jag ingen aning om.

Och vad tycker ni? : )

SUPER!!!!!!♥

Jättejättebra!!! Men det står elver istället för elever i det sista stycket.

Jättebra!

Tack Ojdå Ginny369 fixar!

ÅÅh den var jättebra!! Älskar Luna!
Läs gärna min och lämna en kommentar!
http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=32525

Åh tack! Kollar din

More and more, har sträckläst hela nu...