Min version av de 74:e Hungerspelen

Kapitel 12:

”VAKNA CHERRY!”
Jag sätter mig tvärt upp och håller nästan på att ramla ur trädet. Rue sitter och gapskrattar åt minen på mitt ansikte.
”Det där var inte kul”, plutar jag. Rue ler brett.
”Joho.” säger hon. Sedan blir hon plötsligt allvarlig. Hon håller upp några fläckiga ägg.
”Frukost!” säger hon. Jag ler och börjar äta på ett.
”Idag ska vi förstöra karriäristernas läger.” säger jag när jag ätit upp.
”Ska vi?” frågar Rue med glittrande ögon. ”Hur då`”
Det hugger till i mitt hjärta. Just nu så påminner hon mig så mycket om Charlotte, alltid pigg på äventyr.
”Jag vet ärligt talat inte.” Jag rynkar pannan. ”Vi kan slänga den i sjön, äta den, ta allting…” Jag börjar räkna upp på fingrarna och Rue fnittrar.
”… Och självklart så kan vi ha sönder allt. Bara riva det i små, små bitar, vet du.” avslutar jag. Rue ler.
”Nej, vänta.” säger jag och håller upp ett finger. ”Det blir nog lite svårt, kanske. Ingen kan riva sönder mat. Mitt misstag.”
Rue fnittrar till. Vi äter upp resten av äggen under en behaglig tystnad.

”Hur ska vi locka bort dem ifrån ymnighetshornet, då?” frågar Rue.
Vi har precis svalt ner den sista biten av äggen och ligger på marken, fullstoppade och proppmätta.
Jag rynkar pannan.
”Ingen aning.” Jag gör en liten paus och synar mina nerbitna naglar.
”Vi kan ju alltid tända eldar lite överallt och hoppas på att de går på vår lilla fälla.” Jag ler slugt.
”Men tänk om de har vakter utsatta, då?” säger Rue bekymrat. Jag viftar otåligt med handen.
”Det ingick inte i vår plan. Alltså räknar vi med att de inte har det.” Av någon anledning så tänker jag på Peeta när jag säger det här. Jag har inte någon som helst aning om varför, jag bara gör det.
Sedan säger en röst i mitt huvud att jag ska sluta tänka på honom. Av någon anledning så låter rösten som Gales.
Jag skjuter bort tankarna ur huvudet och reser mig upp.
”Rue, jag har en bättre plan!” säger jag exalterat. Hon stönar och håller sig för magen.
”Kan planen vänta?” stönar hon. ”Jag är så proppmätt och fullstoppad så att jag nog inte skulle kunna gå om jag så försökte.”
Jag suckar.
”Rue, det här är liv eller död.” säger jag med gravallvarig röst.
Hon suckar, men tvingar sig själv att ta några stapplande steg framåt.
Jag börjar berätta om min plan. Rue går med på att tända eldar överallt, för att locka iväg karriäristerna så att jag kan komma fram till ymnighetshornet. Därifrån får jag försöka komma på hur jag ska försöka förstöra maten.

Rue och jag börjar samla ihop en massa grenar och kvistar som vi släpar till fyra olika ställen i skogen.
Plötsligt får Rue syn på något. Hon släpper allt hon har i händerna, torkar av pannan och går fram till något.
”Oj, titta!” säger hon glatt. Jag tittar på det som hon refererar till och blir lite smått förvånad. I Rues hand ligger en perfekt nyponros.
”Jag älskar nyponrosor. De är mina favoritblommor, för de luktar så gott.” säger hon och sniffar på den skära blomman.
”Vilken är din favoritblomma?” frågar hon nyfiket. Jag känner hur mina mungipor vänds uppåt.
”Körsbärsblommor.” säger jag och tänker på hur starkt jag förknippar dem med Peeta. Rue ler, men bilr snart allvarlig.
”Ska vi förstöra karriäristernas förråd eller inte?”
Jag ler brett och ska precis gå när Rue hejdar mig.
”Vänta. Vi måste göra något om vi kommer ifrån varandra.” säger hon och visslar en enkel fyrtonig melodi.
”Jag brukar använda den här hemma i fruktträdgårdarna för att signalera när arbetsdagen är slut.” förklarar hon. Snart förstår jag varför. Härmskrikor som sitter överallt i träden börjar ta upp hennes fyrtoniga melodi. Fler och fler stämmer in, och snart badar hela skogen i en underbar melodi.
Jag visslar den prövande.
”Perfekt.”


”Okej, Cherry. Andas.”
Jag står i kanten av gläntan där ymnighetshornet ligger.
Eftermiddagssolens sista strålar leker på den silverfärgade metallen på ymnighetshornets topp. Karriäristerna sitter vid en lägereld och grillar en kanin. När de får syn på röken vid horisonten, röken från en av Rues eldar, så börjar de ropa och peka ditåt. Snart springer alla iväg, bort i skogen. Alla utom en, pojken från distrikt 3.
Så de hade en vakt, i alla fall. Typiskt Rue att vara så smart.
Jag slår handen för pannan och sätter mig ner i en buske för att tänka över min ”perfekta plan”. Hur ska jag göra nu? Jag kan ju inte bara rusa fram och bli dödad.
”Tänk, Cherry.”
Min hjärna går på högvarv. Ska jag ta en chansning, bara rusa fram mot ymnighetshornet och döda pojken?
Nej, antagligen kommer han att ropa på Cato.
Men om jag…
Jag blir avbruten ur mina tankar av att en gestalt med fladdrande rött hår kommer framrusande ur andra sidan av gläntan. Rävflickan.
Mitt på gräset stannar hon och börjar hoppa fram och tillbaka.
Jag rynkar pannan. Vad håller hon på med? Hon fortsätter sin lustiga lilla dans framåt mot hornet. En gång snubblar hon till, är nära att ramla och kväver ett skrik. Pojken från distrikt 3 rycker till och kastar ett snabbt getöga ut i skogen innan han återgår till att slipa sitt spjut.
Rävflickan hoppar fram till en påse med äpplen som hänger mitt i den stora högen. Och det är då jag förstår allt.
”Minering…” viskar jag. Självklart! Att jag inte tänkte på det.
Distrikt 3. Elektricitet. Att arbeta fram de här minorna var nog ungefär lika svårt för den här pojken som det är för mig att äta äpplen.
”Laurel Cherisie Marigold Bluebird!” tänker jag irriterat. ”Skärp dig!”
(Laurel och Marigold är blommors namn på engelska. Sök på dem om ni vill se hur de ser ut.)
Rävflickan dansar tillbaka och rusar ut ur gläntan igen. Till min förvåning så tar det inte många minuter förrän en plan tar form i mitt huvud.
Jag reser mig upp och springer ut i gläntan innan jag börjar dansa över minorna, lätt och ledigt. Jag föreställer mig att jag är på Ängen, att jag bara dansar fram över maskrosorna som växer där på våren, för att lugna ner mig lite.

Jag måste erkänna att det inte är alls så svårt som jag trodde att ta sig över minorna. Jag väger inte mycjet, har ganska långa ben och är vig. Efter ett tag så blir det nästan roligt att dansa fram över minorna. Jag vågar ta allt längre och längre språng framåt. På vägen kan jag inte låta bli att stanna och trycka ner en sovsäck i min ryggsäck. Snart fortsätter jag igen.
Jag kan bara föreställa mig hur mycket folket i huvudstaden älskar min lilla dansuppvisning.
Pojken från distrikt märker ingenting och jag hånler inombords. Cato borde verkligen se över vem han väljer som vakt.
Snart är jag framme vid högen med alla dyrgripar. Jag vågar sträcka mig fram och ta några äpplen och ett paket kex.
Sedan förstår jag att jag omöjligt kan spränga upp högen härifrån: jag kommer att bli dödad av explosionen.
Jag dansar tillbaka över minorna och ställer mig på en perfekt position i öppningen av gläntan. Jag väljer ut en kniv som jag har råd att förlora, en kort sak med trubbigt skaft. Jag drar ett djupt andetag och koncentrerar mig på en påse med gröna äpplen som hänger ganska högt upp. Jag kastar iväg kniven med all min styrka. Den visslar genom luften och träffar mitt på påsen. Äpple efter äpple faller ut och landar på marken med en hård stöt. Det går några sekunder.
Sedan kastas jag bakåt med övernaturlig styrka, kastas bakåt av den gigantiska explosion vars ljud just fyllde skogen.

Gales perspektiv:

Cherry börjar dansa fram över minorna. Det ser så lätt och vackert ut att jag nästan blir förvånad. Som om det inte alls är minor, utan bara stenar i en bäck som du måste korsa.
Kameran filmar direkt på Caesar Flickerman och Claudius Templesmith, som sitter i ett kommentatorsrum.
”Oj, oj, oj.” säger Flickerman med äkta förvåning i sitt tonfall. ”Vilken uppvisning vår kära Cherry bjuder på! Jag slår vad om att de flesta inte skulle kunna komma halvvägs av vägen som hon redan gått!”
Jag blir stolt över Cherry. På skärmen, som nu växlat till henne igen, så ser hon inte rädd ut, bara lättad och nästan lite uttråkad.
Hon tar en sovsäck, några äpplen och ett paket kex från den stora högen.

När hon kommit tillbaka till gläntan tar hon upp en kniv ur sin ryggsäck. Hon siktar noga och släpper iväg den.
Alldeles försent så förstår jag vad hon tänker göra. Och då har redan ljudet av den öronbedövande explosionen från minorna fyllt det annars så stilla torget.

Cherrys perspektiv:

Världen börjar snurra. En låg ton ringer i mina öron. Jag kan inte höra någoting, vilket skrämmer mig. Tänk om jag inte kan höra någonting alls, för alltid i mitt korta, sorgsna liv. Jag börjar desperat kräla bort mot buskarna, i hopp om att kunna vara borta när karriäristerna kommer. De har hört explosionen, det är helt säkert, och nu är de säkert på väg för att döda mig.
Jag lyckas ta mig till buskarna där jag kollapsar i en hög.
När jag tittar upp ser jag till min förvåning att pojken från distrikt 3 står kvar, rådvill vid den aska som en gång var ett lyxigt förråd av förnödenheter. Jag undrar i mitt stilla sinne över vad han håller på med. Om jag var han så skulle jag rusa iväg så fort jag kunde. Jag tvekar nämligen inte om att Cato kommer att slita honom i stycken när han ser det här.

Och, mycket riktigt, några minuter senare så sveper karriäristerna in i gläntan med en omänsklig fart. Cato slänger sig ner på marken vid askhögen och börjar bulta i marken med knytnävarna. Jag är helt förlamad av skräck. Catos raseriutbrott är så våldsamt att det borde vara skrattretande, men inte i min position. De andra söker i askan efter något att bärga, men det finns ingenting.
Cato har nu börjat ta ut sin ilska på den stackars pojken från distrikt 3. Pojken börjar springa, men Cato får tag på honom och knycker till på hans nacke. Jag kvider till när pojken faller ihop i en hög vid Catos fötter. Han är död.

Jag stapplar fram genom skogen på ostadiga fötter. Jag har fortfarande kvar ett starkt ringande i örat och är fortfarande yr efter explosionen.
Efter ett tag så klarar jag det inte mer. Jag faller ihop över en stock och börjar kräkas upp det lilla jag har kvar i min mage (förlåt, men hon är verkligen yr). När jag slutat få kväljningar så kurar jag ihop mig i en liten boll och gungar fram och tillbaka. Efter en stund så lyckas jag lugna ner mig och kämpar mig upp på fötter igen.
Efter att ha tänkt en stund så bestämmer jag mig för att jag måste leta reda på Rue.

Jag visslar hennes lilla melodi för tusende gången. Fortfarande inget svar. Jag börjar bli orolig. Tänk om hon inte kom tillbaka till mötesplatsen? Tänk om hon är död?
”Tänk förnuftigt, Cherisie!” förmanar jag mig själv i mina tankar.
”Om hon var död så skulle du hört en kanon, ju!”
Det finns förstås en liten chans att jag missade den, kanske på grund av ljudet från explosionen eller när jag fortfarande var döv.
Jag avbryts ur mina tankar av ett skrik som skär genom skogen.
”Cherry!” hör jag en flicka skrika. Jag reser mig tvärt upp och börjar rusa i riktningen som skriket kommer ifrån.
”Rue! RUE!” skriker jag. Jag snubblar nästan på mina fötter i mina desperata försök att nå henne. ”CHERRY! HJÄLP” skriker hon. Jag snubblar in i en glänta och ser Rue ligga på marken, intrasslad i ett nät. Jag rusar fram till henne, drar fram min kniv och börjar skära loss henne. ”Håll dig stilla så att jag inte skär dig” säger jag. Nätet brister och Rue reser sig upp. Jag håller ut mina armar och hon springer rakt in i min famn. ”Rue… Du skrämde ihjäl mig.” säger jag. Rue skrattar till. ”Jag är så glad för att du kom.” säger hon. Jag nickar.
”Du vet att jag aldrig skulle svika dig.” säger jag. Sedan går allt så fort.
”CHERRY! SE UPP!” skriker Rue. Hon kastar sig framför mig och jag vänder mig om. I skogsbrynet står en pojke… En pojke med ett stort hånleende på ansiktet.
Jag skickar iväg kniven innan jag ens hinner blinka. Den träffar honom klockrent i halsen och han halverar de få minuter han har kvar när han drar ut den.
Jag vänder mig om för att frågar Rue något när jag hejdar mig. Mitt framför mina fötter ligger Rue, med ett spjut i sin lilla mage. Jag flämtar till och sjunker ner på knä framför henne. ”Rue…” börjar jag. Längre kommer jag inte innan jag börjar snyfta. Rue öppnar sina ögon. ”Cherry… Gå inte.” säger hon. Hennes röst är svag, så svag att om jag inte ansträngde mig så skulle jag inte kunna höra något alls. ”Aldrig” lyckas jag få fram. Jag torkar mig om ögonen och tar Rues lilla hand.
”Maten?” frågar hon. Jag nickar.
”Den är aska nu.” säger jag.
”Vinn.” säger hon. ”För oss båda.” snyftar jag. Jag sluter ögonen, försöker stänga ute den här mardrömmen.
”Cherry?” mumlar jag. Jag öppnar mina ögon. ”Sjung” viskar hon.
Jag nickar och börjar leta febrilt efter en bra sång att sjunga.
Den första jag kommer på är en gammal vaggvisa som jag brukar sjunga för Britney ibland. Jag sväljer hårt, kramar Rues lilla hand och börjar.
Den första tonen sveper mjukt genom luften.

Black Clouds Are Behind Me,

I Now Can See Ahead

Often I Wonder Why I Try

Hoping For An End

Sorrow Weighs My Shoulders Down

And Trouble Haunts My Mind

But I Know The Present Will Not Last

And Tomorrow Will Be Kinder


Tomorrow Will Be Kinder

It's True, I've Seen It Before
A Brighter Day Is Comin' My Way

Yes Tomorrow Will Be Kinder



Today I've Cried A Many Tear
And Pain Is In My Heart

Around me lies a somber Scene
I Don't Know Where To Start

But I Feel Warmth On My Skin
The Stars Have all Aligned

The Wind Has Blown But Now I Know

That Tomorrow Will Be Kinder




Rue sänker sina tunga ögonlock. Jag snyftar till innan jag fortsätter.


Tomorrow Will Be Kinder

I Know, I've seen it before

A Brighter Day Is Coming My Way

Yes Tomorrow Will Be Kinder


A Brighter Day Is Coming My Way

Yes Tomorrow Will Be Kinder

(framförd av The Secret Sisters. Lyssna på den! Precis som jag föreställer mig att Cherry sjunger den.)



Kanonskottet som signalerar Rues död skär genom luften. Jag gråter tyst emot Rues lilla kropp. Jag vet att de vill att jag ska gå därifrån, så att de kan hämta kroppen. Men jag vägrar att lämna henne. Efter en stund reser jag mig upp och kastar en snabb blick på Rue. Hon ser så liten och hjälplös ut. Sedan får jag syn på något som jag vill ge Rue till hennes sista vila. En äng full av blommor. Jag går dit och plockar en massa. Sedan börjar jag smycka hennes kropp med dem.
Jag gör en krans av nyponrosor som jag fäster i hennes mörka gloria av hår runt omkring hennes huvud. Ofrivilligt hör jag Rues röst från tidigare idag:
”Jag älskar nyponrosor. De är mina favoritblommor, för de luktar så gott.”

En vild snyftning river i min kropp.
Jag torkar bort blodet på hennes händer och sätter buketter av smörblommor i hennes slappa grepp.
Sedan täcker jag hennes fula sår med en massa vita jasminer som tar bort lukten av död och istället fylls min näsa av en söt, kväljande doft. Jag bär över henne till en bädd av vita rosor som jag gjort.
Sedan ser jag en fullt utslagen röd ros växa på en ranka. När jag plockar den sticker jag mig på taggarna några gånger, men det gör inget. Det känns som om varje blodsdroppe hedrar Rue. Jag ställer mig upp och sträcker upp rosen mot skyn. Jag sluter mina tårfyllda ögon och vet att det här är ett så stort tillfälle. Ingen har någonsin vågat trotsa spelen såhär.
Tårar väter mina kinder. Långsamt släpper jag ner den röda rosen. Den faller ner mot Rues kropp, några kronblad faller av och virvlar ner i hennes hår. Rosen landar mitt på spjutet, vilket också var syftet. Jag vill ställa regimen till svars här och nu för att de dödade henne. Jag sätter tre fingrar på min vänsterhand mot läpparna och slår ut dem mot Rue. Om jag blundar skulle jag kunna låtsas att Rue bara sover en stund och snart kommer att vakna.
Men hon kommer aldrig att vakna.
Aldrig.
Min stackars bundsförvant.
Min stackars vän.
Min stackars syster.

Aldrig.

SUPERFANTASTISKT! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

FANTASTISKT!!!

SÅDÄR!
Igår kom jag hem (efter att ha suttit i en bil i typ åtta timmar och mått illa) så idag kommer en uppdatering! Jag måste bara göra lite läxor (suck) först.
Jag älskar er ♥♥♥

Jippi! Jag längtar till nästa kapitel!!!

Samma här!

Okej, jag har inte uppdaterat på... Miljoner år?
Orkar ni vänta i några dagar till? Har konsert, prov etc.
Jag älskar er.
♥♥♥♥

Jag orkar vänta!!!
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge

Håller med♥♥♥