Min syster Katie

öhh... läskigt D:

Kapitel 25
Att ingången till Ravenclaws sällskapsrum var klädd med bilder av mig när sov, spred sig som eld i torrt gräs. Och när det nådde Professor Flitwick, visste jag inte riktigt hur jag skulle förklara det.
- Med tanke på din situation så måste du berätta ifall du blir utsatt för obehag, säger professorn.
Jag nickar och lägger på ett brett leende.
- Jo, jag vet Professorn, men det här har ingenting med min syster att göra. Du förstår, jag gjorde precis slut med min kille och som ni märkt tog han det inte särskilt bra. Det är ingen fara. Bara hans försök till att göra mig till åtlöje, säger jag med lättsam ton.
Den korta professorn ser mycket lättad ut och låter mig sen lämna hans kontor. Ellie och Markus väntar på mig.
- Vad säger ni om en promenad? Jag kan verkligen behöva komma bort ifrån slottet, säger jag.
Mina vänner följer med mig. Det ligger fortfarande snö kvar på marken men trots att det bara är Januari så är det runt en plus grad. Det känns skönt att gå mellan Ellie och Marcus. Vi skrattar och pratar. Det känns normalt. Som om det som hänt aldrig hänt. Vi går ner till skogen vid Hagrid stuga. Hagrid är inte inne, jag antar att han har lektion, vilket är tur. För om han såg oss här, då skulle vi inte komma härifrån förrän det blir mörkt. Han är väldigt sällskapssjuk, på ett bra sätt. Vi går runt i skogen. Rundar träd. Klättrar i träd. Kastar snö. Ligger i snö.
- Usch, jag är kall. Ska vi gå tillbaka? undrar Ellie.
- Okej, säger Marcus och hoppar ner ifrån sitt träd.
Han står med ansiktet mot trädet och med ryggen mot oss när han tjuter till.
- Jag tror att ni behöver se det här, säger Marcus.
Jag gillar inte hans tonläge. Ellie och jag ställer oss på varsin sida av honom. På trädets bark har någon karvat in: Katie Springer 1996-2013. Älskad och hatad.
- Det är en gravsten. Men brukar man inte ha en gravsten där man har begravt någon, säger Ellie.
Jag tittar mig omkring. Drar med foten för att få bort snön. Det är då jag ser det. Jag säter mig på huk och plockar upp det.
- Ni vet, när folk dör i bilolyckor så brukar folk lägga bilder, ljus och blommor på olycksplatsen. Det är precis vad det här är, säger jag.
- Hur vet du det? undrar Marcus.
Jag tittar på honom.
- För det var här Katie dog, säger jag och håller upp hennes armband.
En kylig bris sveper förbi och jag känner igen den där bekanta rysningen över ryggen. Någon tittar på oss. Jag stoppar snabbt armbandet i jackfickan och reser mig upp.
- Vi borde nog gå nu, säger jag och de andra nickar.
Jag tittar mig över axeln. Där är den där bekanta skuggan. Någonstans, kanske bakom ett träd, står ägaren och tittar på oss.
- Titta inte bakåt. Någon följer efter oss, säger jag och harklar.
Både Marcus och Ellie stelnar till och ser väldigt nervösa ut. Vi snabbar på våra steg och ingen av oss verkar andas ut förrän vi står inne i skolan.
- Är det inte nu du ska berätta vem det är som följer efter oss? frågar Marcus.
Jag nickar och vi letar upp ett ledigt klassrum. Jag stänger dörren efter oss.
- När jag var på min träff med Ethan så märkte jag att vi blev förföljda. Ethan berättade att det är en liten flicka, Penny, som har ett crush på honom och brukar, ja, stalka honom. Men nu börjar jag undra ifall Ethan kanske har sagt till henne att hålla koll på mig, jag menar, vi var inte precis överens om att göra slut, säger jag.
Marcus knyter ihop sin högerhand och slår den i väggen.
- Vet du, jag har aldrig gillat Ethan, säger han.
- Wow, det var något nytt, muttrar Ellie.
Marcus ger henne ett surt ögonkast innan han vänder sig till mig.
- Den där killen behöver få sig ett par slag i huvudet, säger Marcus och stormar ut ur klassrummet.
Jag börjar springa efter men Ellie stoppar mig.
- Låt honom vara Beth. Han vill bara ta igen för den tiden då ni inte pratade. Låt oss gå upp till sovsalen istället, säger hon.
Jag nickar.Det känns otroligt skönt att slippa se en massa bilder av mig när vi står framför ingången. Örnen kommer fram och ställer sin fråga:
- De fattiga har det, de rika behöver det, om män äter det så dör man. Vad är det?
- Ingenting. De fattiga har ingenting, de rika behöver ingenting och om man äter ingenting så dör man, svarar Ellie och vi får komma in.
Varken Marcus eller Ethan syns till i sällskapsrummet, så vi går upp till vår sovsal. Ellie slänger av sin jacka och lägger sig sen ner på sin säng. Jag knäböjer framför mitt lilla smyckeskrin och lägger ner Katies armband. Då får jag syn på asken som Ethan gav mig. Jag plockar upp den och sätter mig på sängkanten. Öppnar asken och plockar fram ringen. Diamanten skiner och jag prövar ringen på mitt ringfinger. Den är kall mot min hud och det känns bara fel at ha på mig den. Jag tar av mig den och när jag ska lägga tillbaka den i asken får jag syn på att någonting är graverat på insidan. Jag tittar efter. Chocken får mig att släppa taget om ringen och skrika till.
- Vad är det? frågar Ellie.
Jag tittar på henne.
- Marcus, han är i fara, säger jag bara och skyndar fram till dörren.
Innan jag lämnar sovsalen vänder jag mig mot Ellie.
- Hämta Professor Diamond.Jag vet vem mördaren är, säger jag och börjar springa igen.
Det är nu jag får nytta av all min löpträning. Jag har aldrig sprungit såhär snabbt förut. Hjärtat slår och mina ben spränger av mjölksyra.
- Marcus! skriker jag för full hals.
Elever som jag passerar tittar på mig som om jag vore dum eller galen. Men jag bryr mig inte om dem. Allt som räknas nu är att se till så att jag hittar Marcus.
- Marcus! skriker jag igen och rundar ett hörn.
Jag krockar mig honom. Jag slänger mig runt hans hals.
- Vad håller du på med Beth? Jag kunde höra hur du ropade, säger han och kramar om mig.
- Jag var så orolig, flämtar jag. Jag vet vem som mördade Katie.
Han tittar förvånat på mig.
- Det är...
Innan jag hinner avsluta meningen faller Marcus till marken. Bakom honom står Ethan med en träklubba, troligtvis stulen ifrån skrubben där allt quidditchsmaterial förvaras. Jag hinner inte reagera innan han svingar klubban mot mig. När träet och min hud möts sprider sig smärtan över hela huvudet och jag faller till marken.

O.o
Jättebra!
Är det Ethan som mördade Katie?!
Och den där lilla flickan följde väl efter för att hon visste någon, antar jag?
Haha, har massor att tänka på nu.
AWESOME!!

Vafan hände där O_o? Av alla personer jag misstänkt för att var mördaren, och så är det Ethan xD? Och jag vill veta vad exakt det stod på ringen!!

Kapitel 26
Under mig är det kallt. Kallt och hårt. Jag öppnar ögonen men ser suddigt. Måste blinka för att kunna se klart. Känner hur det värker vid tinningen. Lyfter på handen och känner vid värken. Det är blött. Jag tittar på mina fingertoppar. De är röda. Blod. Vrider på huvudet. Marcus ligger en bit bort. Han har ett blodigt sår i bakhuvudet.
- Marcus, väser jag och kryper fram till honom.
Men någonting stoppar mig. Det är då jag känner av hur det spänner vid min fotled. Jag vrider på huvudet och får se hur min fot sitter fastkedjad i väggen. Ju mer jag drar desto ondare gör det.
- Marcus, säger jag igen.
Inget respons.
- Han hör dig inte, säger Ethan.
Jag vrider på huvudet. Ethan sitter framför skrivbordet. Han håller en kniv i handen.
- Ethan, vad har du gjort? frågar jag trött.
- Vad jag har gjort? Jag är bara med och leker, svarar han.
- Vad är det för lek du pratar om? undrar jag.
Ethan lägger huvudet på sned och ler.
- Du lekte med mig och nu leker jag med dig. Är det inte såhär leken går till?
Jag stönar av smärtan men viker inte bort blicken.
- Snälla Ethan, jag vet inte vad du pratar om, säger jag.
Hans leende försvinner. Blicken blir mörk.
- Du kommer inte ihåg. Du kommer inte ihåg! skriker han och slår näven i bordet.
Jag rycker till. Han är galen och om jag inte sköter det här bra, då kan det vara över för mig. Jag tittar mig omkring. Vi är i det lilla rummet. Jag kan se kylboxen.
- Hur hittade du det här stället Ethan? frågar jag.
Det mörka i blicken blir ljusare och snart är den borta. Han har lugnat ner sig.
- Jag hittade det bara. Det är mitt egna rum. Tycker du inte det är fint? undrar Ethan och tittar sig glatt omkring.
- Det är jättefint. Visade du Katie det här rummet? frågar jag.
När jag nämner Katie vänder han blicken neråt.
- Katie gillade inte rummet. Hon tyckte att det var läskigt. Precis som mig, säger han.
- Ethan, varför dödade du Katie? frågar jag.
Mitt sår värker fortfarande. Jag känner hur det trycker i huvudet men jag måste hålla mig vaken. Ethan går fram till en av väggarna och tittar på fotografierna. Han har stoppat kniven i fickan.
- Jag älskade Katie. Jag dödade henne inte. Vi lekte bara. Jag älskade henne, säger han.
- Men hon älskade inte dig, eller hur? Ni brukade träffas i rum 337 men en dag så fick du se henne med någon annan. Stämmer det Ethan? frågar jag.
Ethan nickar.
- Det gjorde ont i dig att se Katie med någon annan. Du hade ju tänkt ge henne ringen också struntade hon bara i dig, säger jag.
- Katie gillade att leka med andra. Men man fick inte leka med henne, säger han och skakar på huvudet.
- Ethan, varför dödade du Katie? frågar jag igen.
Han tittar på mig.
- Först var hon med den hon skulle vara med och sedan var hon med den andra. Jag var den andra en gång. Åh, hon var så vacker. Men hon sårade mig förstår du. Sårade mig riktigt hårt, så hon var tvungen att dö, säger Ethan och rycker på axlarna.
- Kan du berätta hur du dödade henne? stönar jag.
- Det var lätt. Penny hjälpte mig. Det var hon som lockade med sig Katie ut i skogen. Hon sa att Jamie ville träffa henne där. Men istället så slog Penny henne med samma klubba som jag slog dig med. Sen väntade Penny tills jag kom dit. Du förstår, Penny gör allting som jag ber om. Som när jag bad henne hålla koll på dig. Hon gjorde det utan att säga emot, säger han.
Jag biter ihop och känner hur ögonlockarna vill slå ihop sig men jag vägrar.
- Varför ville du gå ut med mig Ethan? Var det för att jag ser ut som Katie? undrade jag.
- Det var som om gud gav mig en chans till att få vara med Katie. Men sen gick du och sårade mig Beth. Vi skulle spendera resten av vårt liv tillsammans men du lekte bara med mig, säger Ethan.
Jag skakar på huvudet. Jag orkar snart inte mer.
- Ethan, jag lekte inte med dig. Jag älskar ju dig, viskar jag.
Han sätter sig snabbt på knä framför mig.
- Menar du det? frågar Ethan och hans ögon lyser av glädje.
Jag nickar. Han lutar sig fram och pressar sina läppar mot mig. Försiktigt försöker jag få tag på kniven. Det lyckas. Jag gömmer den bakom min rygg.
- Är du snäll och hjälper mig loss? Jag har ont i foten, ber jag.
Han ser ut att tveka.
- Jag vet inte. Tänk om du försöker smita? Jag har redan förlorat dig en gång, säger Ethan.
Jag lägger min hand på hans kind.
- Jag lämnar dig aldrig, lovar jag.
Han tror mig och går fram till skrivbordet för att hämta nyckeln. Jag tar kniven i min hand och gömmer den. Ethan kommer tillbaka med den lilla nyckeln men han hinner inte komma nära min fot innan jag stoppar kniven i honom. Han hamnar liggandes på sidan. Ethan tittar förvånat på mig. Han gråter. Jag börjar gråta.
- Beth, varför? väser han och det kommer blod hur hans mun.
- Du dödade min syster, snyftar jag.
Ethan blöder ännu mer, både från mage och mun innan han blir väldigt stilla och jag kan se hur hans ögon blir livlösa. Innan jag låter mina ögonlockar falla ihop kryper jag fram till Marcus och lägger min kind på hans rygg. Sen blir allting svart.

Dör Ethan nu? Alltså, den här ff:en är: Superbra, hemsk, sorglig, underbar och himlans mystisk!

du kan inte döda ethan!!! D:

Omg!!!
Åh... Om du lägger ut ett till idag blir jag helt lycklig!! ♥
Herregud!! Ethan är/var ju sjuk i huvudet, helt alltså!! (men jag tycker lite synd om honom, han var ju snäll i början, men jag gillade aldrig honom riktigt )
AWESOME!!
Som vanligt kan jag inte beskriva det du skriver!
(^.~)

JAG VISSTE DET! JAG SA JU ATT ETHAN VAR MRÖDAREN!!! JAG VISATE DTE!!!!VARFÖR TRODDE INGEN MIGG???'!!!



FUCKING AWESOME FÖRRETSEN!

har var läskig... vill att hon ska bli tsm med Marcus!