You'll never treat yourself right, darlin' (SV)

Så, nu kommer nästa del. Den här är inte lika spännande som de andra, men viktig ändå för historian. Hoppas ni gillar den!

17. När fördomarna kommer fram…

När jag kommit tillbaka in till värdshuset hade min chock fortfarande inte lagt sig. Snabbt gick jag fram till Scorpius som stod och pratade med värdinnan, och knackade honom lätt på axeln. Förvånat vände han sig om mot mig och jag lutade mig fram mot honom.
”Vi måste prata. Jag har träffat Lana”, viskade jag i hans öra innan jag sakta drog mig undan. Scorpius isblå ögon såg in i mina en aningen sekund för länge, och jag kunde känna ett lätt ofrivilligt pirr i magen som jag valde att ignorera. Scorpius nickade mot mig och tog ett tag om min arm, innan han ledde mig till det avlägsna bordet i hörnet som vi satte oss ned kring.
Försiktigt lutade jag mig fram över bordet så att jag kunde tala lågt med Scorpius, som även han lutade sig framåt.
”Jag såg henne sitta vid ett fik och skriva ett brev, så jag stannade och småpratade med henne. Men Scorpius, jag tror inte…”, började jag säga.
”Vad sa hon?” avbröt Scorpius mig med att fråga.
”Att hon var vän med dina förfäder, alltså familjen Malfoy som lever nu och hon…”
”Kände hon min familj?” frågade Scorpius genom att avbryta mig. Jag började känna mig en aning irriterad över att han avbröt mig hela tiden.
”Ja, men det är inte det viktiga. Hon berättade nämligen vad hennes pappa hette, och Scorpius, jag tycker verkligen inte att vi ska ge henne berlocken”, berättade jag samtidigt som jag såg mig orolig omkring. Scorpius såg nyfiket på mig.
”Vad hette han då?” frågade han mig snabbt, och inte alls med en sådan släpande röst han brukade använde sig av. Trots det var hans sätt att tala fortfarande irriterande. Jag drog in ett djupt andetag och såg in i Scorpius ljusa ögon.
”Han hette Slytherin i efternamn, så du förstår nog varför jag tycker vi ska vänta innan vi faktiskt gör någonting. Om Lana är en Slytherin…”, började jag säga nervöst.
”Och vad har det med saken att göra?” avbröt Scorpius mig med ett förnärmat uttryck i ansiktet, ”Att hon är en Slytherin har ju ingenting med vårat uppdrag här att göra, Lily. Jag vet att du tänker illa om Slytherin, men…” fortsatte Scorpius, men mitt någorlunda hysteriska skratt avbröt honom.
”Det är klart jag tycker illa om dem! Du har själv hört historiorna om den familjen och inte i någon utav dem har Slytherin varit på den goda sidan. Detsamma gäller för det elevhemmet!”, snäste jag lågt åt honom. Vad var det han inte förstod? Jag kunde se hur Scorpius knöt sina nävar på andra sidan utav bordet.
”Det kanske inte är Slytherin som är problemet, utan du som är det?” frågade Scorpius mig lågt och ilsket. Förnärmat tog jag handen mot hjärtat.
”Jag? Vad tror du att…”, började jag chockat och argt säga, men blev avbruten ytterligare en gång.
”Du och din familj sitter och förespråkar om hur viktigt det är att inte ha fördomar, men vet du vad? Det är precis vad ni har. Ni har fördomar mot Slytherin och alla oss som du så fint kallade för ’parasitätare’ när vi fortfarande var på lägret. Samtidigt så sitter du och tycker att du behandlar alla rätt och att du är någon typ utav ängel, bara för att din pappa ska vara något slags helgon!” utbrast Scorpius arg, och jag kunde ana något mörkt i hans blick då han slog näven i bordet.
”Du har inte något rätt över huvud taget att säga att den här tidens Slytherin är ond, för du har ingen aning om det är sant eller inte”, lade Scorpius sedan till lågt med sammanbitna läppar. Snabbt reste han sig upp och rusade ut ur värdshuset, medan jag satt att ensam kvar med en brännande känsla av ilska och skam. Försiktigt drog jag med mina fingrar över mina armar, samtidigt som jag satt stilla och begrundade det som sagts. Med en lätt suck reste jag mig upp och bad den gräsliga värdinnan om nyckeln till vårt rum, varefter hon log skadeglatt och visade mig upp för en trappa.

”Det här är ert rum”, sa den runda kvinnan och svängde upp en gammal trädörr. Försiktigt klev jag in och fann mig själv ståendes i ett litet dammigt rum, som endast rymde en säng och en lampa. Jag vände mig om mot värdinnan.
”Vart är… badrummet?” frågade jag henne. Värdinnan blottade sina glesna, brungula tänder och skrattade högt. En aning irriterad över att hon skrattade åt mig, lade jag mina armar i kors över bröstet.
”Åh flicka lilla. Kommer från storstan, va? Det förstod man då, att en flicka som är fräck nog att bära byxor och ändå fått sig en sådan fin karl, skall komma från storstan! Men lyssna nu lilla jänta, här hos tant Rose har vi ett gemensamt badrum nere i puben, minsann”, berättade värdinnan som antagligen hette Rose, samtidigt som hon drog med sina knubbiga fingrar genom sitt råttfärgade hår. Jag log matt mot henne.
”Tack så mycket, tant Rose”, svarade jag henne. Rose log stort mot mig med sina få tänder innan hon vände sig om och lämnade rummet. Men en suck stängde jag dörren och gick fram till sängen. Utan att tänka efter före, slängde jag mig på den risiga sängen vilket fick massor utav damm att flyga upp i luften.
”Aresto momento!” utbrast jag med min stav uppe i vädret, och allt damm stannade sakta upp någon decimeter ovanför mig. Men en suck tog jag filten som låg vid mina fötter och samlade in allt damm med. Försiktigt lade jag sedan den dammfyllda filten på golvet och lutade huvudet bakåt mot den gulaktiga kudden, samtidigt som flera olika tankar kom till mig. Hade Scorpius rätt där nere när vi bråkade? Att det var jag och min familj som hade hemska fördomar? Jag hade faktiskt kallat Scorpius för en ’parasitätare’, medan jag själv aldrig hört honom yttra ordet ’smutskalle’ till någon. Men samtidigt, har inte han behandlat andra illa på grund utav fördomar, som mina bröder till exempel? Och har inte han behandlat mig orättvist efter sina fördomar mot min familj med? Irriterat suckade jag åt mig själv och vände mig om i sängen, innan jag trött slöt mina ögon.

Senare den natten när jag några timmar tidigare somnat i den gamla sängen, vaknade jag utav att någon slängde sig ner i sängen bredvid mig. Sömndrucket vände jag mig om och såg att det var Scorpius som lagt sig ned. Han låg raklång på överkastet med sina armar korsade och sin blick fäst på taket. Jag undrade vad klockan var och vart han hållit hus, men bestämde mig för att det inte var rätt tillfälle till att fråga. Försiktigt satte jag mig därför upp i en hukande ställning utan att säga någonting, medan jag väntade på att Scorpius skulle ta ned blicken från taket och se på mig. Det gjorde han inte.
”Förlåt för vad jag sa tidigare”, sa jag därför till honom, och han vred sitt huvud mot mig. Hans isblå ögon såg in i mina och jag kände än en gång ett lätt pirr långt nerifrån magen.
”Ursäkten godtas”, svarade han mig sedan med sin spetsiga haka i vädret, ”och förlåt själv för vad jag sa om dig och din familj.”
”Det är lugnt”, svarade jag honom med ett leende, utan att bryta vår ögonkontakt. Scorpius kliade sig lätt på hakan, och jag lade märke till att han hade små korta, blonda strån som växte där.
”Jag har promenerat och tänkt på vad du sagt, Lily. Jag håller inte med dig om dina tankar att bara för att Lana är en Slytherin så ska hon vara ond, men jag tror ändå du har rätt i att vi borde avvakta innan vi ger henne berlocken. Vi vet inte vem hon är, eller vem James är för den delen heller, så jag föreslår att vi tar reda på det så fort som möjligt”, berättade han lugnt för mig samtidigt som han vred på sig så att han låg på sidan. Det kändes konstigt att höra Scorpius nämna ordet ”vi” i ett sammanhang som faktiskt hade något med båda oss att göra, utan att han för den sakens skull lät irriterad eller nedvärderande.
”Och när vi tagit reda på vilka typer av personer de är, vad gör vi då?” frågade jag honom samtidigt som jag kliade mig förstrött över min arm.
”Det får vi bestämma då, men just nu så föreslår jag att vi sover”, svarade han mig. Jag nickade och vände mig sedan om så att jag låg med ryggen mot honom.
”God natt”, viskade jag tyst ut i mörkret samtidigt som jag kände Scorpius vrida på sig bredvid mig.
”Sov bara, Potter”, svarade Scorpius mig lågt, och jag kunde inte hindra mig själv från att le då jag slöt mina ögon.

ÅHHHH, SSÅÅÅÅÅÅÅ HHIIIIIIMMLLAA BRA!!!!

Jättebra! Det känns bara så bra att höra att Harry och hans goda vänner och familj faktiskt är väldigt fördomsfulla.. Liksom att du kunde sätta ord på det! Så jag håller helt klart med Scorpius.
Annars var det ett jättebra kapitel och det är gulligt när Lily börjar märka detaljer med Scorpius och så..

Håller med! Kanske det blir något mellan de....?

bra!

Vad tycker du om kapitlet?

Awesome Yeee!

Jag med! Viljen är din favoritkaraktär?

Lily, din?

Min med! Älskar Scorpius och Lily ♥