Mercedes Smith - Offer för Hungerspelen [SV] [THG]

Oj nu blir det problem då man ska roa huvudstadsinvånarna!

Har precis läst igenom hela och ... Superawesome. Du skriver bra och gripande och storyn är spännade och jag bara älskar det ^^

Jag blir superglad över att läsa era kommentarer! Tack så jättemycket! c:

Kapitel tolv: Underhållning

Jag tittar bort mot Forest men hon hade redan somnat. Jag kurade ihop mig närmare henne och tänkte på vad hon hade sagt. Att vi måste spittra på oss någon gång. Jag vill inte det. Jag var van vid hennes närhet här. Det skulle inte bli samma sak utan henne. Sanningen var att jag kände mig tryggare med henne. Att jag inte var ensam. Och jag skulle oroa mig varje gång en kanon ljöd. Om något hände henne skulle jag nog inte kunna förlåta mig själv. Hon är systern jag aldrig har haft. Jag lutade mig närmare henne och försökte somna. Imorgon var en ny dag med nya problem. Jag kommer på något.
Ett fågelskri fick mig att vakna och tappa balansen. Jag kände hur jag tappade taget om grenen och föll mot marken. När min rygg träffade den hårda jorden kände jag hur jag tappade andan. Det sista jag hörde var hur Forest ropade mitt namn innan det svartnade för mina ögon.
När jag vaknade igen bultade det överallt i min kropp. Huvudet kändes tungt och jag kunde knappt lyfta det en centimeter. Jag utstötte ett kvidande när jag rörde svagt på handen. Hade jag brytit allt eller kändes det bara så? Jag slutade röra på mig och uppfattade svagt att någon satt bredvid mig och baddade min panna.
"Vad skönt att du är vaken nu, Mercedes." säger Forest medan hon fortsätter att badda min panna. "Du har varit medvetslös i fyra dagar nu. Det var inte förrän jag fick en medicin av din handledare som du började kvickna till."
Jag grimaserade av smärta när jag försökte sätta mig upp. När jag lyckades sätta mig upp i en bekväm ställning tittar jag mot Forest igen. Jag verkade ha slagit mig rejält.
"Okej, vad har hänt?" frågar jag och Forest ger mig vattenflaskan. Jag börjar dricka av vattnet och känner att jag börjar må lite bättre.
"Bara två döda. Den första var flickan från elvan." Hon biter sig nervöst i läppen och tvekar innan hon fortsätter. "Och sen var det killen från ditt distrikt."
Jag sätter nästan vattnet i halsen när jag hör vad hon säger.
"Andy?!" utropar jag och stirrar chockat på Forest. Andy var död. Jag fattade inte att det var sant. Jag visste väl att han skulle dö någon gång, men absolut inte före mig. Sedan tänkte jag på Carter. Han och hans distriktpartner levde fortfarande. Arbetade dom ihop?
Forest fortsatte lågt. "Men det var ingen som dog igår."
Jag låter det hon säger sjunka in. Om ingen dog igår är publiken uttråkad. Spelledarna kommer göra något. Något som kunde ge lite spänning åt invånarna i huvudstaden.
Och jag ser inte fram emot det.

Nästa morgon packade vi ihop under tystnad. Jag undrade om vi tänkte på samma sak. Att ingen dog igår heller. Publiken var mer uttråkad än någonsin och det kunde inte spelledarna tillåta. Jag suckade olyckligt och Forest erbjöd sig att bära ryggsäcken den här gången. För att vara ärlig kände jag mig faktiskt bättre men lät henne ta den ändå. Hon slängde den över axeln och började traska iväg före mig. Jag följde efter henne medan jag fingrade lätt på yxan. Killen från ettan var ute efter att döda Forest. Om resten av karriäristerna trodde att det var hon som dödade honom också ligger hon risigt till. För vad var hennes kampsport mot svärd eller spikklubbor? Särskilt en spikklubba i handen på en som har tränat för det här hela sitt liv. Jag skyndade mig fram till hennes sida. Det var inte förrän då jag märkte en svart rök slingra sig runt våra fötter. Röken luktade starkt av bränt gummi.
"Vad är det som händer?" frågar Forest. En ton av rädsla hördes i hennes röst. Jag tittar runt på röken som stiger långsamt. Röken såg så onaturlig ut. Då slog det mig.
"Lite spänning för huvudstaden." säger jag. Knappt har jag hunnit avsluta meningen innan en bomb träffar marken tjugo meter ifrån oss. Träden börjar fatta eld och bomben verkar ha startat några minor som låg gömda. Snart ser jag hur marken sprängs sönder och hur det rör sig mot oss. "Spring!" skriker jag och mina fötter ändrar riktning bort från den söndersprängda marken. Jag hör Forest springa bakom mig och snart en duns i marken när hon kastar iväg ryggsäcken. Jag försöker greppa hennes hand men hon är för långt bak och snart skiljer en bomb oss åt. Vågen från bomben trycker mig framåt och jag flyger några meter innan jag träffar marken. Minorna sprängs fortare nu när jag ligger på marken och i min panik kan jag inte se Forest någonstans. Jag skyndar mig att komma på fötter när jag ser fler bomber släppas från himlen. Jag hinner knappt väja undan innan en bomb sprängs några meter ifrån mig. Splitter river upp mitt byxben och mina händer hade skrapats upp efter att jag hade landat på marken. Den svarta röken har höjts sig upp mot himlen och är snart oerhört tjock. Mina ögon tåras när jag drar upp jackan till näsan för att förhindra att andas in för mycket rök. Jag slänger en snabb blick bakåt. Jag kan skymta den förstörda marken och träden som har förkolnats av bomberna. Jag kan bara hoppas att Forest inte ligger där någonstans. Söndersprängd.
Innan jag hunnit vända huvudet framåt igen har jag sprungit in i ett träd. Tyvärr brann det trädet och snart har min jacka fattat eld. Jag skriker av rädsla och smärta när värmen från elden börjar smälta visa delar av jackan. I mina svåra försök att dra av mig jackan känner jag hur det bränner på mina armar. Jag får av mig jackan och slänger iväg den. Jag ser på hur elden äter upp tyget som en gång var ett skydd mot kylan. Jag tittar fortfarande chockat på jackan när en bomb slår ner bakom mig. Alltför nära. Bomben får mig att flyga framåt igen. Men den här gången hamnar jag på fötterna och hinner få upp balansen igen. Jag märker att dimman börjar skringras och snart ser jag ett grönt landskap igen. Tycker spelledarna att jag har lidit nog? Nu när min bundsförvant har försvunnit, min jacka är ett minne blott och skador som kommer ställa till problem för mig? Ljudet av bombningar och minor som exploderar blir lägre och snart är det onaturligt tyst. Dimman har nästan försvunnit helt och snart ligger jag flämtandes på marken. Jag drar in doften av gräs. Gräs och inte bortsprängd jord. Jag reser mig på alla fyra och försöker ställa mig upp. Men min kropp mår för dåligt och snart spyr jag ut gifterna från röken. Jag torkar bort lite saliv från mungipan när jag känner en skräck växa fram. Bomberna skulle inte ha slutat så tvärt. Om spelledarna ville döda mig skulle dom ha gjort det. Dom hade slutat eftersom det var en annan spelare i närheten. Och jag var säker på att det inte var Forest.

Jag tittar snabbt omkring mig. Om spelaren hade varit i närheten av bomberna kanske jag inte var helt chanslös? Kanske spelaren var skadad? Jag vänder mig om för att springa härifrån. När jag ser vad som betraktar mig kan jag nästan känna hur döden väntar på mig.
Det var inte en spelare som var i närheten. Det var en björn. Den stod tio meter ifrån mig. Björnen står på sina två ben och tittar på mig med sina små elaka ögon. Tänderna på björnen är otroligt långa och påminner nästan om en sabeltandad tiger. Klorna skulle kunna klösa upp halsen och mer därtill på mig. Den var otroligt stor för att vara en björn. När jag insåg vad det var kunde jag inte hålla mig från att flämta till. Det var en mutt.
Jag håller för öronen när mutten vrålar ilsket och sätter fart mot mig. Mina ben ändrar riktning och springer mot en massa träd. Jag hoppar över några stubbar men kan inte hindra att mina fötter fastnar i grenar och rötter. Jag kan nästan höra människorna hurra och heja borta i huvudstaden. Antingen på mig eller på björnmutten. Jag andas snabbt för att få syre i lungorna medan jag springer. Om jag ramlar nu kommer en ytterst plågsam död vänta mig. Några tallar blockerar vägen för mig och jag svänger snabbt av till vänster. Ett plågsamt läte och tallar som faller mot marken hörs bakom mig. Jag känner en lättnad sprida sig över mitt ansikte men jag fortsätter att springa. Springer som jag aldrig har gjort förut.

♥♥♥Awesome.

...
hur...
får inte fram någonting.
AWSOME♥

Superdupermegaaweasome!!! när kommer det mer?

Alltid lika nice att läsa.

Queen Boo Oftast kommer det ett nytt kapitel efter varje ny sida. :}

Har ingen fantasi. Ska nt bara skriva Supermegaawsome som jag alltid gör...
Supermegafantastisktoemotståndligtoerhörtjätteassaduperbra!

Superawesome ♥♥