House Of Night~Rollspel

Plötslig så grep en känsla honom, en oemotståndlig känsla av att han verkligen borde skriva poesi.
Innan han visste vad som hänt och hur lång tid det tagit så kollade han häpen ner på skissblocket.

Jag tittade mig omkring.. Jag sa hejdå till flickan och vandrade omkring... Hon nynnade på en låt.

Hon satt med sin katt spinnande i knät medans hon klappade honom. Megan älskade sin katt Godric och hon var överlycklig över att han hade valt henne.

En vit grå katt stryker sig mot mitt ben.
"aaww!" säger jag och ler.

Det är helt öde på gården. Plötsligt känner jag något mjukt mot mina ben jag tittar ned och finner världens gulligaste kattunge.
"Hej lilla vän!" säger jag och lyfter upp den. Sedan tar jag min väska och går in i byggnaden.

Coraline går fram till en liten staty av Nyx. Det finns många i templet, men denna är hennes favorit.
Hon vet inte riktigt vad hon ska säga. Varför gick hon egentligen hit?
Just det, tänker hon, jag ville bli glad. Jag försökte hitta den lyckliga personen.
"Snälla Nyx, låt nästa dag inte var lika hemsk som idag. Snälla, låt mig bli glad igen."
Hon snörvlar till och känner en tår rinna ner för kinden.
Varför dog hennes farmor just idag?



((alltså jag glömde skriva att hennes farmor dog. Det var därför hon var ledsen.))

Megan fick nog på all tysthet och gick till högtalar stationen "Ge mig micken idiot!" röt hon åt killen som satt där "Tack." sa hon änglalik "Kom hit nu era tråkmånsar!"

((Jag vet, hon har typ samma attityd som haha Aphrodite))

Jag kallade katten MIlla... Det var så fint namn... Jag suckade och klättrade upp i trädet.

Coraline går ut ur templet. Hon känner sig sorgsen. Hon har inga vänner att vända sig till...
Coraline går mot muren. Hon brukar gå längs den när hon har tråkigt. Plötsligt ser hon att någon sitter där med ett skissblock.
Hon vänder om snabbt för att inte störa. Så tyst hon kan börjar hon gå iväg.

Will flämtar till högt och vinglar till, nära att ramla av muren. På pappret stod det med hans handskrift:
Jag är sorgen i den sörjandes tårar vid kyrkogården.
Jag är ilskan i den härjande seriemördarens blänkande vassa kniv egg.
Jag är desperationen i barnets skräckslagna ögon när hon skakar sin mors livlösa kropp och vädjar till henne att vakna.
Jag är depressionen i den sovandes tunga andetag när mörkret i drömmarnas salar träder fram ännu en gång.
Jag är hoppet som väcks för att sedan krossas och aldrig mer vakna.
Jag är den som gömmer sig under din säng, ögonen glöder röda och munnen är böjd i ett grymt hångrin.
Jag är skräcken i offrets ögon när livet släcks.

Jag är din värsta mardröm
Jag är din värsta fobi
Jag är din mest nakna, renaste och mest oförfalskade skräck.

Jag kommer.

Han stirrade på orden och vinglade till för att faktiskt ramla av muren denna gång.