Att hitta balansen.

Yeah! >: D

Menmen, han är väl i skolan? D: Åh förfan, Bellatrix, ofc! Dx

ÄLSKA; ÄLSKA; ÄLSKA men igentligen viill jag att hon ska få kännslor för Sirius!

ää jag älskar när hon träffar sirius! innan hon börjar anfalla honom.. ^^ ♥

Jag har jättesvårt för att komma på nästa kapitel, några idéer? Hon ska i alla fall vakna upp mitt i natten i sin säng, utan att någon är i rummet.

så kommer sirius in i rummet, mohohohooha

Hej mina kära läsare, jag vet att det dröjt ett tag sen ni fick ett kapitel, men jag hoppas att ni fortfarande är intresserade av att läsa, kapitel 8 är ganska kort men jag hoppas kapitel 9 som kommer upp i kväll ska glädja er!
____________________________________________________

Kapitel 8. Secrets of the Dark

Jessica

I samma stund som jag vaknade slog jag upp ögonen skräckslaget. Mörkret låg överallt omkring mig och den lilla ljuskällan som lyste upp en del av golvet kom från fönstret. Jag ställde mig upp och gick över dit. Månen var nästan full och jag kom att tänka på Remus. Det var mitt i natten och ingen var i rummet, alltså måste det var helg, eller jag kanske drömde? Jag nöp mig själv i armen och skrattade kallt. Så gör man alltid böcker och filmer tänkte jag roande. Jag fumlade efter min stav och drog på mig en svart rock och satte upp håret i en klumpig knut på huvudet. Jag gick fram mot dörren långsamt och då jag öppnat den försiktigt smög jag med snabba och smidiga steg nerför trappan, till min lättnad satt en elev och sov i mörkret. Men det var ingen elev jag kände. Jag smög försiktigt ut ur porträtthålet. Mina ögon började vänja sig vid mörkret och jag vill inte väcka uppmärksamhet så jag snålade med att använda lumos. Jag rundade ett hörn som gick till en spiraltrappa ner mot fängelsehålorna, det luktade rök och jag antog att det skulle vara Black och hans vänner som jag skulle hitta.

Jag började gå ner för trappstegen och följde rökstanken tills jag började höra svaga röster och ett väldigt svagt men märkbart ljussken som kom från en stor banner som hängde på väggen. Jag lyfte den försiktigt och klev över en liten öppning. Det fanns två håll att gå åt, vänster och höger och det verkade sitta folk i båda ändarna. Jag tog inte bort min stav eftersom, ett, det var en Slytherin banner, två, det är antagligen Slytherinare. Jag vände åt höger där det hängde ett drapperi för. Jag öppnade det försiktigt och till min förvåning satt min bror där. Med Lara. De hade inte märkt mig än men katten i Laras knä såg på mig med genomträngande blick, jag släppte drapperiet och ställde mig utanför för att hämta andan. Jag hade hållt den utan att tänka på det. Jag är väl inte typen som tjuvlyssnar på någon, men just Lara och min bror kunde jag inte släppa min nyfikenhet på. Lara hade verkat mystisk från första gången jag sett henne och ja min bror... Min bror. Hur ska man förklara honom? En rosa väska och blåa läppar. Min bror måste vara världens svåraste kille för vilken tjej som helst. Att få honom att skratta äkta hade jag bara kunnat än så länge. Han och jag var lika olika på insidan som vi var lika på utsidan.

Jag lyssnade med halvt öra på dem men memorerade det inte riktigt. Jag satt och tänkte i stället. Efter ett tag kom jag på mig själv och lyssnade ordentligt.
"Så, hur är det med Jessica egentligen?" Frågade Lara, Avery suckade, och jag förstog inte alls.
"Vadå förutom att hon ligger i koma?" Sa han. Jag drog bort drapperiet och gick in. Laras katt stirrade på mig, jag kände det på mig.
"Jag är vaken!" Sa jag och snurrade ett varv för att de skulle tro mig, men de vände inte sina blickar från varann.


"Hon vaknar." Sa en röst långt borta. Jag satte mig upp utan att öppna ögonen, jag ställde mig upp samtidigt som jag kände något om armen. Jag satt fast i sängen. Jag skrek till av vrede och drog loss den. Hur vågar dom sätta fast mig? Tänkte jag argt. Jag började gå iväg utan att veta vart jag var. Någon tog tag i min arm och vände mig om och drog in sig i min famn och jag kunde känna igen den omfamningen vart som helst. Min bror. Han släppte mig från omfamningen och jag såg omkring på den andra personen som satt där. Averys bäste vän Lucius Malfoy. Jag stirrade ilsket på honom och han verkade förstå vinken.
"Du fick mig att hamna i koma din jävel!" Sa jag och skrek åt honom då ställt sig upp.
"Va?" Sa Avery med en frågande ton på sina ord. Jag såg mig omkring då Lucius vägrat släppa blicken. Jag var i sjukhusflygeln och jag tänkte inte stanna här.
"Vi går härifrån pojkar." Sa jag bestämt och jag såg hur Avery tänkte fråga ut mig men skakade på huvudet i stället, Lucius ställde sig upp och väntade på order.
"Ni ska få förklara allt för mig era jävlar."

Så fort jag kom ut ur flygeln så tog jag åt vänster. Jag visste att det fanns ett rum en bra bit bort där elever i sjunde året brukade ha fester och dylikt. Men precis då jag kom runt hörnet kände jag hur kallt det blev.
"Låna mig din klädnad Avery." Sa jag och vände mig om och stirrade på honom, han drog av sig den varsamt och räckte över den till mig. Jag vände mig om och började gå samtidigt som jag trädde på den. Efter att ha gått i några enstaka minuter så kom vi fram till en vägg som det rann vatten från. Vattnet rann dock inte ner på golvet utan in i väggen igen.
"Vad är lösenordet?" Frågade jag.
"En psykopat är lika mycket människa som vilken människa som helst."

Lilla Trezz skriver sjukt bra! o.o ♥

Du ska veta att jag älskar lösenordet! ;D MEER!

Eeh, nu blev jag förvirrad... Vad hände? o.o

Hej kära läsare. Hemskt ledsen att jag inte skrivit, men jag ramlade med cykeln för lite mer än en vecka sen och min armbåge har en spricka i sig och gör skitont, så har inte orkat p.g.a smärtan och sen har jag börjat skolan också, men här är en kort del, och jag hoppas att ni gillar det. ♥ Hoppas att ni fortfarande är kvar och läser! ♥


Kapitel 9. Real nightmares

Jessica

Rummet var mörkt och kvavt. Antagligen för att det stått tomt hela sommaren.
”Tänd något Ave.” Sa jag och letade mig fram till fönstret där stjärnor lyste över himlen. Jag satte mig vid en stol nedanför och blickade ut över stjärnorna. Jag hörde hur stolben skrapades mot marken och hur de båda pojkarna satte sig ner framför mig. Jag vände min blick mot dem utan att visa något tecken på vilket humör jag var på. Min blick måste ha känts genomträngande för de såg bort från mig, men de kunde inte undgå mig.
”Så, Malfoy.” Sa jag och han vände blicken mot mig, Avery satt fortfarande med blicken bortvänd.
”Ja?” Sa han och harklade sig.
”Vad fan gjorde du och Black med mig?” Rabblade jag fram fort och med ilsken ton på min röst.
”Det var inte vi Jess. Avery var med på det, vi tänkte bara skämta med dig. Men du tuppade av för någon hade lyckats skära upp din arm. Det var blod överallt. När vi märkte det så tog vi upp dig till sjukhusflygeln. Lara och Avery har suttit vid din sida hela dagen. Men hon var tvungen att lägga sig.” Sa Lucius. Jag såg hur ett leende bildades på Averys läppar när Lucius nämnt att Lara var tvungen att lägga sig. Något sade mig att Avery visste att Lucius ljög. Trots att Lucius själv inte tänkte på det.

”Jag tror dig.” Sa jag trots att jag tvivlade. Det blev tyst i några sekunder. Avery reste sig.
”Vart ska du?” Frågade jag och stirrade tomt på honom.
”Jag ska sova. Vi syns imorgon kära syster.” Sa han kallt, men jag tyckte mig se ett leende dansa på hans läppar.

”Alltså, Jessica..” Hann Lucius säga innan jag stoppade honom.
”Tyst.” Sa jag och såg på honom med mordisk blick. ”Vem var det som lyckades skära upp min arm tror du?” Sa jag och suckade och lutade mig bakåt så jag kunde se månen som gled sakta över himlen.
”Pomfrey tror att det var svart magi, för du kände ingenting, och staven nuddade dig aldrig.” Sa han och log. Svart magi. Det hade både han och jag använt. Jag log tillbaks mot honom.
”Hur länge sov jag?” Frågade jag och vände mig mot fönstret igen.
”Några timmar bara, du förlorade en del blod.” Sa han.
”Jag sover nog här i natt.” Sa jag och reste mig upp, jag gick bort emot en bokhylla och drog i en bok, hyllan flyttades iväg och jag klev in. Där inne fanns en cirkelformad säng och ett takfönster, månen stod precis i mitten av fönstret. Jag la mig ömtåligt ner på sängen och det var först då jag kände att hela min kropp ömmade.
”Jag stannar och ser efter dig.” Sa Lucius, och det lät mer som en fråga än ett konstaterande.
”Okej.” Sa jag och slöt mina ögon.

Jag verkade ha somnat och vaknat igen, för månen hade flyttats bara en liten bit. Hela bröstkorgen och revbenen gjorde ont.
”Lucius?” frågade jag försiktigt utan att se efter om han var där.
”Ja?” Svarade han med mjuk röst.
”Jag har ont.” Sa jag och svalde klumpen i halsen. Jag tänkte inte gråta.
”Madam pomfrey sa att du antagligen skulle ha ont i kroppen efter att ha förlorat allt blod, och att du skulle känna dig svag. Du kanske ska gå tillbaka till sjukhusflygeln?”
”Nej!” Fräste jag åt honom. Några sekunder senare kände jag hur sängen åkte neråt och när jag öppnade ögonen satt Lucius där.
”Lägg dig bredvid mig.” Sa jag försiktigt. Han sa inget utan gjorde bara som jag sa. Han la sina armar om mig och klappade mitt hår varsamt. Vilken mallgroda. Hans blonda hår gled ner på min arm och kittlade mig försiktigt, det var som en pirrande känsla. För stunden glömde jag av att jag ens hade en relation till en annan människa. Jag drog mitt ansikte upp mot hans och våra näsor studsade mot varann, jag fnittrade till och jag kunde se hur han log i mörkret. Han kramade om mig hårdare kysste mina läppar, och åh vilken bra kyssare han var. Om jag hade stått upp hade jag helt klart blivit knäsvag. Men så kom jag på mig själv.
”Lucius. Jag kan inte.” Sa jag och försökte dra mig ur hans grepp, men istället för att lotsa mig från greppet grep han tag hårdare om mig.
”Lucius sluta. Är du från vettet? Jag har pojkvän.” Mumlade jag mot hans läppar som tryckte mot mina. Han verkade inte bry sig och jag kände hur en av hans händer kravlade ner över min kropp.
”Lucius. Jag lovar att jag ska cruciatus-tortera dig tusen gånger om ifall du inte släpper mig!” Skrek jag och knäade honom. Han jämrade sig och kröp ihop i fosterställning. Jag drog upp min stav. Utan att ett ord lämnade mina läppar så vred han sig i plågor och skrek som ett litet barn. Jag lämnade honom halvt blodig kvar i sängen och gick därifrån snyftandes.

När jag kom ut ur det hemliga rummet så gick jag direkt mot Slytherins sällskapsrum och efter några minuter fram och tillbaka för att hitta kom jag fram. Jag harklade mig och sa lösenordet tydligt och gick in i den mörka gången som skulle leda till sällskapsrummet. I rummet satt flickan Black och Sirius Blacks lillebror. De satt och pratade och höll framme armarna till varann och hånflinade. Jag smög mig försiktigt förbi och gick uppför trapporna till sovsalarna. Nummer ett till sju stod på sju dörrar på var sida och då jag kom till den sjunde dörren knackade jag försiktigt. Yaxley öppnade och drog in mig i rummet då han såg mina rödgråtna ögon. Han pekade mot Avery som sov tungt och gick emot honom för att väcka honom. Han tog ett kraftigt tag om Ave’s arm och drog ner honom på golvet. Han slog emot golvet hårt och jämrade sig. Han såg mig sekunder efter att han öppnat ögonen och reste sig fort upp.
”Jessica. Vad har hänt?” Frågade han skakigt. Han lät arg. Men jag visste att det inte var på mig, utan den som fått mig att gråta. Ave visste att jag aldrig grät. Vilket gjorde allt mycket värre.
”Jessica. Svara mig nu, vad har hänt?” Frågade han än en gång nervöst och tog tag i min hand. Jag nästan la mig i hans famn och snyftade.
”Lucius hände.” Sa jag snyftandes med klumpen i halsen.
”Va?” Sa han. Jag kände direkt hur jag kanske inte skulle säga det ändå och bara låta det försvinna med tiden.
”Lucius.” Sa Yaxley argsint.
”LUCIUS?” Skrek Avery.
”Shh, du väcker lärarna.” Sa jag och snyftade.
”Jag visste att jag inte skulle lämna dig med honom Jess! Förlåt mig. Förlåt mig så himla mycket!” Sa han och ledde mig över till sin säng. Han la mig ner på sängen och stoppade om mig. Jag kände hur kudden snabbt blev våt av allt gråt och det sista jag hörde innan jag somnade var en dörr som slogs igen och det sista jag såg var en blond pojke med blod överallt stå och bli ännu mer blodig. Så somnade jag och drömde en vacker dröm.