PRS AlexZz och Cindy :D

Stephanie stirrade på kniven.
Tillslut tog hon upp den och granskade den noggrant.
Hon ändrade ställning på den så att spetsen pekande mot hennes bröst. Men släppte den så att den föll till marken.
"Grattis Nathan. Du räddade just mot liv." Sa hon kallt och ställde sig sedan upp.
"Kan jag få gå nu eller?" Frågade jag männen som fortfarande stod bakom mig.
"Så att du kan gå och skvallra för din nation? Sällan."

"Men bara lämna henne ifred!" Säger Nathan och männen ryggar. Må så vara att Nathan bara är en vanlig soldat men han är extremt stark för sin ålder och tvekar inte att göra vad han vill. Varken med motståndare eller vänner och om man måste säga det själv.
De här idioterna är inte vänner.

hon nickade kallt till Nathan och började gå in i skogen.
Men inte mot hennes läger, hon kommer aldrig gå tillbaks dit, aldrig.

Nathan betraktar Stephanies ryggtavla när den försvinner bort.
"Generalen vill träffa dig." Säger en tunn röst som tillhör Vinnie - en tjej som är lite yngre än honom.
"Okej." Svarar Nathan och sliter blicken från platsen han senast såg eldflickan och börjar gå till generalens del av lägret.

Stephanie började gå mot ett obestämt mål.
När hon hade gått i ca fem minuter hade hon kommit till en öppen äng.
Mitt på ängen fanns det en liten skogsdunge där hon satte sig på en sten. Det var fint i dungen, träden hade vikt sig över henne som ett skyddande tak och de stod så tätt så att det blev bra vindskydd.

Inom loppet av 20 sekunder från att han steg in i tältet har Nathan fått en örfil och stoppat en istapp från att träffa honom.
"Du skulle mördat henne, vad tror du ger dig rätten att bossa runt som en galning?" Frågar generalen honom ilsket.
"Kanske faktorn att jag är bättre än två tredjedelar av det här folket när det gäller stridskonst." Svarar Nathan kallt och generalen ser ursinnigt på honom.

Stephanie lägger sig på stenen och slappnar av.
Hon har fortfarande ont i huvudet sedan Nathan gjorde så hon flög iväg och sedan landade på hennes huvud.
Hon tar handen runt halsbandet hon hade fått av sin pappa, och håller det hårt.

Nathan får ett hårt slag från generalen så blodet börjar rinna ur mungipan. Skadan är inte så allvarlig men den ser ut att vara det.
"Ut ur min åsyn, jag ska bestämma ditt straff!" Ryter generalen argt och Nathan är kvickt ute ur tältet och på väg till sin mor igen.

Stephanie sätter sig upp igen och bestämmer sig för att börja göra sig i ordning för natten.
Hon går till närmaste gran och drar bort stora grenar med barr på, som hon sedan lägger på den nästan intill platta stenen. Även om hon ser liten ut är hon väldigt stark.

Nathan går in i tältet och hans syster kramar honom.
"Hur gick det?" Frågar hon och försöker torka bort blodet som rinner ur mungipan.
"Inget vidare, jag tror jag måste sticka." Säger Nathan och ser på sin medvetslösa mor som andas så fridfullt på bädden.
"O-okej." Stammar Joanne och börjar hjälpa honom göra i ordning lite saker för att han ska vara väl förberedd. Nathan tycker inte det behövs så mycket.