13 och såld

Tacka inte för sanningen! *fortsätta med mitt himla ordspråk*

Men det var otroligt underbart... ♥ Who's the girl in the corner? o.o

Man kommer in och så mycket är skrivet! Helt awesome ♥

AlexZz Who knows? Tack (I'll do it anyway)! ^^
Goizan Gud, tack Goiz! ♥

t i l d a You should know! O_O (I see. >_> )

Haha ^^ Du får vänta och se, helt enkelt!



Kapitel 16


"Alice, vakna. Vi måste gå upp nu", hörde jag en avlägsen röst.
Jag slog upp ögonen och satte mig upp. Först blev jag förvånad när jag såg tältet med flickorna som höll på att ta sig upp.
Leslie satt bredvid mig och log.
"Sover du alltid som en stock?" frågade hon.
"Nej, inte vanligtvis", gäspade jag till svar.
Leslie skrattade och drog upp mig.
Tältet var inte så högt som min fulla längd, så jag fick böja på huvudet. Vissa fick kröka lite mer på ryggen, men bara de som var äldre.
Jag började långsamt gå bland alla flickor. Det var svårt att inte snubbla över en fot, eller arm. Eller rent av trampa på någon. Jag var nära att snubbla på en flicka, men återfick balansen med hjälp av Leslie.
"Du vänjer dig", sa hon och fortsatte gå.
Jag stannade upp av att jag kände mig iakttagen. När jag sökte med blicken efter de par ögon som riktades mot mig, såg jag flickan som hade tittat ilsket på mig igår kväll. Nu stirrade hon misstänksamt och hotfullt på mig.
Med blandade känslor försökte jag finna Leslie igen. Till slut hittade jag henne.
"Vart försvann du?" frågade hon.
"Jag tappade bort dig bara", svarade jag.
Leslie godtog svaret och gick ett steg närmre grytan. Då insåg jag att vi stod i en kö. En blond tjej stod framför oss och pratade ivrigt med sin kompis.
Leslie fick påminna dem hela tiden när de glömde att gå i kön. Det irriterande mig något oerhört, men jag höll tyst. Till slut kom vi fram till grytan.
Den väldoftande gröten lades upp i träskålar som serverades av Rose.
"Åh, hej Alice. Sovit gott?" frågade Rose varmt när hon såg mig. Hon gav mig den rykande skålen med gröt.
"Jodå, jag sov som en stock. Tack", svarade jag.
"Det gläder mig", log hon och vinkade fram nästa flicka som otåligt väntade på en skål.
Leslie och jag gick vidare till en stock. Den var hal och kall, men bättre än den fuktiga jorden.
"Jag hörde aldrig att det regnade i natt", sa jag och satte mig ner utan att ramla.
"Det var nästan storm", svarade Leslie. "Ser du? Hyddan där borta blåste ner."
Hyddan höll på att sättas upp av några män. De såg trötta och utmattade ut.
"Kan de inte sätta upp det senare?" frågade jag medan jag betraktade dem.
"Nej, vi måste hålla allt i rörelse. Så att vi inte halkar efter med vår utveckling", svarade Leslie.
"Det låter allvarligt."
"Det är det. Alla rebelläger måste hållas i gott skick. Vi måste vara redo för strid om det skulle behövas. Inkomster, till exempel."
"Som när ni anföll mina säkerhetsvakter?" frågade jag med betoning på det sista.
"Ja, hur skulle vi annars ha skapat detta?"
Hon gjorde en visande gest över lägret. Det var enormt.
Vi åt upp vår gröt, snart skulle Aiden och Elijah slåss. Jag var nervös att någon skulle komma till skada. Varför brukade de slåss med varandra?

Aiden och Elijah låtsasbrottades som uppvärmning. Redan då hade flera personer samlats i en ring runt de. Barnen fick stå längst fram, i längdordning. Leslie och jag fick bra platser. Fler och fler kom, stora som små. Jag såg Rose på min motsatta sida. Hon skrattade tillsammans med en annan kvinna.
"Nu kan ni börja!" ropade en man högt.
Rebellerna jublade högljutt, med glädje.
Aiden tog en tjock pinne, liksom Elijah. Någonstans hörde jag:
"Jag satsar tre guldmynt på Elijah!"
"Slaget!"
Jag kunde inte låta bli att ryckas med. Lyckligt tittade jag hur de slogs, medan de skrattade. När de slog emot varandra och tryckte den andra bakåt gjorde de skrattretande miner så att den andra skulle släppa taget. Till slut klarade inte Aiden av Elijahs ihopskrynklade ansikte och började gapskratta. Elijah slog till honom i magen, och Aiden sjönk ner på knä. Det var slut.
Flera män jublade av lycka, medan flera andra stönade av Aidens förlust. Själv skrattade jag med Leslie och några andra flickor i min ålder.
Jag märkte inte att Aiden stod bakom mig, utan hoppade till vid ljudet av hans röst.
"Jag måste lämna er nu."
"Det var synd", svarade jag sorgset. "Kommer du tillbaka?"
"Jadå", skrattade han. "Snart. Hejdå, Alice."
"Hejdå."

UNDERBART!

Alice X Aiden... >_>

Haha, tack!

Du kommer inte sära på dem 4ever nu bara för att jag shippar dem va? D:

Awesome (like always)

Tack!

AlexZz Allt är redan bestämt, om det blir så blir det så...



Kapitel 17

Utan Aiden kändes det tomt i lägret. Nu hade jag ingen att träna med, i alla fall inte på samma sätt.
På natten drömde jag om honom, om hans kyss. Höll jag på att bli kär? Nej, det kunde jag ju inte. Inte nu, inte när det är så här i Pistore. När folk svälter och dödas, var det rätt att bli kär då?
Allt mer funderade jag på saker, och lyssnade inte på andra. Flera gånger fick Leslie knuffa till mig. Första gångerna skrattade hon, nu var det inte lika roligt längre.
"Alice! Du driver mig till vansinne! Hur ska jag kunna berätta saker för dig?" sa hon irriterat.
"Oj, förlåt. Det ska inte hända igen", sa jag ursäktande och rodnade.
Hon fnös. "Den har man ju hört förut."
"Så, berätta nu. Vad ville du säga?" frågade jag för att uppmuntra henne. Det funkade väl sådär, men hon berättade.
"Ashton och några andra ledare ska bestämma taktik. Vi har stått stilla för länge och behöver göra anfall", sa hon igen.
"Igen? Ni gjorde ju det igår", sa jag.
De anföll ju mitt lilla "tåg" igår förmiddag. Var de så desperata av att hålla igång rörelsen? Jag tyckte att det var lite för desperat.
"Nej, inte mot fotgängare. Mot slottet", sa Leslie.
"Slottet? Det är väl omöjligt. Hur ska de komma in? Murarna är ju jättehöga och det finns tusentals vakter!" började jag babbla på hysteriskt.
"Tror du verkligen att de låter en pojke sköta all information själv? Aiden är inte ensam att jobba vid slottet", sa hon och himlade med ögonen.
Det var ju självklart. Varför hade jag inte tänkt på det förut? Såklart kunde inte Aiden, som kanske var femton, sköta allt? Jag kände mig dum.
"Jo", mumlade jag. "Men när? Ni kan ju inte bara klampa in som idioter."
"Självklart inte. Detta är bara förberedningar. Det behöver inte bli förrän flera månader. Under tiden rånar vi lite rika, och tränar inför det stora anfallet", sa Leslie som om det var glasklart.
Vi gick i den gröna skogen. Inget annat än pratade gjorde vi. Vi kom till en liten bäck. Det var fantastiskt.
Ljuset som letade sig in mellan trädkronorna fick det porlande bäckvattnet att skimmra. Ljudet av vattnet som skvalpade mot stenarna, och något fågelkvitter lät sig höras. Runt omkring fanns det träd av alla möjliga sorter, stenar med mossa. Och massor av granris. Daggen fastnade på min klänning, och fick den att se trasig ut nertill. Leslies var likadan.
Tydligen såg Leslie min förtrollande blick som granskade skogen, och sa:
"Imponerad? Vänta så ska du se", sedan gick hon mot en kulle. Kullen visade sig vara ett berg som sträckte sig långt upp i himlen.
"Är det verkligen så stort?" frågade jag andlöst.
"Nej", svarade Leslie och tittade upp i himlen. "Men det är fantastiskt ändå."
Hon fortsatte gå uppför berget. Mina ben blev trötta väldigt snabbt. Utan att tänka på det halkade jag efter. Leslie vände sig om och suckade.
"Kommer du?" frågade hon och tittade på mig. "Är du redan trött? Du är för långsam."
"Tack, jag vet", svarade jag och himlade med ögonen. Jag andades tungt, men fortsatte ändå.
Leslie vände sig om och började gå igen. Till slut kom vi till toppen. En fantastisk utsikt bredde ut sig. En flod, ett vatten fall. Skogen och himlen. Allt fanns där. Till och med slottet. Fast nu orkade jag inte bry mig om det sorgliga.
"Visst tar det andan ur en?" frågade Leslie med ett brett leende.
"Ja", fick jag fram.