Bifrost, en Svensk trolldomsskola (Roll)

Alex var på sätt och vis glad att någon annan fick beröm av läraren. Hon var van med det, men ville inte få mer uppmärksamhet nu. Att byta kläder kände hon nu var det idiotiskaste hon kunde ha gjort. Hon hade ingen aning om varför hon gjort det. Allt kunde ju ha fått pågått som det var förr, då ingen lade märke till henne.
När Suzie knuffade till henne och sade det där rodnande hon djupt och såg ner i marken. Var det de alla trodde? Varför hade hon ens försökt? Ingen skulle ju vilja vara med henne ändå, hon förstod inte ens varför Damon var med henne. Han var så tydligt van med att vara populär och vara med de populära så varför hänga efter henne när de erbjudit honom en plats i gänget?
Alex går tyst ut ur klassrummet, hela tiden ser hon ner för att slippa möta någons blick.

(det här meddelandet Kan bli lite konstigt, är i bussen på väg hem från baren x) )


Damon höll sig från att sucka. Hur kunde en person vara så osäker över sig själv? Den person som han var så kunde han inte ens tänka sig en sådan attityd.
Han hade en känsla över att Alex inte skulle lyssna, eller.åtminstone tro på något han nu sade, så Damon gick tyst intill Alex och gav bar och en son tänkte fälla en kommentar en isig blick. Hur hade hon klarat sig vid liv alla de.här åren?

(tack gudarna för autocorrect)

( Härligt, har du haft det kul? x) BTW Jag kommer nog inte skriva så mycket nästa vecka. Vi ska till Norrland och hälsa på släkten C: )

Alex gick vid Damon, hon såg varken upp eller åt något annat håll när de gick upp till tornet. Helst av allt skulle hon vilja försvinna från jordens yta och aldrig komma tillbaka. Nog för att hon jämt kände så men nu var det värre än någonsin. När de kom fram gick hon och satte sig och drog upp en bok och gömde sig bakom den. De hade inga läxor, men hon kände att hon höll på att bryta ihop.
Hon ville inte börja igen, hon försökte hålla sig borta från det genom att läsa. Hennes armar var fortfarande fulla med ärr och hon ville inte börja igen.

(Javisst (; och ha det så roligt där!)


Alex gömde sig åter bakom sina böcker, och Damon såg frustrerat efter henne. Han skulle tala med henne, men senare. Hon behövde antagligen tid för sig själv nu.
Så istället gick Damon över till soffgruppen och Suzie. Hon finttrade glatt då han satte sig bredvid henne. Damon märkte snart att hon talade mycket, men också att hon var rolig.
Innan de gick och lade sig tog Damon henne åt sidan och bad henne att inte reta Alex mer. Hon gick med på det, om han gick ut med henne nästa veckoslut.
Då hon gått upp såg sig Damon om efter Alex.

Alex läste inte, hon kunde inte. Hon försökte dock, jämt förr hade det fungerat, men inte nu. Hon såg efter Damon och gänget han satte sig med, mer än förr ville hon också prata, skratta och umgås med någon eller några. Hon hade inte känt det så starkt som nu. Ver det för att hon börjat prata med Damon och han verka bry sig om henne?
Hon skakade på humudet, Damon brydde sig inte om henne. Och hennes tanke bekräftades när han satt och skrattade med Suzie och tog henne sedan åt sidan. Hon såg skadeglatt på Alex innan hon försvann upp till deras sovsal. Vad hade de pratat om? Alex ville inte ens veta, hon märkte tydligt att Damon trivdes mer med och ville hellre vara med henne än Alex. Och vad var det konstiga i det? Nej, inget Alex visste helatiden att det varit så.
När Damon såg sig om efter henne, drog hon åter upp boken så han inte skulle få se hennes sorgsna ögon eller att hon hade sett efter honom.

Damon märkte att Alex ännu satt kvar i samma hörn, och konstigt nog med samma bok i handen. Han gick fram och satte sig bredvid henne. Hon sade ingenting, så Damon antog att hon ännu var ledsen, kanske besviken över att han varit med de andra.
"Är allt okej?" Frågade han slutligen.

"Ja" ljög Alex med tonlös röst och såg på honom. "Allt är underbart, hela jävla skolan är underbar." fräste hon slutligen till kasta boken ifrån sig. Hon ställde sig upp och stormade ut genom uppehållsrummet och ut genom dörren. När hon hade lämnat alla blickar bakom sig stanna hon upp i en tom korridor. Vad hade egentligen tagit åt henne? Hon brukade aldrig visa humör, ja om inte man räknade på Quiddichplanen.
En ilska som hon inte känt för strömmade genom henne. En ilska mot skolan, mot alla som gick där, mot allt. Hon avskydde varje minut i byggnaden. Även om det hade blivit mycket bättre sen Damon kommit hit, men han hade också dragit upp allt till ytan. Alla hennes undanskuffade känslor och alla hennes problem. Varför?
Hon gick vidare, långsammare nu. Egentligen fick hon inte vara ute så sent i korridorerna, men just nu brydde hon sig inte.

Damon såg förvånat efter Alex då hon stormade ut. Vem var hon riktigt? Just hade man inte sett ett spår av den skygga flicka som Damon trott sig ha träffat på tåget.
När dörren stängdes vände människorna blickarna bort. Viskande frågor ställdes åt varann, men ingen gjorde en ansats att följa ut efter henne. Så Damon suckade och steg upp. Alex kunde inte ströva runt ensam.
Damon, van vid nattliga slott efter sina utflykter i Hogwarts, lämnade uppehållsrummet bakom sig och började leta efter Alex. I varje korridor kastade han Humanum revelio, tills trollformeln berättade att någon stod runt hörnet.
Damon slappnade av då han fick syn på Alex rygg.
"Alex", sade han och gick ifatt henne.

( Hela mitt inlägg försvann -.- )

Alex stod och såg på en staty och undrade om hon skulle spränga den i luften. Då hör hon steg hon tänker precis gömma sig bakom den men hon hör att det bara var Damon. "Du skulle inte ha kommit, du kan åka fast." sa hon alvarligt utan att ta blicken från statyn och ser sen på honom. "Förlåt för det som hände." sa hon och menade det i uppehållsrummet, han skulle väll undra nu varför hon gjort så.
Åter igen när hon var ensa med Damon så känner hon att hon kan vara sig själv. Han skulle acceptera henne, konstigt nog så känndes det så.
Hon för åter blicken mot statyn. "Vad tror du händer om statyn råkar sprängas?" säger hon sakligt men ögonen glittrar av upptågslusta. Just nu kände hon för att göra något dramatiskt. Varför följa regler i en skola som aldrig välkomnat henne och som hon avskydde?

(Det är det mest störande någonsin!)

"Det är lugnt", svarade Damon, och menade det. Han kastade en blick på statyn, men såg förvånat tillbaka på Alex då hon föreslog att spränga den.
"Du förvånar mig! Hade aldrig trott att du skulle gå runt och spränga statyer på natten", sade han och blinkade med ögat. Sedan ryckte han på axlarna. "Go for it. Du kan alltid säga att det var jag."