Just a hollow sound [SV]

Du skriver så himla fantastiskt.
Jag ser allting som en film i huvudet när jag läser, och det är det inte sådär jättevanligt att jag gör ens när jag läser böcker av publicerade författare. Du beskriver allting helt underbart och man "blir" dina karaktärer när man läser. Replikerna känns naturliga och typiska för personerna och man får en känsla för dem. Jag älskar verkligen att läsa den här fanficen. Tack för en fantastisk läsupplevelse. Längtar till nästa del!

This^^

Aw, jag sitter här och ler åt era kommentarer. Tack så jättemycket underbara mugglisar! ♥
***

Kapitel 2.5

Chris satt som vanligt och pillade på sin kniv i hängmattan. Zach låg raklång på sängen och kände hur tröttheten sakta kröp fram i ögonen och i de slappa musklerna. Mörkret hade sedan länge fallit och på vägen tillbaka från piraternas näste hade han sett skymten av den stjärnbeströdda himlen.

Lite häromkring är vackert i alla fall... tänkte han lite lugnande och slöt ögonen i några sekunder.

"Tror du att du klarar av det här?" hörde han plötsligt Chris säga från fotändan av hans säng.

Zach öppnade genast ögonen igen och stödde sig på armarna för att se brodern bättre.

"Att vara fast på ett piratskepp med pirater som kidnappat mig?" frågade han lite retsamt - för att Chris inte skulle ta det på allvar. Han ryckte lite på axlarna. "Jodå, jag kan väl stå ut."

"Jag vet att du inte vill vara här..." sa Chris tonlöst och tittade bort mot väggen framför sig istället för att möta Zachs blick.

Zach studerade pojken en stund, men denne visade inga känslor i ansiktet.

"Jag har inte mycket till val, eller hur?" sa han med ett försök till en lättsam stämma. "Jag steg inte in i det här frivilligt."

Chris fingrade lite på knivsskaftet och såg ner på sina händer.

"Inte jag heller."

Tystnaden som följde var tung och tryckande. Zach såg osäkert på sin tvilling och försökte läsa av hans ansiktsuttryck. Sorgsenhet. Kunde man kalla det så? Ändå verkade pojken inte visa mycket känslor och det han visade var tunt och nästintill osynligt.

"Vill du inte vara pirat?" försökte sig Zach sedan på att fråga, väldigt tyst och varsamt för att inte låta provocerande.

Chris rätade på sig och sköt iväg kniven så att den hamnade i bordet med en svag smäll. Uttrycket var oförändrat.

"Jag har varit det i hela mitt liv. Jag kan inte så mycket annat", sa han och suckade smått. Sedan valde han att äntligen möta Zachs blick och en ton av lätthet ersatte sorgen.

Zach funderade över det han sagt. Det hade inte varit något exakt svar, men tillräckligt för att hans tankar skulle komma i rörelse. Det var uppenbart att Chris nu ville släppa ämnet, men det såg inte ut som om han kom på något annat att säga. Istället valde Zach att snabbt komma på något att prata om.

"Vad heter de olika piraterna, egentligen?" frågade han med ett helt annat tonfall än förut. "De presenterade sig inte direkt, så jag har ingen aning om vad de har för namn."

Chris log lite roat åt tanken och lutade sig bakåt i hängmattan. Han placerade sina armar som kudde.

"Jag vet inte ens alla namn på det här skeppet", erkände han med ett skämtsamt tonfall.

Zach funderade en stund.

"Vad heter mannen som drogade mig på slottet?"

Han kände att denne var någon han borde hålla sig borta från, och om det nu var någon han ogillande var det viktigt att veta lite om honom.

"Bill", sa Chris nästan direkt. "Fast de som vågar retas med honom kallar honom för Billy. Jag skulle undvika det om jag var du."

Zach nickade, även ifall han visste att den andre pojken inte kunde se honom. Han blev tyst en stund för att komma på nästa person. Men den enda som kom upp i hans huvud var den vagt bekanta personen med det råttfärgade håret och de vänliga ögonen. Han var väldigt nyfiken angående den unge mannen, men ville inte dra upp hans existens så direkt.

"Vem var den yngre? Han som satt längre bort runt bordet." Han frågade i alla fall. Lika bra att ta chansen nu när han hade den.

Chris såg ut att fundera en stund.

"Jag tror du pratar om Thomas", sa han sedan. "Han är yngst om man bortser från oss två. Nitton år. Han valde att följa med oss för ett par år sedan."

"Tar ni med vemsomhelst i er besättning?" frågade Zach lite förvånat.

Chris skakade lätt på huvudet, samtidigt som han såg upp i taket.

"Bara de som är villiga att acceptera våra krav."

Zach var inte säker på vad det skulle betyda, men gav inte tanken någon större uppmärksamhet. Han antog att det var något normalt bland piraterna. Om man inte kunde lita på besättningen var det inte så smart att ta med dem på skeppet. Plötsligt kom en ny fundering fram och tog dess ställe.

"Vem är kaptenen?" frågade han lite oberört och försökte komma ihåg de ansikten han hade sett som kunde passa som befälhavare på det här skeppet.

"Han som kom in igår kväll", svarade Chris med samma tonfall. "De flesta har bara fått veta att de ska kalla honom 'kapten', eftersom han skäms över sitt riktiga namn."

"Och vad är hans riktiga namn?" frågade Zach nyfiket och lät denna känsla forma sig i orden.

Chris gav ifrån sig en road fnysning.

"Du får allt stanna här lite längre innan vi nämner några hemligheter för dig."

Det blev tyst en stund och inte långt därefter brann ljuset ner och mörkret slog sig fast i varje hörn av den varma, rödbruna hytten.

"Jaha", sa Chris - inte alls så förvånat som det antagligen var menat att vara. "Dags att sova."

Zach lade ner huvudet på kudden och andades ut. Med slutna ögon försökte han finna lugnet han haft förgående kväll. Det tog inte lång tid för honom att sänka sig i sömn.

superdupermega awzome

Bra (som vanligt )

suveränt

Jättebra

Bra, bra, bra! Även om bra inte är ett tillräckligt bra ord. Du skriver med känsla och det gör mig LYCKLIG! ;D

Super!

Alltså, ni är så snälla! Vad skulle jag göra utan er? Tack så mycket! :3 ♥
***

Kapitel 2.6

Undrar hur många gånger jag kommer att vakna upp i den här sängen, tänkte Zach när han vaknade upp nästa morgon. Det hade redan gått en och en halv dag. Det var andra gången han vaknade upp och det första han fick se var hyttens mjuka, mörklagda färger. Den här gången verkade det vara tidigt på morgonen. Han kände att han inte hade sovit länge och antog att inte mycket av dagens ljus hade kommit upp över himlen ännu. Det var till och med rätt mörkt i rummet. Hans ögon hade sedan länge vant sig vid det och han kunde se allt i detalj som om de hade tänt ett nytt ljus, men det fanns ingen fladdrande låga på det lilla bordet.

Zach kunde inte höra Chris andetag. Med en liten kraftansträngning fick han upp sig själv i sittande ställning och blickade bort mot hängmattan. Pojken låg där, vänd åt sidan, med ett oberört, lugnt ansiktsuttryck. Det var som om inget ont i världen verkade nå honom. Men det var såklart; han var en del av det onda. Varför skulle han sova oroligt?

Efter en stund märkte Zach att han hade iakttagit tvillingen alltför länge. Han hade hört att om någon stirrar på en i sömnen så kunde man vakna av det. Chris hade börjat röra på sig, och antydningar till uppvaknande syntes i hans ansikte. Snabbt vände han bort blicken för att inte visa sig vara orsaken till varför pojken hade vaknat. Detta ledde till en obekväm tystnad. Eftersom han låtsades sova antog han att Chris inte skulle tala med honom. Antingen skulle han försöka somna om, eller bara stanna kvar i stillheten i sin bädd.

Men så blev inte fallet. Det lugnade bara ner sig en kort stund innan Chris verkade komma i rörelse på nytt. Den här gången kunde Zach höra att han reste sig från hängmattan. Med lätta, smygande steg tog sig pojken fram över golvet. Zach visste inte vad han skulle känna. Borde han vara orolig? Eller var det här helt naturligt? En känsla kunde han identifiera i alla fall. Han skämdes smått och kände sig dum av att grubbla så mycket på en enda liten sak som egentligen var helt obetydlig. Men ändå... Han vågade öppna upp ögonen i ett par sekunder. Han fick se Chris ryggtavla på väg ut från hytten. Han hade öppnat upp den långsmala dörren och ett morgondisigt ljus nådde in till rummet. Det tydde på att solen höll på att gå upp över den vattenbeklädda horisonten.

Chris stod kvar med handen på dörrens handtag en kort stund. Sedan gjorde han en rörelse med huvudet som varnade om att han skulle titta åt Zachs håll. Snabbt slöt Zach ögonen igen och höll andan. Han hoppades att hans bror inte hade sett honom vaken. Det skulle antagligen få båda att känna sig obekväma.

-
När pojken var borta funderade Zach lite på vad han kunde ha för sig. Eftersom han inte hade någon aning om vad som fanns att göra på skeppet så här tidigt på morgonen kom han inte fram till någon slutsats. Han slöt täcket tätare intill sig även ifall det var varmt och övervägde alternativet att somna om. Men istället valde han att ta reda på vad Chris gjorde. Inte på det sättet att han tänkte smyga upp och leta reda på honom - nej, det skulle vara ett sätt att förlora förtroende till besättningen. Istället tänkte han låtsas att han vaknat upp under tiden denne var borta och sedan berätta att han såg att han inte låg kvar i hängmattan. Det var i alla fall planen. Enkel, simpel, men ändå en plan.

-
Mörkret och stillheten gjorde Zach nervös. Hans hjärta slog onödigt hårt i hans bröstkorg och alla hans tankar var riktade mot Chris och vad han skulle behöva säga för att luska ut informationen han ville ha åt. Det var väldigt dumt egentligen; dels att behöva bli nervös inför ett enkelt samtal, dels för att behöva tänka igenom det så noggrant för att inte göra något fel.

När dörren öppnades kastade Zach av sig en bit av täcket för att svalka sig och inte se alltför skyldig ut. Han lät kanten vila strax ovanför höfterna. Eftersom han inte hade tagit av sig sina piratkläder under natten skämdes han inte.

Pojken steg in under tystnad. Han bar på något paket - inslaget i brunt papper. Det var rektangulärt och buckligt, vilket tydde på att föremålen inuti endast hade blivit inlindande i hast. Zach höll avsiktligt blicken spänd på det brunaktiga paketet och Chris ansikte. Pojken mötte hans ögon inom ett par sekunder. Båda stelnade till. Sekunderna saktade ned och tystnaden kändes spänd och farlig.

"Var har du varit?" frågade Zach samtidigt som han försökte att inte låta alltför misstänksam.

Chris sneglade ner på paketet innan han stadigt mötte den andre pojkens blick på nytt.

"Hos kaptenen", sa han lätt. Han granskade Zachs ansikte efter minsta tecken på känslor eller reaktioner.

Zach valde att inte tänka igenom det pojken sa ännu, utan lät samtalet föras vidare.

"Vad är det där?" frågade han och knyckte med huvudet mot de inslagna föremålen.

"Det får du se", sa Chris enkelt och började sedan röra sig inåt.

Det var inget svar Zach ville få. Han såg på när hans tvilling lade ner paketet på bordet och styrde stegen mot hängmattan igen. Zach ville inte släppa blicken från det främmande föremålet. Han fick obehagliga rysningar av att tänka på vad det kunde vara.

"Rör det inte", sa Chris beordrande och gav honom en sträng uppsyn.

Zach svarade inte, utan lade ner huvudet på kudden igen och låtsades försöka somna om.

-
Ett tag kändes det som om Zach befann sig i någon slags dimmig verklighet, blandad med oberörd sömn. Han hade ögonen halvt öppna, men kunde inte se annat än otydliga linjer till konturer. Han var knappt medveten om sängen under honom, eller täcket som värmde honom upp till midjan. Det var som om han svävade på moln, samtidigt som han låg hoptryckt mellan två bastanta stenblock. Han kände sig lätt som en fjäder men även tung som bly. Det var sinnena som svävade iväg, men kroppen höll sig kvar i verkligheten. Att han vaknade upp från sitt halvsovande kom som ett ryck för honom och ögonlocken slogs upp som om han blev rädd. Han visste inte varför. Hjärtat skenade lite tillsammans med en stickande känsla i bröstkorgen, men annars låg allt lugnt och stilla som innan.

Det som var annorlunda nu var att ett nytt ljus tänts på bordet, och små, flammande färger slickade väggarna. När hade Chris tänt den? Zach mindes ingenting och trodde ett tag att han hade somnat. Men det kändes som om han varit vaken i en evighet och därför uteslöt han den tanken.

Blicken vilade på det klantigt inslagna paketet en stund. Frågan om varför Chris inte ville att han skulle röra det dök upp i hans huvud. Men något sa åt honom att han skulle få veta snart nog. Ändå kände han sig varken rädd eller nervös inför det. Det hade låtit som om det var något viktigt, men Zachs tvilling skulle väl knappast ta fram något som var farligt? Fast det var inte helt omöjligt. Han var ju trots allt pirat - en plundrare och en bandit.

-
Dörren in till den lilla hytten öppnades plötsligt och Chris steg in genom öppningen. Zach blev förvånad. Han hade inte ens märkt att pojken gått ut igen, än mindre att han varit borta överhuvudtaget. Pojken bar på en liten bricka i grå metall. Frukost.

Nästan automatiskt satte sig Zach upp. Han tog det försiktigt, eftersom tröttheten som fortfarande bedövade hans sinne hotade med att slå omkull honom. Han ifrågasatte inte Chris frånvaro den här gången, utan lät en lugn blick följa dennes steg över golvet. Det slutade med att han - utan ord från vare sig han eller pojken - fick brickan i sin famn. En liten limpa bröd och en trämugg med vatten blev hans första måltid för dagen.

Samtidigt som han åt såg han Chris gå bort till paketet. Varsamt öppnade han upp det bruna pappret. Zach kunde inte se vad det var. Pojkens ryggtavla var i vägen. Men så vände brodern sig om och ett skimrande föremål fanns i hans hand. Ett svärd med ett enkelt snidat handtag och skarp klinga. Chris log smått och räckte fram det till Zach.

"Om du ska vara en av oss behöver du kunna lite tekniker", sa han. "Visa vad du kan."