Noveller-blandat! ( alltså både Harry Potter och annat!)

Okej! ^^ ♥

Kom på att jag inte har lagt upp här på en evighet! O.o

•••


Kapitel 3.

Jag tränger mig förbi Dominick, med bilden av honom grimasera vid tanken av att bli av med vingarna för min inre syn gör jag mig stridsförberedd. Insikten är ny, jag måste skydda Dominick. Han kan inte rå på den här personen framför oss, men det kan jag. Med magi. Magi som jag bara trodde var eld förut. Och magi växer, ju äldre man blir desto starkare magi har man.
Jag drar djupt efter andan. Undrar om jag kommer ihåg hur man gjorde?
"Vad tror du att du håller på med?" väser Dominick och griper tag i min arm. "Det är fel tillfälle att leka hjälte, Laurina. Du vet inte vad du håller på med", fortsätter han och börjar dra i min arm. Hårt. Jag rycker tillbaka den utan att släppa mannen med blicken.
"Du har fel, Dominick. Jag vet exakt vad jag håller på med", säger jag och tänder sedan en låga mellan fingrarna. Eller det var det som var meningen, men istället så börjar en hel brasa brinna mellan mina fingrar. Elden... Nej. Magin, som jag inte har använt mig av i åtta år, får liv inom mig. Det känns som en bit av mig äntligen, efter åtta års väntetid, kommer tillbaka. Jag släpper inte mannen med blicken, men känner hur jag börjar stråla. Och inte bara av glädje för att jag är hel igen. Nej, inte bara därför.
Jag hör Angel flämta till och en duns. Dominick! Jag vänder mig om och ser honom sitta på gräsmattan med ett fascinerat uttryck i hans ansikte, blandat med chock. Elden speglas i hans ögon och färgar hans hud. Och elden kommer från mig. Hela mig. Sekunden jag tände elden var det bara en brasa, men efteråt började elden ivrigt att färga mig. Klättra en centimeter över min hud och mina kläder, klä mig i en skyddande dräkt. Jag vänder mig om och synar min fiende.
"Första gången?" hör jag Angel säga tvivlande och svartsjukt.
"Släck den. Laurina, släck den. Det här är inte din strid och det vet du", säger Dominick bakom mig. 'Jag lever, vi lever, vi valde dig och inte tvärtom. Jag är en av de fem Elementen. Luft, Eld, Vatten, Jord och Ande, och jag är Eld', hör jag en röst inom mig säga. Jag skakar bistert på huvudet. Röst är en del av mig, en del av min magi, och det vet jag, men det här är helt fel tillfälle. Vilket jag också påpekar- inombords- för den. 'Inget tillfälle är fel. Du är utvald, men korkad. Rådet är änglarnas högsta makter, de skickar inte bara en ängel för att föra tillbaka en förrädare, vilket din lilla vän är', svarar den hånfullt. Jag kollar på mannen igen. Han är inte rädd. Det verkar mer som han är uttråkad. Och väntar. Väntar på sin förstärkning... Jag tvingar elden att minska till två brasor i mina händer istället, och backar.
"Bra val", säger Dominick som har missförstått allt. Han ställer sig framför mig och Angel.
"Dominick. Jag gjorde inget val, vi måste kämpa tillsammans", säger jag. Dominick vänder sig om och tittar förvånat på mig.
"För en ängel?" undrar han. "Det hat jag svårt att tro." Inte bara jag som är korkad, tänker jag.
"Vem har snackat om bara en?" frågar jag och möter hans blick. I bakgrunden ser jag ängeln höja på ena ögonbrynet.
"Rådet skickar inte bara en ängel för att hämta en förrädare." Dominick rycker till som om han fått ett slag, och bleknar. Han börjar först nu inse vad han har gjort.
"Ja... Ja", säger han hest. "Du har rätt." Han backar och ställer sig rygg mot rygg med mig. Han kan inte skydda oss mot fler än en. Vi måste samarbeta, om vi ska lyckas. Angel kommer och ställer sig med sin vänstra axel mot min högra. Ena sekunden hör vi ljudet av tjutande däck, och andra så står Patrick med ryggen mot min högra axel. Killen är lång! Men ändå så är det bara två centimeters skillnad mellan honom och Dominick. Vi står där och väntar på att fienden ska attackera, där i vår kvadrat, när Patrick ställer frågan alla tänker på.
"Eh... Är det bara han, eller vad?" frågar han och nickar mot ängel. Som har slutat gå och står nu stilla. Och sen, så frågar jag en sak som chockerar Dominick.
"Ni har liksom... Ingen hallucinations apparat som får en att fokusera på fel ställe? Han kanske bara är en kopia av den riktiga som står, vad vet jag, på andra sidan huset?"
"Jo..." sväljer han och knuffar undan mig medan Patrick knuffar undan Angel. Jag snubblar till men ramlar inte. Elden fräser till men brinner snabbt lika kraftigt som innan knuffen. Angel har inte en lika stor tur. Hon ramlar och svär en lång remsa innan hon ställer sig upp och tänder en låga. Jag vänder mig om och ser Patrick och Dominick slåss mot tre personer plus den första ängeln vi såg, som tydligen var den riktiga, men agerade som lockbete.
Jag flämtar till när jag börjar kvävas. Elden fräser till och slocknar. Jag börjar klösa mig själv på halsen i ren desperation. Försöker få bort händer som inte finns. Inte om min hals åtminstone. De sitter kring Angels. Jag hinner tänka en bitter tanke innan jag och Angel faller ihop.
Förbaskade band!

•••

Ja, ni som läser här, hoppas ni gillar det! ^^

Ja det var jätte bra skrivet! Selma...

Tack så hemskt mycket! ^^

Kommer du skriva mer snart? : ♥

Absolut! Kan lägga upp nästa kapitel så fort det kommer en till kommentar ^^

Oki vad bra! ^^ ♥

Kapitel 4.

Jag blinkar förtvivlat till när jag vaknar, stönar till och börjar hosta. Jag grimaserar till när några hårstrån faller in i såren vid halsen där jag klöste mig innan.
"Äntligen vaknar du",säger någon. En man om man ska tro rösten. Jag sätter mig upp och drar undan håret från såren medan jag öppnar ögonen. Och där sitter han. På en pall. Medan jag, jag är inburad i en cell. Någon grymtar svagt till och jag vänder på huvudet. Med Angel i samma cell.
"Intressant... Mycket intressant. Han sa aldrig att det skulle vara så lätt", säger ängeln, som inte bara attackerade oss utan fängslade oss. Jag känner ilskan koka inom mig när jag förstår vad han har gjort. Han har fängslat Angel och mig. Och vi vet inte ens vad som har hänt med våra skyddsänglar.
"Och vi hann inte ens röra dig", suckar han och skakar missnöjt på huvudet. 'Och vi hann inte ens röra dig', vilken sjuk jävel.
"Han sa inte att det räckte med att skada din syster", säger han tankfullt.
"Vem?" undrar jag. Jag kanske är fängslad men inte korkad. Så fort jag fått informationen så bränner jag hans vingar.
"Än har du tid att leva. Försök inte ens elda upp mig. Kolla bara hur det gick för din syster, turligt nog så skadade det inte dig. Vi måste trots allt få hit Dominick", säger han och ställer sig upp och börjar gå men tvärstannar vid dörren. "Kom ihåg. Den där cellen är specialbyggd för elementärer och änglar." Han går härifrån med ett grin. 'Men', hör jag en röst inom mig säga, mer känd som Eld. 'Du är utvald, och där med ingen vanlig elementär, kom ihåg det, lilla häxa. Du är utvald.' Jag försöker ställa en fråga, men försent. Rösten är borta. Jag suckar och börjar krypa bort till Angel för att se vad han menade. Angel sitter längst in i ett hörn med bitter tillsyn på dörren. Som om hon kunna frammana honom bara för att sen döda honom.
"Vad menade han?" undrar jag och sätter mig i skräddarställning mitt emot henne. Hon varken svarar eller tittar på mig, hon sträcker bara tyst fram handlederna. Brännskador. Allvarlig brännskador upp till armbågarna.
"Hände det här när du försökte tända en eld?" Hon nickar bistert och fortsätter att stirra på dörren. Allt är mörkt. Bara en liten lampa i vår cell och antagligen en övervakningskamera. Jag drar in Angel i min famn. Vilket-hoppas jag- ser ut som en oskyldig tröstande kram i övervakningskameran. Angel stönar till och börjar streta emot.
"Lägg av!" väser jag långt. Hon slutar streta emot, chockad av mitt tonfall. Okej, tänker jag. Fem element. Luft, Eld, Vatten, Jord och Ande. Om jag använder vatten för att skölja hennes sår, vad händer då? I värsta fall blir vi genomvåta. Ande? Det sägs ha helande krafter. Vad är det värsta som kan ske? Kraften används mot mig och helar mina sår istället för Angels? Finns bara ett sätt att veta... Jag drar ett djupt andetag och försöker, på något sätt, att locka fram magin. Inget händer.
Hur gör jag när jag tänder en eld? Tänker eld... Är det så lätt? Bara tänka Ande och sen rikta magin mot Angels handleder? Värt ett försök. Ande. Inget ljus. Ingen pirrig känsla. Jag vet inte ens om det funkade. Inte förrän Angel flämtar till. Nu vet jag. Och inte bara det. Jag tänker bara tänka elementets namn första gången. Sen, nästa gång, finns det redan där för mig.
"Shh!" viskar jag. "Jag vet inte. Jag vet inte", fortsätter jag. Och det är sant, jag vet verkligen inte. Hur kommer det sig att blir skadad när hon använder sin magi, men inte jag? Jag släpper taget om Angel och glider ner på golvet en meter ifrån henne med uppdragna knän. Jag börjar tänka, fundera, på varför jag kan det jag kan. Låter tankarna glida omkring i huvudet.

Jag rycker till och vaknar av det knastrande ljudet. Lamporna har tänts så nu syns det tydligt att vi är i en lagerlokal. Och att döma av att det inte finns några fönster så är den väl gömd. Eller under jord. Jag sväljer till vid instinkten. Om vi är under jord blir det svårare att komma ut.
"Laurina...", säger vår kidnappare när han kommer in.
"Viktor...", svarar Angel tonlöst, på gränsen till uppgivet.
"Hur vet du mitt namn?" frågar han och fäster blicken på Angel. Hans ögon smalnar medan han kommer mot cellen och stannar en centimeter framför. Glöm inte att den skadar änglar också, tänker jag.
"'Ta de till Viktor, han ska ha de som gisslan, eller leksaker' och sen skrattade han. Vem det var får du själv avgöra. Rösten är allt jag kommer ihåg från att ni lastande på oss in i bilen", svarar hon lika tonlöst som förut. Som om hon har gett upp och accepterat vårt 'underläge'. Jag håller mig för ett leende, men behöver, snabbt, inte längre hålla mina känslor för mig själv. 'Hm... Flickan är smart. Vi valde inte fel, men du kanske borde lära dig lite av henne?', säger Eld lite hånfullt och ger ifrån sig ett skratt. Perfekt, mitt huvudelement är en besserwisser, tänker jag surt. 'Hmpf! Men... Du är ändå du och det var därför vi valde dig. Och jag märker att du har klurat ut vad det innebär att vara utvald', säger Eld i mildare ton. Och han verkar... Stolt. Eld stolt över mig? Jag börjar le och känner mig chockad, glad, stolt och förbryllad.
"Och vad ler du åt?" snäser Viktor.
"Vill du verkligen veta?" frågar jag och mitt leende blir större. 'Du utmanar Ödet, flicka lilla. Jag tycker om det, även om det är korkat. Men de andra tycker inte om det. Endast en korkad person utmanar Ödet, eller en väldigt smart person...', tillägger Eld fundersamt. Jag vet redan svaret, så jag säger till honom på direkten. Ödet är som en väg. Eller i detta fall; flera vägar. Det enda jag gör är att ta en omväg genom en liten stig. Jag utmanar det inte. Jag följer det. Deras ilska är bortkastad. Jag följer bara stigen tills den går ihop med min ursprungliga väg', svarar jag. 'Hm. Väldigt smart, tror jag bestämt. Men kom ihåg att även fara lurar vid de smalaste stigar, och ibland större än den ursprungliga.' Och så var han borta.
"Nå?" frågar jag Viktor.
"Jag. Vill. Veta", fräser han genom gallret.
"Okej", ler jag oskyldigt. "... innan vi ger oss av, ska jag slå in din skalle nu eller sen? Eller lagerlokalen, kanske. Du väljer."
"Du kan inte skada mig om du så vill", ler han galet.
"Fel. Du kan inte skada mig om du så vill", ler jag tillbaka.
"Vad gör du?" undrar Angel oroligt. Jag låter väl inte så galen? Eller? Jag vänder mig mot henne och ger ett lugnande leende.
"Får ut oss." Men det verkar inte lugna henne. Hon blir helt blek istället och vägrar möta min blick. Viktor ger ifrån sig ett skratt.
"Stackars din syster. Det måste vara svårt att inse att du är galen", flinar han när jag vänder mig mot honom. Ilskan börjar vakna inom mig och jag lyckas pressa fram ett ansträngt leende och ge ifrån mig ett hotfullt
"Du låste in fel häxa", morrar jag av ilska. Viktor skakar på huvudet men bleknar betydligt.
"Han sa att du är elementär, och han om någon borde veta...", säger han och kollar mig i ögonen. Han är trots allt ledare för Rådet. Jag flämtar till.
"Herregud! Du borde verkligen vaka över dina tankar", säger Angel.
"Kan... Hörde... Kan du det också?" undrar jag förbryllat och kollar mot hennes håll.
Men hon hinner inte svara.
BOOM! BOOM! Poof!
Marken skakar till och väggarna i lokalen skakar kraftigt.
"Hitåt!" hör jag en röst säga från korridoren utanför dörren som Viktor kom igenom. Två sekunder senare ser jag Dominick i dörröppningen. Lättnaden och hämdlysten står skriven i hans ansikte. Sekunden efter dyker Patrick också upp. Båda flåsar och börjar kolla på Viktor, som fortfarande står nära cellen. Och i hans ansikte står paniken skriven. Han förstår att vi hörde hans tanke. Stilla, stilla, stilla, stilla, tänker jag och reser mig upp samtidigt som han vänder ryggen om. Jag kastar mig fram mot gallret och sträcker ut armarna genom springorna, och griper tag om hans hals. Jag drar honom snabbt mot gallret, innan han förstår vad som hänt, och dunkar hans huvud mot gallret. Hans kropp rycker kraftigt till när han rör gallret. Ett vitt sken omger honom i en sekund innan hans kropp blir för tung och jag släpper taget.
"Allvarligt?" gnyr jag när jag ser brännsåren på handflatorna. "Blixtar? Eller elchockar då. Men de blev visst nu med att dunka in hans skalle." Jag kollar upp mot Dominick som kommer gående mot oss med Patrick i släptåg.
Båda med misstrogna uttryck.

•••

Ännu ett kapitel x) även om det var sjukt länge sedan jag skrev detta O.O

Får vem som helst lägga ut en novell här? x)

Japp! Alla får srkiva, om vad som helst! (Fast är det 15+ eller så, så var snäll att varna om det först! )

Selma..., det var jätte bra! Kul att du kunde lägga upp så snabbt!