Safe And Sound [Hunger Games][SV]

^ Of course my dear, as soon as possible!

Okey darling ^^

Nytt kapitel på ingång!

^ÅHHHH; längtar typ SÅÅÅHÄR x 122345 mycket!

Ett extremt kort och dåligt kapitel, men det behövdes x]
Tummar är uppskattade
------------------------------------
Kapitel 6: Hold on to this lullaby
När jag vaknar nästa morgon är mina kinder blöta. Jag undrar först varför, men sedan kommer jag det. Jag är inte kvar i min trygga bädd bredvid Katniss. Jag är på väg till min död.
Jag inser att allt bara kommer bli värre av att ligga och tänka på framtiden, så jag beslutar mig för att gå upp och se om jag kan få i mig lite frukost. Jag är halvvägs ut genom dörren när jag märker att jag måste klä på mig. Någon har tydligen lagt fram en kjol och ett linne med volanger, så jag sätter på mig det och tassar sedan ut.
Restaurangvagnen är tom sånär som på Effie. Jag försöker stoppa den djupa sucken. Hennes ointressanta, ytliga babbel är det jag minst vill lyssna på nu.
”Åh vad trevligt att du kommer! Då får jag sällskap, vad underbart!”
Jag sätter mig mittemot henne och tar lite bröd.
”Passa på att äta nu, jag ser att du är lite späd! Du kommer behöva krafter för dem kommande veckorna!”
Jag tittar henne bara i dem onaturligt gröna ögonen.
”De kommer bli alldeles förtjusta över en skönhet som dig i huvudstaden! Sponsorerna kommer stå på rad innan ni ens har skickats in på arenan!”
”Jag är för liten.” Det är första gången jag yttrar mig under hela måltiden.
”Det kan vara en fördel, kära du! Ingen kommer vilja döda någon som dig!” Jag rycker till när jag hör ordet ”döda”. Det här kommer bli svårt.
Resten av dagen flyter på utan att jag direkt gör någonting förutom att tänka på det Effie sa. OM jag spelar oskyldig och flickaktig kanske jag får sponsorer. Åtminstone någon som skulle kunna tänka sig att satsa på mig.
Framåt kvällen kommer Effie springandes mot mig och Peeta med en min av upphetsning.
”Vi är framme!” Piper hon.
Både jag och Peeta går direkt fram till ett av de stora fönstren. Utanför syns det mest fantastiska jag någonsin sett. Det är en toppmodern stad, med enorma skyskrapor och folk överallt. Kontrasten till distrikt 12 är slående. Tåget saktar ner så pass mycket att vi ser alla människor och dem ser oss. När dem förstår att det är spelare börjar dem tjuta och peka av förtjusning. Jag kommer ihåg vad Effie sa och vinkar lite prövande. Huvudstadsborna blir som galna. Både jag och Peeta står och vinkar i fönstret ända tills Effie påpekar att tåget har stannat. Det är då jag kommer tillbaka till verkligheten.

LOVE IT Superbra kapitel som alltid!

*svimmar*

Du skriver fantastisk :3

Jätte bra, Super braa !!

TACK♥
--------------
Kapitel 7: You'll be alright
Britsen är stoppad med vadd, men obekväm ändå. Det svider i mitt skinn efter alla vaxningar. 
"Sådär lilla vän, nu är det dags för Cinna att ta över!" kvittrar en av stylisterna, Venia, och ler läskigt stort. Jag kommer ihåg att jag måste vara trevlig, och ler tillbaka.
"Tack så mycket, jag har aldrig varit såhär vacker!" Alla tre kramar förtjust om mig. Den kommentaren gick visst hem hos dem.
Mina stylister går iväg och jag är ensam. Det enda jag har på mig är en tunn morgonrock. Mitt hår är genomkammat och glänser som det aldrig gjort förut.
"Hej Primrose", säger en mansröst och jag hoppar till av förskräckelse. En mörkhyad ung man står framför mig. Han ser inte alls lika tillgjord och plastig ut som dem andra huvudstadsborna jag sett hittills. Han ser till och med snäll ut.
"Jag är Cinna", fortsätter han. 
"Gör vad som helst med mig, bara du inte klipper av mitt hår." Det bara slinker ur mig. Mor har alltid varit stolt över mitt långa, guldfärgade hår. Jag vill att hon ska fortsätta med det.
Cinna skrattar till.
"Jag tänker inte klippa av ditt hår. Vi har redan en plan för dig och Peeta." 
"Tack", viskar jag. 
"Är du rädd för någonting, Primrose?" frågar han.
"Jag är rädd för mycket. Jag är rädd för Hungerspelen. Jag är rädd för regimen. Jag är rädd för att förlora dem jag älskar." 
"Är du rädd för eld?" 
Jag tänker efter. Jag brukade ofta hjälpa mor att göra upp eld där hemma. Och dessutom kom det ofta in brännskadade patienter som vi fick ta hand om. 
"Nej, det är jag inte."
"Bra."
"Du tänker väl inte sätta eld på oss?!" Frågar jag och spärrar upp ögonen. 
"Det beror på hur man ser det", säger han och blinkar mot mig.
Han måste skämta.

Tre timmar senare är jag inte lika säker. 
Både jag och Peeta är klädda i svarta heltäckande kroppstrumpor, men det är mantlarna som är huvudsaken. De är färgade i flammande rött och orange, och det kommer synas ännu mer sedan. 
Dem tänker tända eld på dem. 
Cinna och hans partner, Portia, har flera gånger försäkrat mig och Peeta om att det bara är en syntetisk eld, inget farligt alls.
Men efter vad jag har hört om huvudstaden och dess invånare är jag inte helt säker.