Ljuset som brann ut [Novell SV]

Hej, tänkte posta en tidigare svenskauppgift jag hade i femman, tänkte att det skulle vara kul att veta vad ni muglisar tycker om den. Den är inte speciellt lång och inte så händelserik eller genomtänkt, men ni får gärna läsa om ni vill!

Ja, här har ni första delen, inte särskilt lång, men jag postar nytt när några har kommenterat!


Vi satt i kojan tätt intill varandra medan solen sakta gick ner. Vi. Bara jag och Ronja. Även fast det var tidig natt fanns värmen i luften, det var trots allt juni. Men det var inget emot värmen som fyllde mig när Ronja lutade sitt lockiga huvud mot min axel. Känslan fyllde hela mig och jag suckade lyckligt. Tänk att just jag fick sitta där och titta på solnedgången med världens vackraste flicka. Hon var verkligen vacker. Ett runt och sött ansikte inramat av ett burr av små bruna lockar och ögon som hade en sådan där utstrålning som bara hennes hade. Och när hon log... Då dök det upp fina smilgropar på kinderna. Och hon log ofta. Det var det bästa som kunde hända.
Ronja, ett så fint namn. Hennes pappa envisades om att hon skulle heta Ronja, han var säker på att hon skulle bli en liten vilding, precis som Ronja Rövardotter. Lite vild var hon väl, hon umgicks mest med killar och så. Ingen klänningstjej precis. Det var kanske därför jag hade blivit vän med henne, den där första dagen i sexårs, istället för Viktor och de andra som nu gick och köpte godis på rasterna. Fast jag var inte lika “killig” som Ronja, hon var modigare på miltals avstånd. Hon gillade att tänja på gränserna, till skillnad från mig. Jag var feg. Fast när hon var i närheten så vågade jag mer saker. Saker jag inte hade gjort annars.
Vi hade suttit där ett bra tag nu, och solen var nästan helt nere bakom trädtopparna. Jag kände mig så lycklig, som den lyckligaste människan på jorden. Jag satt i en skog uppe i en koja i den högsta tallen med flickan jag gillade.
Vinden påminde mig om att Ronja inte längre lutade sig mot mig. Hon hade gått till andra änden av kojan och satt och rotade i sin ryggsäck. Hon fick tydligen tag på vad hon letade efter, för sedan återvände hon till mig.
Jag kunde inte se vad hon höll i för mörkret, men hon gjorde någonting med föremålet. Plötsligt flammade ett ljussken upp precis bredvid henne och jag insåg att hon hade tänt ett ljus. Ljuset lyste upp hela kojan. Kojan som vi hade arbetat med ända sedan i sexårs. Den var inte så stor, men vi fick fortfarande plats i den. Kojan hade inget tak, så om man la sig på rygg kunde man se himlen och molnen som for förbi. Fast nu lyste stjärnorna där uppe istället.
Ronja kröp närmare mig. Hon fattade min hand och ljuset speglades i hennes vackra ögon.
“För oss”, viskade hon.
“För oss.”


Ja, vad tycker ni? C:

Åh, du skriver så fint och beskriver bra, super kap/del!

Åh, tack finis! ♥
Jag publicerar snart en ny del/ett nytt kapitel så fort jag har fått en annan läsare!

Wee, denna fick jag korrekturläsa i skolan (hittade typ noll fel)^^ Varning: den är skitbra och sorglig! Skriv mer Liiiiinn

Varsågod, heh ^^
Jaa, vad bra! GinnyO räknas väl? Även fast hon redan läst den :'3

Tack för tummen upp, snat går jag om dig, mahhhaahahawawwawafjnqoodvkoesd.
Okej, jag lägger upp nästa del:




Jag satt på mitt rum och läste någon gammal serieblaska när mamma ropade på mig nerifrån köket.
“Jens!”
Hennes röst var darrig och hes, som om hon var på gränsen till gråt.
“Ja...?” mumlade jag till svar.
“Jens, kom!” skrek hon gällt, hon hade inte hört mig. “Kom ner hit, jag måste be-berätta en sak...”
Jag fylldes av en obehaglig känsla. Den där rösten, något att berätta. Det var precis som när mamma och pappa berättade att de skulle skiljas.
Jag steg motvilligt upp från sängen och klampade ner för trappan. Jag hade en klump i magen. Jag ville inte att hon skulle berätta. När jag kom ner till köket satt mamma vid köksbordet med rödsvullna ögon. Jag satte mig mitt emot henne.
“Vad?” fick jag fram.
Mamma samlade sig med ett djupt andetag och sa sedan, alldeles för snabbt:
“ Jo, igår stannade ju Ronja i kojan en stund när du hade gått och när hon skulle gå ner från kojan slant hon på den där förbaskade repstegen och... Hon landade väldigt dåligt. Hon är på akuten nu och läkarna gör allt för att rädda henne.”
Det kändes som att all luft gick ur mig, som en punkterad badboll. Marken försvann under mina fötter och jag kände mig yr. Ronja allvarligt skadad? Ronja nästan... död?
Mamma kom och satte sig vid mig.
“Jag vet, jag vet”, sa hon och strök luggen ur min panna. “Det måste kännas hemskt för dig... Men du, hon kommer klara sig. Hon klarar ju allt, eller hur?” Hon försökte skratta, men hon kunde inte dölja sin tvivel.
Tårarna rann sakta ner för mina kinder. Mamma omfamnade mig hårt. Jag brukade väja undan när hon skulle krama mig, men den här gången stannade jag i hennes famn.

I LIKE THIS

Taaack! Om en till läsare kommer så blir det ett nytt kapitel/en ny del.

Älskar att du använder mitt namn i novellen! ♥

Braa!
*accio läsare!* xD
Edit: Yay! Läsare Det funkade ju typ ;D hihi