"Varför kommer du tycka om Harry Potter om några år?"

Jag tror inte att jag är den enda som ständigt får höra av vänner och andra personer att jag inte kommer tycka om Harry Potter om några år; om att det kommer att dö ut, försvinna, liksom glida bort.
Varje gång någon säger såhär till mig så blir jag liksom;


Jag känner på mig att jag kommer fortsätta bära med mig Harry Potter tills jag dör. Jag vet att jag kommer ge böckerna till mina barn; jag vet att jag kommer berätta historier om den där gången jag var längst fram på världspremiären; jag vet att vi kommer ha kvällar med filmerna; jag vet att jag kommer berätta om hur hysteriska jag och min bästa vän var när det kommer till den här fantastiska serien. För mig är Harry Potter någonting otroligt, serien har hjälpt mig något fruktansvärt, speciellt när det känns som mörkast. Några specifika karaktärer har fått mig att tro på mig själv, fått mig att inse att hoppas är ingenting fel på.

Jag känner en ungefär likadan kärlek till ett band jag har älskat i sex år nu; Tokio Hotel. Tokio Hotel har alltid funnits där, deras musik nära till hands. Men samtidigt kan jag inte säga att Harry Potter och Tokio Hotel har lämnat samma avtryck i mitt hjärta, för det har de inte. Båda sakerna har lärt mig massvis, absolut, men musik förändras genom tiden, samt gör personerna som spelar musiken. Det som en gång betydde enormt för mig kanske sakta glider bort; men eftersom Tokio Hotel har påverkat mig så oerhört mycket så har de alltid en plats i mitt hjärta. När det kommer till Harry Potter så förändras ingenting; sista boken släpptes för fyra år sedan och sista filmen visades några veckor tidigare än nu. Karaktärerna stannar kvar. Orden är likadana, precis som känslorna.

Och det är därför jag vet att Harry Potter alltid kommer finnas kvar hos mig, vad jag än gör.
And though is nowhere I've been, I'll keep on smiling from the times I had with them

Harry potter kommer att finnas inom mig resten av livet, tror jag. Då det är en sådan extremt stor del av min barndom, världen har varit en tillflyktsort och som en väldigt god vän - jag har nyligen börjat att läsa om serien för 10 gånger i rad typ. (Kanske 6-7, sedan har jag läst 4:e typ 14 gånger men men.)

Harry potter är så mycket mer än en serie, det är en livsstil.

Eftersom att mer än halva min barndom (och nu) har bestått av Harry Potter filmer och böcker tror inte jag att jag kommer glömma allt. Det kommer alltid finnas inom mig, och jag kommer läsa för mina barn osv.
Tror inte att jag kommer glida isär Harry Potter, och skulle jag göra de, är det bara att titta på någon film/läsa en bok (HP- film eller HP-bok, givetvis) så blir man besatt igen

Ja. Magic Never Ends.Men Harry Potter är en värld för mig,jag kommer alltid fantisera om att jag ska börja på Hogwarts 1 september.

Jag har hört det massvis med gånger och jag blir alltid lika frustrerad. Harry Potter har alltid funnits där, finns alltid där. Det är ingen flyktig hobby för mig - karaktärerna har varit mina bästa vänner i åtta år.
Genom åren har jag haft väldigt många olika intressen men två saker har alltid funnits kvar - musiken och Harry Potter.
Tårarna rinner faktiskt nu, jag blir så otroligt känslosam av att tänka på hur tacksam jag är över att jag blev född i Harry Potter-generationen.

Jag har så mycket att tacka Harry Potter och JK Rowling, ingen av mina kompisar irl förstår precis hur mycket.

Jag tror inte att jag kommer vara besatt så att jag skriker så fort någon nämner Harry Potter; men jag är säker på att jag kommer ha enorm kärlek kvar.

Harry Potter har liksom blivit en del av mig. Jag är som en slags god horrokrux. Vi kan väl lova varandra att att aldrig glömma Harry Potter och föra vidare intresset till våra barn och barnbarn. are always in our harts!♥♥♥

Weasley♥, jag är så rädd för att mina barn inte kommer förstå what the fuss is about. Mina föräldrar försökte under många år tvinga på mig böcker som dom var intresserad av som unga, men jag har aldrig funnit det fantastiska med dom. Så jag hoppas jag får kloka barn som finner lika mycket styrka och glädje i böckerna som jag har gjort!

Jag har älskat Harry Potter i olika grader av besatthet under 11-12 år nu. Jag tror inte att det är någonting som kan försvinna så lätt. Harry Potter är min barndom, min bästa vän. Självklart kommer det alltid ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Och jag tror allvarligt talat att jag kommer läsa HP i många år till för böckerna slutar aldrig att fånga mitt intresse. Hur många gånger jag än har läst dem så slukas jag alltid upp i böckerna och smakar på varje ord. Ingen annan bok/bok-serie har haft den här effekten på mig. Så, nej. Oberoende av vad folk säger så tror jag inte att jag någonsin kommer sluta att intressera mig för och älska Harry Potter-världen.
Jag kommer antagligen inte vara lika besatt som jag är nu t.e.x. för jag kommer ha många andra saker att tänka på i mitt liv. Men Harry kommer alltid att finnas med mig som en gammal vän, någon att hitta tillbaka till när jag behöver ett lugn och flykt från verkligheten.

Jag har tendensen att bli fruktansvärt irriterad när folk skakar på huvudet när jag uttrycker min kärlek för Harry Potter.
"Du kommer glömma det inom sin tid." Säger de. Men nu känner jag att jag på sätt och vis lärt mig att bara ignorera vad de säger. För de kan inte förstå.
De har inte själva befunit sig i våra kläder, de känner inte kärleken, de kan inte se bandet...
Så jag tycker bara synd om dem, att de inte har fått chansen att uppleva det underbara, det magiska.

Sen har jag en väl utplanerad plan för mina barn när de växer upp. Jag ska börja spela Harry Potter musiken redan när de är i magen (forskare säger att det skapar en positiv känsla, och barnens undermedvetna kommer ihåg musiken och ljuden de hör igenom magen.). När de är små kan jag börja läsa Beedle The Bard historiena för dem och när de nått 5-6 åldern (som jag var) ska jag börja läsa Harry Potter för dem med utomordentliga röstbyten för karaktärerna för att göra det till den bästa möjliga upplevelsen, haha!
THEY WILL LOVE IT! Haha, hoppas det i alla fall.

HP forever. ♥