Voldemorts dotter och fången från Azkaban

Titel: Voldemorts Dotter och fången från Azkaban
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 21
Färdigskriven: ja nu är den entligen färdig
Rating: PG
Beskrivning: Sirius har rymt,och det sägs att han stod Voldemort nära.Men Cara har aldrig hört om honom,och ingen tycks veta säkert.På Hogwarts händer konstiga saker och Cara bestämmer sig för att ta reda på sanningen.Vem som ligger bakom och vem Sirius egentligen är

Kapitlerna finns på sidorna: 1,2,13,15,30,34,76,82,83 så om ni inte vill läsa alla komentarer så är det bara o hoppa över de sidorna

lägger ut när ni ber om mer

Kapitel 1: Sirius Black?

- jag sitter här mitt i natten och tänkte fördriva tiden genom att berätta om mitt tredje år. Eller i alla fall börja. Så tryck på knappen.

Jag vaknade av att det knackade på dörren. Ja jag är lätt väkt. Nån meter bort sov fortfarande Mioni. Det har varit en rolig sommar synd att den snart är slut. Koffertarna med alla saker som vi skulle ha med oss till Hogwarts var packade och i mon skulle vi få åka tillbaka. Jag satte mig upp i sängen. Idag skulle jag äntligen få handla mina saker inför mitt tredje år, synd bara att Severus inte kan följa med. Jag minns första gången han tog med mig dit, det känns som en livstids sedan. Och förra året hade också varit intressant. Men i år hoppas jag på en lugn tur. Jag gick fram till Mioni och väckte henne.
- Upp och hoppa törnrosa. Jag skakade lite på henne och hon log. Sen gick jag fram till garderoben, tog ut en lila svart klänning, och gav Hermione svart klänning, hon såg lite tveksam ut men tog sedan på den och vi gick ut till köket där Severus satt.
- God morgon Severus. Sa jag och log, Mioni log svagt. Hon har fortfarande svårt att inte se honom som den "elaka" läraren, Snape lyfte huvudet från tidningen och såg lite bister ut men log sedan.
- God morgon Cara, och god morgon Hermione. Hon satte sig vid bordet och jag tog fram frukost till oss.
- Varför så nedstämd Severus? Jag såg på honom över mina flingor.
- Det är inget. Svarade han och vek ihop tidningen. Mioni såg intressant på oss som så många gånger innan. Hon tyckte att det var underhållande att lyssna på våra dissektioner. För att Severus är inte en lärare i första hand åt mig utan en vän/ min familj, Sev har nästan blivit som en pappa för mig.
- Säg inget. Jag känner dig tillräckligt bra för att veta att det inte är sant. Jag såg på min gudfar och väntade på ett svar.
- Sirius Black har rymt från Azkaban. Sa han till slut och jag såg på honom. Det är inte likt Severus att oroa sig för saker. Eller oroa kanske är fel ord. Det var då det slog mig, Black var en av dem som mobbade honom under hans skoltid. Men varför oroar det honom nu. Jag menar han kan säkert utan problem klara av Black. Det måste finnas någon annan anledning.
- Professorn Snape, vem är Sirius Black? Hermione såg på vår professor, han såg tillbaka på henne och log lite.
- Du behöver inte kalla mig professor Hermione, vi är inte på skolan nu. Sirius Black sägs vara han som förrådde Potters föräldrar till Voldemort. Han spärrades in i Azkaban för det. Han sägs vara en av Voldemorts närmaste män. Vi kollade på Severus, och Hermione frågade undrande
- Sägs vara?
- Vad jag vet stod Black aldrig på Voldemorts sida. Severus spottade ut orden och jag granskade honom.
- Finns det en chans att du inte visste? Jag såg in i de svarta ögonen.
- Det finns en lite chans. Jag tror ingen vet allt som Voldemort gjorde, och planerade. Jag nickade.
- Nej han dolde för mig halva mitt liv vem han egentligen var. Jag suckade lite och Severus la sin hand på min och frågade
- Hade du velat veta? Jag såg på honom. Det var en bra fråga.
- Jag vet inte. Jag hade nog blivit skrämd när jag var mindre, men det hade varit hjälpsamt att veta såna saker nu. Och jag hade helst sluppit fått veta allt han gjort genom andra.
- Cara om din pappa hade berättat för dig om sig själv hade du inte sätt honom på samma sätt. Jag antar att han visste det. Sa Mioni tröstande och la sin arm runt halsen på mig. Severus nickade instämmande.
- Du är den som betydde mest för honom. Men nu får ni rycka upp er. Ni ska ju till Diagongränden. Så gå och gör er klara nu. Uppmuntrade Severus och vi nickade glatt. Vi ställde undan disken och gick in på mitt rum. Vi borstade tänderna och fixade håret.
- Tänk att i morgon får vi åka tillbaka till Hogwarts. Sa Mioni glatt, jag flätade klart håret och svarade
- Ja det är underbart. Sen tog jag min ryggsäck och gick ut med min kompis ur rummet. Severus väntade på oss.
- Var försiktigt nu! Båda två! Han såg på oss innan han gav mig en kram, han såg på Mioni och log mot henne sedan.
- Vi ska. Vi syns i övermorgon på skolan. Sen gick jag och Hermione ut genom dörren och jag transfererade oss till Diagongränden. Det var fullt med folk, första års eleverna sprang glatt omkring och jag skakade på huvudet, undra om jag hade varit lika dan om jag haft en "normal" uppväxt. Vi handlade de böcker vi behövde och såg undrande på monsterboken. Sen handlade vi skolkläderna och tillslut satte vi oss vid Florean Fortescues glassbar.
- Jag älskar chokladglass. Hermione, jag nickade mot henne. Men jag var långt borta i tankar.
- Vad tänker du på? Jag såg på henne och tog en sked glass. Jag såg på alla som sprang runt i alla affärer.
- Jag tänker bara på Sirius Black, jag undrar om han jobbade för pappa? Men Mioni han aldrig svara
- Hermione! Cara! Vi kollade upp och såg Harry och Ron komma mot oss.
- Hej! Sa vi glatt och gav dem varsin kram. Vi reste oss upp och vandrade omkring lite i affärerna. Harry berättade om hur han hade lyckats blåsa upp sin faster.
- Hur lyckades du med det? jag såg på honom o skrattade lite.
- Jag vet det liksom bara hände. Jag tappade kontrollen. Svarade Harry ursäktande och vi skrattade.
- Jag är förvånad över att du inte blev relegerad. Sa Hermione och undvek smidigt människor som kom in i butiken.
- Ja det är jag med. Men det var de minsta jag oroade mig för. Jag trodde de skulle skicka mig till Azkaban. Vet din pappa varför Fudge inte relegerade mig? Harry såg på Ron som ryckte på axlarna och svarade.
- Antagligen för att du är den berömda Harry Potter. Hade det varit jag som blåste upp min faster hade jag inte haft lika stor tur. Jag hade blivit relegerad om mamma inte hade slagit ihjäl mig. Men du kan fråga pappa själv, vi bor på den läckande kitteln i kväll. Ska ni också bo där? Ron såg på oss och vi nickade. Jag hade faktiskt aldrig sovit på den läckande kittel det skulle bli kul.
- Toppen. Har ni handlat alla era böcker? Harry log mot oss och väntade på svar. Vi nickade och betalade för godisklubborna.
- Harry titta vad jag fick? En ny stav. Ron var överlycklig, antagligen för att den var just ny. Vi skrattade lite och gick förbi åskviggen. Det stod massa folk runt den, både jag och Harry suckade lite längtansfullt.
- Jag funderar på att köpa en. Sa jag halvt till mig själv, och halvt till dem andra. De vände sig mot mig.
- Funderar? Det låter som du ska köpa en bok! Det är inget man funderar över antingen köper man den eller så gör man det inte! Sa Ron hysteriskt och jag log lite lugnande mot honom.
- Nej man kan fundera. Saken är den att jag inte vet vad jag skulle göra med den. Jag menar jag är bara reserv och jag kan inte ha en kvast liggande på rummet som jag inte använder. Förklarade jag.
- Jag kan använda den när du inte gör det. skämtade Harry och jag log. Sen visste jag inte om det är rätt att använda pappas pengar så där. Han sa förvisso att de var mina nu, men jag tror han ändå vill ha pengar när han kommer tillbaka och inte att jag ska ha slösat dem på en massa saker.
- På tal om köpa saker. Jag har lite pengar över så jag funderar på att köpa ett husdjur. Ja jag tror jag ska köpa en uggla. Jag menar Harry du har ju Hedwig och du Cara har ju både Merlin och Kira, och Ron du har ju Errol… Hermione var på väg och fortsätta men Ron tog till orda.
- Errol är inte min, han är familjens. Jag har bara Scabbers och för tillfället mår han inte alls bra. Jag tror inte Egypten var bra för honom. Jag såg på Ron Egypten? Hade han varit där? Vi får fråga honom senare. Jag såg på Scabbers han verkade faktiskt inte må bra, han såg väldigt sliten och gammal ut, om en råtta nu kan se sliten ut?
- Det ligger en djuraffär där borta. Harry pekade åt vänster och vi började gå åt det hållet. När vi steg in blev det ett väldans liv. Ugglorna som täckte väggarna hoade och jag var glad att jag inte jobbade här inne varje dag. Ron gick fram till disken och började prata med expediten medans jag och Mioni började kolla på ugglor.
- Den här då? Frågade jag och visade henne en svart uggla. Hon såg på den.
- Han är fin.
- Scabbers! Ron skrek och vi vände oss om för att se en stor rödgul katt. Ron råtta sprang ut och med sin ägare och Harry efter sig. Vi gick fram till disken där katten satt ganska förnöjt. Hermione såg på honom och gav han en klapp på huvudet, katten svarade genom att börja spinna. Det måste fått hennes hjärta att smälta för i nästa stund sa hon.
- Vad kostar katten? Expediten så förvånat på henne, antagligen för att ingen hittills hade velat köpa den.
- Krumben? Ja eftersom du verkar vara en flicka som tar bra hand om djur och han har varit här så länge får du köpa honom för 3 galleoner. Mioni började leta efter pengarna men jag la snabbt fram pengarna på disken. Min vän såg undrande på mig.
- Se det som en tidig födelsedags present. Hon log mot mig tog katten i famnen och gick ut till killarna som stod utanför.
- Du köpte inte det där monstret va? Ron såg misstänksamt på katten som just försökt äta hans råtta.
- Nej jag gjorde det åt henne. Sa jag och log retsamt mot honom. Han började genast skälla på mig om hur dumt det var. Men jag lyssnade inte. Hermione däremot svarade honom jag och Harry log mot varandra.
- Så hur har din sommar varit? Jag såg på min vän där vi gick med våra påsar på väg tillbaka mot puben.
- Som förra hemsk. Förutom den här sista veckan då. Det har varit helt underbart att kunna göra vad man vill när man vill. Hur var din och Hermiones sommar då? Harry såg på mig och jag svarade honom
- Den har varit helt ok. Eller mer än ok, vi har haft jätte kul. Jag fick till och med upp henne på Blackstar, min häst. La jag till när jag såg Harry undrande ansikts uttryck. Plötsligt stötte jag ihop med någon, och två sekunder fann jag mig själv liggande på gatan.
- Se dig för din… längre kom inte personen innan våra blickar mötts och jag såg att det var Draco.
- Cara. Sa han glatt. Bakom honom stod hans föräldrar. Narcissa log och såg nästan trevlig ut, Lucius såg lika allvarlig ut som alltid. Harry och Ron muttrade men slutade när Mr. Malfoys blick föll på dem. De fortsatte gå, Mioni sa snabbt hej till Draco tog sedan mina påsar, jag log tacksamt mot henne, sen gick hon efter killarna. Draco hoppade upp och hjälpte sedan mig upp.
- Cara vad kul och se dig igen. Narcissa gav mig en kram och Lucius skakade min hand. Draco lös som en sol när han gav mig en kram.
- Hur är det med dig? hur är det med professorn? Hur är det med Mioni? Och hur har sommaren varit? Har du handlat alla saker? Såg du åskviggen? Draco ställde så många frågor att jag knappt hann med. Hans mor stoppade honom tillslut.
- Draco, Cara hinner inte svara på alla frågor. Jag log tacksamt mot henne.
- Vi ska gå och äta, vill du följa med oss? Jag såg på Lucius som log lite halvt. Tänk vad annorlunda personer är beroende på vilka de är med. Jag minns hur han hade varit mot Dumbledore.
- Det kan jag inte. Jag kan inte tränga mig på. Svarade jag men Draco hade tydligen bestämt att nu när hans far bjudit in mig skulle jag med. Vi gick till en liten restaurang som låg längre ner i Diagongränden. Restaurangen var helt olik den läckande kitteln. Det var ett finare och lugnare ställe och jag visste att jag inte hade tillräckligt med pengar på mig för att äta här.
- Lucius, det är jätte snällt av er att fråga om jag vill äta med er, men jag har inte tillräckligt med pengar på mig för att äta här. Jag mötte mannens blick som såg på mig och höjde ett ögonbryn.
- Jag bjöd med dig inte sant? Då förväntar jag mig inte att du ska betala för dig själv. Efter allt du gjort för Draco så är att bjuda på middag det minsta jag kan göra.
- I så fall vore det oartigt att tacka nej. Han log lite och valde sedan ett fint bord på andra våningen vid fönstret. Jag såg på alla som stressade runt där nere, jag såg på alla butiker där nere och alla saker de säljer. Jag bara älskar magi. Lucius beställde in något och äta, och jag orkade inte bry mig vad det var så jag frågade inte. Undra vad pappa skulle säga om han såg mig äta med hans "tjänare", jag log lite åt tanken. Draco gav mig en frågande blick där han satt på andra sidan bordet. Jag skakade på huvudet.
- Du ställde en massa frågor Draco jag ska kanske svara på dem. Han nickade och väntade.
- Jo jag mår bra och professorn som du så fint kallade honom mår bra. Mioni med och vi har haft en super rolig sommar. Jag fick henne att rida på Blackstar. Han fnissade lite när han försökte föreställa sig Hermione rida. Hans far var på väg och säga till honom att det inte passar sig för en Malfoy att fnissa men hans mor bara skakade på huvudet och de återgick till deras samtal.
- Hur var din sommar? Förresten hur mår du själv? Jag såg på min blonde vän.
- Jo min sommar har varit bra. Vi var i Frankrike med Blaise familj.
- Ja jag fick kortet. Måste ha varit jätte skoj. Jag hade fått ett kort i mitten av sommaren från mina vänner där de berättade att de var i Frankrike i deras sommar herrgård. Min blonde vän nickade.
- Såg du åskviggen. Draco bytte ämne och jag blev åter helt fokuserad på nuet. Att mina tankar vandrar iväg har börjat bli en dålig vana.
- Ja det gjorde jag. Och jag köpte nästan en.
- Jag förstår vad du menar. Men jag fick ju en ny kvast förra året så jag får väll vänta ett tag. Jag såg att Lucius log lite, undra om han har någon plan.
- Jag hade verkligen velat ha en ny kvast. Frågan är bara vart jag skulle använda den. Som jag sa till Harry och Ron så är jag bara reserv så det känns lite dumt att bara ha kvasten liggande när jag inte spelar vilket inte är ofta. Och hemma kan jag inte spela, dels för att jag i så fall får spela själv och sen är jag helst inte där så mycket. Draco nickade medlidande och maten kom in. Jag såg att det var svärdfisk, ja Lucius har inte dålig smak i alla fall. Sen kom jag och tänka på en sak. Lucius är eller var dödsätare kanske han vet något om Black? För jag måste verkligen veta vems sida han stod på.
- Lucius jag har tänkt på en sak. De grå ögonen mötte min blick och han nickade och uppmanade mig att fortsätta.
- Du vet Black? Var han dödsätare? Familjen Malfoy såg på mig. Lucius var tyst en stund innan han svarade.
- Vad jag vet så…

- Nej nu tycker jag att ni har fått höra nog! Jag tänker faktiskt bege mig till Azkaban och hälsa på lite fångar där.

*Kash*

Ja den trejde boken

Ja den tredje boken de är en av mina favoriter

Kapitel 2: ett överraskande möte på tåget

- Det har varit en underbar dag. Tro det eller ej men jag njuter faktiskt av saker och underbara dagar är en av dem! Men tryck på den där knappen nu.

Jag såg nyfiket på Lucius men hans svar gjorde mig besviken.
- Vad jag vet så var han inte det. Varför undrar du? Jag mötte hans blick och sänkte rösten.
- Ne jag var bara nyfiken. Jag vet att Severus var dödsätare precis som du och när de sa att Sirius var Voldemorts närmaste man blev jag nyfiken på honom. Jag ryckte på axlarna och åt sedan upp maten. Vi satt där hela kvällen och hade riktigt trevligt. Vi pratade om en massa saker. Och jag fick reda på en hel del roliga saker som Draco hade gjort när han varit liten så som lekt tebjudning och sprungit runt i Narcissas schalar och hattar. Draco mumlade något ursäktande men hans föräldrar log. Undra om Voldemort kan berätta en massa saker som jag gjorde när jag var liten? När klockan började närma sig nio lämnade vi restaurangen sa hejdå till varandra vid den läckande kitteln. Jag tackade så mycket för maten och lovade Draco att vi skulle ses i morgon, sen gick jag in där jag fann familjen Weasley, Harry och Hermione sitta framför brasan. Mioni var den som först fick syn på mig och gjorde plats bredvid henne i soffan. Jag skulle just slå mig ner när Mrs. Weasley gav mig en kram.
- Hej lilla vän. Sa hon och smekte mig lätt över kinden. Är det så här det känns att ha en mamma?
- Hej Mrs. Weasley. Jag log och satte mig ner bredvid Hermione.
- Vad har du gjort hela kväll? Ron såg misstänksamt på mig, undra vad han tror jag har gjort?
- Lucius bjöd mig på middag. Svarade jag glatt. Medlemmarna i familjen Weasley såg undrande på mig, jag visste att det inte gillade Malfoys men orkade inte kommentera det. Tack och lov började de ganska snart diskutera annat. Jag hörde något om att vi skulle bli hämtade av bilar från ministeriet, och något om att Percy hade blivit försteprefekt, vilket inte förvånar mig. De pratade lite om Egypten och jag log. Jag gillar faktiskt Rons familj och de förtjänade att få åka på semester. Jag hade också velat åka på familjesemester. Nej inga sådana tankar nu, vi ska inte tänka på hur det kunde varit! När klockan närmade sig tolv sa Mrs. Weasley bestämt att det var dags att sova, vi hade ju trots allt en viktig dag framför oss. Jag och Hermione reste oss upp och gick till rummet som vi delade. Vi sa inte så mycket utan gick och la oss.

Jag vaknade av att Hermione väckte mig. Jag log mot henne och nickade.
- Tänk att vi redan börjar tredje året. Det känns som om det var igår vi blev sorterade. Sa jag och såg på min vän när hon tog på sig ett par jeans och en röd tunika. Själv slängde jag på mig en blodröd klänning och klackskorna.
- Jag förstår vad du menare. Cara jag kom precis på en sak! Ingen av mina föräldrar har skrivit på mitt intyg om att jag får åka till Hogsmeade. Jag såg på henne. Severus hade skrivit under mitt i samma stund som det kommit. Men han kunde inte skriva under hennes eftersom han inte har vårdnaden om henne. Jag tog fram hennes papper och skrev hennes morsnamn.
- Sådär. Tror du någon vet att det inte är hennes underskrift? Hermione såg lite tveksamt på den, hon tyckte inte det var rätt att förfalska intyget men skakade sedan på huvudet och stoppade ner det i fickan. Vi tog våra koffertar som Severus hade trollat dit kvällen innan, och husdjur och gick ner för att få lite och äta. De andra gjorde oss snart sällskap. Vi hade ställt våra saker vi dörren och Krumben verkade inte alls nöjd med att han behövde sitta instängd i en bur. Och jag såg oroat på Kira men hon bara låg där lugnt och väntade på att något skulle hända.
- Jag släpper ut dig när vi kommer till tåget. Sa Krumbens ägarinna och Ron gav henne en mordiskblick
- Det gör du inte alls! Han kommer döda Scabbers. Och snart var de två i full gång med ett mindre bråka om att det inte var Krumbens fel, men ron höll inte med.
- Akta så jag inte släpper Kira på båda era husdjur. Sa jag skrattande och de såg bort mot ormen som lyft sitt huvud när jag nämnt hennes namn.
- Hon får aldrig i sig båda två! På pekade Ron och jag bara log mystiskt och han såg inte lika säker. Jag var själv inte helt säker på om min gröna vän verkligen hade orkar båda.
- Bilarna är har nu så skynda er! Sa Arthur från dörren och vi reste oss från bordet och började lasta in våra skolsaker i bilarna. Resan var inte direkt upphetsande snarare tvärtom. Väl framme på King Cross kryllade det av folk och vi försökte undvika att köra på någon.
- Jag föreslår att vi går in två och två. Sa Rons far och drog med sig Harry mot spärren och snart var de borta, de andra gjorde lika dant och snart stod jag själv kvar. Jag puttade vagnen framför mig och snart var jag igenom. På andra sidan kryllade det av folk och tåget stod där skinande rött och röken steg ur skorstenen. Vi styrde våra steg mot vagnen längst bak och lastade in bagaget. Mrs. Weasley gav alla sina barn varsin kram och sedan oss andra, jag blev lite förvånad men tog glatt i mot den.
- Harry kan jag få prata lite med dig? Mr. Weasley gick bort en bit med Harry och hans fru sa åt oss att vara försiktig innan hon gav oss några smörgåsar vi tackade henne och gick ombord på tåget när Harry kom tillbaka. De andra medlemmarna i familjen Weasley gick åt olika håll och vi gav oss på jakt efter en kupé.
- Den här verkar vara den enda som vi får plats i. Sa ron och gick in. Jag såg att den inte var tom utan det satt en man i den. Han såg ut att vara i Severus ålder, fast ändå inte. Han sov och såg väldigt sliten ut. Jag undrar vad han har varit med om?
- Vem är det här? Harry såg på mannen och jag läste på hans bagage.
- Professor R.J. Lupin vår nya försvar mot svartkonst lärare. Svarade jag honom och log lite roat när jag såg hans förvånade ansikts utryck. Jag slog mig ner mitt i mot honom, och såg undrande på mannen.
- Hur vet hon? Hur kan hon veta allt? Ron såg frågande på de andra två som slått sig ner.
- Ron det står på hans väska att han är professor och den enda lediga tjänsten är ju försvar mot svartkonst.
- Hoppas han klarar av det. Sa Harry och vi förstod vad han menade. Vi hade redan haft två lärare i det ämnet och det verkade vila en förbannelse över ämnet. Men trots att mannen såg lite klen ut tvivlade jag på att han var det. Harry stängde dörren och kontrollerade att Lupin sov och sa sedan.
- Jag måste berätta en sak för er. Din pappa tror Black rymde för att ta ut sin hämnd på mig. Han förlorade ju allt när jag "dödade" Voldemort. Black verkar tro att om han dödar mig kan Voldemort komma tillbaka. Och tydligen är det inte alls honom på spåren, men de tror att han är på väg till Hogwarts.
- Så Black rymde för att få tag på dig… du måste vara jätte rädd Harry. Snälla ställ inte till med några problem nu! Sa Hermione oroligt och jag funderade på vad Harry sagt. Men var Black verkligen dödsätare? Det måste han ju vara annars hade han väll inte gett sig efter Harry?
- Problemen söker upp mig inte tvärt om! Försvarade Harry sig.
- Men hur dum får man vara om man söker upp någon som vill döda en Hermione? Frågade Ron och de började genast argumentera, Harry passade på att sätta sig bredvid mig.
- Vad tror du Cara? Jag såg in i hans gröna ögon och log mot honom sedan.
- Jag tror inte det är någon fara. Jag tvivlar på att Black kan komma åt dig och… jag tvekade men Harry väntade på ett svar.
- Jag vet inte jag har svårt o tro att han var dödsätare. Det låter som ministeriet döljer något. Han nickade lite gladare över att någon av hans vänner trodde att han skulle överleva året. Vi blev avbrutna av ett lågt visslande och vi såg oss om kring.
- Det kommer från din väska Harry. Sa Hermione och ron lyfte ner den. I väskan hittade han källan till det mystiska ljudet. Det var ett snokoskåp och Hermione såg fascinerat på det.
- Jag gav det till Harry i present, men Errol måste ha gjort sönder det på vägen från Egypten.
- Stoppa tillbaka det innan han vaknar. Sa Harry och vi såg på vår blivande professor men han hade inte rört sig. Ron gjorde som Harry sagt och la sedan upp väskan på hyllan.
- Vi får laga det i Hogsmeade, dt ska tydligen finnas en butik som säljer såna saker där. Ron log glatt och Mioni sa intresserat.
- Jag har läst att det är enda mugglarfria staden i hela England. Och jag var på väg och svara men ron han före.
- Ja det är det. Men det är inte därför jag vill dit. Det ska finnas en godisbutik som har alla möjliga godissorter.
- Men det är ett väldigt intressant ställe. Ta bara spökande stugan som exempel det ska vara det mest hemsökta huset i hela England.
- Ja jag hoppas vi kan ta oss in i stugan. Sa jag och avbröt Ron när han rabblade godissorter och inte brydde sig om Hermione.
- Det låter verkligen super kul. Ni får berätta allt för mig. Vi såg på Harry som försökte le mot oss.
- Ska du inte med kompis? Ron såg på sin svarthårige vän som skakade på huvudet.
- Min morbror skrev inte under och Fudge ville inte heller skriva under.
- Men McGonagall kan kanske hjälpa dig. Föreslog Mioni och jag tvivlade på att vår föreståndare kunde skriva under åt Harry.
- Annars kan ju Fred och George visa dig en av de hemlige gångarna. Sa Ron och log åt tanken, men Hermione såg inte lika road ut. Hon sa i stället strängt
- Ron, Sirius Black är där ute och du vill släppa ut Harry utan uppsikt!
- Men vi skulle ju vara med honom, Black skulle väll inte attackera Harry då? Svarade Ron och jag log åt hans naiva sätt.
- Black sprängde en hel gata med människor jag tror knappast vi 3 lär hindra honom från att skada Harry.
- Men Cara du kan väll stoppa honom. Svarade Ron mig. Jag kan grunderna i duellering men jag har faktiskt inte mött någon. Pappa räknas inte eftersom han aldrig skulle skada mig men Black sägs ju vara galen.
- Tack för berömmet men jag tvivlar på det. Jag har aldrig duellerat med någon. Svarade jag min vän, Hermione öppnade och släppte ut Krumben som genast gjorde att Ron började skälla på henne. Jag såg framför mig en scen när de var gifta men skakade snabbt av mig den. Jag har svårt att se mina vänner gifta i alla fall om de ska bo i samma hus.
- Om ni fortsätter skrika kommer ni väcka professorn. Sa jag lågt och släppte ut Kira som tacksamt ringlade ihop sig i mitt knä. Hermione och Ron sänkte rösten men sa inget. Plötsligt slog dörren upp och framför oss stod ett gäng Slytherinare. Jag såg Draco, Blaise och Simon stå längst fram bakom dem stod några andra. De fem killarna såg hatiskt på varandra och jag reste mig snabbt upp, la Kira runt axlarna och gick ut till dem. Mioni kom efter och snart stod vi i den trånga korridoren.
- Hej hur är det med er? Frågade jag och de svarade att det var bra innan vi omfamnade varandra. Kira såg intressant på oss och när Pansy sa något nerslående väste hon lågt och jag såg skräcken i hennes ögon.
- Var det något ni ville eller skulle ni bara slänga nerslående kommentarer? Frågade Hermione lite roat och jag log mot henne.
- Nja vi ville väll se hur det var med er och om ni ville sitta med oss en stund? Svarade Blaise nonchalant.
- Vad vänligt av er. Men vi stannar nog här. vi ses på Hogwarts. Svarade jag och de log innan de gick vidare och vi återvände till kupén. Killarna kollade upp när vi kom men sa inget utan fortsatte sin diskussion om quidditch. Men blev snart avbrutna när damen med godisvagnen kom. Vi såg hungrigt på godiset och köpte mer än vad som var nyttigt.
- Borde vi inte väcka honom? Han skulle nog behöva lite mat. Sa Hermione lite som en mamma och jag log innan jag försökte väcka honom.
- Professor Lupin. Professorn. Men han reagerade inte, damen svarade
- Han vet vart jag är om han blir hungrig. Sen försvann hon med ett leende. Jag såg ut genom fönstret och landskapet blev vildare ju längre norr ut vi kom. Men jag tyckte det var vackert. Plötsligt gnisslade tåget till och tappade fart. Det gick saktare och saktare tills det stod helt stilla.
- Vad skönt äntligen framme. Sa Ron och sträckte lite på sig, men det är något som är fel. vi har rest för kort tid för att kunna vara framme redan, och Hermione påpekad det.
- Vi har över en timme kvar egentligen. Och vi såg undrande på varandra.
- Det är kanske ett maskinfel. Föreslog Harry och vi nickade, men jag tvivlade på det. Utan för varning slocknade lamporna och ljudet från regnet hördes högre när tåget var helt tyst. Jag satte mig närmare fönstret och försökte se ut.
- Det är något där ute och jag tror det kommer på tåget. Sa jag lite oroat vilket gjorde mina vänner oroade eftersom jag brukade vara lugn. Men jag blev orolig när jag inte såg var det var som kom på tåget, jag hoppade till när dörren for upp.
- Aj. Hörde jag någon säga.
- Neville? Frågade Harry och personen svarade ja. Harry satte honom på ett tomt säte och snart hade även Ginny gjort oss sällskap.
- Vad är det som händer? Frågade hon oroligt och vi svarade att vi inte visste.
- Tysta. Hördes en hes okänd röst och jag antog att den tillhörde professorn, så han hade vaknat tillslut. Han tände en eld med hjälp av staven och lyste på oss alla.
- Vänta här. Var allt han sa och började gå mot dörren men stannade i rörelsen. Dörren hade åter börjat åka upp. Jag kände att allt blev kallt och jag rös till, det kan bara betyda en sak. Dementorer! Dörren öppnades helt och i ingången stod två dementorer. De var täckta i svarta mantlar och svävade en bit ovanför marken. De såg på oss och jag kände hur jag rös. Jag hade bara läst om varelserna som vaktade trollkarlsfängelset. Plötsligt fällde den ena ner huvan och visade vad som skulle föreställa ett ansikte. Den vände sig mot Harry och böjde sig närmare och jag visste vad det betydde.
- Expecto patronum. Sa jag och skickade iväg en baby drake på den ena. Men jag var inte den ända som hade använt en patronus, jag såg på min lärare som såg frågande på mig innan vi hörde hur Harry slog till golvet. Vi såg oroande på honom. Men han vaknade inte utan bara skakade.

- ja vad var det som hände med Harry? Ja det får ni veta nästa gång. Men jag måste medge att den tågresan var intressant. Och sen så kan jag tala om för er att jag gillade Lupin han blev en av mina favorit lärare. Ni kommer senare få veta varför men nu ska jag återgå till att tortera mannen som sitter inlåst i källaren.

*Kash*

as bra jag vill ha mer

tack här mkr mer

Kapitel 3: Två nya lärare och åter på rektorns rum

- Jag sitter här och bara tänker på vad som händer längre fram men vi måste ju ta det i rätt ordning. Tryck på knappen.

Hermione satte sig ner och klappade Harry i ansiktet. Som rörde lite på sig.
- Harry hur är det med dig? de gröna ögonen slogs upp och han såg undrande på oss.
- Är du ok? Ron såg oroat ner på sin vän och jag fick dra honom tillbaka lite så Harry kunde andas.
- Ja. Vad hände? Vad var det där för varelse. Var det nån av er som skrek? Harry såg på oss alla
- Det var ingen som skrek. Sa Ginny nervöst och de såg oroligt på honom. Det måste ha något med Harrys minne att göra.
- Men jag hörde någon som skrek. De andra såg på varandra men visste inte vad de skulle svara. Lupin bröt tystnaden genom att ge oss choklad.
- Varsågod, ät det kommer hjälpa. Lupin såg på oss alla, Harry åt inte sin choklad men såg tillbaka på professorn.
- Vad var det där för något? Nu riktade alla andra sina blickar mot Lupin
- Dementorer…
- De vaktar Azkaban. Fyllde jag i och vår nya lärare nickade, han reste sedan på sig och gick mot dörren.
- Jag ska prata med lokföraren. Ät upp chokladen det hjälper. Ursäkta mig… sa han och gick ut genom dörren. Harry reste sig och satte sig på sätet.
- V-vad hände? Han såg frågande på oss och de andra började förklara för honom. Jag sjunk ihop på sätet och tänkte på mitt värsta minne. Jag har svårt för dementorerna. Det tog mig många år innan jag kunde besegra dem. Jag kommer ihåg alla gånger pappa fick ställa sig i mellan mig och dem, och hur har tröstat mig efter åt. Han är nog världens bästa pappa vad än alla andra säger. Jag drogs tillbaka till nuet av att Lupin kom in, det var då jag kom och tänka på chokladen han gav oss och jag åt lite. Genast kändes det bättre. De andra var fortfarande lite bleka.
- Jag har inte förgiftat chokladen! Er vän miss…
- Säg Cara. Svarade jag, jag vill inte ge ut mitt efternamn till nån jag inte vet något om. Det är nåt bekant med mannen, men jag kan inte sätta fingret på det.
- Ok, Cara lever fast hon åt av chokladen. Han log mot de andra och de såg tveksamt på mig, jag små log och nu åt de försiktigt av godiset och när inget hände åt de mer.
- Där ser ni. Vi är framme om tio minuter. Hur mår du nu Harry? Lupin log som en sol, vi kanske kan få en bra försvar mot svartkonst lärare i år. Harry såg lite undrande ut när han kände till hans namn, men det är ju inte så konstigt.
- Eh, jag mår bra professorn. Sista biten gick fint och tåget bromsade ljudlöst in. Alla elever fick nu en väldigt fart, men jag tog lugnt ner hatten från hyllan sa hejdå till Merlin och Kira innan jag steg av med mina vänner och professorn bakom oss. Eleverna rusade fram och tillbaka, husdjuren lät från sina burar och mitt i myllret stod första klassarna förvirrade.
- Första klassare hitåt. Hörde vi Hagrid gorma, han vinkade åt oss och vi vinkade tillbaka. Vi följde strömmen mot vagnarna och hopade in i den sista som kom, professorn gjorde oss sällskap.
- Nå vilka har vi här? Harry vet jag ju och så Cara, var det väll? Jag såg på professorn och nickade.
- Hermione Granger. Sa Mioni artigt och puttade till Ron så han skulle svara.
- Öö, Ron Weasley. Han blev lite röd när Mioni påminde honom om att vara artig.
- Att du var Arthur och Mollys son borde jag förstått. Jag ser att ni går i Gryffindor, där gick jag också när jag var elev. Vår nya lärare verkar väldigt trevlig. Vagnen bromsade in och jag hoppade av, på trappan såg jag Slytherin elever. Mina vänner kom ut bakom mig och Draco steg fram ur gruppen på trappan.
- Svimmade du Potter? Ärligt talat? de andra skrattade lite.
- Ge dig Malfoy. Väste Ron och Dracos ögon riktade sig mot honom.
- Jag är förvånad över att du inte svimmade med, Weasley. De skrämde kanske dig med? Ron blev åter röd om öronen och de andra skrattade.
- Ge dig Draco. Sa jag trött och han såg lite förvånat på mig, men just nu orkar jag inte med ett bråk.
- Annars? Log han lite retsamt och han skulle bara veta.
- Är det några problem här? Lupins röst var mild men med en vuxen bestämdhet. Draco synade honom och såg på hans slitna kläder och sa sedan med ironi i rösten
- O, nej då. Absolut inte… Professorn. Sen flinade han och hans vänner bakom skrattade.
- Draco. Jag gav honom en varnande blick, och han förstod att jag hade fått nog. Han ryckte på axlarna ursäktande och gick sedan in med dem andra skrattande bakom, högst hörde man Pansy och jag suckade. Lupin log svagt mot mig och han fick ett leende tillbaka, jag gillar faktiskt honom skarpt. Han verkar ha varit med om mycket men han är inte mallig för det. Vi började gå in mot matsalen.
- Han är precis lika dan som sin far! Idioter hela bunten. Klagade Ron och Harry nickade. Mioni sa dock inget, jag antar att hon inte vill välja sida. Men jag hade fått nog.
- Börja inte du också! Måste jag varenda dag höra er klaga över varandra. Sa jag surt och gick ifrån dem. Jag satte mig surt vid bordet de andra kollade lite på mig, tvillingarna slog sig ner vid mig och snart var jag på glatt humör igen.
- Får jag fråga vad som kan få miss Riddle på dåligt humör innan hon ens har satt sin fot på skolan? Skrattade Fred och jag skakade på huvudet.
- Din bror och Draco. George var på väg och säga något om det men Ron som ensam slått sig ner skakade på huvudet, och han lät bli. Jag undrar vad de andra två är, men innan jag han fråga gled dörrarna upp och in kom första års eleverna. Hela salen tystnade och följde dem med blicken, jag såg intressant på dem, fast de såg inte så mycket ut för världen. Undra hur det såg ut när vi kom in. Jag tröttnade ganska snart. Jag har aldrig förstått vad andra ser i ceremonin. Jag kommer ihåg min, undra hur allt hade sätt ut om jag blivit placerad i Slytherin den dagen? Innan jag visste ordet av det så var det över. Alla applåderade storartat och jag såg några nya ansikten vid bordet. Just som rektorn skulle börja tala kom mina andra två vänner och min föreståndare in, de gick till sina platser och Dumbledore log. Jag måste medge att han ser ganska mäktig ut där han står i sitt gråa hår och glasögon. Undra vem som är starkast han eller pappa? Rektorn log och tog till orda
- Välkomna till ett nytt år på Hogwarts! Innan vi börjar vår utsökta festmåltid vill jag informera er om några saker. Som ni märkte så genomsöktes tåget av dementorer och på grund av omständigheterna har ministeriet beordrat att de ska vakta ingångarna till skolan. Han pausade. Dumbledore lös upp i skenet av ljusen, jag såg på honom och precis som alla andra och han fortsatte.
- Därför vill jag göra klart för er att så länge dementorerna är här får ingen lämna skolan utan tillåtelse. Man kan nämligen inte smyga förbi en dementor och de ligger inte i deras natur att förstå vädjande och ursäkter så därför vill jag undvika problem eftersom det annars kan bli en väldigt massa pappersarbeten. Han små log lite och jag förstod honom, fast alla verkade inte fatta skämtet. Jag antar att de inte sätt vad dementorer kan göra, det är ingen vacker syn. Han fortsatte med en bestämd röst.
- Därför litar jag på att prefekterna ser till att ingen kommer till skada. Särskilt stort ansvar vilar på de två nya försteprefekterna. När han nämnde det sträckte Percy på sig och vi började små fnissa. Dumbledore sa sedan gladare
- Och nu lite gladare nyheter, i år har jag den stora äran att presentera två nya lärare. Först vår nya lärare i försvar mot svartkonst, Professor Lupin. Han har mycket vänligt ställt sina kunskaper till förfogande. Jag började applådera men det var inte många som stämde in.
- Kolla på Snape. Viskade Ron till oss och jag såg på min gudfar. Han såg på Lupin med hat i blicken, jag vet att han vill ha tjänsten som försvar mot svartkonst lärare men det här är något mer, han bara inte ogillar Lupin utan verkar verkligen hata honom.
- Men självklart. Sa jag till mig själv, men de andra verkade ha hört mig men när jag inte fortsatte så vände de åter blicken mot rektorn. Jag hade precis kommit på att Lupin var med och mobbade Severus när han gick i skolan. Plötsligt applåderade alla ljudligt och jag såg upp mot lärar bordet, det verkade som om Hagrid hade blivit lärare i skötsel och vård av magiska djur. Inte konstigt att vi fick en bok som bits. Dumbledore avslutade talet och maten kom upp, den var lika god som alltid, och som alltid åt jag inte mycket. Men jag förvånade mig själv med att ta en stor tallrik kladdkaka.
- Vad var det som var självklart, Cara? Harry såg på mig och jag svalde.
- Nej det var inget. Jag log mot dem, hela salen var fylld med folk som skrattade och pratade. Maten försvann tillslut från faten och alla visste vad de betydde, att det var dags att gå till sängs. Mina kompisar skyndade sig fram till lärarbordet när de andra började tömma salen. Jag följde efter dem fram till Hagrid.
- Grattis. Sa vi i kör och han torkade några tårar och log stolt.
- Tack så mycket. Men det är eran förtjänst. Och Dumbledore, han är en stor man… han kom raka vägen till mig när tjänsten var ledig och frågade om jag ville ha den… det betyder så mycket för mig… sen började han gråta så mycket att han slog händerna för ansiktet. McGonagall schasade iväg oss, och just när jag var på väg bort hörde jag rektorn ropa på mig. Jag stannade och väntade på honom.
- Jo Cara jag tänker på professor Lupin, vill du berätta för honom vem du är? Han log mot mig, och han börjar se mig som den jag är inte som Voldemort och det gör mig glad. Vi gick långsamt ut ur salen och jag svarade.
- Jag vet inte. Jag menar jag vet faktiskt inget om honom. Jag såg in i de blå ögonen som log förstående.
- Jag kan lova dig att han dömer dig för den du är. Visst han gillar inte din far…
- Precis som resten av världen. Skrattade jag och Albus nickade roat, men ändå alvarligt.
- Berättar du för honom så säger han inget. Vi var framme vid hans kontor och jag funderade en stund, jag litar faktiskt på Lupin, pappa skulle skällt på mig så mycket för att jag litar på honom redan, men jag har en radar eller vad vi ska kalla det mot folk som är opålitliga.
- Ok, jag tror det kan underlätta lite. Men jag tror det blir bäst i fall du berättar. Förresten tror jag vi ska gå upp och inte låta professorn vänta. Jag började gå mot trappan som Dumbledore fått fram.
- Hur visste du? Han såg roat på mig där han gick bakom mig, jag skakade på huvudet, flätan var lös.
- Annars hade vi gått till hans kontor, eftersom jag tror du visste att jag skulle låta dig berätta. Vi gick in genom dörren och mycket riktigt satt Lupin i stolen som jag suttit i många gånger förut. Han såg undrande på oss. Jag log lite och slog mig ner i fönstret och kollade ut över skolområdet. Jag skulle kunna stå här i dagar. Dumbledore tog till orda.
- Vi har lite information om miss Riddle som jag tror du kan behöva. Det blev en paus och jag önskade att han kunde fortsätta.
- Jo hon är inte riktigt som andra barn. Det lät ju väldigt bra det låter som jag är efterbliven, Lupin såg undrande på rektorn, han verkade tro samma sak. Dumbledore log lite och sa i stället
- Nej inte på det sättet, hon är tvärt om en väldigt smart och begåvad häxa. Men det är så att hon är lite speciell eftersom hennes far råkar vara Voldemort.
Ja det var ju ett smidigt sätt och säga det på. Tänkte jag och suckade, Lupin såg åt mitt håll och ajg ryckte på axlarna.
- Man väljer inte sina föräldrar. Svarade jag och han nickade förstående och såg åter på rektorn som fortsatte
- Hennes bild av Voldemort är dock lite annorlunda, och fascinerande, man kan nästan tro att hon talar om en annan person.
Han är en annan person när han är med mig, tänkte jag.
- Men jag förstår inte riktigt, menar ni att han bildade en familj med fru och allt? Jag små skrattade åt hela bilden jag fick upp, Voldemort med fru och barn en riktigt lycklig familj, ne de hade inte funkat.
- Nej. Jag har ingen mamma, eller jo men hon är död. Vi får ta det från början. Min mamma är dotter till Merlin och hon gifte sig med en annan trollkarl, som senare svek henne för att bli mugglare typ, så han såg till och få henne bränd på bål i deras by. De lever som man gjorde på medeltiden. Han var på väg och bränna mig med, men morfar han hem i tid och räddade mig. Han lämnade mig på ett barnhem. När jag var fem hade Voldemort kommit dit. Han var uttråkad och bestämde sig för att döda alla på barnhemmet, jag var den enda som överlevde förbannelsen och det slutade med att han adopterade mig eller vad vi ska kalla det. Jag hade spottat fram orden om min biologiske far, och när jag förklarat klart verkade Lupin förstå lite mer.
- Men vart bor du nu då? Eftersom din far gick bort för två år sedan? Jag såg på professorn, skulle jag berätta? Nej inte utan att ha pratat med Snape.
- Pappa är inte helt borta. Dumbledore får förklara mer senare. Ne jag bor hos min gudfar. Han nickade, rektorn såg på mig och log sedan.
- Men nu tror jag att fröken Riddle behöver sova om hon ska orka med skolan i morgon. Frågan är bara hur du ska ta dig till ditt sovrum, jag vill inte släppa dig själv i korridoren. Han vet inte om att jag kan teleportera mig inom skolan, kanske bäst så. Men lösningen kom snabbt.
- Jag följer henne. Ut ur en tavla kom Salazar och ställde sig bredvid mig, jag gav honom en kram och han log.
- Vad bra, då vet jag att hon kommer fram säkert. Och sov gott miss. Han log och vi lämnade honom och min nya lärare på rummet.
- Vad kul det är att se dig. Sa jag när vi kom ner i korridoren som låg öde, grundaren gick bredvid mig i sina gröna kläder och silvriga mantel.
- Det samma. Och du verkar ha växt under sommaren. Han granskade mig och jag log, jag var väl medveten om att jag hade växt och börjat se mer vuxen ut under sommaren.
- Ja det har jag. Har det hänt något på skolan under sommaren? Jag såg på honom där vi gick korridoren fram som ledde oss till mitt elevhem.
- Nej inte direkt. Skolan är väldigt händelse lös utan dig här. Han blinkade med ena ögat och jag förstod vad han menade. Det verkade alltid hända saker runt mig. Vi stod framför den tjocka damen och Salazar gav mig lösenordet, Fortuna Major.
- Sov gott nu. Sa han och gav mig en kram och klapp på huvudet. Jag log mot honom och önskade honom det samma. Sen klev jag in genom porträtthålet och Salazar var borta. Uppehålls rummet var tomt vilket inte var så konstigt med tanke på att klockan var ett. Jag gick upp till mitt rum och såg mina saker. Jag öppnade Merlins bur, och gav honom lite godis. Han hoade och la sen huvudet under armen. Kira såg på mig och jag gav henne en mus och hon åt tacksamt upp den. Sen packade jag upp mina saker och bytte om till pyjamas. Jag har verkligen saknat det här rummet. Jag kröp ner under täcket och kände mig som hemma.

- Ja ni får ingen spännande avslutning nu. Jag vaknade faktiskt inte upp varje morgon på grund av att det händer något, även om det var på Hogwarts. Allt det här känns som en livstids sedan. Undra hur det hade blivit om kriget aldrig brytt ut? Men det är ingen mening att spekulera i vad som kunde vara. Nu får ni försvinna här ifrån för jag ska äta och sedan tortera!

*Kash*

Bra kmr det mer? :p

Mera snart? ^^ :3

mer du bäretarså värkligt så man nästan tror att det e sant

ps kommer du bäreta alla harry potter bökerna

Vad kul ja jag vill få de o verka som man är där

Ja de kmr jag

gud vad mycket du skriver! (och bra)