stolen moments [PRS]

bubbles  här har vi tråden, jag lägger in min mall så fort den är klar ♡

Adeline blickade ut genom det lilla fönstret i rummet hon delade med en annan tjänsteflicka. Hon beundrade himlen som var svept i en midnattsblå färg och prickad av skimrande stjärnor. Halvmånen som hade kastat ett svagt sken över marken hade redan dragit sig undan för gryningens ankomst. Klockan var strax innan halv fem på morgonen, och snart skulle de mörka färgerna ge plats för de mjuka tonerna av orange, lila och rosa. Efter att ha rättat till sin klädsel, skyndade sig Adeline med att lämna rummet. Med en stor tvättkorg under ena armen rörde hon sig med lätta och kvicka steg längs korridoren som främst användes av tjänstefolket. Det var där deras sovrum låg. De hade även tillgång till ett sällskapsrum där de kunde umgås om och när de hade tid över. Det fanns alltid saker att göra i slottet, och lathet uppskattades inte av drottningen. Efter att ha lämnat av den första korgen av tvätt hos tvätterskan gick Adeline vidare. Innan hovmännen, och damerna, vaknade upp fanns det mycket att göra. Den unga kvinnan slank in till biblioteket och knäböjde vid den öppna spisen för att lägga in ved. Medan hon väntade på att elden skulle börja ta sig så rengjorde hon askfatet. Det här var en syssla hon skulle komma att behöva upprepa i fler än ett rum. Lyckligtvis var hon inte ensam om att springa omkring med uppgiften. Efter att ha tagit sig upp på fötterna igen såg sig Adeline omkring med stora, fascinerade ögon. Egentligen så hade hon inget att göra i biblioteket. Tjänstefolket hade enbart tillåtelse att gå in där för att tända spisen eller städa. Samma regel gällde i alla andra rum som var menade för kungafamiljen, deras hov eller gäster.

Egentligen vet Adrian att han inte har någonting att vara besviken, arg eller ledsen över. Han har varit på stadens gator, strosat runt med en kappa över sig för att folk inte ska se vem han är. Han är medveten om att det är många som har det betydligt värre än honom, men ändå kan han inte undgå att känna lite självömkan, trots att han får mycket serverat på silverfat. Men kanske det inte är så konstigt med tanke på att han lever ett rätt kärlekslöst liv och bär på en hemlighet. Han blickar ut genom fönstret som vätter mot huvudstaden. Det är tidigt på morgonen, eller väldigt sent på natten. Adrian själv har inte fått ett ögonblick sömn sedan han vaknat klockan sju morgonen dagen innan. Han sitter i en läderfåtölj inne i biblioteket, efter att ha tröttnat på att ligga i sängen och inte göra någonting. Det enda som lyser upp är ett par ljus som han själv tänt, så att han kan läsa i en av de många böckerna medan han dricker av sin whisky som står på bordet bredvid fåtöljen. Det hade varit livligt där ute under nattens gång, kanske han hade kunnat gått ut en stund och tagit en öl någonstans med en vän eller två. Men han orkar inte det, istället vänder han tillbaka fokuset till sin bok och tar en klunk av den gamla, ovanliga whiskyn. Adrian vänder inte upp blicken igen förrän han hör någon komma in i biblioteket. Han har lagt märke till henne tidigare, det är en utav tjänsteflickorna och han är säker på att hon heter Adeline. Han har som princip att lära sig alla namn av tjänstefolket och konversera med dem om de har tid eller lust. Adrian har alltid mått dåligt över att de springer runt och tar hand om saker han själv borde ta hand om.
”God morgon,” säger han till henne och tar ytterligare en klunk av sin whisky. Den unga mannen lägger märke till hur hennes ögon är stora och ser på alla böcker med en fascinerad blick. ”Du kan låna några om du vill, det är tråkigt om de står och samlar damm,” fortsätter han och ställer sig upp från sin fåtölj. Han har druckit lite mycket, men han kan ändå stå stadigt på fötterna.. Adrian har läst många av böckerna i biblioteket, läsa och att lära sig nya saker är något han verkligen gillar och finner lugnande. Men han behöver inte läsa mer än en bok samtidigt, så varför skulle hon inte få ta med sig några tillbaka till rummet?

En skarp flämtning som nästan tycktes eka i det stora biblioteket lämnade hennes läppar. Adeline vände sig om och hennes blick landade på en figur som stod upp från en av läderfåtöljerna. Figuren i fråga var inte vem som helst utan kronprinsen. Den blivande kungen. Den unga kvinnan kunde nästan känna hur hennes kinder blossade; det var nog en kombination både från värmen som spred sig från elden och från hur generad hon kände sig. Hon kände sig fånig som inte lagt märke till honom förrän han brutit tystnaden men till hennes försvar så hade hon inte heller förväntat sig att någon skulle vara där så här tidigt på morgonen.
"Ers höghet," hälsade hon omedelbart efter att hon hämtat sig och neg djupt, "jag ber om ursäkt, jag uppmärksammade inte er närvaro. Jag var... inne i mina egna tankar." Adeline knäppte händerna framför sig och hennes blick irrade lite innan hon slutligen vågade sig på att se på honom lite noggrannare. Hon kunde inte låta bli att fundera hur det kom sig att han var uppe så tidigt? Eller sent. Hon missade inte whiskyn på bordet så det rörde sig nog mer om att prinsen inte sovit en blund än. "Jag kan inte läsa," sa hon då han gav henne tillåtelse att låna några böcker. Hon hade aldrig haft möjligheten att lära sig. Det hade inte ansetts vara nödvändigt av hennes föräldrar.

Adrian lyssnar på vad hon säger och skakar lätt på huvudet. Han känner sig absolut skamsen över makten han har, över hur folk känner sig osäkra på hur de ska bete sig gentemot honom. Han vill inte ha den makten, han har aldrig velat ha den makten.
”Det är ingenting att be om ursäkt för Ms Greene,” försäkrar han och låter blicken glida över böckerna över skåpen framför honom. Det finns väldigt många, men han känner en väldans skuld när den unga kvinnan sedan berättar att hon inte kan läsa. Den unga prinsen vet att han har tur, att han fått lära sig att läsa, lära sig om allt han velat och fått möjligheter väldigt få fått. Men vid vissa stunder förgår det honom, precis som denna. Adrian ser ingen anledning till varför hon inte skulle få lära sig läsa, det borde läras ut till alla. Det kan vara både för nöje och för att lära sig.
”Förlåt.. jag tänkte inte på det,” säger han och puttar undan whisky glaset bakom hans lilla trave av böcker. Nu har Adeline märkt av det, men Adrian kan åtminstone låtsas att han inte förstått det. ”Skulle du vilja kunna läsa?” Undrar han och låter blicken glida över slingan med böcker. Kanske han åtminstone kan göra någonting gott.