En oförutsägbar berättelse

Den här berättelsen är oförutsägbar. Ingen vet vad som kommer hända och när man minst anar det förändras allt. Vi försöker hålla oss till G-rating så mycket som möjligt för att alla ska kunna läsa.

Den här berättelsen är ett samarbete mellan oss:
- Ruby Black
- Estra
- Minihäst
- Mintygirl89 

vår målsättning är en ny del av berättelsen varannan vecka

Om det är fler som vill vara med, skriv i forumet:
https://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=52095
Vill hålla berättelse och intresseanmälningar åtskiljda. Men där kan ni också läsa vad för punkter som vi som skriver utgår i från.

Info om vår huvudkaraktär:


Del 1:
Hon visste inte om det var morgonstrålarna som väckte henne eller den lilla ekorren som slickade henne i ansiktet. Freya slog upp ögonen och hennes gröna ögon mötte ekorrens stora ögon. Hon viftade undan den och satte sig upp. Hon kunde se den försvinna upp i ett träd en bit bort. Freya drog handen genom sitt mörka långa hår och kände hur ett höstlöv hade fastnat i slingorna. Hon lade det i handen och beundrade för ett ögonblick lövets ådror innan hon stelt ställde sig upp. Freya sträckte på nacken. Hur länge hade hon sovit egentligen? Hon kikade upp mot solen, den var låg så än vad det tidigt. Freya plockade upp väskan från marken och såg sig omkring. Hon hade inget minne av hur hon hade hamnat i skogen. Det sista hon mindes var att hon hade pratat med en främmande kvinna som frågat om vägen någonstans. Vart hade kvinnan velat gå? Suh Dräv. Det fanns inte ett sådant ställe med det namnet. Inte vad hon kände till i alla fall.

Kvinnan hade i alla fall försvunnit lika snabbt som hon kommit. Men hon hade placerat något i Freyas ficka. Freya satte i handen i fickan och drog ut en rostig gammal fickkompass. På kompassens utsida var en stjärna ingraverad. Hon öppnade upp den och vred på den. De små pilarna rörde sig snabbt runt. Trasig. Hon lade ner den igen och såg sig omkring. Om hon skulle vara ärlig kände hon inte till den här delen av skogen, vilket var väldigt märkligt då hon visste varenda meter av skogen. Det här kunde omöjligt vara hennes skog.

Freya började gå. Även om hon inte visste vart hon var så var hon tvungen att lokalisera sig. Den gamla kompassen från den främmande kvinnan kunde inte hjälpa henne, så hon skulle vara tvungen att använda sig av andra knep. Hon kikade upp mot solen. Den går alltid upp i öster. Det är i alla fall vad hennes gamle far alltid brukade säga. Eftersom hon inte visste hur stor skogen hon hamnat i var fick hon bara bestämma sig för vilket håll hon skulle gå i. Det fick bli väster.

Skogen var väldigt lugn. Förutom ekorren hade hon inte sett några andra djur eller människor. Det var lite kyligt men ännu var det ett par månar kvar till vintern. Freya började fundera på den främmande kvinnan igen. Hon hade stått nere vid båthuset. Grön kappa, grått hår och en framåtlutad ställning. Hon hade varit ganska gammal. Hade hon haft en käpp? Det hade hon nog. Gjord av trä, ganska vanlig vandringskäpp. Freya hade passerat henne på vägen hem. Kvinnan hade tagit tag i hennes arm när hon hade kommit tillräckligt nära.
”Ursäkta fröken, men ni vet möjligen inte vägen till Suh Dräv?” hade hon frågat. Freya hade skakat på huvudet. ”Nej tyvärr” hade hon svarat. Kvinnan hade gett henne ett leende, där de gamla tänderna hade synts. Ett par hade varit borta. ”Tack ändå” hade kvinnan svarat och placerat sin hand i Freyas ena ficka. Freya hade kollat konstigt på henne och efter det var allt suddigt. Vem var den gamla kvinnan egentligen? Och vad var det för skog hon hade hamnat i?

Ett plötsligt ljud fick henne att stanna upp. Freya såg sig omkring i ett försök att lokalisera ljudet. Det prasslade till i en buske vid sidan av henne. Snabbt böjde hon sig ner och drog löven åt sidorna. Hon möttes återigen av de stora ekorrögonen. Hon stirrade för ett ögonblick på ekorren. Det var något annorlunda med den nu när hon såg den igen. Var det samma ekorre som innan? Freya var osäker. Ekorren stirrade på henne.
”Vem är du?” frågade ekorren plötsligt.

Vad kul detta ska bli! Du skriver jättebra, och en väldigt intressant början med många trådar som kan spinnas vidare på!

Hejsan, här kommer nästa del! Den är lite sen, men jag hoppas att det inte gör jättemycket ♥

Del 2:
Freya ryckte till och tittade ner på ekorrens stora ögon. Var det djuret som hade pratat eller hade hon hört det från någon annan stans? Hon tittade sig omkring, utan att helt ta ögonen från ekorren, men hon såg ingen människa någonstans.
“Det är oartigt att inte svara” sa ekorren igen och nu var Freya helt säker på att det var ekorren som hade talat till henne. Hon tog förskräckt ett steg tillbaka och ställde sig upp, utan att släppa ögonen från ekorren. Ekorren hoppade fram ett steg ur busken och tittade förundrat på henne och la huvudet på sned. “Vem är du människa?” frågade han igen och satte händerna i sidorna på den lilla kroppen. Freya svalde en gång innan hon tog ett djupt andetag och svarade:
“Freya. Vem är du?”
Ekorren slängde en snabb blick upp mot luften, som om han letade efter någonting, innan han svarade med sin lilla röst:
“Mitt namn är Sam” sa han och tog ett steg framåt. “Och jag är oerhört upprörd över att du inte vet vem jag är.” fortsatte han innan han tittade uppåt en gång till. Freya kunde inte se någonting där uppe, men det betydde antagligen inte att det inte fanns någonting där, ekorren såg ut att ha mycket bättre syn än Freya.
“Varför borde jag veta vem du är?” frågade Freya och ekorren tittade på henne igen och det såg nästan ut som om han var förnärmad.
“Jag är en medlem av drottningens högsta samfund, jag är Sam den modige, självklart borde du veta vem jag är! Jag är huvudkaraktären i alla sagor du hört när du var liten, jag är den som räddar folket från ondska, jag är första världens försvar!” ropade Sam och viftade sina små armar runt sig. Freya nickade sakta. Hon måste drömma. Hon kan inte vara i en skog med talande ekorrar. Hon måste vakna snart. Sam fick plötsligt en rynka i pannan och talade sedan sakta: “Så länge du inte är från annanstans” han nickade och knöt händerna bakom ryggen och började gå fram och tillbaka. “Det skulle förklara varför du inte vet vem jag är, det skulle förklara till din reaktion till mig, som jag förresten tog mycket illa upp för” la han till och tittade dömande på Freya. Hon stod stilla och tittade förundrat på den lilla ekorren till svar.
“Var är du från?” frågade Sam tillslut.
“Var är vi?” frågade hon till svar och Sam suckade.
“Är du från den första eller andra världen?” var hans nästa fråga. Freya såg förvirrad ut.
“Första eller andra världen, vad är det du pratar om?” svarade Freya och Sam himlade med ögonen.
“Inkompetenta människor” sa Sam så tyst han kunde och fortsatte sedan med utfrågningen: “Där du bodde, fanns det djur där?” frågade Sam och Freya nickade.
“Självklart” svarade hon. Hon fattade inte hur detta kunde vara en väsentlig fråga.
“Talade dem?” frågade Sam och Freya skrattade till.
“Nej” svarade hon och Sam nickade.
“Hon har skickat hit en till” svarade han. Freya rynkade pannan. Hon fattade inte vad som pågick. Sam satte sig ner i gräset och tog ett djupt andetag innan han började berätta:
“Du kommer från den andra världen, tror jag. En värld som är skapad av den här världen. Hon har nog skickat hit dig. Jag vet inte varför, men jag har hört om att det finns andra. Andra som du, som inte är härifrån”
------------------------------------------

O ena sidan, var sjutton är Freya och o andra sidan, hur kan jag ha Sam som en kamrat i verkligheten?

Åh jag gillar hur den här berättelsen formar sig! Bra skrivet Vilken spännande karaktär Sam känns som

Jättebra skrivet och det ska bli jättekul att få fortsätta! Min del kommer i veckan, så kanske lite sent(?) (har förlorat min tidsuppfattning)

Det blir kanon, har förlorat min tidsuppfattning också 😂

Hehe, here it is! Skrev den rätt snabbt kanske har blivit något fel här eller där. Konstruktiv kritik mottages om ni vill (/något är otydligt)



“Förlåt men, jag vet inte ens vad här är”, utbrast Freya förtvivlat. Sam malde på som om hon skulle förstå något av det han sa, eller om han bara pratade för sig själv.

När hon avbröt honom rynkade han pannan och såg på henne med en sträng blick. “Och hur skulle du själv beskriva här, om jag kom till den andra världen?”. Hans ögon höll fast hennes utan att blinka. “Jaha, vad ska jag göra med dig då?” Freya kände sig plötsligt naken under hans genomträngande blick, och förmådde sig inte att säga något. Sam verkade inte bry sig något vidare om hennes tystnad, kanske var det ännu en fråga som inte riktigt var riktad mot henne. “Bäst att ni får träffas då, sa Sam. “Ja, så får det bli”. Han tog tag i hennes byxben och ryckte i det. Hon tog det som en signal och började gå.

Det fanns inga stigar i skogen utan bara djup mossa som gav ifrån sig skummande vätska där hon trampade. Och så massa träd förstås, men det var inte riktigt något speciellt med dem och om hon inte hade haft en talande ekorre framför sig hade hon trott att hon var hemma. Förutom tystnaden. Det verkade vara vår här, precis som hemma, men vart var alla fåglarna? Kompassen vägde tungt i hennes ficka, men hon frågade inte Sam om den. Kanske var det bara en vanlig, dessutom trasig, kompass. Något sa henne att det inte var så. Om Sam nu pratade på riktigt. Om hon nu befann sig i andra världen, eller första? Det var verkligen opraktiskt att använda sådana namn, men dessa “världar” kanske inte beblandades så ofta? Men det fanns andra, eller vad Sam hade sagt, andra människor? Hon ville träffa dem. Egentligen hade hon inte så mycket till övers för andra människor, hon visste aldrig vad hon skulle säga, när hon skulle skratta. Och när de skrattade, var det åt henne eller med henne? Men de fick gärna skratta åt henne nu, skrattade åt orden hon hallucinerat fram från ekorrens små läppar. Skratta åt allt det absurda som hänt sen hon såg den gamla damen.

“Är det långt kvar?” frågade hon Sam när de måste ha gått i timmar (hennes ben sa det till henne men hon hade också studerat solens förflyttning på himlen, så det var mer än en känsla).

Han såg på henne sådär strängt igen. “Ja, och även om inte du var så satans långsam hade det ändå varit det.”

“Förlåt”, mumlade Freya. De fortsatte i tystand ganska länge innan Freya pratade igen. “Förresten, var ligger Suh Dräv?”. Sam stannade upp. “Ingenstans”, svarade han och fortsatte gå. “Inte längre”, lade han till. Tyst, och på ett sätt som inte stämde överens med bilden av den pigga och stolta ekorren hon fått. Suh Dräv, det var definitivt något hon ville veta mer om, men hon insåg att det inte var läge att pressa Sam. Hon hade inte haft tid till det ändå, för plötsligt steg de in i en glänta och i gläntan låg en stuga, och hon hade inte höjt på ögonbrynen om sju dvärgar steg ut ur den.

Det steg inga dvärgar ur den, men väl en vacker kvinna. Hon såg ut att vara i trettioårsåldern, men kändes ändå äldre på något sätt. Sam bugade lätt, och Freya undrade om hon också borde göra det, men nöjde sig med att le (hoppades hon) vänligt. Den lilla ekorren harklade sig lätt. “Elemina”, sade han. “Detta är Freya av den andra världen. Och Freya, detta är Elemina, vår allra främsta häxa.”

Elemina steg fram mot Freya och tog i hennes hand. Hennes blanka röda hår föll i vågor över hennes axlar och hennes hy var precis så mjuk som reklamen fick dig att tro att din kunde bli, om du bara använde rätt handkräm. “Från den andra världen säger du”, mumlade Elemina. “Får jag se på dina ögon”, befallde hon Freya, som mötte hennes blick. Hon såg på dem i några långa sekunder och sedan: besvikelse. “Tack”, sa Elmina. “Det här är inte heller rätt”, sade hon. Till Sam, eller kanske ingen alls. Paniken steg i Freya. Blev hon avvisad? Skulle hon lämnas ensam igen? Hon tog fram kompassen. Varför visste hon inte riktigt, men det skulle visa sig vara helt rätt sak att göra. “Kan du berätta hur den här fungerar?”.

Ruby Black
Estra
Minihäst
Mintygirl89 

Ni skriver helt underbart! Så roligt med lite liv i skriv-forumen. Får man kommentera, även om man inte deltar? Att det blir som en berättelse man följer, liksom?

Självklart får man kommentera! (Tycker jag iaf )
Och tack för att du tycker den är rolig och intressant!

Kommentera på! Bara roligt Kul att du gillar den