En omöjlig kärlek[THG]

Ända sedan jag läste hungerspelen första gången har jag funderat på en sak. Om segrarna brukar åka till huvudstaden varje år, och lär känna varandra, måste det väl vara en ganska stor chans att någon någon gång blir kär i en annan segrare? Vad händer då, vad gör man?

Jag har försökt skriva en ff här en gång tidigare, men det gick inte så bra, för jag tröttnade redan efter första kapitlet. Nu har jag, för att inte det ska hända igen, skrivit klart ett gäng kapitel i förväg, så att jag inte måste skriva direkt här.
Det som står under spoiler i början av varje kapitel är inget man behöver läsa, utan det är bara lite extra&backstory.(Vet att det inte är ngn spoiler, men det blir rätt svårt att veta när "extratexten" tar slut och det riktiga kapitlet börjar annars)

Let's go!

Kap. 1.



Jag vaknar av att solen lyser in genom mitt fönster. Jag drar ner rullgardinen, drar täcket över huvudet och försöker somna om. Jag vill inte gå upp och möta den dag som ligger framför mig. Det är slåtterdag. För ett år sedan föll jag i spillror då jag blev utvald. Nu, när jag äntligen lyckats sätta ihop några av skärvorna som är mitt liv, måste jag återuppleva allt igen- och mer än så. Jag måste handleda flickan som blir utvald- jag är den enda levande kvinnliga segraren från distrikt 7, så jag har inget val.
Jag undrar vad som händer om jag bara struntar i att komma.

Jag kan inte somna om, så jag går motvilligt upp ur sängen. Jag duschar och klär långsamt på mig. Jag har inte fått välja kläder själv. Min gamla stylist, Cora, har skickat en klänning som jag ska ha på mig. Den är gjord av ett tyg jag inte känner igen, men som känns svalt och skönt. Den är mörkgrön, ärmlös och går ungefär till knäna. Kjolen är täckt av broderade rosor. Med tanke på att den kommer från huvudstaden, är den fantastisk- enkel och säkert mindre än hälften så dyr som kläderna jag hade i huvudstaden. Cora har skickat med matchande skor och hatt också. Skorna är vidriga, kanske för att väga upp det faktum att klänningen var så normal. Hatten är bättre, men jag tycker inte om den heller.

Jag kommer till torget bara ett par minuter innan ceremonin börjar. Taylor Howe ger mig en irriterad blick då jag slår mig ned på den enda lediga stolen som är kvar.
Vad har hon för anledning att vara arg på mig? Det är jag som borde vara arg. Hon drog min lott, och skickade därmed iväg mig mot helvetet på jorden. Om jag hade dött hade det varit hennes fel.
Jag låter blicken glida över folkhavet nedanför scenen. Vem är det jag ska handleda? Vem kommer inte att komma hem ikväll? Jag vet inte vad jag ska hoppas på. Jag är bara sexton. Tänk om jag måste handleda någon som är äldre än jag? Hur ska jag kunna ge råd till någon som egentligen borde ge råd till mig? Å andra sidan kanske en artonåring har störst chans att överleva. Tänk om det blir en tolvåring. Tänk om jag blir tvungen att ge råd, fast jag vet att det är meningslöst. Tolvåringar vinner inte. De är som ogräs. De rensas bort så fort de har satt foten på arenan.
Jag slår bort tankarna. Det blir outhärdligt att vara handledare, oavsett vem som blir utvald.
Klockan slår tio. Ceremonin börjar. Borgmästaren går fram till mikrofonen och läser berättelsen om Panem och hungerspelen- den som läses varje år. Sedan rabblar han upp namnen på alla distriktets segrare. Så länge jag kan minnas har det varit tre namn. I år är de fyra. Mitt namn är också med i år.
Då borgmästaren har sagt sitt, skuttar Taylor fram. Hon ser lika hemsk ut som alltid. Hon är lila från topp till tå- lila hår, lila hud, lila smink och lila kläder. Jag fattar inte hur någon kan tycka att det är snyggt. Så fort hon kommit fram till mikrofonen utbrister hon sitt vanliga
"Glatt hungerspel! Och må oddsen alltid vara er gynnsamma!"
Så går hon fram till glasklotet med flickornas lotter. Hon väljer länge och väl bland lotterna innan hon plockar upp en, går tillbaka till mikrofonen och läser:
"Livi Adams!"
Jag hör en flämtning. Så ser jag hur en flicka från gruppen av trettonåringar långsamt börjar gå mot scenen. En trettonåring. Snälla, inte en trettonåring. Hon är välklädd, mörkhårig och söt, men det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att hon är liten och späd. Hon har inte en chans. Jag ser skräcken i hennes ögon, men hon gråter inte. Tyst tar hon plats på scenen. Taylor frågar efter frivilliga. Ingen stiger fram. Taylor fortsätter med att dra en av pojkarnas lappar.
"Sam Green!"
En artonåring. Han är lång och vältränad och ser rätt bra ut. Han skulle kunna klara det. Kanske. Kanske.
Borgmästaren läser Förräderifördraget. Livi och Sam skakar hand. Nationalsången spelas och sedan är äntligen ceremonin slut.

Jättebra!

Jätte bra!

Kap. 2.



Förra året gick timmen alldeles för fort, i år är den outhärdligt lång. Till sist tar den ändå slut. Livi kommer ut till mig, och tårarna strömmar nedför hennes kinder.
"Gråt inte, det får dig bara att verka svag", säger jag barskare än jag hade tänkt.
Hon tar upp en näsduk och torkar tårarna. Hon är fortfarande rödögd, men det går inte att göra något åt den saken.

Så fort vi har kommit på tåget, går jag till mitt rum. Jag vill vara ifred. Orkar inte se på Livi eller Sam eller något annat som har med Hungerspelen att göra. Då Taylor kommer för att hämta mig till middagen, låtsas jag att jag inte hör. Jag kommer inte förrän hon hotar att sparka in dörren. Sam, Livi och Sams handledare, Blight, sitter redan vid bordet. Livi har tvättat sig i ansiktet. Hon har en tallrik framför sig, men hon äter inget. Sam tittar frånvarande ut genom fönstret. Den enda som ägnar maten någon större uppmärksamhet är Blight, som äter så ivrigt att han inte ens märker att vi kommer in i rummet.
"Livi?"
Hon tittar upp.
"Ät. Om du inte äter har du ingen chans att överleva", säger jag.
"Jag har ingen chans ändå", svarar hon.
"Oavsett vilket så måste du äta. Tänk på alla där hemma, som skulle offra sin högra hand för den här måltiden."
Jag hör själv hur känslolös jag låter. Ändå fungerar det. Livi tar sin gaffel och börjar äta.

Efter middagen tänker jag gå tillbaka till mitt rum, men Blight föreslår att jag kan börja prata taktik med Livi. Han slår bort mina protester och försvinner med Sam. Jag har inget annat val än att stanna. Jag och Livi sitter tysta i några minuter. Jag vet inte var jag ska börja. Plötsligt, utan förvarning, reser sig Livi upp och störtar ut. Jag hör en kvävd snyftning innan dörren slår igen.

Jag hittar henne liggandes på sin säng med huvudet begravt i kudden. Hela hon skakar av gråt.
"Livi..."
"Lämna mig ifred!"
"Livi, jag vet hur det känns."
"Det vet du inte alls"
Hon sätter sig upp.
"Har du blivit utvald till att delta i en tävling du inte har en chans att vinna? Har du tagit farväl av din familj, och vetat att du aldrig skulle se dem mer? Har du blivit satt på ett tåg, på väg för att göra dig till för människor som längtar efter att få titta på när du blir dödad? Har du... "
Hon stannar upp och verkar tänka efter ett ögonblick.
"Ja, det är klar du har. Förlåt, jag tänkte inte..."
"Det är okej"
"Du hade i alla fall en chans"
"Så här med facit i hand… Ja. Då… Nej."
"Du vann"
"Men innan dess var jag precis lika säker som du på att jag skulle dö. Kom, vi ska titta på repriserna från de andra slåtterceremonierna."

Deltagarna från distrikt 1 och 2 ersätts precis som väntat av frivilliga. Från distrikt 3 kommer en sjuttonårig flicka och en tolvårig pojke. Distrikt 4, karriärister. 5, två sextonåringar… 6, en artonåring och en femtonåring… Så kommer distrikt 7, Livi och Sam. Sedan kommer en fjortonåring och en tolvåring från 8. 9, en femtonåring och en fjortonåring. Så kommer distrikt 10. Först en sjuttonårig flicka som har kroppsbyggnad som en karriärist. Så är det dags för pojken. Kvinnan som håller i lottdragningen i distrikt 10- jag har glömt vad hon heter- drar en lapp och läser:
"Evan James!"
Var har jag hört det namnet förut? Evan James… Det låter bekant, men jag kan inte placera det.
Så går han upp på scenen. Jag känner igen honom. Jag inser vem han är.
I det ögonblicket förändras mitt liv.

Awesome!

Bevakar!! Jättebra.

I detta kapitel kan det vara bra att läsa "spoilern".

Kap. 3.



Jag lägger inte märke till vad som händer i distrikt 11 och 12. Bilden av Evan har fastnat i mitt huvud och jag kan inte bli av med den. Vilka är deltagarna från distrikt 11? Jag vet inte. Var Haymitch Abernathy lika full som vanligt? Jag har ingen aning. Det enda som får plats i mitt huvud är Evan James, Evan James, Evan James.
Livi säger något.
"Ursäkta, vad sade du"
"Jag sade att jag inte har en chans mot dem..."
Hon suckar uppgivet.
"Du har visst..."
"Sluta säga så. Du vet att det inte är sant. Jag är tretton, och de har tränat i hela sina liv."
Hon tar orden ur munnen på mig, men jag känner mig ändå tvungen att kämpa emot.
"Åldern spelar ingen roll. Finnick Odair var fjorton när han vann, bara ett år äldre än du är nu. Och dessutom, även om du inte har tränat så har du åtminstone ätit ordentligt under det senaste året."
"Karriäristerna också."
Jag tänker efter en stund, och väljer att svara med några ord som min handledare sade till mig förra året:
"Karriäristerna har tränat för detta, det är sant. Men de är så säkra på sin seger att de gör misstag ingen annan gör, helt enkelt för att de tänker för lite."
Jag tvekar, innan jag fortsätter, fyller på med mina egna ord:
"Förra året hade de inte skyddat sin mat tillräckligt. Deras mat sköljdes bort. Under träningen lärde jag mig att hitta mat i naturen. Det hjälpte mig att överleva. Men karriäristerna brydde sig inte om den stationen, de visste att de skulle få tag på mat vid ymnighetshornet och genom sina sponsorer. Du vet hur det gick för dem, eller hur?"
"Ja."
"Ge inte upp, Livi. Ge aldrig, aldrig upp. När du är där ute, ensam, frusen, trött, hungrig… Då är hoppet allt du har kvar. Släpper du hoppet är du så gott som död."
“Jag kan inte äta hoppet.”
“Nej…”
“...Men det kan å andra sidan inte karriäristerna heller.”
Jag börjar skratta. Hon också. Vi sitter där, på ett tåg på väg mot en säker död för henne, och skriker av skratt. Dörren öppnas. Blight och Sam är tillbaka. Jag har hört uttrycket ‘att tappa hakan av förvåning’, men jag har aldrig sett det med mina egna ögon. Det ser så komiskt ut att jag börjar skratta ännu mer.

Så småningom lugnar vi ner oss så pass att vi kan prata allvar igen. Jag pratar om tidigare hungerspel, saker som talar för och mot karriäristerna, och för och mot Livi. Jag pratar om olika typer av arenor, och vad som är bäst att göra i den eller den situationen. Jag förklarar att hon måste sticka ut och visa sig stark för att få sponsorer- osynliga och svaga har ingen chans. Det mesta jag säger är rena kopior av vad min handledare sade förra året, men det spelar ingen roll. Ett råd är ett råd.
Jag frågar om hon kan hantera några vapen. Svaret är, som väntat, nej. Jag är på väg att börja ge råd om hur hon ska fördela tiden på träningen, men så ser jag hur mycket klockan har blivit. Det skulle göra mer skada än nytta att hålla henne kvar här.
“Det är rätt sent, så gå och lägg dig nu. Det är en viktig dag imorgon. Tack för…”
Jag vet inte hur jag ska avsluta meningen. Tack för att du hjälpte mig att sluta tänka på Evan? Det kan jag inte säga, inte till henne. Jag väljer det första passande avslutet som dyker upp i mitt huvud.
“Tack för att du fick mig att skratta.”
“Det var så lite… Godnatt.”
“Godnatt, Livi.”

Så bra

Kap. 4.


Så fort vi kommer till träningscentret, söker jag upp Cora.
“Hur ska du klä henne?”
“Det är väl inte din sak att veta”, svarar hon stött.
“Snälla, du kan inte göra henne till ett träd… Våra tävlande är alltid träd. Hon kommer inte vara något speciellt alls, och då kommer ingen ihåg henne, och då får hon inga sponsorer, och då...”
“Kära du, så illa är det inte. Jag gör olika träd varje år. Min första kreation, för nästan 40 år sedan, var en tall. Du var en björk, raring, som du säkert minns, och Livi ska bli ett förtjusande litet körsbärsträd. Hon kommer att bli speciell… Så speciell… Kära du, varför ser du så upprörd ut?”
Åh, jag hatar Coras sätt att prata med mig. Huvudstadsdialekten låter mer tillgjord än någonsin. Hon säger ‘ditt distrikt’ istället för distrikt 7, och ‘raring’, ‘älskling’ eller’kära du’ istället för Madison, som om jag inte är tillräckligt intressant för att hon ska orka lära sig mitt namn, som om distriktet hon jobbat med i nästan 40 år inte var värt någonting för henne.
“Du förstår inte. De andra stylisterna varierar sig mer, inte bara så att de byter utseende på bladen som du gör. Folk är vana vid att se sjuorna som träd, de blir inte förvånade alls.”
“Men älskling, självklart blir de förvånade. Det här är första gången jag gör ett körsbärsträd.”
“Kan du inte göra henne till… Jag vet inte… en skogsarbetare... eller en trädnymf... eller vad som helst, bara inte ett träd.”
“En trädnymf? Nej, vet du vad. Om ert distrikt arbetade med att skriva fantasyböcker, skulle jag kanske överväga tanken.”
“Men, du kan göra henne till…”
“Kära du, vi har pratat färdigt om det här. Jag är stylisten, och det är jag som bestämmer. Förra året sade du att din dräkt räddade ditt liv, i år är du fast besluten att motarbeta mig. Jag har planerat ett körsbärsträd, och ett körsbärsträd ska det bli. Inte en nymf, eller en skogshuggare, eller ett porslinsskåp, eller någonting annat! Förstår du, raring?”
Det är lönlöst att få henne att ändra sig.
“Jag har förstått, raring”, säger jag, och det sista ordet dryper av förakt.
Cora vänder på klacken och stegar iväg.

I tyst förtvivlan ser jag hur vagnarna kommer rullande. Livi är ett körsbärsträd i full blom, med rosa blommor och mörkt bruna kläder. Trädkronan är stor och tung och hindrar henne från att höja huvudet. Hennes ansikte är böjt mot marken under den tunga bördan. Stackars lilla flicka. Vissa av deltagarna är så förtrollande att publiken följer deras vagn med blicken, långt efter att den har passerat. Livi är inte en sådan deltagare. Hon kunde ha sett värre ut, men hon är långt ifrån så fantastisk som hon behöver vara för att hålla kvar publikens uppmärksamhet. Deras ögon flyttas alldeles för snabbt vidare till nästa vagn. Hon är varken gräslig eller fantastisk. Hon är en i mängden. Precis vad jag var rädd för. Vem ska komma ihåg henne nu? Jag önskar att hon var som deltagarna från distrikt 4- de var klädda i tunna, havsblåa dräkter med broderade, glittrande fiskar. Då de åkte fladdrade det lätta tyget i vinden, så att vågorna och fiskarna såg ut att röra sig, och de tycktes vara klädda i en bit av det riktiga havet. De drog verkligen blickarna till sig, och publiken jublade ännu högre då deras vagn gled förbi.
Tänk om Livi hade fått någon av distrikt 4:as stylister, istället för Cora.
Livi och Sam åker förbi mig. Bakom dem kommer distrikt 8, och så distrikt 9…
Då distrikt 10 kommer inom synhåll försvinner alla mina tankar på Livi, Sam och mitt eget distrikt. Allt jag kan se är Evan. Han ser fantastisk ut. Egentligen är dräkten inte särskilt speciell, men han har något som gör att man inte kan sluta titta på honom… Eller är det bara jag som ser det? Mina ögon följer honom tills jag inte kan se honom längre. Då har de sista vagnarna också passerat. Jag kan inte se hur distrikt 11 ser ut. Distrikt 12 verkar vara klädda i svart, men jag kan inte urskilja några detaljer.

Vi ser repriserna på kvällen. Sam och Livi säger som det är- att ingen lade märke till dem, och att de andra distrikten såg mycket bättre ut. Cora och Sams stylist, Debra, protesterar livligt, och blänger på oss andra tills vi säger att vi håller med dem.
Distrikt 8… Mitt hjärta bultar. Snart får jag se Evan igen. Distrikt 9… De andra diskuterar de andra distriktens dräkter, men allt jag hör är ett dovt mummel. Distrikt 10. Jag kan inte se mig mätt på Evans raka hållning, hans starka armar, hans glittrande ögon…
“Vedervärdigt, alldeles fruktansvärt.” Taylors röst skär genom mina tankar.
“Va? Jag tycker att det var ganska…” Min röst dör bort då jag inser att det inte är Evan hon menar. Det hon pratar om är distrikt 12. De är inte, som jag trodde, klädda i svarta kläder. De är nakna och täckta i något svart pulver. Jag kan inte annat än hålla med Taylor. Det ser gräsligt ut. Blight håller för Livis ögon.
“Det här är ingenting för småbarn”, säger han.
Jag tittar ut genom fönstret- det känns bara så fel att glo på två människors kroppar. De har inte valt att visa upp sig offentligt på det här sättet. Jag sänder en hatets tanke till deras stylister. Plötsligt inser jag att Cora och Debra inte är så illa, när allt kommer omkring.

Jättebra!