Gökuret - Novell

Gökuret

Ett par högljudda “ko-koo” hördes den natten, det var det enda som behövdes för att du skulle vakna upp från din dvala, som inte alls var en dvala utan mer en ytterst lätt sömn. Ljudet kom ifrån ett gammalt gökur som satt på väggen i ditt kök, den ropade ut varje hel och halvtimme för att alla (du) skulle få veta var klockan var. Såklart gick den till lite efter. Den natten var inte annorlunda på något sätt, du vaknade precis som vanligt då den skrek och ville så gärna att du skulle veta att klockan hade slagit 00.30.. för ett par minuter sedan. Du hade för vana att vakna då (du hade även som vana att vakna när den slog, ett par minuter efter: 1:00, 1:30, 2:00.. etcetera). Nätter hade varit sömnlösa en väldigt lång tid, det var ingen annans fel än gökens, du gav göken all skuld för att du hade mått sämre och vart tröttare och tröttare efter var dag som gick.
Ingen visste egentligen om att du hatade gökuret, om någon frågade om det (vilket de gjorde) så svarade du att du hade fått ärva den av din farmor när hon hade trillat av pinn för ett par år sedan. Du kunde också berätta om att du alltid har beundrat uret när du var hemma hos din farmor när du var yngre, du brukade sitta på en stol framför uret och vänta på att göken än en gång skulle lämna dess lilla miniatyr hus och sjunga för dig. Du kunde nästan sitta i timtal utanför gökens ytterdörr och ibland försökte du ta tag i göken innan den försvann in igen - men du lyckades aldrig. Vad du inte brukar tala om är att du kunde vid vissa tillfällen höra din farmor klaga på uret, på att det lät så högt och höll henne vaken om nätterna. Men att du aldrig riktigt förstod hur jobbigt det faktiskt kunde vara att ha ett gökur hemma.
Du klarade det inte längre, du tvingade dig själv ut ur sängen, ned för trappan och ned mot köket för att möta göken där den satt på väggen i egen hög person. Samma ögonblick som du steg in i köket så vågade den sig ut för siste gången och, vad du uppfattade det som, nästan skrek i ditt ansikte.

- Du har “ko-koo’at ditt siste “ko-koo”, sa du och om någon hade sett dig där och då så hade du troligtvis velat krypa ihop och dö på platsen du stod på. Det var säkert det mest klyschigaste du sagt, någonsin.

Köksfönstret vetter mot baksida på huset där inga gatulampor kan når in till huset så månljuset var den enda ljuskällan i närheten och den var knappast stark, eller så mycket i närheten för den delen, men den var tillräckligt stark för att skuggor skulle kunna dansa runt i rummet som i en slags dödsdans. Du kunde ändå medge att mörkret och dess skuggor bidrog med en viss dramatik till denna märkliga situation, den fick handlingarna som du skulle utföra att verka mörkare och hemskare än om det hela hade ägt rum i dagsljuset.
Förstås hade du kunnat väntat till morgonen för att “göra dig av med” gökuret, men du hade inte tid med det, du hade slagit fast vid din sak, du ville sova inatt (och under nätter framöver). Sakta gick du fram till Göken, den hade ingen chans, du var större och du var starkare. Dessutom hade du ett basebollträ, göken kunde inte göra något, dess öde var redan bestämt. Du lät din aggression lämna dig den där natten och ska du vara ärlig har du aldrig mått bättre i hela ditt liv, varken före eller efter händelsen. och ångern har aldrig vält över dig efter vad du gjorde. Inte en sekund har du sörjt över din farmors gökur “gjort är gjort och kommer aldrig igen”, brukar du mumla för dig själv då och då medans du ler smått. Folk har naturligtvis märkt att det gamla gökuret och dess medföljande stuga en dag inte längre fanns kvar på den ljusblåa väggen i ditt kök utan att den hade ersatts med ett mycket modernare och stilrenare ur som passade mycket bättre in med din övriga inredning. Många frågar, ingen får ett samma svar. Dock så vet du, du vet att precis alla andra också var less på uret som alltid lät sig själv påminna om att klockan slagit hel eller halv. Du har bestämt dig för att minnas den gamla tiden med uret, den glada tiden, tiden med farmor.

oj, vilken cool novell! hur kom du på handlingen?

Hade i uppgift att skriva en novell på svenskan, någonstans långt bak i huvudet kom jag på att min moder hade ett gökur när hon var liten som hon hatade. Sen hände det som hände, blev väldigt nöjd faktiskt

vad coolt! jag har väldigt svårt att variera mig när jag skriver...