Let shadows die, so i can feel alive [SV]

LET SHADOWS DIE, SO I CAN FEEL ALIVE

Språk: Svenska
Renskrivare: parkinson123
Författare: parkinson123, boknörd_
Färdigskriven: Nej
Antal Kapitel: 7
Ratning: PG
[Fanfiction] [Fantasy] [Romantik] [Drama] [Action]

Beskrivning
År 1995, Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.
Ryktet säger att Mörkrets herre har återvänt, ett flertal dödsätare har flytt från trollkarlsfängelset Azkaban och Mörkrets märke har flammat ondsint på skyn mer än en gång det senaste året.
Violet Malfoy, en renblodig häxa från Wiltshire och en stolt Slytherin elev ska börja sitt femte skolår. Vad hon och hennes bror trodde skulle bli ett vanligt år skulle istället komma till att bli ett livsavgörande äventyr där de måste välja mellan den goda eller onda sidan. Jaden Woodley halvblods trollkarl och Ravenclaw elev från Birmingham ska även han påbörja sitt femte år på trollkarlsskolan Hogwarts tillsammans med sin tvillingsyster. Kommer han och hans vänner lyckas stoppa de mörka krafter som hotar dem? När Violet och Jadens vägar korsas, så slängs de båda in i en relation där liv och död står på spel.

Historian utspelar sig i samma värld och tidsrymd som J.K Rowlings Harry Potter och Fenixorden vilket innebär att ni kommer bekantas med gamla karaktärer och även nya skapade av oss.


KAPITEL 1 | KAPITEL 2 | KAPITEL 3 | KAPITEL 4 | KAPITEL 5 | KAPITEL 6 | KAPITEL 7


EGNA KARAKTÄRER

Violet Malfoy

Född: 5:e juni 1980.
Trollspö: 12 1/4 tum, Hagtorn med enhörningshår som kärna.
Elevhem: Slytherin.
Patronus: Nebelung katt.
Blodstatus: Renblodig.
Familj: Mor; Narcissa Malfoy, Far; Lucius Malfoy, Bror; Draco Malfoy (Malfoy/Black släkten).
Utseende: 170 cm lång, vitblont midjelångt-långt hår, blå-grå ögon, porslinsblek hy.
Boggart: Mörker.
Personlighet: Öppensinnad för nya personer. Extremt envis, bra sinne för humor, skadeglad, har attityd men är också mysig och snäll.
Husdjur: Grå/svart Norsk Skogkatt vid namn Jinxx.
Övrigt: Blir ofta dold under rampljuset av sin bror som går samma årskurs. Är varken nedvärderande eller uppmuntrande när det kommer till olika blodtyper utan pratar helst inte om ämnet. Har bra betyg i alla skolämnen förutom Trolldryckskonst och Örtlära. Är även för klantig för sitt eget bästa.

Jaden Woodley

Född: 3:e Augusti 1980.
Trollstav: 14 1/2 tum, Pilträ med hjärtesträng från drake som kärna.
Elevhem: Ravenclaw.
Patronus: Shetlandsponny.
Blodstatus: Halvblod.
Familj: Mamma; Hailey, renblodig. Pappa; Winston, mugglarfödd, tvillingsytern Jade (Woodley/Nicholsen släkten.)
Utseende: 175 cm lång, Chokladbrunt lockigt hår och blåa ögon.
Boggart: Trånga utrymmen.
Personligheter: Har attityd och alltid en åsikt om saker, kan argumentera flitigt, är otroligt snäll, intelligent fast har hett temperament. Är envis och står upp för vad han tror på.
Husdjur: Brun/grå uggla, Apollo.
Övrigt: Tycker att alla är lika värda, hatar allt godis utom choklad, bråkar ofta med Jade, men mer på ett 'kärleksfullt' sätt. Har bra betyg i allt utom Spådomskonst.

Andy Westhope (Baserad på verklig person 'Andy Biersack')

Född: 26:e Februari 1980.
Trollstav: 14 tum, Fläder med enhörningshår som kärna.
Elevhem: Slytherin.
Patronus: Fladdermus.
Blodstatus: Renblodig.
Familj: Mor; Amy Westhope. Far; Christian Westhope. (Westhope/Nott släkten.)
Utseende: 193 cm lång, Svart mellanlångt hår, klarblåa ögon, skarpa käkben och har för övrigt en extremt mörk röst.
Boggart: Spindel.
Personligheter: Är artig och snäll, väldigt envis och har en förmåga att klaga ganska mycket. Har ett stort förråd av fantasi och han har ADD.
Husdjur: Två svartvita huskatter, Femme och Crow.
Övrigt: Har en fin sångröst och är duktig på att spela Gobbsten. Avskyr trollkonsthistoria.

Jade Woodley

Född: 3:e Augusti 1980.
Trollstav: 13 1/2 tum, Ask med testralhår som kärna.
Elevhem: Ravenclaw.
Patronus: Enhörning.
Blodstatus: Halvblod.
Familj: Mamma; Hailey, renblodig. Pappa; Winston, mugglarfödd, tvillingbrodern Jade (Woodley/Nicholsen släkten.)
Utseende: 175 cm lång, Chokladbrunt långt hår, atletisk kroppsbyggnad och klarblåa ögon.
Boggart: Katter
Personlighet: Är intelligent, ganska snäll och artig men har ett hett temperament, är envis och har lätt för att starta drama.
Husdjur: Uggla, Ryan.
Övrigt: Har inget emot någon blodstatus, älskar Bertie Botts bönor i alla smaker och bråkar ofta med Jaden. Är sämst i förvandlingskonst.

I första inlägget måste du skriva handling och beskrivning.Det är inte så roligt att gå in på en ff för att sedan upptäcka att den är tom. Dessutom måste du skriva ratings mm. Hoppas att du kan ändra på det!
Om du gör det lovar jag att bevaka stenhårt!!!!

Det var på g, Behövde posta tråden för att leta information! Uppdaterar det konstant någon timma framöver nu

Ok, tyckte bara det såg konstigt ut
Menar absolut inget illa!!

KAPITEL 1 "Första september" [Violet]

Det var första september och klockan var fem i tio. Violet Malfoy stod nedanför den föråldrade grå marmortrappan i herrgården och kikade otåligt på det tickande armbandsuret. I vanlig ordning var hemmet städat och prytt men dagen innan varje ny skoltermin så var det istället totalt kaos. Bagage, ytterkläder, djurburar, fjäderpennor och pergamentpapper var några få av de objekt som låg utspridda överallt på Malfoys herrgård. Modern sprang av och an från rum till rum och letade efter sin son Dracos prefektemblem som han självklart hade lyckats slarva bort precis innan avfärd.
"Jag förstår inte, jag lade fram det på byrån vid dörren för att detta inte skulle ske..." Modern gnällde och verkade betydligt mer stressad än vad Violet själv kände sig.
"Har du kollat så att inte Jinxx har råkat knuffa ned det bakom byrån?" undrade Violet med höjda ögonbryn medan hon trampade otåligt.
Modern skyndade ut i hallen igen för att flytta ut byrån. Draco svassade nedför trappan med kofferten svävande bakom sig medan han knäppte översta knappen på sin svarta kappa. Violet och hennes bror var extremt lika utseendemässigt. Båda hade vitblont hår, stora blå-gråa ögon och ett ganska spetsigt ansikte. De två saker som skilde de två åt var längdskillnaden, då Draco var ett huvud längre än Violet, och sedan var det personligheterna. De var som dag och natt, bråkade om allt och ingenting och skulle alltid ha olika åsikter och synpunkter på saker och ting.
"Vad har kattskrället tagit nu?" Draco muttrade bistert och sökte runt med blicken efter sin mor.
"Ditt prefektemblem..." Violet pausade och himlade med ögonen när hon såg hur han drog upp det ur sin bröstficka.
"Just det," viskade han med en skyldig min.
"Mamma! Idioten hade emblemet i fickan!" ropade Violet och hon hörde hur någonting tungt tappades i golvet ute i köket, tätt följt av ett gäng svordomar.
Draco flinade dumt.
"Daphne kunde inte hålla händerna ifrån mig när jag berättade om att jag blivit utsedd till prefekt!" skröt han med näsan upp i vädret då han fäste det silvriga emblemet i den svarta kappan.
Violet skakade misstroget på huvudet.
"Du vet att du har plikter att följa nu i och med att professor McGonagall utsåg dig till prefekt?" Hon gav sin bror en menande blick och han krökte fram ett leende som tydligt sade att han inte brydde sig.
Violet lät bli att berätta hur hon av ren rastlöshet under sommaren snott några av broderns brev och fått reda på att även Pansy Parkinson, en klasskamrat till dem båda vars ansikte var lite väl för lik en mops, också hade fått rollen som Slytherinprefekt i år. Pansy hade ända sedan årskurs ett varit kär i Draco och följt efter honom som en svans i tron om att han gillade henne också. Violet hade tänkt berätta detta för Draco om det inte vore för att han en dag senare, av frustration, låste in hennes katt i ett av gästrummen och glömde att släppa ut henne på flera timmar. Nu fick han ta detta som en överraskning istället. Violet flinade för sig själv då hon lyfte upp Jinxx i famnen och ledde ut sin koffert ur herrgården med hjälp av trollspöt.
I vanliga fall följde hela familjen med och vinkade av barnen på tågstationen, men i år fick de nöja sig med bara en förälder, då deras far, Lucius Malfoy, hade bokat in ett brådskande möte med trolldomsministern Cornelius Fudge och därför hade varit tvungen att lämna hemmet tidigt denna morgon. Efter ytterligare några minuter var de tre nu på väg över den stora gården och morgondimman, som alltid höll sig kvar längre i Wiltshire, började sakta men säkert lätta upp. När de gått igenom de stora svarta grindarna så tog de varsin av deras mors händer i sina egna och lät henne transferera dem till London. Ett obehagligt sug under naveln informerade Violet om att de nästan var framme och mycket riktigt slog fötterna i marken bara någon sekund efteråt. Att transferera sig var nog det resesättet som var mest obehagligt och både Violet och hennes bror blev fortfarande illamående och blekare än vanligt efter varje gång. Runt om dem började det nu vimla av ovetande mugglare som hade bråttom att ta sig sina arbeten där familjen Malfoy stod utanför Kings Cross. De lyfte de tunga koffertarna in till närmaste och lika fullpackade reception där de kunde få tag på vagnar för enkelhetens skull. Violet önskade så många gånger att mugglarna förstod sig på magi och att hon skulle kunna använda sitt spö när och var som helst. Hon slängde upp sin väska ovanpå Dracos vagn precis under hans ugglebur. Jinxx slickade sig stressat om munnen, då det var så mycket ljud runtomkring dem, när de började tränga sig fram genom myllret mot spärrväggen mellan perrong nio och tio. Klockan på väggen visade att den var kvart i elva - och att de alltså hade femton minuter på sig att ta sig ombord på tåget. Narcissa såg sig omkring för att se så de inte var i fokus för någons uppmärksamhet, men hennes son och dotter hindrade henne från röra sig fråmåt.
"Du behöver inte följa med genom spärren mor,” sa Draco självsäkert medan han drog lätt i kragen på kappan och Violet nickade instämmande.
Det var inte som när de var elva längre då dessa farväl innebar snyftanden och adjön, utan istället var familjen Malfoy väldigt tillbakadragna utåt. Det hade iallafall blivit så med tidens gång.
"Är ni säkra på att jag inte ska hjälpa er lyfta in väskorna?" frågade deras mor med en rynka i pannan.
Violet log lite raskt åt sin mammas noja.
"Nej mamma vi klarar oss." Draco svarade för båda och de mottog varsin omfamning.
"Jag älskar er." Modern lät darrig på rösten av någon anledning som varken Violet eller hennes bror förstod vad det var.
Draco kramade sin mamma snabbt med ena armen och var snabb att dra vagnen genom väggen innan något annat skulle dra ut på tiden. Klockan tickade och Violet gav modern ett sista påklistrat leende.
"Jag skickar en uggla imorgon, hejdå mor!" Med de orden följde hon efter Draco in genom väggen till perrong nio och tre kvart.
Violet hade alltid gillat atmosfären på detta ställe lite extra. Tjock vit rök som bolmade ut ur den enorma Hogwartsexpressen och familjer som tog farväl av sina barn inför skolstarten. Hon skannade omgivningen för att hitta sin brors blonda hjässa men blicken stannade till vid en större skara där alla familjemedlemmar var rödhåriga. Weasleys. De drog jämt åt sig så mycket uppmärksamhet. Violet fortsatte leta vidare och precis när hon fick syn på Draco vid lastutrymmet så slog någon ned sina händer på hennes axlar, vilket fick henne att hoppa högt i luften, och började skaka om henne.
"Heej! Lilla-M, det var på tiden att ni dök upp nu! Var är din bror någonstans?" Det var Blaise Zabini som hade skrämt Violet halvt fördärvad och hon himlade med ögonen åt det nya smeknamnet.
Lilla-M, Mini-Draco, Blondie nummer två. Dessa var några av smeknamnen Violet var van vid att bli kallad på skolan.
"Han hade bråttom till sin tjej antar jag, han är där borta!" Hon pekade och Blaise började gå mot tåget.
Violet följde efter honom genom folkskaran.
"Lade du in min väska också?" ropade hon över det höga ljudet och Draco nickade lite snabbt.
Det röda tåget gav ifrån sig ett öronbedövande tut och Violet steg ombord på tåget för att börja leta efter vagnen där resten av Slytherinarna slagit rot.

Superbra kapitel!!!! Jag såg inga fel i det!!!

AMAZIN'! ♥

YAS

KAPITEL 2 "Kings Cross station" [Jaden]

"Jaden Winston Woodley, kliv ur sängen nu med detsamma!" En ilsken kvinnoröst tvingade sig in i Jadens drömvärld likt en sjudande vattenkokare eller snarare ett tjutande lokomotiv.
I samma sekund slog den 15 åriga trollkarlen upp sina blå ögon och försökte blinka sömnen ur dem. Han kollade upp i det kastanjebruna taket ovanför bädden och började spekulera kring varför den arga kvinnorösten hade inkräktat i hans huvud när det enda han verkligen mindes från drömmen var hur han åt pumpa pastej med sin bästa vän Anthony. Det kom till att dröja mindre än 30 sekunder innan han fick svaret. Hans moder patrullerade in i rummet med bestämda kliv rakt mot fönstret för att med ett swischande ljud dra upp rullgardinerna så att dagsljuset strålade in. Jaden stönade högt av irritation när det plötsligt kändes som att ögonen skulle brinna upp när ljuset studsade mot hans vita väggar och Apollo, som var hans ljusbruna tornuggla hoade missnöjt då han också blivit väckt ur sin dvala. Moderns chokladbruna, axellånga hår svepte mjukt när hon vände sig om mot sin son med korsade armar.
"Klockan är kvart i åtta Jaden, vi åker om trettio minuter. Hoppas att du är klarpackad annars får resten av dina grejer bli kvar här hemma, vi väntar inte en sekund längre! Och vi har redan ätit frukost!" Hon skällde högt på honom varefter hon klampade ut ur rummet för att bittert muttra tills hon var utom hörselvidd.
Det var inte förrän då som Jaden lyckades kickstarta sin hjärna till att förstå vad det var för dag. Den första September, vilket innebar att det var dags att ge sig av till Hogwarts för sitt femte skolår. Detta år skulle inte komma till att bli som alla andra år, för innan sommarlovet hade hans lärarinna i förvandlingskonst utsett honom till att bli Prefekt för sitt elevhem. Jaden tillhörde elevhemmet Ravenclaw och tillsammans med sin klasskamrat Padma Patil skulle de under detta år ha ett mycket större ansvar än någonsin. De skulle föregå som gott exempel för de andra på skolan, handleda förstaårseleverna, patrullera och hålla ordning i korridorer och uppehållsrum för att se till att regler följs och att inga bråk uppstår. Jadens lockiga bruna hår ville inte gå med på hans val av frisyr idag utan valde att spreta okontrollerat åt åtskilliga håll men han kunde inte bry sig mindre då han fick extremt bråttom med att kasta på sig något av klädesplaggen han inte redan packat ned i sin stora koffert som skulle med till skolan.
"Mamma säger att hon lagt två skinktoast på köksbordet åt dig." Jadens tvillingsyster Jade hade stuckit in huvudet på vägen mot sitt eget rum.
Jade skulle också börja sitt femte skolår och hon gick i samma elevhem som sin bror. Jaden kunde inte låta bli att flina. Hans mor kunde aldrig vara arg på någon av dem i längre än fem minuter och så hade det varit under hela hans liv även om de medvetet ställt till med en massa hyss och otyg.
Jaden slog igen sin koffert och fäste sitt Prefekt märke på sin stickade tröja för att inte tappa bort det, sedan släpade han med allt ut från sitt rum och nedför den stor trä trappan.
"Uppe med tuppen?" Skämtade Jadens far som stod i hallen och snörade på sig sina skor.
Winston Woodley var en lång man med näst intill svart hår och med skarpa ansiktsformer. Han jobbade som helare på Sankt Mungos sjukhus och hade gjort i cirka sju år nu.
"Jag är klar nu." Jaden gäspade och släppte ned sin koffert vid trappsatsen för att sedan kliva in i köket och äta frukost.
Klockan var kvart över åtta när Jaden och hans familj stod samlade runt den gröna Golfen och packade in allt som skulle med på färden. Det var väldigt mycket så de hade varit tvungna att kasta en osynlig utvidgnings besvärjelse över bagageutrymmet för att få plats.
"Vilken tur att ni skickar Apollo i efterhand, jag tror inte vi skulle fått plats med honom i bilen." Sa Jade när hon klev in i det trånga utrymmet baksätet hade att erbjuda.
Jaden slog alltid i huvudet när han skulle in i bilen och idag var inte ett undantag.
Modern slog sig ned i passagerarsätet och log trött när hennes man artigt stängde hennes dörr efter henne varefter han tog plats framför ratten. Motorn mullrade igång och de var nu på rullning mot London, Kings Cross som slutdestination.

Efter två och en halv timma stannade de bilen på parkeringen utanför den stora tågstationen och de hade några få minuter på sig innan tåget lämnade perrongen. De hade behövt stanna en gång för att tanka och ytterligare en gång för att Jade inte hade passat på att låna kundtoaletten vid första stoppet.
"Har jag fått med allt där bak?" Frågade Jaden som rotade snabbt i baksätet för att se så han inte tappat något på golvet.
"Nej nu är det tomt!" Hojtade hans far och slog igen bagageluckan.
"Skynda nu!" Deras mor såg näst intill panikslagen ut när hon började dra med Jades koffert mot tegelstensbyggnaden framför dem.
Jaden kisade upp mot den stora klockan på väggen medan han gick och försökte att inte krocka i alla mugglare (icke magiska personer) som stressat skyndade av och an för upptagna med sin egna stressiga vardag för att märka den stora lasten Jadens familj kom gående med eller det faktum att Jade hade en ugglebur i famnen.
"Snart framme." Sa deras far högt över oljudet precis som om de inte skulle veta vart deras perrong befann sig efter fem års tid och snart stod de samlade framför stenspärren mellan perrong nio och tio.
Det tog någon minut innan de ens fick en chans att springa genom väggen osedda då det kryllade med människor på Kings Cross just den dagen och Jaden undrade om det var någon speciell dag för mugglarna.
När Jaden öppnade ögonen befann han sig på en helt annan perrong än den som fanns på andra sidan spärrväggen. Det kryllade med trollkarlsfamiljer på perrong nio och trekvart i sin vanliga ordning och en tjock vit rök bolmade ut över dem allihopa.
"Skynda på nu ungar!" Modern föste dem mot lastutrymmet så de skulle bli av med all packning och kunna säga hejdå.
"Jade!" En pipig röst ropade så gällt att Jaden tog ett skrämt skutt.
Det var en av hans systers tjejkompisar som kom springandes mot dem. Så fort allt var instoppat i förvaringsutrymmet så tog Jaden ett djupt andetag och omfamnade sin mor som stolt strök hans hår.
"Jag är så stolt över dig gubben, se nu till att alla sköter sig på skolan!" Sa hon med en sån gråtmild röst att Jaden kläckte ur sig ett litet skratt.
"Jadå, och ni får skicka apollo snart!" Svarade han och kämpade sig loss ur greppet för att krama om sin far.
Tåget gav ifrån sig en hög signal för att meddela att det var påväg att lämna stationen inom kort. Föräldrarna vinkade av syskonen Woodley som nu steg ombord på tåget. Jade hade snabbt vikit undan med sin vän för att sitta med några klasskompisar men det gjorde inget för Jaden skulle sitta i en kupé tillsammans med de övriga prefekterna.

Sjukt jävla bra!!!