Kiss me [LE/JP] [SV]

Titel: Kiss me
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 21
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13
Beskrivning:
"Lily Potter..." Sade Haylie och testade det nya efternamnet. "Det skulle kunna funka."
"Fast nu har jag ju börjat klottra Lily Davis i mina skolböcker." Sade Mary menande.
"Ni två är inte riktigt kloka."

https://www.fanfiction.net/s/12025664/1/Kiss-me

Kommentera gärna och berätta om ni gillar det! =)



1

Lily såg hur Mercedesen rullade iväg med sin syster och hennes nya pojkvän som hon just introducerat för familjen Evans. Ingen av familjemedlemmarna kunde undgå att Petunia var störtkär, men i vad? Den charmerande, älskade Vernon Dursley som Petunia hade pratat om hade visat sig vara en stor man med varken hals eller humor, och hade i varje fall inte charmat Lily. Efter en tjugo minuter lång monolog om hur han hade fått ett så bra pris på sin nya bil hade hon trott att han inte kunde bli tråkigare, men hon hade haft fel. Det var en gång när Lily trodde Vernon hade skämtat (och hon hoppades innerligt att han verkligen hade gjort det), men det som följdes därefter bekräftade mest troligtvis motsatsen.
Vernon Dusley hade framstått som en självbelåten, girig viktigpetter som inte verkade bry sig ett fnatt om andra. Han hade gärna klagat, och var inte rädd för att yttra sin synpunkt om han fick chansen. Det var dock inte förrän han tillrättavisade Mr Evans tillagningsmetod, som jobbat som kock de senaste femton åren, som Lily verkligen hade fått nog. Petunia verkade dock inte skämmas över sin pojkväns ohövlighet. Hon såg snarare ut att avguda honom allt mer som tiden gick, och hon såg extra lycklig ut när han fick konstatera att Lily inte skulle fortsätta på universitet.
Hon damp ner i soffan bredvid sin mamma och lutade huvudet mot hennes axel. Lily och hennes mamma var inte särskilt lika. Mrs Evans var lång och smal med en blond page som matchade Petunias, men hennes ögon var gröna. Som Lilys.
Mrs Evans strök sin dotter över håret och kysste hennes panna.
"Petunia förtjänar någon bättre." Sade Lily och försökte ignorera Petunias skadeglada ansiktsuttryck hon hade haft när Vernon talat om Lilys utbildning. Det gjorde ondare än vad hon ville erkänna.
Lily hade de senaste sex åren försökt lappa vänskapen med sin syster, men Petunia stod helt enkelt inte ut med att Lily var ett missfoster.
"Ge honom lite tid, Lily." Sade Mrs Evans.
"Mamma, han försökte lära pappa laga mat!" Utbrast Lily upprört. "Och hörde ni inte den historien om hans bil?"
"Jag kan ha slumrat till en liten stund..." Erkände Mrs Evans. "Men Petunia säger att hon älskar honom."
"Hur? Hur kan hon älska honom?" Frågade Lily misstroget. Vernon Dusley hade varit allt som Lily föraktat, och kanske var det därför allt som Petunia ville ha.
"Kärlek är ett mysterium." Svarade hennes mamma som aktade sig noga för att säga något olämpligt. Lily förstod inte varför. Vernon hade då inte visat samma hänsyn. "Man vet aldrig vem som är rätt för en person. Ibland är det de som man minst anar."
"Ja, hur är det med den där Snape-pojken förresten?" Lilys pappa stod i dörröppningen mellan köket och vardagsrummet med en diskborste i ena handen och en blöt tallrik i den andra. "Ni var ju så himla tajta."
"Vi-" Lily fick en klump i halsen. Hon kunde inte förmå sig själv att säga är inte vänner längre. "Vi umgås inte så mycket längre." Lily var inte så upprörd över att deras vänskap var över som hon var över varför den tagit slut. Det han hade kallat henne kunde hon inte förlåta. Deras vänskap hade inte varit tillräcklig för honom, hade trots allt börjat umgås med sådana som Bellatrix och Lucius. Och hon hoppades att inte ens hälften var sant av alla rykten hon hade hört. Lily reste sig upp ur soffan och gick bort mot köket.
"Jag kan ta det." Sade hon till sin pappa och gav diskborsten en menande blick. "Här, ge mig det." Hon tog diskborsten och den blöta tallriken, klev in i köket och drog upp sin trollstav ur bakfickan på jeansen. Med en lätt rörelse från hennes stav fick hon disken att gå ut av sig själv.
"Vi får inte börja vänja oss vid det här." Sade Mr Evans och såg förundrat på trollkonsten.
"När går tåget imorgon?" Frågade Mrs Evans som hade anslutit sig till dem i köket.
"11:00", sade Lily och Mr Evans i kör. Mrs Evans rodnade, men såg inte generad ut. "Igen." Tillade Lily.
"Åh, förlåt mig." Skrattade Mrs Evans. "Jag glömmer alltid."

De anlände till Kings Cross följande förmiddag i god tid. Klockan var bara 10:30, och det var inte förrän om en ytterligare halvtimme som tåget skulle gå. Lily tog farväl av sina föräldrar på perrongen och försökte lugna ner sin mamma som alltid blev väldigt känslofylld när Lily skulle resa till skolan.
"Åh, jag kommer att sakna dig så." Snyftade hon och kramade om henne hårt.
"Mamma, skärp dig." Sade Lily som försökte hålla sig samman. "Du vet att jag gråter om du gråter."
Mr Evans kramade sedan också om sin dotter.
"Vi ses till jul."
"Och du kan väl ta med dig någon trevlig pojke också." Sade Mrs Evans lite försiktigt. Mr Evans himlade med ögonen åt sin fru.
"Du får nog nöja dig med Vernon." Sade Lily retsamt.
"Men du får ha det så roligt nu, Lilyblomman." Sade Mrs Evans. "Och skriv till oss."
"Jag ska. Kör nu försiktigt hem."
Mr Evans fick nästan släpa med sig Mrs Evans genom perrongen som ledde dem till mugglarperrongerna. När Lily väl var fri från sina föräldrar var hennes klasskamrater det första hon letade efter, men Mary och Haylie syntes inte till. Däremot såg hon Amos Diggory, en oerhört attraktiv Hufflepuffelev som spelade sökare för sitt elevhems quidditchlag. Ordningsmanuppdraget skulle garanterat gå till antingen honom eller Remus Lupin. Lionel Boot var i och för sig också en kandidat, men Lily trodde starkare på de två förstnämnda. Lilys mamma hade börjat gråta av lycka när hon hade fått reda på att Lily hade blivit första ordningskvinna. Hon fortsatte att se sig runt på den knökfulla perrongen. 100tals ugglor hoade i sina burar, och längtade tills de kom fram på Hogwarts där de kunde flyga fritt. Hon fick plötsligt syn på Sirius Black som var omringad av flickor ur yngre årskurser och bredvid honom stod... James Potter. Hon drog ett djupt andetag. Det var något av blotta åsynen av dem som fick blodet att rusa i hennes kropp. Som fick ilskan inom henne att flamma upp. Hon tolererade inte deras omogna beteende, och var trött på att vara ett offer av James Potter. Ända sedan deras fjärde år hade James gjort det till sitt livs mission att bjuda ut henne - och varenda gång hade hon gett honom ett nej. Inte för att hon försökte spela svår, som många trodde, utan att hon helt enkelt inte gå ut med en kille som kunde bry sig så lite om andras känslor. Allt handlade bara om vad han ville. Han och Sirius. Hon skulle aldrig glömma när de förödmjukat Severus ute på skolgården bara för att Sirius hade varit uttråkad... Hon kände sig äcklad. Severus var dock inte bättre själv. Lily, som så länge hade försökt se allt det goda i Severus, hennes barndomsvän, kunde till slut inte blunda för den person hade vuxit till att bli. En person med avskyvärda värderingar. En person som hade valt svartkonster framför vänskap
"Har någon legat och pressat hela sommaren, eller?" Lily snurrade runt för att se källan till rösten hon så väl kände igen. Mary stod framför henne med ett leende som räckte från ena ögonvrån till den andra. Hennes lugg hade vuxit under sommaren och räckte henne nästan till näsan nu, så hon hade fått kamma den åt sidan. Resten av det ljusbruna håret hade hon satt upp i en hästsvans. Lily slog armarna om sin bästa kompis och insåg hur mycket hon hade saknat henne och Haylie.
"Var är Haylie?" Frågade Lily när de släppte varandra.
"Hon är här." Både Lily och Mary snurrade runt den här gången för att möta Haylies busiga blick. Haylie var solbränd och hennes honungsblonda hår hade blekts av solen.
"Haylie!" Utbrast de och drog in henne i en gemensam kram. "Åh, vad jag har saknat er!"
"Jag ser att Greklandresan gav resultat." Sade Lily till Haylie som hade valt en utmanande kjol som avslöjade hennes brunbrända ben.
"Och vem är killen du nämnde i dina brev?" Frågade Mary upphetsat. Haylie lindade en blekt lock runt sitt finger och såg skyldig ut. Lily och Mary väntade otåligt på svaret som aldrig kom.
"Så...?"
"Det var en liten sommarfling." Sade hon hemlighetsfullt. "Intensivt, men kortvarigt. Perfekt för mig."
"Vad hette han?" Frågade Mary intresserat.
"Namn hit, Namn dit. Det är väl inte det viktiga?"
"Men, åh min Merlin. Du vet väl vad han heter?" Frågade Mary.
"Alltså..."
"Haylie!" Sade Lily och Mary med en röst. Haylie försökte spela oskyldig.
"Nu känner jag att ni är liite dömande. Vad gjorde du egentligen, Mary? Ingenting kan inte ha hänt när man är åtta veckor i Sverige."
"Jag skrev allt som hände!" Sade hon. "Sverige är inte så exotiskt som det låter."
"Dina brev var inte ens lika informativa som ett chokladgrodekort." Sade Lily.
"Vems sida är du på egentligen?" Frågade Mary.
"Mary, vi är dina bästa vänner. Berätta för oss!"
"Ska du säga! Det tog dig två veckor in på terminstarten att berätta om din sommarfling Colin." Försvarade Mary sig.
"Haha, åh... jag hade nästan glömt honom." Sade Lily och skrattade åt minnet. "Okej, visst. Det tog ett tag innan jag berättade, men jag lärde ju mig en läxa. Att aldrig hålla något hemligt för er igen, eller hur? Begå inte mitt misstag, Mary."
"Ingenting hände verkligen. Jag lovar." Sade hon och tog upp båda sina händer i luften. "Och om någonting kanske hände, lovar jag att säga det på tåget." Hennes blick blev plötsligt busig.
"Vi visste det!" Utbrast dem.
"Men Lily, berätta för oss om kärlekslivet hemma hos dig. Vem är han?" Frågade Mary entusiastiskt och ignorerade dem.
"Vernon Dursley." Svarade Lily kort. "Stor som ett hus, genomtråkig, snål och oförskämd. Svärmorsdrömmen."
"Det låter illa alltså." Erkände Mary.
"Det var illa." Sade Lily. "Träffade honom för första gången igår. Inte ens Petunia borde behöva dejta en sådan kille."
"Så det är fortfarande stelt mellan er två, eller?" Frågade Haylie. Lily nickade.
"Kom så går vi på tåget så vi får bra platser." Sade Mary.
"Ni passar väl en plats till mig?" Frågade Lily som först skulle till prefekternas kupé. Men hon visste svaret redan innan de hann svara.
40 minuter senare var hon tillbaka med nyheterna om den nya ordningsmannen.
"Remus Lupin."
"Tror visst någon är skyldig mig 5 galleoner." Sade Haylie självbelåtet och sträckte ut sin hand mot Mary som såg lite besviken ut medan hon plockade fram plånboken ur fickan på jeansen.
"Där har ju Gryffindor verkligen lyckats." Sade Haylie menande, men Lily förstod inte vad hon hänvisade till.
"Lyckats med vad?"
"Killarna!" Utbrast Haylie självklart. "Såg du Sirius Black på perrongen? Han blir bara snyggare för var dag. När han är 30 kommer han explodera."
"Lionel är inte ful." Sade Lily försvarande mot Haylies egna elevhem.
"Nej, men du måste erkänna Lily att Sirius, James och Remus är skolans mest eftertraktade killar. Sedan fjärde året har ingen kille haft en chans emot dem."
"Jag är ledsen, men jag tål dem inte. Eller Remus har jag väl egentligen inget större problem med, förstår bara inte varför han inte skaffar sig bättre vänner. Han är faktiskt väldigt trevlig." Sade Lily. "Men Potter och Black är så respektlösa. De vet inte vad är ett nej är, de-"
"Okej, vi fattar hinten. Du gillar dem inte." Avbröt Haylie Lily innan det gick för långt.
"Säg inte att ni har gått med deras beundrarklubb...?" Sade Lily oroligt när hon såg sina vänners som bytte blickar med varandra. "Inte ni också." Sade hon förargat.
"Lily, vi vet att Black och ja, särskilt Potter, är ett känsligt ämne för dig pågrund av allt det här med Snape. Vi tänker inte försvara vad de gjort mot honom, men de har aldrig upprepat så vitt jag vet det som hände för två år sedan. Det var sista gången. Och glöm inte att de är hormonfulla, otroligt snygga tonårspojkar som är alldeles begåvade för sitt eget bästa."
"Om man är så begåvade, varför spenderar man all tid utöver skolan i kvarsittning? Varför måste man ständigt visa sig på styva linan? Varför är det så viktigt att vara i centrum för all uppmärksamhet? De må vara begåvade, men det är inte deras talanger jag värdesätter. Det är vad de gör med dem. De använder dem för att få tjejer, uppmärksamhet, status... för att göra elaka bustrick på oskyldiga människor. Jag gillar det helt enkelt inte. Vet ni hur många gånger James Potter har bjudit ut mig? Över 30 gånger, och jag har sagt nej varje gång. Vad betyder det ens för honom? Jag bryr mig väl inte att han är skolans snyggaste kille. Det är inte sånna ytligheter jag bryr mig om."
"Men du glömmer att jag och Mary, och i princip alla andra tjejer på Hogwarts, bara är hormonfulla tonårstjejer som faller för det där. Alla är inte lika mogna som du." Sade Haylie förstående.
"Jag är inte mogen." Sade Lily trotsigt. "Jag tycker bara att du, Mary, jag - alla - förtjänar någon som verkligen bryr sig om en. Som respekterar en, accepterar en, sätter en framför sina egna behov. Någon som är mogen nog att ta hand om ens känslor. Jag vill bara inte att ni ska bli sårade."
"Vi vet det, och vi hade inte tänkt att dejta någon av dem. Men det du måste förstå Lily är att detta inte definierar vilka de är som personer. Det definierar helt enkelt bara vilka tonåringar som helst med lite för mycket talang. Det kan få vem som helst att stiga åt huvudet. Det betyder inte att de är dåliga personer."
Lily tog ett djupt andetag och såg sedan upp på sina vänner. De såg båda lite rädda ut och visste inte vad de hade att vänta, men Lily bara skakade på huvudet.
"Ni har rätt, men-"
"Vi förstår verkligen varför du inte tycker om dem. Du har all rätt till det."
De bytte snabbt samtal och gick djupare in sommarens många händelser. Mary blev grillad om sin Sverigeresa och Haylie berättade gärna lite väl detaljerat om den mystiska killen på Grekland. Det var sent in på eftermiddagen när de bestämde sig för att byta om till sina klädnader. Lily såg missnöjd ut när hon satte på sig topphatten.
"De här är verkligen fula."
"Åh, men du är så söt i den." Försökte Haylie och nöp Lily i kinderna, sedan tog hon hatten ifrån henne och satte den på sitt eget huvud.
"Ja, du ser ut som en liten... en liten..." Mary kom aldrig på vad Lily såg ut som.
"Jag tycker de är ganska sexiga." Erkände Haylie och gjorde en pose. "Jag känner mig som en stygg skolflicka."
"Hur då?" Frågade Lily och hade svårt att hålla sig för skratt. "Det är ju det mest osexiga plagg som finns."
"Det är hattens magi bara." Svarade hon med klar mystik i rösten.
"Kasta hit den då." Sade Lily som gjort sig redo för en demonstration. Hon satte hatten på sned, blottade sitt solbrända ben och plutade med sina läppar. Vännerna busvisslade och skrek av skratt. "Jag förstår vad du menar, Haylie!" Sade Lily och föll sedan in i skrattet.

Aldrig hade tågresan till Hogwarts gått så snabbt, tänkte Lily för sig själv när tåget saktade in. Mary och Haylie såg förvirrat ut genom fönstret. Den upplysta byn Hogsmeade syntes på avstånd i sensommarkvällen och såg ut som ett idylliskt vykort.
"Är vi redan här?" Sade Lily som knappt trodde sina ögon.
"Vi börjar bli gamla." Suckade Mary. "Ju äldre man blir, desto fortare går tiden."
"Om man bor i Hogsmeade, måste man ta Hogwartsexpressen då?" Frågade Haylie som vaknade upp ur sina egna tankar och inte verkade ha hört något någon av dem sa.
"Vad tror du?" Frågade Lily och gav ifrån sig ett kvävt skratt.
"Är du säker på att du är en Ravenclaware?" Frågade Mary och började granska Haylie som om hon hade blivit inlagd för observation. "Du känns ju mer som en av oss."
"Kallade du precis er själva för dumma i huvudet?" Frågade Haylie misstroget. Mary himlade skyldigt med ögonen och kom på sitt egna misstag. "Men jag hade gärna varit en av er. Ravenclaw i all ära, men Emily, Fiona och Grace är inga roliga rumskamrater."
"Jag och Lily kan fråga Dumbledore om du får byta elevhem, kan vi inte det Lils? Abigail och Haylie kanske kan byta?" Frågade Mary hoppfullt.
"Jag hade verkligen velat att Haylie sov med oss, Mary, men vi kan inte kasta ut Abigail." Sade Lily sakligt.
"Så säger du bara för att du är första ordningskvinna." Sade Mary och gjorde en dålig immitation av Lily. "Vi vet att du inte gillar henne!"
"Abigail är-" Lily stannade upp och försökte komma på vad hon skulle säga. Mary såg triumferande ut när Lily inte verkade komma på vad deras Gryffindorkamrat var. "Hon är speciell." Sade Lily till slut så snällt hon kunde. "Men det är ju inte hennes fel."
"Lily, hon hällde vatten i era sängar när ni sov." Sade Haylie som nu verkade ha bestämt sig för att ställa sig på Marys sida. "Du behöver inte försvara henne."
"Okej då, vi kan kasta ut henne." Skämtade Lily . Tåget stannade nu.
"Då är vi överrens." Sade Mary nöjt. "Vi pratar med Dumbledore efter festmåltiden." Vännerna skrattade instämmande utan att veta om hon verkligen skojade eller inte.

När de kom upp till slottet delades de när de skulle gå till respektive elevhemsbord. Lily och Mary gick bort mot Gryffindorbordet.
Under deras tredje år hade vännerna funnit varandra tack vare deras gemensamma ointresse för spådomskonst och trion hade varit oskiljaktiga sedan dess.
"Det är verkligen tråkigt att vi tre inte är i samma elevhem." Sade Lily uppriktigt och såg sig om över nacken efter Haylie som just satt sig tillsammans med Ravenclawprefekten Lionel Boot. Bara några platser ifrån satt Emily, Grace och Fiona med huvudena ihop och skvallrade. "Jag förstår verkligen att hon inte vill dela sovsal med dem. Ingen behöver så mycket drama i sitt liv."
"Men vi har väl också drama?" Sade Mary som verkade stött. "Kommer du ihåg när vi skulle sätta dit Jeremy Smith när han hade varit otrogen mot Haylie? Eller när vi smög ner till Hagrids stuga och hade syjunta. Det borde vi faktiskt göra om igen vid närmare eftertanke, men tillbaka till saken - vi har drama."
"Okej, okej, förlåt. Jag uttryckte mig fel." Ursäktade sig Lily. "Men du vet vad jag menar. Du vet ju hur de är, Mary. Det enda de bryr sig om är killar, kläder och hår. Witch Weekly är deras bibel, och om de inte har den senaste frisyren - ja, då går världen under. De verkar så... osjälvständiga."
"Lily, om du någonsin behöver gråta ut över att jag spillde ut ditt nagellack förra året så finns jag här för dig." Sade Mary i ett försök att vara allvarlig med händerna över bröstet, men leendet lyste igenom.
"Det var faktiskt en jobbig tid för mig." Fortsatte Lily och låtsades torka bort en tår ur ögonvrån.

På något vis verkade festmåltiderna på Hogwarts överträffa sig själva för varje gång. Lily trodde sig aldrig ha smakat något godare än den fantastiska oxfilén som husalferna gjort i ordning med tillbehörande rödvinssås. Hon hade ätit så mycket så när efterrätterna dök upp mådde hon smått illa när hon såg chokladtårtan närmast dem. Mary såg besegrat på sin halvuppätna Pannacotta och släppte skeden som föll till bordet med ett litet metalliskt ljud. Lily fick plötsligt syn på James Potter. Han klappade sin bästa vän Peter Pettigrew över ryggen som såg ut att ha omöjligt nog ätit mer än hon själv. Peters runda ansikte var blekt och hans små ögon såg ut att ha fyllts med tårar.
När festmåltiden var över kunde Lily inte tänka sig något bättre än att få sova i den varma sängen som väntade på henne i sovsalen. Innan de begav sig till Gryffindors uppehållsum sade de godnatt till Haylie.
"Jag hoppas verkligen att tjejerna håller snattran, för i natt ska jag sova." Sade Haylie och gäspade stort.
"Tänkte ni på att Grace inte satt med Douglas?" Frågade Mary. "De var ju oskiljaktiga innan sommarlovet."
"Säg det inte. Säg det inte." Sade Haylie förskräckt. Om Grace och Douglas hade gjort slut skulle hon sannerligen gråta över det hela natten och älta det om och om igen tillsammans med Fiona och Emily.
"Det verkade som att de gjort slut." Sade Mary. Haylie såg förtvivlat på dem.
"Ta med mig. Kasta ut Abigail." Sade hon desperat. "Jag gör vad som helst."
"Jag tar dina anteckningar imorgon." Sade Lily plikttroget och klappade henne tröstande på armen. "Så kan du sova med öppna ögon. Tro mig, den formeln har jag bemästrat i sommar."
"Alltså ni två-" Sade Haylie som hade blivit rörd till tårar av sina vänners uppoffrande. Hon avslutade aldrig meningen, men det behövde hon inte. Lily och Mary förstod.
"Men det är en sak jag har funderat över." Sade Mary. "När de sitter upper och pratar hela nätterna, sitter du aldrig med dem? Jag menar, ni har ju sovit i samma sovsal i sex år. Sådana saker bringer samman folk. Sitter du inte och läser veckans horoskop med dem och målar naglarna?"
En kvart senare hade de äntligen kommit upp till deras sovsal där tre stolpstängar stod med mörkröda förhängen som ännu inte blivit fördragna. Abigail satt redan på sin säng och hade hunnit plocka upp några rörliga foton som hon placerat på nattduksbordet.
"Hej." Sade Lily snällt och satte sig i fotänden på sin egen säng. "Hur har din sommar varit, Abigail?" Abigail tittade upp från vad hon än sysslade med och såg förvånad ut över att ha blivit tilltalad.
"Inget särskilt." Sade hon och ryckte på axlarna. "Har du gått upp i vikt?"
"Kanske lite." Sade Lily lugnt och försökte låta bli att bli förolämpad. Hon ignorerade Mary i ögonvrån som hade blivit tomatröd i ansiktet. Det var sådana här saker som Abigail lätt kunde spotta ur sig. De visste inte om de gjorde det för var elak, eller för om hon inte visste bättre. Ingenting hade någonsin bevisat på att Abigail var en särskilt trevlig person dock. Hon höll sig mest för sig själv, vilket egentligen inte gjorde Lily någonting, men hon tyckte ändå det var synd att hon inte verkade vilja ha några vänner. Kanske hade det gjort henne trevligare. Men varje gång de försökt närmat sig henne så hade hon huggit tillbaka och gjort det klart för dem att hon inte ville ha dem som vänner.
Lily tog fram kofferten under sängen som på något sätt blivit ditflyttad från Hogwartsexpressen. Hon tog fram sin trollstav ur sin klädnad och mumlade: "Accio pyjamas." En smaragdgrön sidenpyjamas som hennes föräldrar hade köpt till henne i julklapp hittade sin väg upp ur kofferten. Lily tog av sig sin klädnad och klädde på sig pyjamasen. Hon kröp sedan ner under det varma täcket och drog för förhängena runt sängen.
"Godnatt." Sade hon sedan till sina två rumskamrater som båda svarade. Hon slöt sedan sina trötta ögon och somnade omedelbart.

I live for Jily så jag bevakar absolut! Jag gillar att du har rätt mycket och framförallt bra konversationer.

Kommer du skriva här också, eller bara på fanfiction.net?

Hade nog tänkt att bara skriva där, för får man ingen "respons", så kan jag ju inte lägga ut nya kapitel! =)

Men du slänger väl in en länk och hojtar till här när det kommer nya kapitel? Ny, bra Jily på svenska vill man inte missa något av haha

Det gör jag!! =) Just nu ligger 3 kapitel uppe!!

JILY! SLUTET AH

2

McGonagall delade ut deras scheman följande morgon under frukosten.
"Ms Jones vad gör du vid Gryffindorbordet? Professor Flitwick delar ut era scheman vid Ravenclawbordet." Sade Mcgonagall strängt och höjde på ett av sina mörka ögonbryn.
Haylie reste sig upp och pustade.
"Jag kommer tillbaka snart." Sade hon till sina gryffindorkamrater, och strosade sedan bort till den lilla trollkarlen.
"Och Ms Evans, du har väl inte glömt att annonsera om att alla tredje till sjundeårselever får lov att besöka Hogsmeade redan nu till helgen?"
"Jag gjorde det redan igårkväll, professorn." Sade Lily. Hon såg ytterst lättad ut.
"Tur att det är ordning och reda på dig i alla fall, till skillnad från- " Men de fick aldrig höra vem.
Lily skummade igenom sitt schema. Första lektion idag var en dubbeltimme i trolldryckskonst som hon varken delade med Haylie eller Mary. Under deras sista år på Hogwarts, FUTT-året, så delade de bara Örtlära alla tre vilket betydde att de skulle se allt mindre av varandra på lektionerna. De skulle dock få allt mer tid att plugga tillsammans på om det kunde ses som en liten ljuspunkt om man verkligen försökte.
När Lily hade ätit upp skyndade hon sig upp till sovsalen för att hämta sina trolldrycksingredienser och den nya läroboken. Hon hade sina aningar på vad de skulle syssla med den här terminen med tanke på Snigelhorns mycket intressanta val av ingredienser...
Slughorn stod i dörröppningen och hälsade eleverna välkomna och blev förtjust över att se sin favoritelev.
"Lily!" Sade han uppslupet och öppnade upp sina armar. Lily var en av de få personer som Slughorn tilltalade vid förnamn, och det sa en hel del vad han tyckte om henne. Hon kramade om den runda professorn.
"Drakfjäll och Hinkypunksurin?" Sade hon med ett okynnigt leende. Professor Snigelhorn såg skyldig ut bakom valrossmustaschen.
"Jag trodde nog du skulle finna den kombinationen mycket intressant." Sade han dramatiskt. "Du kommer väl på min lilla samling ikvälll?" Frågade han.
"Jag ska se så att jag inte har någon patrullering." Sade hon. "Annars kan du räkna med mig."
"Ah, en patrullering går nog att flytta på." Sade han en aning pressande.
"Livet är inte bara fyllt med fester och godsaker." Sade Lily en aning näsvist, men man kunde inte ta miste på leendet som prydde hennes läppar. "Du kan inte ta bort det mindre viktiga, bara skjuta upp det så länge tills det plötsligt är prio ett."
"En poäng till dig." Skrockade Snigelhorn och tillät henne att sätta sig på sin plats. De var sju elever som hade valt att fortsätta med kursen. Det var Lily, Davis, Black, Potter, Boot, Fiona och Snape. Hon kände hur hans blickar brände i nacken, men varje gång hon försökte se på honom vände han bort blicken. En vänskap långt bortom räddning.

Skoldagen fortskred, och innan hon visste ordet av det var det dags för Snigelhorns lilla samling av snigelklubben. Lily hade satt på sig en smaragdgrön blus som framhävde hennes röda hårsvall. Haylie, som också var med i Snigelklubben, väntade på henne utanför sällskapsrummet så att de kunde ta följe till Snigelhorns kontor. Haylie hade satt upp håret i en stram hästsvans och såg ovanligt vass ut, men det passade henne.
De var dem sista som anlände. Snigelhorn hade försett dem med varsin drink följt av orden: "Mingla på!"
Snigelhorn verkade ha rekryterat många nya medlemmar, för det var bara ett fåtal som Lily kände igen. Det var dock en hon kände igen, även om han var ny. Hon kände igen honom som Ravenclaws quidditchkapten. Han var ganska välbyggd, med brunt hår och blåa ögon, och stod och pratade med prefekten Lionel Boot som också var från samma elevhem.
"John?" Frågade Haylie som upptäckt vem Lily hade fått upp ögonen för.
"Han är ganska söt." Sade Lily och fortsatte granska honom.
"Så vad står du och pratar med mig för? Som Snigelhorn skulle ha sagt, MINGLA!" Hon gav Lily en liten knuff som stapplade några steg framåt. Hon bestämde sig dock för att hon inte hade något att förlora, så hon gick fram till honom. Han verkade ha upptäckt detta för hon hann inte ens öppna munnen förrän han hade tagit över situationen.
"John Davis." Hälsade quidditchkaptenen och tog tag i Lilys hand. "Du är Lily, va? Haylies kompis?"
"Ja, det är jag." Svarade hon och slängde en blick bakåt på Haylie som såg exalterad ut.
"Jag vill verkligen inte verka framfusig eller så, men du skulle inte vilja gå ut med mig på lördag?" Lily svarade inte direkt, trots att hon redan visste vad hon skulle svara. Efter att ha låtsats ge det fem sekunder betänktetid sade hon ja. John sprack upp i ett stort leende.
"Då ses vi då." Sade han, nöjd.

Första veckan på Hogwarts gick i raketfart, och om det skulle fortsätta på det viset skulle de ha gått ut Hogwarts innan de ens hunnit blinka.
"Lily Davis... Lily Davis... Jag vet inte riktigt. Vad tycker ni?" Frågade Haylie som testade efternamnet i munnen. Lördagen hade kommit som inte minst Lily hade väntat på, men Haylie och Mary som var minst lika exalterade.
"Ni kan väl vänta med det där tills efter dejten?" Frågade Lily lätt roat och slängde en blick på Haylie och Mary som låg bredvid varandra på mage i Marys säng. Lily återgick till sin spegelbild och försökte måla ögonfransarna likadant på andra ögat. Hon skruvade sedan på locket till mascaran och vände sig om mot sina vänner. "Vad tycker ni?"
"Alltså du är så jäkla vacker. Galet vacker!" Sade Mary i en avundande ton.
"Du ser ändå inte ut som att du har försökt. Väldigt avslappnad. Det är en tia från mig."

"Försteprefekt, det är inte dåligt det." Sade John imponerande när de vandrade ner tillsammans till Hogsmeade. Han hade mött upp henne i entrehallen, gett henne en komplimang över hur fin hon var och sedan frågat hur hon mådde.
Det var en frisk septemberdag med blå himmel och värmande sol. En perfekt dag att spendera nere i trollkarlsbyn istället för att sitta och plugga i biblioteket.
"Quidditchkapten är inte illa det heller." Sade Lily.
"Spelar du quidditch?" Frågade han.
"Nej, jag är ingen värst bra flygare, men jag tittar gärna på en bra match." Sade hon ärligt.
"Vi spelar om två veckor, kommer du att titta då?" Lily var lite osäker på om det var en invit och visste inte vad hon skulle våga svara.
"Kanske." Sade hon.
"Ravenclaw mot Gryffindor. Det kommer bli en tuff match. Potter är landslagmaterial. Han är som född på en kvast."
"Jo, han är duktig." Sade Lily lite lätt obekvämt.
"Han har aldrig misslyckats med att fånga det han ska. Bortsett från dig kanske." Sade han och såg plötsligt osäker ut. Lily visste inte vad hon skulle svara så hon förblev tyst. Hon såg på eleverna som nästan sprang ner mot byn för att ta vara på varenda minut av besöket. Lily kom ihåg första gången hon, Mary och Haylie hade fått besöka den populära trollkarlsbyn under deras tredje år. Det hade varit så nytt och spännande.
"Vill du göra något särskilt?" Frågade han efter den långa tystnaden.
"Tre kvastar är alltid mysigt, och har god mat." Sade Lily.
"Annars finns det ett kondotori, Madame Pudifoots, som är väldigt stämningsfullt."
"Jaha, okej, men det blir också bra." Sade Lily snällt som inte ville såra Johns känslor, men i ärlighetens namn avskydde hon egentligen det väldigt färgstarka konditoriet. Hon såg dock ingen anledning till varför hon skulle dela med sig av detta, eftersom att det egentligen inte hade någon avgörande faktor i dejten. Antingen gillade hon honom eller inte. Om de så gick på Madame Pudifoots eller tre kvastar skulle nog inte göra en avgörande skillnad. Nej, Lily bestämde sig för att det var klokast att inte säga något.
Väl framme så valde John ett bord längst in med ett fönster som vätte ut mot gatan utanför. Det var dukat med en skär broderade duk med en väldigt skär krukväxt i mitten utav det. Vid varsin sida om blomman fanns två små värmeljus. Lily hängde av sig sin marinblåa trenchcoat på den ena stolen och var just på väg till disken när John hindrade henne.
"Jag tar hand om detta, du kan sätta dig så länge. Vill du ha något särskilt?"
"En kopp höstte och en kittelkaka, de där som de doppar i choklad."
John Davis hade än så länge uppnått Lilys förväntningar. Han var trevlig, lätt att prata med och en gentleman. Han såg även väldigt bra ut. Det här var helt klart en kille värt att satsa på. Kanske skulle hon till och med bli kär...
Några minuter senare kom han tillbaka med deras beställning som svävade på en bricka i luften framför honom. Han satte sedan ner den på bordet med en rörelse med staven.
"Så du är med i Snigelklubben." Sade John konstaterande. "Hur länge har du varit det?"
"Länge." skrattade Lily. "Snigelhorn och jag är såhär." Hon visade upp två sammanflätade fingrar.
"Jag var inte värdig förrän den här terminen." Sade John och lät nästan lite bitter nu. Han tog en klunk av det heta teet och tittade ut genom fönstret.
"Snigelhorn är väldigt speciell. Ta det inte personligt." Sade Lily. "Det handlar om att försöka ha honom runt sitt finger. Det är det han vill."
"Fjäska menar du?"
"Inte riktigt, men typ." Sade hon och knyckte lätt på huvudet. "Ibland kan en vass personlighet räcka. Utmana honom lite."
"Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det." Sade John. "Tycker det är ganska opedagogiskt att favorisera så som han gör."
"Verkligen!" Höll Lily med. "Jag säger inte emot. Men det är sådan Snigelhorn är, och det finns en viss charm i det med. Men pedagogiskt är det verkligen inte."
De fortsatte att prata lite om Hogwartslärarna, och efter en stund lyckades John ändra ämnet till quidditch. Det var kanske inte Lilys favoritämne, men hon lyssnade gärna.
"Ja, jag sökte till laget när jag gick andra året som sökare. Har spelat mycket hemma på somrarna och övat tillsammans med min bror som precis som jag var kapten på sin tid på Hogwarts. Oliver Davis? Han gick sjunde året när vi började. Hur som helst så blev jag reserv, och jag spelade min första match i mars. Tyvärr fångade jag inte kvicken, men jag hade väldigt roligt. Året därpå sökte jag sedan som slagman, och som det har jag spelat sedan dess."
"Det måste vara roligt att vara så engagerad i något." Sade hon när hon inte hade hela munnen full med kittelkaka. John såg stolt ut över hennes ord och rätade lite på sig i stolen. "Jag själv är väldigt intresserad av-"
"Är inte det där Haylie och hon som går i Gryffindor med dig?"
"Va?" Sade Lily dumt.
"Ja, med de konstiga kläderna där borta." John pekade diskret mot det motsatta hörnet och Lily kollade över nacken för att se vad han menade. Två stycken filurer satt och lurade bakom ett sönderklippt exemplar av The Daily prophet med solglasögon och varsin pälsjacka med en matchande mössa. De gömde sig snabbt bakom tidningen och hoppades att hon inte hade sett dem. Lily bet sig hårt i läppen för att inte skratta.
"Privatliv, vad är det?" Skojade hon och tog ännu en klunk av sitt snart uppdrucka te.

De lämnade sedan konditoriet, och Lily var helt säker på att hennes vänner följde efter dem. John Davis tog med Lily till några affärer hon sällan var inne i, hon ville helst gå in i Godisbaronen, men han verkade inte riktigt sugen på att gå dit än i alla fall. Hon tänkte i alla fall gå dit oavsett eftersom hon längtade efter en påse med surrande smaskbin. De gick en lång promenad i den idylliska byn och pratade. Hon var glad över hur lätt det var, men det var värre när deras tystnader infann sig. Det var nästan olidligt, men det gick lika snabbt över när någon av dem kom på något att säga. När klockan närmade sig 15:30 gick de äntligen inom godisbaronen så att Lily kunde köpa med sig ett litet lager att ha i kofferten. Det var det perfekta snacksgodiset när man pluggade. Lily tycktes också ha sett en av pälsmössorna bakom en godishylla, men låtsades inte om det.
På vägen tillbaka tog John tag i Lilys hand. Hon lät honom hålla den eftersom det trots allt kändes ganska bra. Bättre än vad hon hade vågats hoppa i alla fall.
De stod sedan utanför Gryffindors uppehållsrum. Dejeten hade nått sitt slut. En väldigt bra dejt dessutom. Lily var nervös inför vad som skulle hända och kunde inte bestämma sig för vad hon ville skulle hända, men hon hann inte tänka så mycket mer på det förrän John lätt kysste henne. Precis i samma stund öppnades porträtthålet och James Potter klev ut ur det tätt följd av Peter, Remus och Sirius. Peter såg väldigt besvärad ut och såg ut som att han var på väg att vända. Sirius busvisslade.
"Jag visste inte att det var slagmän du gillade." Sade Sirius i en spelad förvånad ton. "James, du har spelat fel position i alla dessa år."
"Eller så har jag bara sökt efter fel tjej." Svarade han oväntat. Lily hade inte varit beredd på det. Hon hade väntat sig någon stöddig kommentar om hur underbar han var och att hon bara inte hade fattat det än. Eller att han rent utav skulle bjuda ut henne här och nu när hon kysste en annan kille. Men det hade han inte gjort.
"Hångla på ni. Sluta inte för vår skull, vi ska gå nu." Sade Sirius. De fyra gryffindorarna gick runt dem. Hon mötte James hasselnötsbruna blick när han passerade henne som därav följdes av ett leende. Hon ruskade lätt på huvudet och såg sedan upp på John istället.
"Vi ses imorgon på förvandlingskonsten?"
"Det gör vi." Svarade Lily leende innan hon gick tillbaka in i uppehållsrummet.

"Det konstigaste hände innan. När John kysste mig-"
"Kysste han dig?!" Utbrast Haylie och Mary i korus.
"Ja", sade Lily belåtet. "Men det var inte det konstiga. När han kysste mig kom Potter."
"Okej?" Tjejerna såg osäkert på varandra och förstod inte riktigt vad detta skulle leda till. Lily drog aldrig självmant upp något som angick James. Det var alltid någon annan som tog upp ämnet. Lily ältade helst sitt förakt mot honom i tystnad. "Och vad är det med det?"
"Han... Han..." Men hon fick inte fram vad det var han hade gjort. Han hade egentligen inte gjort något särskilt. Han hade inte bjudit ut henne. Men hon kunde inte sluta tänka på det. Han hade varit så annorlunda. Han hade inte uppträtt stöddigt eller svartsjukt. Han hade bara gett henne ett leende och lämnat henne ifred. "Ja, han bjöd inte ut mig." Sade hon till sist.
"Ja, men det var väl inte så konstigt?" Sade Mary. "Han har inte bjudit ut dig på hela terminen, Lily, och jag förväntade mig faktiskt inte att han skulle göra det efter all den här tiden heller."
"Men var det inte konstigt? Han brukar alltid göra det. Han brukar alltid dumma sig och-"
"Lily, har det slagit dig att han kanske efter tre år har gett upp? Att han kanske inte bryr sig längre?"
"Jo klart, men jag tyckte ändå-"
"Men vi vill veta om dejten!" Sade Haylie och slog ihop sina händer. "Vi har köpt massor med godis, så du kan dra den långa versionen. Och Mary har köpt nytt nagellack."
"Ni var ju med hela tiden!" Sade Lily till Haylie och Mary som plötsligt såg väldigt skyldiga ut med de hemlighetsfulla leendena och rosiga kinderna.
"Men vi såg inte kyssen tillexempel." Sade Haylie menande. "Hur var den? Hur var han?" Lily hade nästan glömt hur bra allting hade känts. Hur nöjd hon hade varit med dejten. De känslorna hade bytts ut mot tusentals frågor. Och var och en av dem handlade om James. Hon försökte skaka av sig alla tankar kring James och komma tillbaka till det hon känt precis innan han rörde till det.
"Kyssen var bra. Inte så där slaskig som vissa är." Svarade hon ärligt. "Och dejten var verkligen över förväntan. En riktig gentleman."
"Så vad säger du? Lily Davis, eller?" Frågade Mary förtjust och såg undrande på Lily. Lily himlade med ögonen.
"Inte än, men kanske."

Okej jag är som kär i denna efter första kapitlet. Älskar längden och att karaktärerna inte är fel utan precis som dem ska vara. Fortsätt med denna, blir kul att följa med

Missy The Timelady: Tack!!! =) ♥ vad roligt att du gillar den. Har skrivit fyra kapitel än så länge, och har nästan skrivit klart femte nu. Lägger upp både här, o på fanfiction.net. Men det är svårare att få upp alla kapitel här, för det är alltid jag som skrivit sist i tråden haha!

3

När Lilys larm ringde kommande morgon ville hon ingenting hellre än att bara fortsätta sova, men hon visste att hon skulle vara tvungen att gå upp. Hon hade förvandlingskonst redan klockan 9, och det var mer avancerat än någonsin tidigare. Det var det enda ämne hon verkligen var tvungen att anstränga sig i för att få det betyg hon ville ha. Det räckte inte bara med närvaro.
Motvilligt satte hon sig upp ur sängen och gnuggade sina trötta ögon. Hon drog bort förhängena och möttes av skarpt ljus som kändes smärtsamt den här tiden på dygnen. Haylie och Abigail låg fortfarande och sov djupt i sina sängar. Hon samlade ihop sin skoluniform och gick sedan in i det delade badrummet för att förhoppningsvis vakna till av en dusch. Det hade funkat förr.

Haylie valde strategiskt platser åt sig själv och Lily på förvandlingskonsten. Alldeles bakom dem satt John Davis. Haylie kastade odiskreta blickar emellan dem eftersom att han inte kunde slita ögonen från Lily, enligt henne. Lily kunde inte låta bli att le för sig själv. Det var ganska smickrande.
"Godmorgon." Professor McGonagall ställde sig framför klassen och såg ut över eleverna med ett strängt uttryck. Hon var en mycket respektingivande kvinna. "Vi ska försöka gå från teori till praktik med formeln vi läste om förra veckan. Den är mycket avancerad, och jag tvivlar på att någon klarar den på första försöket. Vi har haft elever som har kämpat med den i veckor. Jag tänker därför dela in er i par som jag tror kommer stärka er. Davis, Hannigan. Jones, Boot. Bryce, Fletcher. Potter, Evans-"
Vanligtvis hade Lily känt sig missnöjd över den här indelningen, men inte idag. Hon hade ännu inte släppt vad som hade hänt gårdagen och hon hoppades att hon kunde få något mer att gå på. Något som fick henne att förstå. "Vi fortsätter sedan med denna fördelning några veckor framöver. Se så, sätt er ihop med er partner."
Ett sorl bröt ut i klassrummet. Lily satt kvar eftersom att hon såg att James redan var på väg att ta Haylies tomma plats. Han hängde axelväskan över stolen och slog sedan upp rätt sida i förvandlingskonst volym 7.
"Okej, detta är en ganska avancerad förvandling - men långt ifrån omöjlig." Sade James. "Som jag förstod av textboken handlar den om att förvandla ett levande djur till ett annat. Det är alltså två processer istället för en." Lily borde inte ha blivit förvånad av James initiativ. Förvandlingskonst var trots allt hans ämne, men ändå kunde hon inte hjälpa att förvånas.
"Som animagi? Fast för djur?" Frågade hon.
"Ja, det skulle man kunna säga." Sade han. "Men du är djurets magiska källa, vilket skulle vara skillnaden från animagi. För att garantera ett snabbare bättre resultat är det bra att se över formeln och hitta likheter med andra som man redan kan och vet hur de fungerar. Det kan ge dig mycket gratis."
Vissa par hade redan börjat försöka sig på trollformeln. Men alla utan resultat. James dock tog det lugnt och granskade paddan framför dem. Sedan lyfte han sin stav, uttalade formeln och snärtade till staven. Paddan var oigenkännelig. Framför dem satt nu en råtta.
"10 poäng till Gryffindor för extraordinärt arbete - och på första försöket." Sade McGonagall imponerat som betraktat scenen. McGonagall gav honom ett sällsynt leende som han besvarade.
"Okej, nu är det din tur." Lily vred sig besvärat i stolen och såg ängsligt på råttan hon skulle förvandla tillbaka. Hon visste att hon inte skulle klara det. John som satt på raden bakom såg inte ut att heller ha klarat det. Det var bara James.
"Det där är värt 10 poäng till för Gryffindors räkning." Sirius Black hade nu också klarat det. De var naturbegåvningar.
"Handrörelsen är väldigt lik den vi jobbade med förra terminen när vi skulle förvandla kaniner." Sade James när Lily inte sagt något på en lång stund. "Väldigt avslappnad handled. Trollstaven ska bara pendla mellan tummen och pekfingret." Lily tog ett grepp om trollstaven och försökte öva på rörelsen i handen, utan att utföra själva formeln.
"Det ser riktigt bra ut, förutom att du spänner underarmen." Sade James sporrande som hade granskat henne. "Får jag?" Frågade han innan han tog tag i hennes arm, för att justera den. Lily nickade. James tog tag i hennes arm, och hon kunde inte hjälpa att hon plötsligt var så medveten om att det var James som höll i henne. "Är du alltid så här stel?" Frågade han och skakade hennes arm häftigt.
"Jag antar det." Sade Lily som aldrig hade reflekterat över det. Hon tittade på James som nu tryckte på några punkter på hennes underarm. Var hade han lärt sig allt detta? Hon fann sig själv att ha svårt att hitta ord eftersom att hon känt sig ständigt mållös sen han öppnade munnen.
"Du kan lära dig i princip alla formler, även om man är lite stel i armen." Berättade han för henne. "Men det underlättar tekniskt. Det kan vara bra att öva på."
"Tack." Sade Lily ställt. James släppte taget om hennes arm. För en sekund mötte hon hans mörka blick, men hon tittade genast bort.
"Var du på dejt i Hogsmeade igår?" Frågade James istället.
"Ja, det var jag." Hon hade verkligen inte varit beredd på detta. Och det gjorde henne sannerligen förvirrad. Hon såg sig om över nacken efter John och fick ögonkontakt direkt - som om han hade väntat på att hon skulle vända sig om. "Ja, med John Davis."
"Han är trevlig." Sade James. "Riktigt duktig slagman, och en bra kapten skulle jag tro. Vem kommer du heja på i den kommande tävligen då?" Han såg helt oberörd ut. Han talade med henne som om de var gamla vänner.
"Av dig eller John?" Nu skrattade James.
"Nej, jag menar Gryffindor eller Ravenclaw." Förklarade han.
"Jaha." Sade hon och skrattade åt sitt eget misstag. "Jag hejar väl på oss antar jag."
"På dig och mig?" Frågade James. Lily såg upp på honom.
"Eh..."
"Jag skojade." Sade James. "Men han verkar verkligen gilla dig."

Lily hade haft helt fel. Att prata med James mellan fyra ögon hade inte hjälpt. Inte en enda gång hade han försökt bjuda ut henne, stöta på henne eller visa sig stöddig på något vis över hur duktig han var, för det var han. Han och Sirius Black briljerade i ämnet och det var inte förrän nu hon verkligen kunde erkänna det. Hon hade varit onekligen imponerad. Men vad var det som egentligen pågick? Detta var inte normalt beteende från James Potter. Hade kanske Mary och Haylie haft rätt? Var detta effekten av att han inte längre var intresserad?
"Det var tufft på förvandlingskonsten idag." Sade John som anslöt sig till Lily utanför klassrummet.
"Verkligen." Instämde hon. "Jag ska försöka använda håltimmen innan lunch till att öva. Jag fick några riktigt bra tips av James."
"Får jag följa med?" Frågade han ogenerat.
"Gärna." Svarade hon leende. "Jag kan nog behöva lite hjälp."

John visade sig att inte vara till så stor hjälp hon hade hoppats på, men han var väldigt trevligt sällskap. Han försökte dock sitt yttersta för att få samma resultat som James. Utan någon som helst förvarning kysste han henne. Hon besvarade inte kyssen, men hon hindrade honom inte heller.
"Känns det okej att jag gör så?" Frågade han omtänksamt.
"Det är helt okej." Försäkrade hon honom med ett stort leende som bevis.
"Bra, för jag gillar verkligen dig." Sade John. "Du är en fantastisk tjej."
"Jag gillar dig också."

På eftermiddagen hade Lily, Mary och Haylie sin enda gemensamma lektion tillsammans i Örtlära. De jobbade i grupper på tre vilket passade dem väldigt bra så att de kunde komma ikapp med allt som hunnit hända i deras liv sedan frukosten. De hade nämligen inte ätit lunch tillsammans.
"Så vad är det jag fick höra från Haylie?" Frågade Mary nyfiket. "Gick du iväg med du-vet-vem?" Sade hon och nickade diskret mot Ravenclaweleven.
"Åh, ja." Sade Lily med stark sarkasm och blinkade hejvilt med ögonen. "Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn är en riktig softis när man lär känna honom."
Tjejerna brast ut i ett hysteriskt skratt. Lily fick nästan svårt att andas och höll sig i sidan. Hon kunde dock inte titta på Mary, för då skulle hon antagligen att börja skratta ännu mera. De flesta hade slutat upp med det de höll på med för att titta på den lättroade trion. Madam Pomfrey försökte ge dem en sträng blick men hon såg ut att själv ha svårt att inte hålla isär mungiporna. När de till slut lugnat ner sig och folk hade börjat återgå till sina plantor hade Lily svårt att ha ögonkontakt med sina vänner.
"Jag ville bara inte säga hans namn." Sade Mary generat. "Men ni vet-"
"Den snälla du-vet-vem?" Föreslog Haylie. Mary log.
"Ja."
"Jag och den snälla", började Lily. "gick till biblioteket och övade på förvandlingskonsten."
"Så du gillar honom?"
"Klart jag gör." Sade Lily. "Så därför vill jag ber er att inte lägga i er allt för mycket, okej?" De såg lite besviket på varandra, men nickade motvilligt. "Var hade ni förresten fått tag på pälsarna?"

Sjundeårseleverna hade aldrig upplevt så mycket fritid under deras många år på Hogwarts. Nu när de pluggade inför FUTT, och de inte längre hade lika många ämnen att läsa, fanns det helt enkelt tid över. Men de flesta håltimmor gick åt till plugg och yrkessökande. Haylie hade fått en yrkesguide av Professor Flitwick som hon sannerligen hade olagligt låtits kopiera upp till Lily och Mary. Lily hade ingen aning vad hon ville bli. Hon visste dock att hon inte ville arbeta för ministeriet. Särskilt inte nu när ni-vet-vem låg och hotade någonstans. Nej, det skulle behöva vara något viktigt. Något som betydde något för henne.
Hon satt i uppehållsrummet och väntade på Remus Lupin. De skulle patrullera tredje våningen tillsammans den här kvällen. Hon hade tänkt använda tiden till att passa på att fråga ut honom om James. Han om någon visste nog vad som pågick.
"Är du redo att gå?" Remus hade kommit ner från pojkarnas sovsal påklädd sin skolklädnad och prefektmärket som prydde hans bröst.
"Alltid redo för det spännande uppdraget att patrullera korridorer." Sade hon skämtsamt och reste sig upp ur soffan. "Var du i Hogsmeade igår?" Frågade Lily när de gick ut genom porträtthålet.
"Ja, vi hade lite förbeställda varor att hämta ut på Zonkos. Och sen är det ju alltid trevligt att äta lunch hos Rosmerta." Sade han. "James tvingar alltid oss. Han älskar hennes mat." Lily förstod honom dock. Tre kvastar hade ju varit den pub hon hade föreslagit under hennes dejt gårdagen.
"Jag och tjejerna brukar också äta där. Madam Rosmerta är verkligen en fantastisk värdinna. Men vad hade ni förbeställt hos Zonkos? Jag trodde de hade ugglepostorders?" Frågade hon. Remus såg lite ställd ut över att ha blivit tillfrågad och Lily kom med ens på att det kanske hade varit en lite väl privat fråga så hon skyndade sig med att tillägga: "Alltså du behöver inte berätta. Jag bara..."
"Undrade." Fyllde Remus i.
"Ja, precis." Svarade hon honom lättat när hon såg hans snälla ansikte.
"Jag får egentligen inte berätta detta för killarna, 'topphemlig information' förstår du", sade han. "Men vi håller på med en liten överraskning." Lilys ansiktsuttryck ändrades omdelebart. Hon litade definitivt inte på överraskningar som James och Sirius låg bakom.
"Det är en trevlig överraskning, jag lovar." Sade han. "James och Sirius har faktiskt överträffat sig själva." Lily tog plötsligt modet till sig.
"Har någonting hänt?" Frågade hon. Remus såg frågande ut på henne. "Med James alltså."
"Varför frågar du mig det?" Frågade Remus oförstående medan de svängde runt hörnet. Lily tyckte det såg ut som att en av rustningarna hade vänt på sitt huvud för att titta efter dem.
"Jag vet inte riktigt." Sade hon och kände sig lite besvärad nu. "Han var bara inte sig själv."
"På vilket sätt?" Frågade han och höjde på ögonbrynen. Det var just det här som hon inte visste. Det var ju just detta som hon kunde svara på. Det var bara att hon fick en helt annan vibb av honom. Den före detta negativa känslan hon fick varje gång han öppnade munnen var som bortblåst och ersatt med någon annan, och hon kunde inte skaka av sig den.
"Men du vet ju hur James brukar vara." Sade Lily som inte ville gå in i närmare detalj.
"Menar du att han inte är femton år längre?" Sade Remus vist. "För James har inte varit konstig i min närvaro, och jag är med honom i princip hela tiden. Det är bara Sirius som vill följa med honom in på toaletten." Flinade han. "Och så vitt jag vet har han inte bytt personlighet heller, i så fall har han varit riktigt duktig på att dölja det."

Lily ångrade att hon hade frågat Remus om det. Vad hade hon tänkt på egentligen? Fem minuter efter deras patrullering hade Remus troliigtvis redan hunnit återberätta allt som hänt för James. Det var ju klart att han skulle säga det till honom. Lily skulle i alla fall ha gjort det om hon var James bästa vän. Varför hade hon börjat gräva den här gropen? Trots att alla gav henne svaret på hennes fråga, så besvarade det inte på känslan hon hade känt. Något var annorlunda, men hon kunde inte sätta fingret på det. För Remus hade ju haft rätt. James var inte femton år längre. Men hon kunde inte hjälpa att känna att det var något mer...
"John Davis på intåg." Viskade Haylie vid lunchen följande dag, och alldeles rätt hade hon. Davis, följd av Lionel Boot, kom in i stora salen. Båda med tilltygade skjortor och rufsigt hår. "Jag har aldrig tänkt på det innan, men han är faktiskt väldigt snygg."
"Det kan vara för att står bredvid Lionel dock..." Sade Mary tyst.
"Nej, men han är snygg." Höll Lily med och antog att de hade haft skötsel och vård av magiska djur med tanke på hur de såg ut.
"Helt okej." Höll Haylie med. "Men en Sirius Black är han ju inte."
"Eller en James Potter." Sade Lily. Alla tre blev tillfälligt stumma. Mary och Haylie stirrade först på varandra, sedan på Lily som om de inte trodde att hon var riktigt frisk. "Amen, lägg av. Han är snygg, det ser till och med jag."
"Erkände hon precis det där?" Frågade Mary Haylie.
"Jag tror hon gjorde det." De tittade igen på Lily för att försäkra sig om att hon inte hade fått några morrhår eller något annat konstigt.
"Ta det lugnt, det är John jag gillar." Sade hon.
"Men du, Lily Evans, sa precis att James Potter är snygg." Sade Mary som om det var det största som någonsin hade än. Lily suckade.
"Jag har alltid tyckt det, det är bara att han har varit så uppblåst att det inte har spelat någon roll. Att han är snygg förändrar inte det."
"Lily Potter..." Sade Haylie och testade det nya efternamnet. "Det skulle kunna funka."
"Fast nu har jag ju börjat klottra Lily Davis i mina skolböcker." Sade Mary menande.
"Ni två är inte riktigt kloka."

En stor lapp var uppsatt på klassrummet till försvar mot svartkonster som berättade att lektionen var inställd när de var på väg dit efter lunchen.
"Vill du komma med till Ravenclaws uppehållsrum?" John hade kommit fram till Lily som stod närmast dörren.
"Hej, John." Log hon. "Uppehållsrummet?"
"Ja." Sade han.
"Jag ska bara säga till Haylie och Mary."
John och Lily gick sedan bort till Ravenclaws uppehållsrum tillsammans. Han berättade om Kettleburns lektion i Skötsel och vård av magiska djur, vilket förklarade hans tilltygade. När de väl var framme slog de sig ner i varsin fåtölj.
"Så vad tänker du bli egentligen?" Frågade Lily honom. "Med tanke på att du valt att fortsätta med skötsel och vård av magiska djur." John verkade bli glad över att ha blivit tillfrågad.
"Jag vill jobba på ministeriet på avdelningen för olagliga djur." Sade han. "Eller kanske börja spela quidditch på elitnivå, men det är väl mer en dröm."
"Vill du spela samma position då?" Frågade Lily och försökte sätta sig in i ämnet. Även om hon inte hade något emot quidditch så var alla termer en sak för mycket att begära utav henne. John löste upp knuten på slipsen och såg ut att ge det en riktig fundering. Hans blåa ögon tittade upp i taket.
"Ja, jag tror det, men jag skulle nog inte avfärda de andra positionerna helt dock. Jag kanske är en bättre sökare idag än vad jag var när jag var tolv. Vet du vad du ska bli då?" Lily skakade på huvudet.
"Verkligen inte. Jag vet att jag borde tänka på det mer och kanske anstränga mig mer för att hitta det jag vill göra, men jag känner inte riktigt att jag är där än. Och i värsta fall har jag jobb som servitris på min pappas restaurang."
"Just det, dina föräldrar var mugglare?" Lily visste inte om det var en fråga eller ett påstående.
"Ja, precis." Han närmade sig henne plötsligt sakta. Lade sin hand på hennes lår och kysste sedan henne. Den här gången besvarade hon. Det hade verkat som det enda rätta, för hon visste inte vad mer de skulle prata om. Efter en liten stund blev hon med ens medveten om att de inte var ensamma och avslutade det de höll på med.
"Är något fel?" Frågade han vänligt.
"Lite väl många åskådare." Mumlade hon och såg sig om runt i det halvfulla uppehållsrummet. Han gav henne en hastig kyss, och satte sig sedan tillbaka igen.

Senare samma kväll satt Lily, Haylie och Mary och trängdes i Lilys säng. Abigail var för tillfället inte närvarande, men hade lämnat en illaluktande strumpa som hängde i en lina från sängstolpen.
"Hon gör mig galen." Sade Mary. "Abigail gör mig fullständigt galen."
"Ibland tror jag ärligt talat att hon försöker döda oss." Sade Lily.
"Ja, hon är ju på god väg." Sade Haylie och viftade med handen framför näsan åt den fruktansvärda odören. Hon gav ifrån sig en hostning.
"Och om ni undrar, går det bra med mig och John." Sade Lily belåtet och satte sig på knäna istället för att ta upp mindre plats. Hon strök fingrarna över vecken på kjolen och undvek sina vänners brännande blickar.
"Gjorde ni det?" Frågade Mary med skräckblandad förtjusning.
"Men Merlin, klart hon inte gjorde!" Sade Haylie och smällde till henne på armen. "Visst gjorde du inte?" Men hon lät trots allt lite exalterad. Lily himlade med ögonen.
"Nej, vi gjorde inte det."
"Alltså Hogwarts var så underbart, magiskt och allt sånt när man var yngre, men nu har det sina nackdelar. Det är som byggt för att avvärja fysiska relationer."
"De har många städskrubbar i alla fall." Sade Lily. "Det är ett plus."
"Dumbledore uppmuntrar alltså till sex i städskrubbar." Sade Mary förbluffat.
"Jag tror inte riktigt att-"
"Du har en poäng." Sade Haylie. "Hela mitt och Jeremys förhållande ägde rum i en städskrubb. Men tillbaka till Lily - så vad gjorde ni då?"
"Jag och John var i Ravenclaws uppehållsrum, så uppenbart kunde ingenting egentligen hända, men vi kysstes lite mer än vad vi gjort tidigare. Det kändes bra."
"Åh, berätta mer Mrs Davis!"
"Bra andedräkt, inte för mycket tunga, kontroll över sitt saliv - det kan bara bli bra." Sade hon.
"Men hur kändes det?" Frågade Mary. "I magen liksom."
"Allting är ju väldigt nytt, och jag håller på och känner av, det känns ju lite pirrigt liksom... och mysigt och bra." Sade hon och kände hur hon blev varm i kroppen när hon tänkte på det.
"Känner du det?" Frågade Mary.
"Nej." Svarade Lily, men hon var inte orolig. "Vi har ju bara varit på en dejt."

Fredagen kom lägligt efter en hård vecka. Lily som gärna hade träffat John på kvällarna hade fått avstå eftersom att hon hade så mycket läxor och patrulleringar. Det hjälpte inte heller att han hade quidditchträningar som prioriterades högt. Ravenclaws quidditchlag tränade den här kvällen, så hon och tjejerna skulle bara sitta uppe i sällskapsrummet och spela lite knallkort. De hade också tagit med sig yrkesguiden eftersom att ingen av dem verkade ha den minsta aning vad de ville göra med sina liv. De passade därför på att undersöka deras valmöjligheter på deras lediga tid.
Haylie vände ner ett kort i bordet och skickade till Mary.
"Vad tror ni om padduppfödning?" Frågade hon och plockade upp ett nyt kort ur högen.
"Jag tror man måste ha läst avancerad Skötsel och vård dock." Sade Mary som om det skulle vara den avgörande anledningen till varför hennes bästa vän inte skulle tillbringa sitt liv med padduppfödning.
"Och man kan tydligen dressera troll, men det låter lite överkurs."
"Även om jag hade fått mitt livs skratt om du bestämde dig för att ägna dit åt att dressera troll, Hay, så avråder jag dig. Jag menar du borde jobba med något socialt. Har du kollat bland de sociala jobben? Och Mary har du kollat St Mungos-sidorna? Jag tror du skulle passa där. Du är så himla duktig på förtrollningar." Sade Lily som precis bläddrat förbi de detaljerade beskrivningarna för de olika uppgifterna som fanns på sjukhuset.
"Helaren Mary?" Sade hon skeptiskt. "Låter lite väl heligt i mina öron."
De visste inte hur många omgångar knallkort de spelade, eller hur många yrken de läste om och nobbade. Det var sent in på natten när Haylie gäspade trött och beslutade sig att det var dags att gå tillbaka till Ravenclawtornet.
"Se bara till att ingen se dig." Påminde Mary henne. "För annars kommer din bästa vän, försteprefekten, i trubbel."
Till slut var det bara Lily ensam kvar i uppehållsrummet, med enbart elden i spisen som sällskap. Hon tyckte det var ganska uppfriskande på något vis. Att vara privat var nära på omöjligt på Hogwarts. Att dra för förhängena var det närmaste privat Lily oftast kom. Hon lade nacken på armstödet och drog upp sina ben i soffan. Sen lät hon yrkesguiden ligga lutandes mot sina ben medan hon läste. Smakupptäckare, boggartutrotare, trollstavsmakare - hon kände hur hennes ögonlock blev tyngre- kvasttillverkare, draktränare, förbannelseupphävare...
"Lily, du måste vakna." Den viskande rösten verkade så avlägsen. Som om den inte var en del av verkligheten. Hon var inte helt säker på att den talade till henne. "Lily-" rösten blev lite tydligare, och plötsligt skakade någon liv i henne. Hon ryckte till, slog upp ögonen och såg rakt upp i James Potters ansikte. Hans hasselnötsbruna ögon glittrade i skenet från den sprakande elden. "Vad gör du uppe såhär sent?" Hon satte sig ordentligt upp i soffan och drog snabbt en hand igenom sitt röda hår.
"Jag vill verkligen inte verka otrevlig på något sätt, men jag vill helst inte svara på det, om det är okej." Sade han, men han lät inte det minsta otrevlig. Hans röst var mjuk och välvillig.
"-grundliga kunskaper i skötsel och vård av magiska djur, och ett sinne för humor. För daglig hjälp med att plocka upp hippogriffavföring. Lön: Förhandlas. Är det något du överväger?" James hade satt sig ner bredvid henne och läst informationen till ett jobb som Lily råkat markera i sömnen. Han såg ytterst road ut av tanken. "Det är dock roligare än det låter. Det är kanske inte vad jag skulle kalla livsuppfyllande, men det kan vara ganska trevligt ett tag i alla fall. Min faster har en hippogriffarm som jag sommarjobbade på när jag var yngre." Förklarade han när han såg Lilys förvirrade ansiktsuttryck.
"Mockade du hippogriffskit?" Frågade hon häpet och kunde inte låta bli att le.
"Jag sparade till en ny kvast." Sade han och himlade med ögonen bakom glasögonen.
"Så annorlunda det måste vara." Sade Lily och såg nästan lite avundande på James nu. "Att alltid vara en del av den här världen."
"Det har sina fördelar." Erkände James. "Men tänk att få tillhöra två världar."
"Att inte riktigt höra till någonstans menar du?" Sade Lily. Hon hade inte menat att låta så bitter, men hon hade inte kunnat rå för det. James såg allvarligt på henne.
"Du hör hemma här, Lily." Sade han. "Tvivla aldrig på det."
"Gör jag verkligen det, dock? I en bättre värld, självklart, men vi lever inte i en sådan än. Du-vet-vem blir starkare för var dag, och det är bara en tidsfråga innan han och sina dödsätare har slängt ut alla smutsskallar." Hon uttalade ordet med sådan förakt, och James kunde se hur hennes smaragdgröna ögon hade fyllts med tårar, men hon grät inte.
"Detta handlar om Snape, eller hur? När han sa de vidriga orden till dig." Sade han och såg med ens väldigt sammanbiten ut.
"Kom inte tro att du var bättre som förödmjukade honom, som-"
"Lily, tror du inte jag ångrar det varenda, jäkla dag? Att det vi gjort förföljer mig?" James hade inte höjt rösten, men det kändes som att han skrek. "Snape är mitt livs största misstag, och jag måste leva med det på mitt samvete i hela mitt liv." Lily var osäker på om hon verkligen förstod vad han pratade om längre. James Potter såg alldeles förstörd ut. Hon var inte van att se honom på det här viset, att se honom som en människa. Lily som alltid såg så mycket gott i andra, till och med Severus Snape, hade på grund av honom haft en svaghet. Och hon tittade på honom just nu. Hon hade inte haft fel i att hans tidigare beteende hade varit avskyvärt, men hon hade haft fel om honom.
Han som förtillfället hade stirrat in i brasan såg nu upp på henne istället och mötte hennes blick.
"Du är den mest begåvade, talangfulla häxa jag någonsin träffat." Sade han. "Du har inte helt fel om mig, men du har banne mig inte rätt om dig själv. Det är sådana som du som hör hemma här. Goda människor som du som vågar kämpa mot mörkret. Jag tror på dig." Det var som att han såg rätt igenom henne, och hon kände sig oerhört blottad för hans blick. Det var som om hon inte vågade blinka. Han väckte så mycket känslor inom henne som hon inte kunde identifiera. Det var ett fullständigt kaos i hennes huvud och kropp. "Godnatt, Lily." Sade han och kontakten bröts. Han reste sig sedan upp och gick upp till pojkarnas sovsal, lättad att hon inte hade sett rivmärkena på armen Remus hade gett honom den natten.