Adrenalinet rusade genom den femtonåriga pojkens kropp. Nate vred på överkroppen och
kollade bakåt. Rädslan kröp sakta men säkert fram när han såg de blåa ljusen från en polisbil. Nate kollade på de andra killarna i bilen. Kevin körde bilen och såg otroligt koncentrerad. Hans ansikte hade blivit prytt att många ärr efter slagsmålen han aldrig backade undan ifrån. Hans bror Marcus satt bredvid Nate. Han hade inga ärr i ansiktet utan istället massa blåmärken över hans ansikte och överkropp. Jason satt längst ut mot fönstret, Jason var Nates bästa vän. Han hade ett ganska oskyldigt ansikte om det inte vore för såret han hade på sin högra kind efter att slagsmål helgen innan. Nate kollade på killarna utan att riktigt lyssna på deras konversation men Jasons svordomar drog tillbaka honom till verkligheten.
“Jävla helvete! Är du helt jävla galen eller?” skrek han när Marcus tog upp en pistol. En liten del av Nate blev ganska upphetsad av att se pistolen men en annan del av han ville åka hem och glömma allt.
“Håll din jävla käft, skitunge.” fräste Marcus som svar och laddade pistolen. Jason spände sina käkar men sa inte emot utan höll tyst. Marcus flinade nöjt och kollade bak mot polisbilen.
“Får jag skjuta?” frågade Nate och log som ett litet barn under jul. Marcus såg roat på honom och skakade på huvudet med ett skratt. Han öppnade fönstret och lutade sig ut, hela hans överkropp var i stort sett utanför fönstret. Han sköt flera skott mot bilen medan Kevin försökte hålla den stulna bilen på vägen, han hade blivit distraherad av skotten. Ett högt jubel lämnade Marcus mun innan det avbröts av ett skratt. Jason rynkade på pannan och kollade på Marcus och sedan bak mot stället polisbilen varit, han flinade stort då bilen hade åkt av vägen eftersom en av skotten träffat bildäcket. Pojkarna i bilen skrattade glatt, alla förutom Nate. Sidan av honom som var emot detta började ta över. Han fick inte fram ett skratt utan log bara lite. Han gillade självklart att vara med dem, han blev inte dömd runt dem heller som han hade blivit innan. Han var ensam utan dem och han hade inte överlevt en dag själv. Nate tittade ut genom fönstret en stund innan han vände blicken till sin tvilling Derek som skrattade. Han tog upp ett tv-spel som de stulit ifrån köpcentret och slängde det mot Nates ansikte. Jason var snabb med ett fånga det innan det träffade hans bästa kompis ansikte.
“Du vill ju inte ärra hans fina ansikte.” flinade Jason och slängde tillbaka spelet på Nates bror. Derek duckade undan från spelet och skrattade lite.
“Rövhål.” flinade han och drog handen genom håret. Han gillade Jason, utan honom hade Nate varit ensam. Nate var alltid ensam och blyg men efter Jason så tog han mycket mer plats. Jason hade fått ut den sidan av Nate som bara Derek känt till innan.
För bara några timmar sen hade Nate varit med Derek och en kompis, Tyler i deras pappas boxingklubb. Det var en byggnad med flera våningar, längst ner var själva boxningsdelen och de satt på andra våningen som var ett fritidshus. Det fanns ganska mycket att göra, det fanns tv-spel, ett antal biljardbord och pingisbord. Jason hade varit med dem innan men han hade gått för att ta hem sin lillasyster. Det var väldigt tyst i rummet då Jason alltid var den som höll stämningen uppe. Belysningen i rummet var ganska dålig Nate såg bara skuggor av sin bror och deras kompis. Lukten av rök dröjde sig kvar i väggarna då ungdomarna oftast rökte här. Derek och Tyler tog upp sin mobiler och det enda som hördes var deras andetag. Nate satt tyst och studerade rummet. Allt i rummet såg väldigt gammalt och använt ut. Han suckade lågt och slöt ögonen, han slumrade till efter en liten stund.
Ett bekant skratt hördes efter någon timma, enligt Nate hade det bara gått några sekunder. Skrattet som hördes igen kunde inte tillhöra någonannan än Jason. Det var definitivt Jason. Ingen annan hade ett skratt som honom, det lät som en otroligt exalterad person som läste HAHA flera gånger riktigt högt. Nate öppnade ögonen och såg sig omkring. Ett leende spred sig över Nates läppar när han såg Jason, han skrattade och hoppade runt medan han gick. Han var alltid så full av energi. Nate slutade snabbt att le när han såg två andra killar med honom, de skrattade men inget om dom utstrålade glädje. Han såg inte vilka två det var pågrund av den dåliga belysningen men han hade sina föraningar. Det blev knäpptyst när Jason slutade skratta. Pojkarna studerade dem som kommit med Jason. Tystnaden gjorde Nate illa till mods. Jason var den första att säga något.
“Jag behöver lite nya prylar, hänger ni med? Marcus och Kevin ska med så... “ sade han och ett stort flin formades på hans läppar. Det tog en liten stund innan Nate förstod att han menat att de skulle snatta. Han hade inget att förlora på det så han nickade och reste sig upp.
“Jag kan inte, jag sitter i så mycket skit redan. Förlåt, grabbar.” sade Tyler och suckade, man hörde att han egentligen ville följa med då han tagit sönder sina nya skor. Nate flinade bara och granskade sedan killarna som följt med Jason. Han svalde hårt då han insåg att det var just den Marcus och den Kevin. Alla i stan kände till dom och alla visste att de var galna och inget gott skulle komma ut av det här. Inte med dessa två med. Nate började långsamt men säkert att ångra att han sagt ja. Det skulle inte bli som vanligt när det bara var han, Jason och Derek. Det skulle spåra ut helt, hans magkänsla sa att honom att inte följa med men han sket i det och gick ut från lokalen med Derek bredvid sig.
Nate öppnade sina ögon och såg sig förvirrat omkring i rummet. Vitt. Allt i rummet var vitt. Väggarna var kritvita. En stol bredvid sängen där han låg var vit och såg ganska obekväm ut. Det fanns ett fönster i rummet utan gardiner, fönstret var det enda som inte såg nytt ut. Glaset var inte genomskinligt som nytt fönster brukade vara, man kunde knappt se ut. Allt annat i rummet var så skinande vitt att Nate tvekade på att någon varit i rummet innan honom. Han drog handen över ansiktet och rynkade förvirrat på pannan då han såg hur någon nål var i hans hy. Han följde sladden som nålen satt i med blicken och granskade påsen med genomskinlig vätska som rann i hans arm. Han hade fått dropp innan men det här kändes inte likadant, det sved mer och det kändes nästan som hans liv rann ut. Han brydde sig inte så mycket om smärtan, det kunde han leva med. Han var ensam. Det skrämde honom mest. Vart var Jason? Hans bror? Han hade till och med kunnat nöja sig med Marcus eller Kevin till sällskap, bara han inte var själv. Han blinkade bort tårarna och såg på det fula fönstret, han ville slå sönder det. Regnet smattrade mot rutan och det irriterade Nate ännu mer. Han såg mot dörren då den knarrade och öppnades. En kort och tjock gubbe med läkarkläder gick in i rummet. Nate rynkade på pannan och såg på honom en stund, fattade att han fått den oompaloompa liknande gubben som läkare. Han suckade och slöt ögonen i en stund, önskade att han drömde.
“Nathaniel James King.” sade läkaren med hans små ögon på ett papper. Nate gjorde inte ett enda ljud utan kollade på läkaren med så mycket avsky i blicken. Om blickar kunde döda så hade läkaren varit död i samma sekund som han gått innanför dörren. Läkaren var ganska kort och för tjock för sin längd så han såg ut som en boll. Han hade ett runt huvud och inget hår på huvudet, det enda hår han hade var på hans överläpp i form av en tjock mustasch. Nate spände omedvetet sin käke och fortsatte blänga på honom. Skylten på hans vita läkarrock visade att hans namn var “Dr. Andrew Scott”. Namnet fick nästan Nate att spy. Han avskydde hur hans skalliga huvud glänste, hur långt nere han hade sina glasögon på näsan, hur han pratade. Allt han gjorde fick honom att vilja slå läkaren till döds. Han suckade lågt då han började prata igen, Nate slöt istället ögonen och försökte komma ihåg vad som hade hänt kvällen innan.
Nate satt i bilen med killarna, dom skrattade fortfarande och bilen åkte mycket snabbare än innan. Dom hade fem bilar efter sig, fyra av bilarna var polisbilar med sirener och allt. Men en av bilarna var svart och körde till höger om deras bil utan att riktigt göra något. Ett skott avfyrades mot bilen och skratten dog ut. Nate slutade tittade ut från fönstret och märkte att killarna istället började få panik. Den enda som var lugn var Jason. Han försökte lugna ner killarna, polisbilarna var ju fortfarande bakom dom. Nate kollade ut genom fönstret igen, han hade svårt att hitta något att fästa blicken på då det gick för snabbt. Hans hjärta hoppade nästan ut från hans bröstkorg när han såg hur en av polisbilarna var bredvid dom. Fler skott sköts och ett högt skrik lämnade Nate läppar. Han hade blivit skjuten i överarmen, precis i muskeln. Han skrek ännu mer, fast inte av smärta utan panik då Jason blivit skjuten två gånger. Ett skott i axeln och ett i hans midja. Kevin kollade bak av nyfikenhet och spärrade upp ögonen, en av bilarna körde in i deras sida och Kevin tappade kontrollen över bilen. Bilen voltade några gånger innan de hamnade upp och ner. Nate for omkring som en trasdocka och landade på rygg. Smärtan var hemsk, han trodde han var död då det var knäpptyst och alldeles mörkt. Han andades ut då han hörde Derek mumla något. Han var inte död alltså. Han stelnade till när dörren öppnades, han trodde inte någon var i skick att ens röra på sig. Än mindre öppna en dörr.
“Ut, kom igen nu skitunge.” snäste en röst, efter det hördes ett plågat stön innan dörren smälldes igen.
Han drogs tillbaka till verkligheten med ett ryck, han var tvungen att hitta Jason. Han försökte sätta sig upp men lyckades, hans arm gjorde otroligt ont.
“Vart fan är Jason?” frågade han irriterat och svor till då hans arm gjorde ont, smärtan vägrade avta utan kändes mer än innan.
“Jason vem?” undrade läkaren och drog ner Nate på sängen så att han låg ner. Det var enda sättet för honom att ligga ner bekvämt utan att skada armen. Irritationen växte i Nate och hans ögon mörknade lite.
“Jason McCann. Han är skadad. De sköt honom, han kan inte vara död…” mumlade han tyst och började sedan att gråta som ett litet barn.
“Jason McCann? Han borde vara inspärrad. Jag hoppas att han inte är en av dina vänner. Den killen mördade runt tio personer i en bomb.” sade läkaren och spände blicken på Nate. Han kände Jason sen innan och visste den riktiga anledningen till bombningen.
“Du fucking ljuger!” Utbrast Nate och slängde det första bästa han fick tag på, det blev en vattenflaska som träffade läkaren i huvudet. Nate började sedan att gråta, han var arg och frustrerad. Hans bästa vän hade ljugit för honom. Han märkte inte hur läkaren tog fram en nål och stack in den i armen på honom. Hans ögonlock blev tyngre och han insåg då hur ensam han var.
Jason kollade på dörren och tog ett djupt andetag, han var tvungen att göra det. Han ville verkligen inte men hans känslor spelade ingen roll. Nate var tvungen att dö, precis som läkaren höll på att göra. Han tänkte tillbaka på konversationen om Nates öde.
“Nathaniel King måste dö.” Hade chefen sagt med sin brittiska dialekt.
“Varför kan inte någonannan göra det?” Hade Jason gnällt tillbaka och fått en suckning som svar.
“Jo, kära barn. Jag måste veta vart din lojalitet ligger. Du påstår att du älskar din lillasyster så mycket att du skulle ge upp allt för henne. Bevisa det genom att döda pojken. Det är ditt val. Jazmyn eller Nathaniel.” Var det sista Jason hört innan chefen lagt på.
Jason tog ett djupt andetag innan han gick in i rummet. Han höll inne tårarna trots att de brände bakom ögonlocken. Han hatade sig själv för det han tänkte göra.
“Jag är så ledsen.” mumlade han tyst innan han tog upp pistolen. Han svor tyst till när Nate vred på sig och sakta började vakna. Jason la snabbt undan pistolen och svalde hårt.
“Jason? Ä-är det du?” fick Nate fram och gned sina händer mot ögonen. Jason bara stod där, sa inte ett enda ljud. Han kollade ner på golvet, skämdes otroligt mycket. Han skulle aldrig klara av att göra det han var tillsagd att göra. Nate suckade eftersom han inte fick något svar, han kollade istället på Jason. Han hade på sig ett par svarta jeans och en vanlig grå tjocktröja. Det var så typiskt att Jason fick något så enkelt att se otroligt bra ut. “Jag behöver berätta något för dig.” fortsatte han. Han lyckades sätta sig upp utan att skada sig själv, Jason tvingade fram ett leende och satte sig på sängkanten, det gjorde ont att röra på sig.
“Så, vad är det?” frågade han och drog handen genom håret. Han tvekade väldigt mycket på om han ens ville veta vad han tänkte säga.
“Alltså... “ Började han och tog ett djupt andetag. “Jag tror jag är kär i dig.” fortsatte han skamset och tittade ner. Jason stelnade till och stirrade bara på honom en stund innan han lyckades få fram något.
“Är du fucking seriös?” Fräste han och reste sig upp. Han drog frustrerat händerna genom håret och skakade på huvudet för sig själv. “Det här är värsta möjliga tidspunkt att säga något sånt… Helvete!” stönade han och gick fram och tillbaka i rummet. Han skulle aldrig kunna slutföra sin uppgift nu. Nate suckade lite och drog in honom i en kram. Han kände pistolen när han kramade Jason. Han svalde rädslan.
“Jag vet att du tagit folks liv förut och det är okej.” mumlade Nate. Orden fick Jason att börja gråta som ett litet barn. Nate såg förvånat på honom en stund, han visste inte vad han skulle göra. Det var första gången han såg Jason gråta. Nate kramade om honom hårdare och smekte hans rygg. Jason svalde hårt, hans kram gjorde ont men det var en behaglig smärta.
“Förlåt mig, Nate. De tog min mamma ifrån mig. De har Jazmyn nu, hon får inte skadas. Jag kan inte låta det hända. Jag är så ledsen.” Grät Jason fram och drog sig undan. Nate nickade lite och svalde hårt.
“Det är okej. Håll henne säker bara, för min skull.” sade han och gav Jason en snabb puss på läpparna. Jason tvekade lite innan han tog upp pistolen, hans händer skakade otroligt mycket. Nate la sina händer över hans och log osäkert. Jason nickade försiktigt och svalde hårt, han ville verkligen inte.
“Jag gillar dig också, Nate.” sade han innan han sköt.
Jason gick ut från byggnaden och svor till då de smärtstillande han tagit slutade verka. Smärtan smög långsamt tillbaka. Den här smärtan var konstant, den kom inte bara när han rörde sig för mycket. Han drog upp sin luva och gick ut i regnet. Han tog upp sin mobil och ringde upp sin chef.
“Det är jag. King är död. Ge tillbaka min syster.” Sade Jason direkt när han svarade. Han kollade ner på sidan där smärtan nu var oundviklig, det hade blivit en stor röd fläck på tröjan. Jason rynkade på pannan när hans chef började skratta.
“Din syster? Kära vän, hon är borta. Du tog för lång tid på dig, varför lärde du dig inte senaste gången? Det är synd, din syster var söt.” sade chefen och la på. Jason stelnade till och skakade på huvudet, han kastade ner sin mobil på marken. Han tittade upp när han hörde bildäck mot gruset, en svart bil stannade framför honom. Jason såg en pistolmynning sticka ut från det halvöppna fönstret. Han visste precis vad som skulle hända. Allt var en fälla. Två flugor i en smäll. Nate hade dött i vilket fall som helst. Jason och Jazmyn också. Chefen hade planerat varje liten detalj. Allt var så tydligt. Jason hörde inte skottet men smärtan i magen kunde han inte tänka bort. Smärtan tog över tillslut och han föll ner på marken. Regnet blötte ner hans kläder tillsammans med blodet, han var ensam på en parkering. Jason log lite åt tanken, han skulle dö nu. Han hade inget att förlora så det spelade ingen roll. Hans mamma var död, hans syster var död och hans bästa vän. Allt på grund av honom. Han insåg att han förtjänade smärtan. I samma sekund som han gav in för smärtan så blev allt enklare. Hans syn blev suddigare och hans hjärta slutade slå.
okej liten justin bieber novell fast justin är jason mccann(karaktären han spelade i CSI)
iallfall, vart ska jag lägga stycken osv för o göra det bättre? Hur ska jag göra den bättre? behöver ett A hahah : (((
Mugglarportalen