You can't always run away [SV]

Jag tänkte skriva en Vampire academy fanfic, så.... U get it?
Obs! du behöver inte ha läst böckerna för att förstå denna fanfic.

Lite information:
Karaktärer: (Denna lista kommer att fyllas på eftersom)
Dhampirer:


Moroi


Taggar några:
OzzyStar2LillaBelle Elsa GryffindorH@nna Halloumi

Prolog:


Ps. Om någon kommenterar så kan jag lägga upp första kapitlet.

Det låter bra

Här kommer första kapitlet!


Kapitel 1
Jag satt bredvid Camille när det plötsligt knackade på dörren och hela matte lektionen avbröts. När man tänker efter var det ju inte så dåligt, egentligen. Mr Smith öppnade dörren och gick ut.
-Äntligen, suckade Camille bredvid mig och la upp fötterna på bänken framför sig.
-Du Lucia, borde inte du vara på rektorns kontor? sa en otroligt irriterande röst bakom mig: John Brown. Jag vände mig om.
-Så du kan prata igen, jag trodde att du skulle förlora talförmågan efter att jag slog dig, väste jag till honom. Och han hann inte ens svara innan mr Smith kom in igen.
-Luciana, skulle du kunna ta med dig dina saker och komma med mig? sa mr Smith. Vad hade jag nu gjort? Hade William skvallrat om det där med böckerna? Nej, det skulle han inte göra, inte om han visste sitt eget bästa.
-Gå då, väste Camille och körde armbågen i sidan på mig. Jag drog ihop mina saker och knölade ner dem i väskan, reste mig upp och följde mr Smith ut genom dörren. Utanför dörren stod det två personer, en man i 25års åldern och en kvinna i 40års åldern. Men det var inte henne jag fokuserade på, det var honom. Lång, stark och inte på ett sånt där biffit sätt, utan snarare… jag avbröt mig. Vad tänkte jag på? Han var ändå för gammal för mig. Eller?
-Är du Luciana Gray sa kvinnan barskt.
-Ja, men varför frågar ni? Är ni poliser? Vad än William har sagt så är det inte sant! utbrast jag.
-Vi är inte poliser, och vi vet inte vem den där William är, sa mannen lugnt.
-Vi är här för att du ska börja på ett internat, och vårt uppdrag är att hämta dig, fyller kvinnan i. Jag bara stirrade, det måste vara ett skämt. Eller? De kunde väl inte mena allvar?Jag han i vilket fall som helst inte fortsätta tänka för att kvinnan tog till orda igen.
-Vi har redan hämtat dina saker, så det ända du behöver göra är att följa med oss. Jag tänkte inte följa med, så fan heller att jag lämnar den här skolan nu, då kommer jag ju verka som en fegis, eller så kommer alla att tro att polisen har tagit mig.
-Jag följer inte med, sa jag sakligt.
-Du har igen val, sa kvinnan och jag märkte att hon började bli irriterad.
-Har jag inte? sa jag och slog ut med händerna. “För sist jag kollade kunde jag bestämma vad jag ville göra skälv” fortsatte jag. En plötslig smäll inifrån klassrummet fick mr Smith att vakna till.
-Hejdå Luciana, sa mr Smith och smet in genom dörren igen och man kunde höra honom ropa något i stil med : Tillbaka till jobbet nu, och om någon får för sig att busa, så blir det rektorns expedition. Och jag blev ensam med de där andra två, jippie… nej inte alls jippie.
-Jag väntar i bilen, sa kvinnan kort ,vände på klacken och gick ut.
-Jag kommer inte att följa med, upprepade jag.
-Du har igen val, sa han som ett eko vad vad kvinnan sagt, och tog ett steg närmare mig.
-Kom inte närmare kompis, för om du visste nånting om mig skulle du veta att det skulle vara ett stort misstag, svarade jag självsäkert. Men han brydde sig inte om min kommentar utan tog ännu ett steg närmare mig, och jag måttade ett slag mot honom. Och han stoppade mig? Det hade jag inte räknat med, det fick han inte göra. Orättvist! Och under den sekund jag behövde för att fatta vad som hänt så hade han snurrat runt mig och satt på mig handklovar. Ja, det här skulle ju bli roligt.
-Så du är en polis? frågade jag trumpet, och försökte ta mig loss.
-Du kommer inte att ta dig lös, sa han. Och han hade uppenbarligen sänkt garden när han fått på mig handklovarna. För jag slet mig loss hakade upp kedjad mellan handklovarna över en krok och försökte rycka av kedjan på mitten, men han hade tydligen fattat vad som var på gång. Och så verkade han ha tröttnat på mig för han lyfte bara upp mig, slängde mig över axeln och gick ut med mig.
-Du vet att jag kan gå själv, va? sa jag, och det ända svar jag fick var ett lågt skratt.

OMG KLICKADE IN FRÅN TAVLAN OCH NÄR JAG SÅG ATT DE STOD VAMPIRE ACADEMY RÖCK JAG TILL OCH BA HOLY JESUS YAAAAS BRING IT ON!!!!

fast asså förlåt men förstod inte så mycket av första kapitlet så du får skriva mer

Det kommer att komma mer! (Har skrivt mååånga kapitel redan) Kommer antagligen att lägga upp nästa kapitel i morgon eller på fredag!

Nice

Här kommer andra kapitlet, och det förklarar lite mer om Lucia, så hoppas att ni gillar kapitlet! Det ät också lite längre än de förra, så hoppas att det inte gör något.



Kapitel 2
Har jag sagt att jag hatar när killar tror att de är så mycket bättre än mig? Men killen som kör bilen är bättre än mig, och jag hatar det med. Vi hade kört i ungefär 2 timmar från det att han släpat ut mig från skolan och satt mig i en bil. Nej det lät ju inte alls som att han var en psykopat. Med tiden hade omgivningarna runt bilen blivit allt mer och mer ödsliga, och där med blev bilturen allt tråkigare och tråkigare.
-Så…. vart är det vi ska? frågade jag. Tystnad.
-Kan ni åtminstånde berätta varför jag ska byta skola? fortsatte jag.
-Det är din pappa som bestämt det, svarade kvinnan som satt i baksätet kort.
-Jaha… och han skickade er för att ta mig till skolan?
-Vad vet du egentligen om din pappa? sa mannen då.
-Inte så mycket, vad heter ni försten? sa jag i försök att byta samtals ämne.
-Jag heter Thomas Burnhope, och hon där bak heter Ronalda Jones, och försöker du byta samtals ämne? sa mannen.
-Ja, det gjorde jag, sa jag långsamt.
-Din pappa är en Moroi vid namn James Ivashkov, och det betyder att du är en Dhampir, fyller Ronalda i. Ronalda, hennes föräldrar måste ha hatat henne, tänkte jag för mig skälv.
-Jag förstod inte vad något av det ni sa betydde, sa jag rakt ut.

Efter ungefär en kvart hade jag fattat vad de pratade om: vampyrer. Och min pappa var tydligen en Moroi, en god vampyr som levde lika länge som människor. Jag behövde verkligen ringa honom och fråga varför i helvette han hållit det hemligt. Och jag var uppenbarligen en Dhampir, en halvvampyr som egentligen borde ha utbildat mig till beskyddare. Och jag skulle uppenbarligen utbilda mig nu, på st:Vadimirs skola för Moroi och Dhampirer. Nej allt det här är ju inte alls konstigt, jo det är helt knäppt. Bilen saktade in och avbröt mina funderingar, och grindarna framför oss öppnades. Thomas körde in och parkerade bilen, och jag satt fastkedjad vid dörren på min sida. Fyndigt. Han klev ut ur bilen och öppnade min dörr vilket resulterade i att han drog ut mig på marken. Han låste upp handklovarna från dörren och hjälpte mig upp.
-Du kunde ju åtminstånde sagt vad du skulle göra, muttrade jag. Och det ända svar jag fick var ett lågt skratt. Okej, nu började han verkligen gå mig på nerverna.
-Hur länge måste jag ha på mig handklovarna? frågade jag.
-Tills du slutar kämpa emot, svarade Ronalda kort.
-Du vet att jag inte pratade med dig va? snäste jag till henne.
-Kom nu, sa Thomas.
-Jag tänker inte följa med, sa jag tjurigt. Han himlade med ögonen och slängde mig över axeln igen och började gå.
-Du löser inte problemet genom att bära runt på mig. Thomas gick in i en byggnad, uppför några trappor och stannade utanför ett rum. Han knackade på dörren, och en röst där inne svarade: Kom in. Thomas och Ronalda gick in och jag kunde inte se mer av rummet än dörren vi kom in i genom.
-Så ni fick med henne hit, sa någon som jag inte kunde se.
-Isabelle, Samuel ni borde nog gå nu, fortsatte rösten.
-Vet du vad kompis, jag uppskattar inte att det första någon ser av mig är min bak, så du vet, du skulle ju kunna släppa ner mig, sa jag. Och han släppte skrockande ner mig. Jag tittade mig om kring i rummet, högt till tak, gardiner som såg förjävligt dyra ut och ett skrivbord med massor med grejor på. Men andra ord: Klachigt. De personer jag inte sätt var: hon som jag antog var rektorn, och två vampyrer, eller whatever de nu var, i samma ålder som jag. Den ena var en flicka som hade långt blont hår och gröna ögon, med andra ord söt, okej inte bara söt hon var vacker. Och den andra var en pojke med svart hår och blå ögon, och han var rätt snygg, på riktigt och inte som William från min andra skola.
-Såååå….. jag antar att det här är skolan du pratade om? Och kan jag få tillbaka min mobil nu, för jag har som sagt ett samtal att ringa, sa jag. Men Thomas struntade i mig och sa istället:
-Det här är rektor Angela Lazar, det är Isabelle Dragomir och det är Samuel Ozera.
-Alla här har så coola namn, själv heter jag bara Lucia Gray, det är inte rättvist, suckade jag. Och alla började skratta åt mig, det var ju precis det jag ville, INTE.
-Kunde jag få min mobil? Jag måste ringa min pappa och skälla ut honom för att han inte sagt något om det här! utbrast jag och ryckte i handklovarna.
-Och skulle du kunna ta av mig de här?! fortsatte jag.

bra kapitel, man kom in mer i berättelsen nu :3

Här kommer kapitel 3! Det är lite kortare än de föregående kapitlen, men jag hoppas att det inte gör något.

-Kunde du ta av mig de här?! sa jag och ryckte i handklovarna.
-Varför har hon på sig handklovar? sa hon som hette Isabelle.
-För att hon inte ska rymma, sa Ronalda.
-Och ni tror på fullaste allvar att jag skulle kunna rymma nu? sa jag.
-Ja, sa både Ronalda och Thomas samtidigt.
-Har ni förklarat allt för henne? sa Rektorn. Jag slutade lyssna och tittade mig omkring igen, och det första jag la märke till var något som såg ut som vapen sköldar, och det stod namn under. Badica, Conta, Dashkov, Dragomir, Drozdov, Ivashkov, Lazar, Ozera, Szelsky, Tarus, Voda, Zeklos. Det måste vara de där tolv kungliga Moroi släkterna, vänta här nu… hette inte den där tjejen Dragomir? Där blev jag avbruten i mina tankar av att någon sa mitt namn.
-Luciana?
-Va? och sluta kalla mig 'Luciana', kalla mig Lucia, sa jag utan att bry mig om vem jag pratade med.
-Lyssnade du? sa rektorn igen.
-Nej, det gjorde jag inte, suckade jag och jag upptäckte att alla tittade på mig.
-Vad? sa jag frustrerat.
-Du kommer att börja på skolan så snart som möjligt, det vill säga nu, sa rektorn och jag antog att hon sagt det förut när jag inte lyssnade.
-Du vet att jag redan haft en skoldag redan? Nu? Så ni är vakna på natten och sover på dagen?
-Vi vet att du haft det, men det är lika bra att du börjar direkt, fortsatte rektorn utan att bry sig om min andra kommentar.
-Och du ska få extra träningar med beskyddare Burnhope, sa Ronalda.
-Och det är du,va? säger jag och pekar på Thomas.
-Ja, det är han, och Isabelle skulle du kunna visa Luciana till sitt rum? och sedan tar du henne ner till cafeterian, sa rektorn. Isabelle nickade och reste sig upp.
-Då måste ni väl ta av mig de här?! sa jag och ryckte i handklovarna, Thomas kom fram till mig och låste upp dem.

Sen gick jag och Isabelle ut från rektorns kontor. Vi gick under tystnad tills vi stötte på en kille med svart hår och ögon som liknade Isabelles.
-Vem är din kompis? Den nya tjejen? Jag hörde att hon levt i dhampir kollektiv fram tills nu, sa han och jag fattade genast att de måste ‘känna’ varandra.
-Jag är Lucia Gray, och om du fortsätter prata på det där viset så kommer jag att klappa till dig, är det förstått? sa jag irriterat.
-Så hon har temperament? sa han utan att bry sig om mig.
-Vet du vad? jag har haft en ganska tuff dag, natt, whatever! Vilket betyder att om du vet ditt eget bästa så kommer du att sticka här ifrån ungefär nu, sa jag och kände hur ilskan började ta plats inom mig. Hur kunde han bara ignorera mig?!
-Och hon bryr sig inte om att vi pratar, fortsatte han. Okej, nu räcker det, din förbannade jävel, tänkte jag och klippte till honom över ansiktet. Inte så hårt att det skulle bli en blåtira, men tillräckligt hår för att han skull vackla bakåt.
-Vad fan?! utbrast han och tittade förvånat på mig.
-Stick här i från och låt oss vara, sa jag och knäppte med fingrarna. Och som väntat gick han.
-Vad gjorde du? sa Isabelle förfärat.
-Jag slog honom, hurså?
-Det behövdes väl inte? Han ville ju bara prata, sa hon.
-Han lyssnade inte på mig, sa jag och ryckte på axlarna.
-Kom nu, innan han hämtar någon lärare, sa hon och drog med mig till det rum som skulle bli mitt.

Jättebra!! (du hade dock några särskrivningar i alla tre, men men )