Ensamhetens skugga PG-15 (skräcknovell)

Hejsan! Var länge sedan jag skrev här, men kände för att posta en skräcknovell här. Inga grova tortyrscener eller liknande, utan den är mer i spök-stuket samt att den är lite psykologisk i handlingen. Då den är så lång tänkte jag dela upp den i två delar. Gillar ni första så får ni andra delen.

Ensamhetens skugga

Himlen var mörk, kall och utan stjärnor. Luften ven genom de stora tallarna och granarna och lämnade massvis med gröna och bruna barr på den frusna marken. Att hösten kommit var ett faktum.
– Är du fortfarande säker på att du vill göra det här?
Det var Jessica som ställt frågan. Jag gav henne en kort blick innan jag vände bort den igen. Hon höll hand med Daniel, och en brännande smärta for igenom mig. Jag hade också kunnat hålla i någons hand om saker varit annorlunda. Marias hand.
– Vi ska göra det här.
– Okej, då går vi in, sa Daniel och började gå mot det vita huset. Jag stod kvar, andades. Betraktade. Det vita huset framför oss var förfallet och gammalt. Det hade gått sägner om att huset var fyllt av andar som inte kunnat lämna den mänskliga världen. Att de var fastfrusna vid detta hus och livnärde sig på mänsklig rädsla. Precis som de flesta spökhistorier var det inget jag lät mig tro på. Men det som var skrämmande, var det som man visste verkligen hade hänt i huset. Varje år var det någon som besökte huset och sedan försvann spårlöst. 26 människor sammanlagt. Maria var en av dem. Så jag var desperat.
– Marcus? ropade Jessica från trappan som ledde in till huset. Hon drog bort hår från sitt ansikte upprepande gånger, men hennes blonda hår ville flyga fritt framför hennes nattsvarta ögon. Jag knöt mina nävar och spände dom. Sedan gick vi in.

Det knarrade i golvet när vi gick. Var det gjort av trä? Det gick inte att avgöra. Luften var fuktig och jag huttrade till. Framför mig tände Daniel en ficklampa och lyste på det som var framför oss. Först på golvet, som jag fick bekräftat var av ljust trä. Sedan på väggarna, som var bruna och fylld med klotter och spindelväv. En stank av något instängt som jag förknippade med de gånger jag hjälpt min farmor in på toaletten, for in genom mina näsborrar. Det var från den tiden, då precis innan vi satte henne på ett äldreboende, som vi syskon i min familj fått sköta om hennes hygien som om hon vore ett spädbarn. Jag rynkade på näsan när Daniel lyste in till ett rum och skakade bort minnet. Det var inte på grund av min farmor vi var här. Vi var här för Maria. Jag ställde mig bakom Daniel och såg över hans huvud på det han lyste på. Det var ett kök. Eller det såg åtminstone ut som det varit ett kök en gång i tiden. Det var få möbler i rummet. En gammal spis som såg ut att vara gjord av järn eller liknande, som var rostig, samt ett slitet träbord med tre stolar runt om. Två av stolarna saknade ett stolsben. Jag skulle inte vilja sitta där.
– Vem är det som äger det här huset egentligen?
Jessica såg inte på mig då hon gick fram till en utav stolarna. Hon drog handen över stolsryggen och betraktade sedan sina fingrar innan hon klappade händerna två gånger. Damm.
– Just nu är det kommunen, svarade jag henne och fortsatte, tidigare var det ett privat hus. Det byggdes i slutet av 1800-talet, och den sista familjen som bodde här dog 1989. Enligt polisen var det äldsta sonen i familjen som skjutit ihjäl sin mamma, två utav sina syskon och sedan skjutit sig själv mellan ögonen. Den enda som överlevde var den yngsta i familjen, en två månader gammal bebis, och…
– Men gud! Varför gjorde han det? Och varför dödade han inte ungen?
– Det vet man inte. Barnet blev i alla fall omhändertagen av någon släkting, och huset gick till kommunen tills pojken blev myndig. Men han ville inte ha huset, det fattade man ju, så kommunen fick behålla det och har försökt sälja det sedan dess, svarade jag henne. Jag hade läst på om detta sedan Marias försvinnande. Åh, Maria…
– Spännande Marcus. Gör vi det här inne eller?
Jag gav Daniel en kort blick.
– Nej, det måste vara i vardagsrummet.
– Varför vardagsrummet?
Jag tog ficklampan ur Daniels hand och lös upp vägen framför mig när jag gick ut till korridoren igen.
– För det var där Maria sa att hon skulle göra det, innan hon försvann, svarade jag honom och öppnande en dörr till höger om mig. Den knarrade. Jag gick in i rummet och lyste upp det. Väggarna var nerklottrade. Det låg tomma ölburkar och en hink i rummet, samt en brun soffa i skinn. Det var de enda möblerna i rummet. Skinnsoffan var trasig på flera ställen. Jag lyste på golvet och hittade det jag sökte efter. Siffror, bokstäver och alla symboler som behövdes för en spelplan.
– Tänd ljusen Jessica, och Danne, ge mig glaset, gav jag order om. Samtidigt hördes en hård smäll från taket och Jessica skrek till.
– Lugn nu gumman, viskade Daniel ömt. Det vred sig i min mage av att höra det.
– Förlåt, men jag tror inte jag klarar av det här…
– Älskling, du ville ju också…
– Gå ut till bilen då Jessica, sa jag hårt. Ingen klandrar dig om du är rädd, lade jag till och Jessica stirrade på mig. Hon sa inget, men hon stod kvar i flera sekunder och stirrade på mig. Sedan tog hon fram ljusen ur hennes väska och lade dem runt spelplanen. Jag log mot henne när hon tände ljusen.

– Så… Hur funkar det här igen då?
Vi satt alla runt spelplanen nu och Daniel såg menande på mig.
– Lättast är att börja med ja och nej frågor, svarade jag kort. Jessica hasade sig närmare Daniel och han lade en arm runtom henne. Jag svalde hårt och tvingade bort min blick innan jag lade ett finger på glaset. Daniel gjorde samma sak efter mig och Jessica lade dit sitt finger sist, efter ett sista ögonkast mot taket.
– Är du redo?
Det var till Jessica jag ställt frågan. Hon såg osäkert på mig och skulle precis till att svara, när glaset under våra fingrar började röra sig. Den åkte snabbt till ena hörnet där det stod ”JA”.
– Var det du?
Jessica skrek, släppte fingret och ställde sig upp.
– Var det du Daniel?
– Va? Nej, jag…
– Jag klarar inte av det här längre, jag går till bilen, utbrast Jessica och rusade ut genom dörren. Daniel reste sig upp med.
– Nej, Daniel, sa jag bestämt och han såg på mig. Osäkert.
– Men Jessica…
– Nej, Daniel. Sätt dig igen. Jag kan inte göra det här själv, sa jag och Daniel såg försiktigt på mig. Sedan satte han sig ner och lade sitt finger på glaset igen. Jag koncentrerade min blick på glaset och upptäckte att det hade en repa längst med ena sidan.
– Kan vi fortsätta?
Glaset rörde på sig igen. Det åkte runt symbolen för ”JA” och stannade sedan på den. Jag tog ett djup andetag.
– Är du Maria?
Glaset rörde sig mot andra hörnet och stannade på symbolen för ”NEJ”. Jag pustade ut.
– Vem är du då?
Det var Daniel som frågat. Glaset rörde sig igen, men inte mot JA eller Nej. Den rörde sig kring två bokstäver. D-U. Jag och Daniel gav varandra en blick.
– Vet du vad som hänt Maria? Lever hon?
Mitt hjärta bultade hårt inuti mitt bröst när glaset förflyttade sig. D-Ö-D. Jag svalde hårt och vände bort blicken när jag hörde Daniel ställa nästa fråga.
– Vem var det som gjorde det?
Jag tvingade mig själv att se på spelplanen. Mina andetag var snabba och kanske en aning oregelbundna när glaset rörde sig. S-K-U-G-G-A-N. Direkt efter att glaset stannat på sista bokstaven hördes ett skrik utifrån. Daniel reste sig snabbt upp.
– Jessica!