Lord Black [Novell]

Hej!
Fick feeling och skriver en mini novell (en del).

Yes. Allt förstört. Fan. Fan, jävla skit.
Jasmine kände alkoholen röra om i hennes hjärna och hennes tankar blev allt mindre logiska. Hon kunde inte stanna.
Klumpigt reste hon sig ur soffan. Någon okänd person fick fungera som stöd när hon långsamt tog sig ut ur festlokalen. Egentligen var det säkert flera timmar kvar, men hon måste härifrån. Nu. På en gång.
Den snygga killen som haft hand om garderoben var försvunnen sen länge, och alla jackor låg utspridda på golvet. Turligt nog skiljde sig hennes från mängden då den varken var av dun, svart, eller hade en tjock rävpäls på luvan. Hon slet åt sig den och berömde sig själv för att hon hållit balansen.
"Ey, vafan, ska du gå redan?" ropade någon bortifrån korridoren.
"Jävla idiot!" ropade hon tillbaka, fast hon inte hade någon aning om vem det var.
Hon öppnade dörren och snön yrde in på golvet. Hon gick ut och stängde snabbt dörren bakom sig. Hon lutade sig mot husväggen och andades djupt. Luften här kändes mycket renare än där inne, trots att den var full av storstadens avgaser. Hon stannade inte länge, utan började pulsa fram mot gångvägen. Om hon hade tur hade den hunnit bli skottad, annars behövde hon gå i stilettklackar i tjugo centimeter snö hela vägen hem.
Hon hade tur den här gången, men hon påminde sig återigen om att ta med ett par andra skor nästa gång.

Parken låg öde.Vad hade hon väntat sig? Ofta hade hon gått den här genvägen, men hon hade aldrig riktigt reflekterat över vilken underbar plats det var. Trädens grenar hängde tunga av snö och månskenet kastade långa skuggor över den kritvita snön. En fristad. Hon drog ner jackärmen och borstade bort snön på en bänk. Hon sjönk ner på den och begravde ansiktet i händerna. Så otroligt fel allt gått i kväll. Hon kunde fortfarande höra honom ropa över hela rummet;
" Din jävla slampa! Så jävla ful och dum du är, ingen kommer nånsin vilja ha dig!"
Det var sant, nu. Tack vare den idioten.
Plötsligt var det inte lika tryggt i parken längre. En mörk gestalt i lång kappa skred ljudlöst fram över snön. Det såg ut som någon ur en saga, men everestkängorna avslöjade att det inte var något magiskt alls.
"God afton, min sköna," sa gestalten och sjönk ner på bänken bredvid henne.
Han tog av sig sin hatt och bugade djupt för henne. Hans långa hår var mörkt och lockigt, och ett fint band höll ihop det i nacken. Han var inte lika skrämmande längre, han såg knappt ut att vara äldre än hon.
"Vad gör en jungfru som du utomhus, alldeles ensam, en sån här afton?" sa han.
Han kunde inte låta bli att le mot henne, och hon log försiktigt tillbaka.
"Ehm... Jag är ingen jungfru, bara Jasmine..."
"Jodå, en sådan vacker ung dam kan inte vara något annat," sa han.
Med ens var hon inne i leken.
"Nej, Jasmine är bara mitt täcknamn. Jag är prinsessan Alvedore av Austrien, men om någon visste det skulle jag bli dödad innan jag hann blinka. Min far är en mycket mäktig man, och jag är hans allt."
Trots att det inte alls var sant förvånades Jasmine över hur verklighetstrogen hon lät.
"Jag trodde väl det. Jag är Lord Black, mina ägor ligger vid gränsen till Cenettra," sa han.
Plötsligt avbröts de och vände båda blicken mot slutet av parken. Tre gestalter i liknande kläder som Lord black visade sig.
"Skynda er, pappa hämtar oss snart!" ropade en av dom.
"Där är han, Efter honom!" ropade en annan och pekade mot Jasmine och Lord Black på bänken.
Lord Black var snabbt på fötter. Han sträckte ut en hand mot Jasmine och sa:
"Prinsessan, följer du med mig?"
Jasmine nickade ivrigt och tillsammans började de springa mot andra sidan parken. De tre gestalterna följde snabbt efter dom, men Lord Black drog med sig Jasmine in på en bakgata. Snabbt hade förföljarna försvunnit och de rusade vidare förbi stängda affärer och låsta trappuppgångar.
"Min buss går därifrån," flämtade Jasmine och pekade längre bort åt gatan.
"Åh, en diligens..." sa Lord Black och stannade tvärt.
Han lutade sig mot en vägg och Jasmine ställde sig mitt emot honom.
"Jag måste verkligen gå," sa Jasmine, som blev avbruten.
"Det var ett sant nöje att göra en sån skön jungfru sällskap ikväll,"
"Ja, verkligen, men..."
"Jag heter Jonas," sa han.
Sen kysste han henne.


Remus Granger

SÅ BRA!!!
Varför blir ALLT du skriver så... PERFEKT? Ärligt, bättre än mig...
Måste jag säga mer utan att du redan vet?

Tack så mycket ♥
Älskar hur du skriver med!

Men du är bäst!

Nahhh

Remus Granger
Vill du tagga någon?

Läser tyvärr rätt mycket och kan antagligen inte läsa denna (tid). Men tack ändå för taggningen

Omg wtf

Varför är du så bra herregud människa

So freaking best! Ååh! Den var ju jättebra! Och nu har DU fått mig att vilja skriva novell(/ff) ååh! Så otroligt bra! Vill ha mer!

Jättebra! Verkligen! Du skriver så himla fantastiskt och har ett så vackert språk!

Okej Förstår, men det är ju bara ett kapitel hahah.
Det kommer ingen fortsättning duh, bara en kort novell xD