Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Livet i Dequ

Forum > Kreativitet > Livet i Dequ

Bevaka tråden
Användare Inlägg
Medi *
Elev

Avatar


((jag har även denna käerleks saga på wattpad.com och kommer även att lägga upp fler))

Innan döden


Vart hade hon varit på väg egentligen? Hon kunde inte minnas något innan smällen. Sedan kunde hon endast höra som om hon var under vatten eller väldigt långt borta, otydligt.
Smärtan i kroppen gjorde det nästan omöjligt att andas. Ambulansen var snabbt på plats vid olyckan. Motorn stod fortfarande på och vårdarna fäste en nackkrage om hennes hals innan de lyfte upp henne på en bår.
Scarlett knep ihop ansiktet av smärta medan hon vred bort ansiktet. De rullade in henne i ambulansen och en av sjukvårdarna hoppade in med henne. Dörrarna stängdes och de körde snart iväg.
Sjukvårdaren fäste smärtfritt en nål i armen på Scarlett och gav henne något åt smärtan innan de började att ta hand om de andra skadorna som olyckan hade gjort.
Smärtan höll på att försvinna och Scarlett lyckades slappna av och slöt ögonen och suckade lättat.
Äntligen kunde hon få vila ut. Huvudet värkte inte längre och hon verkade inte känna smärtan i kroppen längre.
Vårdaren trädde försiktigt en syrgasmask över hennes näsa och mun för att ge henne ren luft. När hon sakta öppnade ögonen såg hon en man bakom vårdaren. Men det kunde inte vara möjligt på grund av hur liten ambulansen var. När hon blinkade till så var mannen eller var det nu var borta. Det var nog medicinerna tänkte hon innan hon med en tunn röst pratade med vårdaren för att inte drifta in i medvetslösheten.
”Hur känns det miss Cross? Mitt namn är Jack, försök att hålla dig vaken. Det är viktigt att vi inte förlorar dig.” Vårdaren baddade försiktigt hennes panna med en fuktig duk medan han log svagt. Informationen hade han säkert hittat från plånboken som låg i väskan vid hennes fötter.
”Det gör inte ont iallafall, känner mig blåslagen och väldigt trött.” Hon kämpade med att få fram orden och log tillbaka medan hon såg sig om i bilen.
”Vi är snart framme så du behöver inte oroa dig. ” I samma stund så stannade bilen med ett ryck och kort därefter öppnades bakluckan till ambulansen så de kunde lyfte ut henne. På plats stod det läkare för att ta över ambulansens jobb.
Snabbt fördes hon till akuten med läkare springandes vid hennes sida.
”Påkörd, föraren smet från platsen men polisen ska höra med några ögonvittnen.” Mannen sprang vid hennes ena sida medan han läste av en bricka.
De rullade in henne till ett rum och de började genast att peta på henne, tog hennes puls, gav henne mer smärtstillande och plåstrade om hennes skador.
När hennes tillstånd var stabilt rullades hon in i ett privatrum och sköterskan förklarade om det var något så kunde hon bara tycka på knappen intill sängen.
Sköterskan log och smekte henne över håret och lämnade henne ensam. Med en suck kröp Scarlett ordentligt ner och slöt ögonen. Medicinerna började göra större verkan och snart hade hon somnat.



Det verkade vara mitt i natten när hon vaknade till. Vad hade egentligen väckt henne? Det var inte maskinerna vid hennes sida som pep eller korridorens oljud. Det var steg, tunga, rytmiska som närmade sig hennes rum. Sakta sträckte Scarlett ut sin ena hand och tände sänglampan som kastade ett gulaktigt sken i rummet. Hon såg sig om i rummet och såg hjärtmonitorn stå intill sängen. Ett bord med blommor och ballonger från affären. Säkert från sin mamma eller pappa. Med ett svagt leende på läpparna lutade sig tillbaka i sängen och försökte somna om. Men stegen hördes fortfarande och de kom allt närmre.
Till slut stannade stegen upp utanför hennes dörr, handtaget trycktes ner och en man kom in. Ingen läkare utan en främmande man kom allt närmare henne med samma tunga steg.
”Jag vill inte skada dig Scarlett.” Hans röst var len och lungandande. När ljuset träffade honom såg hon ansiktet. Höga markerande kindben på en inte alltför allt solbränd kropp. Ögonen var gröna som hennes egna. Håret var mörkt brunt nästan till det svarta och hängde över den bruna rocken han bar. Återigen öppnade han munnen för att tala.
”Jag vill inte skada dig Scarlett. Jag är här för att hämta dig.” Han slog sig ner vid sängkanten och såg på henne med de gröna ögonen.
”Hämta mig?” Scarlett drog försiktigt en hand genom det mörkröda håret och såg orolig ut.
”Hämta mig vart?” Hon rynkade pannan i djupa veck medan mannen flyttade sig närmare.
”Jag är Naz, en budbärare eller en ängel om du vill kalla mig det. Din tid är kommen och jag är här för att hämta dig Scarlett.” Hans röst var lika len och lugn som förut.
Just då insåg hon vad som skulle hända, hon skulle inte klara natten.
”Nej! Jag kommer att klara mig? Du kan bara gå så klarar jag mig, eller hur?” Tårar bildades vid hennes ögon och hon skakade medan hon höll sig för huvudet. Verken börja göra sig hörd och ge henne en rejäl huvudvärk.
Naz skakade sorgset på huvudet medan han såg på henne medan hon försökte trycka på knappen för att anropa sjuksköterskorna.
”Du kan inte anropa dem. Du är den ända som kan se och höra mig nu. Scarlett jag är så otroligt ledsen att du behöver dö så här tidigt.”
Han sträckte ut sin ena hand och vidrörde hennes kind. Den var inte kall utan lika varm som henne själv. Hon slöt sakta ögonen och en ensam tår ringlade ner hennes ena öga. I nästa sekund kände hon sig genast lättare och tystnaden hade brutits av ett tjut, hennes hjärtmonitor visade att hon var död. Men smärtan fanns inte längre. Hon vad hon nu var mådde bra.
Försiktigt öppnade hon ögonen och märkte att hon satt i hans famn med benen uppdragna blicken gick mot sängen. Där i sängen lång hon med huvudet åt sidan och hennes händer vilande mot hennes bröstkorg, som om hon sov. Tårarna började återigen rinna ner och började slå Naz mot hans bröstkorg med knutna nävar.
”Mördare! Du har mördat mig!” Hon försökte ta sig ur Naz famn, men han höll henne tätt intill sig.
”Jag har inte mördat dig Scarlett, du gick bort. Det skulle ske utan min hjälp.” Rösten var låg och lugnande medan han höll henne mot sig för att få henne att sluta slå honom.
Dörren slogs upp och läkare sprang fram till sängen, gjorde allt för att få liv i henne. Scarlett kände till och med tryck på bröstkorgen när läkarna försökte få igång hennes hjärta igen. Men Naz lyfte upp henne i famnen och började att gå utan att se åt hennes kropps håll.
”Glöm det livet här Scarlett, din tid här är slut.”
Med de orden kysste han hennes panna och gick genom sjukhusdörren och träffades av ett ljussken som tvingade henne att knipa ihop ögonen. Efter några sekunder kände hon sommarvärmen, fågelsång och Naz som viskade i hennes öra.
”Så ja, nu du kan öppna ögonen igen, snälla Scarlett” Han log mjukt när hon sakta öppnade ögonen. Platsen var inget annat hon sett förut. Salen hade högt valformat tak med målningar av änglar och människor som levde tillsammans. När hon försiktigt flyttade blicken satte Naz försiktigt ner henne på sena egna ben.
Pelare höll rummet uppe och de var utsmyckade med blomsterrankor som gav salen en söt doft. Blicken gick ner och hon upptäckte att hon fortfarande hade sjukhusdressen på sig, vilket gjorde henne generad och en rodnad satte sig i hennes ansikte. Blicken fortsatte ändå ner och hon såg golvet, kaklat i gulnat kakel med gudliga blommor som mönster. Naz skrattade bara lågt och lade handen på hennes rygg och började gå. Kaklet var svalt och hon var nyfiken på var de befann sig.
”Naz så du är tillbaka ser jag.” Rösten gjorde så Scarlett hoppade till och flyttade upp huvudet.
Längre fram vid ett skrivbord i mörkt trä satt en man i 50 årsåldern och skrev på papper. Han satte ner fjäderpennan intill bläckhornet och torkade av händerna på en näsduk medan han reste sig. Hans hår var svart med gråa strimmor och han hade skrattrynkor vid ögonen. Scarlett flackade nervöst med blicken för att inte behöva bemöta blicken mannens blick men såg upp när mannen tog till orda igen.
”Så du måste vara Scarlett Cross antar jag. Välkommen till Dequ, ditt nya hem.”

Huset BloodthornBoken - Från min värld till din

17 aug, 2015 13:39

Bevaka tråden

Forum > Kreativitet > Livet i Dequ

Du får inte svara på den här tråden.