Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Nattskrik - En skräcknovell

Forum > Kreativitet > Nattskrik - En skräcknovell

Bevaka tråden
Användare Inlägg
Borttagen

Avatar


Spoiler:
Tryck här för att visa!
Ett svagt plaskande är det enda som hörs. Mörkret är så kompakt att det nästan går att ta på, och den onaturliga stillheten som bryts av skvalpet från båten störs ytterligare av en skränande flock nattfåglar som abrupt påbörjar sin flykt över sjön.

Båten är liten, knappt mycket större än en eka. Det murknade träet och de primitiva sniderierna på sidorna vittnar om dess ålder. I fören sitter ett metallföremål fastsurrat. Det är för mörkt för att kunna urskilja exakt vad det är, men det bleka månljuset som då och då tränger igenom molnen är tillräckligt för att man ska kunna se det tjocka dammlagret som tycks täcka det mesta i båten; dammpartiklarna som dansar likt eldflugor kring föremålet trots att det inte finns någon vind och det mörka vattnet är stilla.

En knappt märkbar duns ekar svagt mellan klipporna som omgärdar sjön, och signalerar att båten nått land. En mörkklädd gestalt reser sig ur skuggorna i aktern, som om den just materialiserats ur natten. Huvudet täcks av en svart formlös huva, och ansiktet är nedsänkt och dolt av mörkret. Hur dess kropp är formad går inte att urskilja; endast varelsens upprätta gång och rörelsemönster avslöjar att den är mänsklig, eller åtminstone någonting som liknar en människa..

I samma ögonblick som människovarelsen stiger ur båten bryts tystnaden av ett utdraget ylande från de svarta klipporna ovanför stranden; ett obeskrivligt läte, någonstans mellan den utsvultna vargens klagan och tortyroffrets plågoskrik. En isande vind blåser upp mellan de svarta klipporna och virvlar ut över sjön. Det mörkgröna, grumliga vattnet piskas upp och täcks av ett tjockt gråaktigt skum, och det plågade tjutet ljuder återigen genom natten.
Varelsen som nyss stigit i land höjer sitt huvud mot ylandets riktning, och ur den svarta huvan hörs ett lågt, gutturalt läte, som snart ökar i styrka till ett dovt, hysteriskt skriande.
Ett skratt.

Samtidigt, bortom klipporna och skogen i byn Volden, upphör allt kvällsarbete och byborna samlas på det lilla torget, med bleka ansikten och oroliga blickar. Ingen vill riktigt erkänna det, knappt ens för sig själva, men det blodisande skällande ljudet som tycks eka överallt omkring dem gör dem alla illa till mods. En kvinna med två små flickor har fullt sjå med att försöka lugna deras skräckslagna gråt, och överallt trycker sig bybarnen skrämt mot sina föräldrar.

"Hyenor?", undrar en av byborna, en ung man med ett öppet, rättframt ansikte. "Såhär års?"
Det skallande ljudet hörs igen, och människorna drar sig oroligt närmare varandra.

Plötsligt hörs ett knarrande bakom dem och därefter en smäll, och den uppskrämda folkhopen snor panikslaget runt mot ljudets källa. Flera av barnen börjar gråta, och de små flickorna skriker nu av skräck.

"Idioter!"

En dörr har slagits upp på vid gavel, och i dörröppningen står byns äldste, gamle Valdrik. Hans ögon är hårda och han går snabbt fram mot byborna med höjda händer som för att schasa iväg dem.
Den unge mannen ibland dem harklar sig och försöker anlägga en myndig ton.
"Hör nu Valdrik, jag..."
Längre kommer han inte innan den gamle mannen bryskt avbryter honom.
"Håll käften, Farnal. In med er! Omedelbart!"
Valdrik spottar en rejäl loska på marken innan han sluter ögonen och korsar sig. Sedan spänner han blicken i folksamlingen och hans ansiktsuttryck blir stramt.
"Lås era dörrar, regla era fönster och be att ni överlever natten."
Byborna sneglar på varandra, och ett nervöst mumlande utbryter.
"Vi kan nog stå oss emot en flock hyenor!", protesterar den rättframme unge mannen som heter Farnal. "Bara vi kan se till att sätta fåren i säkerhet så är vi..."

"Hör du inte vad jag säger?!"
Valdriks röst mullrar som ett åskväder.
"Den enda fårskock ni behöver tänka på att rädda är er själva! Det där är inga hyenor och det borde ni veta lika väl som jag. Eller har ni alla glömt?"
Han sneglar bortåt skogen, och sänker rösten.
"Det kommer från slottet."

Mumlet från folkhopen upphör genast, och allt blir tyst. Skräckslagna blickar utbyts och några sekunder senare utbryter kaos. Byborna knuffar sig vildsint förbi varandra för att fortast möjligt få med sig sina gamla och barn in i sina hem och låsa om sig.

Bortom byn och skogen och de vassa klipporna har den mörka sjön förvandlats till en vansinnig malström. Dess smaragdgröna vatten har antagit en sjuklig ton och natten, som tidigare varit mörk och stilla, tycks nu översvämmas av aktivitet. Månen har kommit fram ur molnen och över de glänsande svarta klipporna lyser den upp slottet som huggits ut ur dem. Dess tinnar och torn liknar vassa spjut redo att slita sönder himlavalvet, och den järnbeslagna porten står på glänt. Inifrån hörs det plågade skriket igen, men svagare denna gången. Som ett sista jämrande innan döden.

Det vansinniga skrattet ekar fortfarande genom natten, men av den mörkklädda varelsen på stranden syns inte ett spår.


© Wretch 2015

24 jun, 2015 17:12
Borttagen

Avatar


"Håll till godo," you say. "Jag är ingen författare direkt," you say.
Uhm, ursäkta mig men, JO, det är du.
Jag har alltid slagits av din förmåga att väva ihop ord till ren, pur magi, och den här texten är verkligen ett ofantligt bevis på vilken ordalkemist du är.

"En mörkklädd gestalt reser sig ur skuggorna i aktern, som om den just materialiserats ur natten."

"En isande vind blåser upp mellan de svarta klipporna och virvlar ut över sjön."

"Dess tinnar och torn liknar vassa spjut redo att slita sönder himlavalvet, och den järnbeslagna porten står på glänt."

Jag läser om den gång på gång, och känner alltmer hur jag vill läsa mer och jag finner mig känna att det inte bara är av ren vilja, utan snarare ett behov.
Som att läsa en kraftfull filmtrailer i ord, och jag vill ha mer..!

Mästerligt!

23 jul, 2015 13:41
Borttagen

Avatar


Skrivet av Borttagen:
"Håll till godo," you say. "Jag är ingen författare direkt," you say.
Uhm, ursäkta mig men, JO, det är du.
Jag har alltid slagits av din förmåga att väva ihop ord till ren, pur magi, och den här texten är verkligen ett ofantligt bevis på vilken ordalkemist du är.

"En mörkklädd gestalt reser sig ur skuggorna i aktern, som om den just materialiserats ur natten."

"En isande vind blåser upp mellan de svarta klipporna och virvlar ut över sjön."

"Dess tinnar och torn liknar vassa spjut redo att slita sönder himlavalvet, och den järnbeslagna porten står på glänt."

Jag läser om den gång på gång, och känner alltmer hur jag vill läsa mer och jag finner mig känna att det inte bara är av ren vilja, utan snarare ett behov.
Som att läsa en kraftfull filmtrailer i ord, och jag vill ha mer..!

Mästerligt!


Tack.

Du anar inte hur mycket det betyder för mig.
Tack så jättemycket. ♥

23 jul, 2015 16:11
illusion
Elev

Avatar


Wow. Det finns inga ord för hur magnifikt komponerad den här texten är. En ser mörkret framför sig och det är så utförligt beskrivet att om jag räcker ut handen kan jag ta på det. Wow. Jag skulle älska att läsa mer av dig, du är otrolig. Jag är mållös.
https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=http%3A%2F%2Fi61.tinypic.com%2Fmjo31f.gifhttps://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F38.media.tumblr.com%2F9a283a0ac14f79a033e30df61b3f12d2%2Ftumblr_mvn1d9saAx1qh3o10o1_500.gif Våga

28 jul, 2015 12:12
Borttagen

Avatar


Skrivet av illusion:
Wow. Det finns inga ord för hur magnifikt komponerad den här texten är. En ser mörkret framför sig och det är så utförligt beskrivet att om jag räcker ut handen kan jag ta på det. Wow. Jag skulle älska att läsa mer av dig, du är otrolig. Jag är mållös.


Åh, tack så jättemycket! ~♥
Jag skriver inte särskilt regelbundet men eventuella framtida alster kommer jag definitivt publicera här (Tristan har dock första tjing på att läsa dem innan de dyker upp isåfall) ^_^

28 jul, 2015 18:57

Bevaka tråden

Forum > Kreativitet > Nattskrik - En skräcknovell

Du får inte svara på den här tråden.