Har plötsligt inga tårar kvar

_{Skrivet av Sengångaren:}
Titel: Har plötsligt inga tårar kvar
Författare: Sengångaren
Färdigskriven: Nep
Kapitel: Vet inte än
Huvudperson: Astrid
Handling:
Astrid bor på ett barnhem. Hennes föräldrar är döda. Dom blev sprängda, sprängda i luften. Men en dag kommer... Läs mer så förstår du kanske lite bättre

Prolog

Jag stod vid en sten, en sten med snirklig text. Det var på riktigt det var ingen dröm längre. Dom var döda.
Det känns som ett sår i hjärtat, ett sår som aldrig läker. Ett sår som inte läker med plåster och tröst.
Mina föräldrar är döda. Dom blev sprängda, sprängda i luften. Boom. Det var en tisdag vi slutade sent den dagen. En kvart innan vi slutade började skolan skaka. Fönster skakade alla blev rädda även om lärarna säger att det inte är något:
– Få inte panik det är inget. Men jag kände på mig att det var något. Jag skakade när jag kom hem. 100m kvar inget har hänt. Men plötsligt kändes det som om inget existerade längre.
Det var ett enkelt hus som stod sprängt på slutet av gatan.
Det hade varit ett enkelt hus, men det var det inte längre. Inte längre.
Jag började gå bakåt, upp till korsningen. Jag kanske hade gått fel väg, jag såg mot skylten nej det var inte fel väg. Jag började gå framåt, samma väg som jag gått till skolan hem och tillbaka. Jag stod vid mitt hus. Samma hus som jag bott i hela mitt tio-åriga liv.

Och nu stod jag här med ett liv sprängt i tusentals bitar.


Kapitel 1

Två år har gått och jag är fast. Fast på ett barnhem utanför staden där jag var född.
Utanför staden där mina föräldrar dog.
Två år har gått och ingen har hämtat mig. Inte ens några av mina släktingar.
Har jag ens några släktingar?
Vi är tio barn, fyra flickor och sex pojkar. Dom hade blivit lämnade av släktingar sa dom. Jag kände mig besviken.
Jag har inte ens några föräldrar men det har kanske dom.
Det var idag som det hände. Dagen som skulle förändra hela mitt liv. Både mot gott och ont.
Vi satt vid frukosten när vår barnflicka kom rusande in och flämtande sa:
– Ungar skynda er vi ska ha besök. Det var då jag såg min chans. Nu ska jag bli fri. Medan jag tänkte vad jag skulle göra spillde jag gröt på min pyjamas.
– Men Astrid man äter med munnen och inte med kläderna, hörde jag vår barnflicka säga.
Jag rodnade.
Medan barnflickan fumlade med servetten såg jag en papperslapp som trillade ut ur förklädet. Jag böjde mig framåt och tog lappen och knölade in den i fickan och sa:
– Tack för maten får jag gå nu?
– Jaja gå ni allesammans men skynda er vi ska ha besök om ni kommer ihåg. Jag rusade upp till mitt rum, och började leta fram kläderna jag skulle ha. Jag fick nästan panik när jag inte hittade min ena strumpa.
Sen kom jag på vad jag måste göra. Kom ihåg och le nu Astrid, le.
Jag tittade mig i spegeln och försökte le. Kindbenen värkte medan jag log. Sen slog det mig en tanke, var gör du Astrid. Försöker du ersätta dina föräldrar. Sen sa en annan del av mig: fortsätt så Astrid du kan få en ny familj.
Jag kunde inte bestämma mig. Jag funderade medan jag knäppte den sista knappen på min grön-blommiga klänning. Den var mammas.
Den hade varit mammas.
Jag vek min pyjamas och det var då jag kände den. Lappen. Lappen som vår barnflicka tappade i matsalen. Hoppas hon inte märkte något. Jag fumlade med lappen och skyndade mig så mycket jag kunde, vi skulle få besök.
Av min stora besvikelse upptäckte jag att det bara var en artikel, jag knölade ner lappen i min vänstra ficka utan att se vad det stod.
Jag sprang ner för trappen och av min stora chock var alla barnen klara och gästen var där. Ops.
Jag smög så tyst jag kunde och ställde mig sist. Barnflickan upptäckte mig och sa strängt:
– Men Astrid var har du varit vi har fått vårt besök nu!
– Det viktiga är väll att jag är här nu, sa jag lugnt och rodnade.
Mannen (vår gäst) hade upptäckt mig och började gå framåt. Mot mig. Jag började le när han var någon meter framför mig. Mannen började fingra på mitt lockiga bruna hår och sa tyst:
– Så lik sin mor men försenad som sin far. Jag förstod inget av vad han sa, men en sak förstod jag och det var att jag såg ut som ett leende frågetecken.
Mannen sa en stund senare hög och tydligt:
– Jag tar Astrid! Det blev en chock för mig men en sak jag kanske skulle få svar på.

Hur visste han mitt namn och vem var han?