Ett mirakels Mirakel

Namn: Ett mirakels Mirakel, men även känt som Miraklet bland mina vänner
Språk: Svenska
Genre: Romantik, vänskap, kärlek
Kapitel: 11 färdiga utkast hittills
Rating: PG-13

“But who prays for Satan? Who, in eighteen centuries, has had the common humanity to pray for the one sinner that needed it most?”
– Mark Twain


Hej, allihop. Ett mirakels Mirakel är namnet på boken jag håller på med just nu (jag är inte en etablerad författare). Det är boken jag gärna vill få publicerad någon gång i framtiden, så därför skulle jag även vilka höra åsikter och tankar om texten. Speciellt ifall någonting verkar allt för konstigt eller skumt med berättelsen, eller ifall jag har källfel eller någonting annat så skulle jag verkligen vilja veta det! Jag tar inte illa upp av bra kritik som hjälper mig att bli bättre, men samtidigt vill jag inte ha något negativt som ni anser vara "kritik".
För er som har svårt att tänka negativa tankar om religion och andra frågor i världen borde inte läsa det här då jag flertal gånger kommer kritisera religioner och annat då huvudkaraktären är en sådan person.
Jag tackar er redan ifall ni skulle vilja läsa

I alla fall, Ett mirakels Mirakel...

Anastasia är en introvert person, och sedan hon förlorade sin bästa vän har hon dragit sig undan allt mer. För det mesta brukar hon sitta i sitt rum och hålla på med en lugn aktivitet som de flesta något lata tonåringar. Förlusten av hennes vän har påverkat henne något enormt och hennes mamma och pappa tvekar därför inte att köpa henne en hundvalp när hon ber för en, en som hon har önskat sig i flera år. De vill få ut henne ur huset, få henne att gå någonstans och se henne le ännu oftare. Och det är därifrån berättelsen egentligen startar. När de hämtat hundvalpen så åker de hem, och inte kort därefter så springer hon mer eller mindre in i en person som kommer förändra hennes liv något drastiskt.


"Alla är vi värda åtminstone ett Mirakel med stort M i livet. Ens Mirakel kan vara allt från en själsfrände till en viss blomma, antar jag. Det är svårt att säga vad ens Mirakel kan vara när det beror så mycket på personen. Fast, en sak kommer de alltid att ha gemensamt; de bringar stor glädje och lycka i ens liv även om detta Mirakel kan vara orsaken till ens död ibland. (Exempelvis: Ett lyckligt par sitter i en bil på väg någonstans, kanske till bion eller en romantisk middag, och sedan så krockar bilen. Ifall dessa två inte hade mött varandra så skulle de båda ha varit vid liv i den stunden. Om man inte tror på att alla kommer dö på ett viss datum och att oavsett vad man än gör så kommer man dö på det datumet, då blir den hela Mirakel saken onödig i det här sammanhanget…)"

-- Början av kapitel 3

Jag hoppas du finner detta intressant, och om du gör det så ber jag dig att kommentera så att jag kan fortsätta den här historien ifall folk tycker att det låter... bra, eller något Ju fler som är intresserade desto fler kapitel kommer att komma.
Jag hoppas verkligen ni finner detta bra, och jag tar emot all konstruktiv kritik med öppen famn då jag verkligen vill publicera den här i framtiden...!


Prolog Tittar du bakom spegeln ser du något mer än det världen vill att du ska se

Allt startade som det alltid startar, en tyst natt likt alla andra. För, är det inte under nätterna allting kommer fram? Alla sanningar, drömmar, varelser, hemligheter och mirakel?
Nattens hemligheter är fler än vi önskar att de var, så många att vi har tappat räkningen sedan den första natten allt startade. Hur vi än granskar världen ser vi aldrig allting. Speciellt dess mirakel. Dess stora och dess små. Det är nästan sorgligt hur lite vi egentligen ser. Alla levande varelser är som hästar med ögonlappar på sidan så att man endast fokuserar på det som är framför en.
Dock så finns det fortfarande personer som lägger märke till alla små mirakel, jordens egen… magi. Den äldsta sortens religion bland alla är även den som uppmärksammar världen som mest, speciellt dess mirakel. För det är det man lär sig när man studerar den. Att uppskatta varje stund, att inse att ifall man vill se ett mirakel är det endast att se rakt framför en, eller känna på vad som helst ifall ögonen har svikit en. Du är ett mirakel, kära läsare. Bland hundratals, miljontals, blivande barn var det du som vann tävlingen om att kunna få känna solljuset mot huden och känna vinden smeka din hud. Och maskrosen som har trängt sig fram genom asfalten mot alla odds där du går förbi varje dag utan att tänka på det är ett mirakel. Mirakel finns överallt omkring oss, men endast de som verkligen ser på världen, de som betraktar universum på det vis det vill betraktas, kan upptäcka dem.
Paganismen.
Det är där man lär sig sådant. Alla tankar på djävulen som lär komma upp i ditt huvud förknippas med denna naturreligion, men, sanningen är att tankarna om djävulen hör till Islam, Kristendomen, och Judendomen som var de första med att komma på begreppet ”djävul”. Inom Paganismen så finns inget så som en djävul. Och häxorna som anklagades till att dyrka djävulen trodde inte ens på honom – en fallen ängel som vägrade lyda order, om du tror på änglar, hur vet du att ängeln du tror på inte är den nästa som faller ner från himlen?
Häxor har sedan innan Kristus födelse endast försökt hjälpa folk och leva i fred och lycka. Religioner som faller under paganismen är bland de få som aldrig har startat krig likt andra religioner har gjort.
Förr i tiden, när läkare inte kunde hjälpa dig var det häxorna som hjälpte dig, manliga så som kvinnliga. Konceptet ”häxa” har blivit ett ord man förknippar med ondska efter att de mansdominerande religionerna kom och tog över.
Alla religioner har en del av paganism inuti sig. De är grundade på en fridfull religion där balansen mellan kvinna och man, natt och dag, ljus och mörker, höger och vänster, är total. Ändå så glömdes balansen bort och man bestämde sig för att endast en manlig gud skulle dyrkas och männen värdesättas. Det var efter det kvinnor levde i rädsla, och deras rättigheter togs ifrån dem. De brändes på bål för att de hjälpte människor med örter, dödades för att ha fött ett barn utan någon ring på hand – även ringtraditionen kommer från Paganismen – och, gud förbjude, för att hon älskade någon. Av samma kön.
Du får ursäkta, kära läsare, det var inte meningen att prata religion och hur mycket sanningen kan förvridas så att den inte ens känns igen längre. Sanningen är att jag vill tala om det som jag inledde med; mirakel.
Så, med mina djupaste ursäkter återgår jag till historien du förväntade dig när du tog upp denna bok, bestående av döda träd och krumelurer skrivna i bläck som du betraktar, ser på och förstår. Har du någonsin tänkt på vilket mirakel även det är? Hur våra kommunikations vis, som finns i så många olika former och typer, i olika läten och ljud, i sina mångfaldiga schabloner är det enda som skiljer oss från resten av djurvärlden? För, läsare, alla är vi djur så länge vi både andas och tänker. Även amöbor som inte ens kommer in under kategorierna på grund av dess encelliga uppbyggnad.
Nu önskar jag dig lycka i livet och välgång på stigen du går på, hur svår den än kan verka nu så finns det alltid en orsak till att du påbörjade den, och ett mål du väntar dig vid vägens slut – håll kvar vid det så ska du se att stjärnorna lyser upp vägen framför dig även när det är som mörkast omkring dig.
Allt jag ber dig om är att läsa dessa krumelurer och inte lägga ner det döda trädet innan boken är slut – för vad skulle då trädets uppoffring vara värd ifall du inte ens ger denna bok en chans?


Author's note: För er som undrar kan jag redan säga att, nej, berättelsen kommer inte vara skriven på det här viset utan helt från Anastasias perspektiv. Och, nej, det kommer inte vara exakt så här mycket prat om religion genom boken, inte på det här viset. Det är på grund av att jag skriver den som en vanlig bok som jag har skrivit det på det här viset då folk ska få veta vad de kan förvänta sig.

Taggningar:
Aia
Mikaela120
Molly Evans
AlexZz
Lellilola
Kattuggla
chokladgrodan )
Godishking
123vilde453
Majis
Hawke
Det skulle vara en ära ifall ni skulle vilja läsa den här historien!

Detta verka extremt intressant, ha inte läst allt än, men ska göra det efter skolan xD

Herremingud :o


Jag är så otroligt imponerad att jag inte vet vad jag ska säga. Texten var så djup och sann, jag älskar hur du skriver och … det vara bara helt. fucking. amezing.

JAG BEVAKAR DIN BERÄTTELSE. FÖR JAG VILL LÄSA MER. EFTERSOM DEN VERKAR JÄTTEBRA.

Selma...wow

Majis, Molly evans, tack så mycket båda två!! Jag hoppas verkligen att fler blir intresserade så att jag kan börja lägga ut kapitel med jämna mellanrum ^^ Korsar verkligen fingrarna för att det här ska fungera!!

Selma...
Du har verkligen ordets gåva och en fantastisk förmåga att bygga upp underbara meningar - som både är vackra och djupt betydelsefulla.
Jag kommer verkligen att se fram emot att få läsa mer av det här.
(..Och som paganist och wiccan har du gjort mig extra nyfiken.)

Blessed be
♥

Det där var verkligen djupt och välformulerat, jag vill bara läsa igen! Ska dock sova, så det får bli imorgon. Om När du ger ut den här boken, sätt in detta i snestil i början av boken, som ett slags tänk efter nu. Jag har läst många böcker, och i en femtedel finns det något sådant här i början, något som på sätt och vi har, på sätt och vis inte har, något med historien att göra. Vet inte om det var menat att uppfattas så här, men så uppfattade jag det och du skulle kanske kunna tänka på detta. Om du skulle kunna göra detta till någon slags prologtext. Det här är dock bara hur jag känner, det är din historia och du gör som du vill, om du har lust kan du bara strunta i min kommentar (vilket du borde göra om du är smart, jag kan skriva långt men oftast innehåller min text inte mer än en fladdermasks hjärna )

Kattuggla: Tack så mycket, min vän! Efter att ha läst det du har skrivit känns det verkligen som en riktig komplimang som får stjärnor att lysa starkare ^^
Blir så nervös när du säger så! x) Ifall du fortsätter läsa får du gärna hojta till ifall något blir faktamässigt fel i texten då allt inte går att googla upp så enkelt eller bara snubbla över. Jag är bara lyckligt lottad att jag har hittat inspiration från paganismen/Wicca då man kan se på den från så många olika aspekter, och tankar - att religionen är olik för var person, och att det på det viset gör att det blir enklare att skriva om den ^^

OzzyStar2: Och, faktum är att det är prologen ^^ Jag strök bara över prolog-ordet för att det är så jag gör med alla kapitel då jag finner det något mer intressant.
Tack så hemskt mycket förresten!! Alla kommentarer värmer verkligen i hjärtat, hur fjuttiga de än må verka för andra. Ord går inte att beskriva hur mycket varenda läsare betyder för mig. Kommer förhoppningsvis alltid att svara på kommentarer, oavsett hur långa de än är

^_^

Selma..., tror att du redan vet vid det här laget att jag verkligen älskar denna berättelse. Finner inte riktigt ord till att beskriva hur mycket jag tycker om den och ditt skrivande.

När kommer det mer? ♥

Oj, missade totalt att jag faktiskt kunde lägga upp kapitel o.o' I'm sorry! My bad >.<

****

Kapitel 1 Starten på en historia jag håller kär

Allt startade som det alltid startar, en tyst natt likt alla andra. För, är det inte under nätterna allting kommer fram? Alla sanningar, drömmar, varelser, hemligheter och mirakel?

Nattens hemligheter är fler än vi önskar att de var, så många att vi har tappat räkningen sedan den första natten allt startade. Hur vi än granskar världen ser vi aldrig allting. Speciellt dess mirakel. Dess stora och dess små. Det är nästan sorgligt hur lite vi egentligen ser. Alla levande varelser är som hästar med ögonlappar på sidan så att man endast fokuserar på det som är framför en.

Det var det som fick den stora oron att sätta sig i bröstet på mig medan jag tittade ut genom fönstret och såg novembersnön falla ner mot marken, likt älvor som skrattar och stör glitter, stoft och glädje omkring sig. Som för att få folk att fokusera på något annat än kylan som kryper in i varje hushåll och kyler ner golvet så att det första man känner på morgonen när man sätter ner fötterna är en stöt av kyla och en önskan om att åter få gå och lägga sig igen. Slå in sig själv som ett paket i täcket och dra i det tills man minns doften av sin dröm, av känslan och på nytt kan återvända dit.

Dessvärre har den mänskliga hjärnan en tendens att alltid minnas det negativa i livet innan det positiva, men oroa dig inte, det är din hjärna som får dessa negativa minnen att träda fram mer än de positiva. När folk hör vinter så tänker de på kalla, gråa dagar, rinnande näsor, tjocka vinterjackor som väger för mycket för att de ska vara bekväma och som blir alldeles för varma. Frost på bilen, is på vägarna, och långa, mörka nätter som aldrig verkar ta slut, och som kommer tillbaka alldeles för snabbt innan dagen ens hunnit ta slut. Det är vad vuxna tänker, vad de fasar inför. Och, sedan ska man inte glömma alla mammors rädsla för förkylningarna som kommer drabba deras barn, alla rinnande näsor och febern som de har all rättighet att oroa sig för. Våta kläder, skor som nätt och jämt hinner torka inför ännu en dag med kyla och slaskig snö.

Barn, med sina obesudlade hjärnor ser på världen med andra ögon. När de vaknar och ser ut genom fönstret och ser snö tänker de på snöbollskrig, pulkaåkning, skridskoåkning, varm choklad framför brasan ifall de har turen att ha en brasa, marshmallows doppad i den varma chokladen i deras händer som värmer dem efter en händelserik dag med skratt och vänner. Framför allt tänker de på julklappor och hoppas att de får något fint i år – presenterna växlar från familj till familj, dock. (Även julen kommer från Paganismen, till och med att sätta upp ett träd under julen. Istället för Kristus födelse så firade man egentligen Solens födelse.)

Ifall man vill lära sig av livet så borde man betrakta barn, hur de reagerar på saker och ting och att de till och med i de mest klandervärda stunder har förmågan att se det ljusa trots mörkret. De håller fast vid det de älskar och vägrar att inse hur dålig en situation är ibland. Deras mod i världen är något beundransvärt. Som, i emellertid, försvinner med tidens gång när de anklagas för deras barnasinnen alldeles för ofta, och till slut sviker även deras mod dem och början på vuxenlivet startar. (Nu kanske du förstår varför Peter Pan vägrade växa upp?)

Denna natt snurrade mina tankar extra mycket. Och jag tror inte jag var ensam om det. Medan jag hade täcket uppdraget ända upp till hakan, min kropp värm under det, och ögonen riktade utåt mot lyktan så att jag såg snöflingorna falla, alla olika varandra, men ändå så lika, så hörde jag mamma vakna en gång, tätt följt av min storebror som spenderade förvånansvärt lång tid i badrummet. Efter det var det min pappas tur och han gick raka vägen till köket, och när jag hörde skramlet av kastruller så satte jag mig upp, örat på helspänn medan jag lyssnade efter ett lågt nynnande medan hans blick letade efter något han var sugen på i kylskåpet. Jag hörde det och det varade inte länge, vilket betydde att han visste vad han ville ha. Så, jag flög upp, ryste lätt av den plötsliga kylan mot min kropp (men tröstade mig med tanken på att älvorna – bara för att man inte har sett något innebär det inte att det inte finns – använde snöflingorna som pulkor och att deras skratt fyllde världen med ett lugn som inget annat än tron på jultomten lyckas med) och tassade bort mot dörren, öppnade den försiktigt och skyndade bort till köket i det kalla mörkret med endast mitt havsblå nattlinne som skydd på kroppen.

”Är du fortfarande vaken?” undrade pappa förvånat när jag råkade trampa på en av de lösa brädorna som knarrar så högt att de skulle kunna väcka de döda, för att citera min syster. Jag nickade lätt och han log ett varmt leende emot mig, vände sig mot kylskåpet och tog ut mjölken igen.

”Då är det väl bara att dubbla mjölken”, sade han leende och nickade mot den mörkbruna, elegant snida trästolen som förmodligen genomgått fler omgångar med lackande innan den skickades till butik för att vänta på att en familj ska köpa den. Det föll väl på vår lott att köpa den och ge den en djupare mening än att endast stå i en butik, antog jag. Men, efter flera års användning undrade jag vad den skulle säga ifall den kunde tala, ifall den skulle ha föredragit att stå i butiken och glänsa ett tag till istället för att ha massvis med småbarn sittande runt den och spilla mat på den – det var i alla fall så det var förr. Nu när vi hade vuxit upp och kommit ur vår gyllene ålder var allt den fick genomlida varma tallrikar mot dess yta.

Eller varma glas fyllda med mjölk i detta fall trots att den än kunde vara lugn.
Jag satte mig vid bordet och pappa var inte sen med att göra samma sak. Han frågade varför jag inte sov som jag borde ha gjort.

Jag ryckte på axlarna innan mitt svar automatiskt kom, i svag ton så att ingen mer i familjen skulle vakna. ”Jag har nyctophilia, som du känner till, eller snarare borde som min pappa. Jag trivs bäst under nattetid och just denna natt är magisk. Snön som faller är puderfin, bländade vit som snö ska vara, ännu orörd av människorna. Och att se lager efter lager med snöflingor landa på marken och bilda en decimeter hög snö är som att betrakta ett barn växa. Bara att detta barn är universums barn som inte består av nittio procent stjärnstoft, som du och jag gör. Jag har inte sett något så fridfullt på länge. Jag tror det är kramsnö, välsignat av älvorna… Barnen kommer ha det roligt”, log jag mot honom. Han skrattade innan han började tala om hur jag älskade alla sorters historier när jag var liten, att jag inte kunde hålla mig till en historia utan var tvungen att höra flera samtidigt, bara så att jag kunde tillfredsställa min ständiga jakt på information och historier som aldrig riktigt blev tillfredsställd.

”Jag minns fortfarande hur du frågade varför drakars luftstrupar klarar av att spruta eld, hur de inte smälter och hur stort deras hjärta är?” skrattade han lätt och jag var säker på att han skulle ha rufsat till mitt bruna, livlösa men än lockiga hår ifall jag inte hade flätat det den natten.

”Det är fortfarande två utmärkta frågor”, log jag och han skrattade bara mer tills han insåg att oj, mjölken var färdig och reste på sig. Han gick mot den vita spisen med vana steg och började hälla i den varma mjölken i en röd och en svart kopp. Jag undrade hur länge man måste bo i ett hus för att ens steg ska bli så vana, att ens kropp vet exakt vart man inte ska sätta foten för att det är extra kallt just där, eller ifall en bräda knarrade som det gör i gamla trähus, eller andra, liknande saker som endast man känner till och inte gäster. Hur skulle en främmande person kunna veta att den tredje brädan från badrumsdörren inte riktigt är hel och böjs ifall man trampar på den? Det skulle de inte, helt enkelt. Men, hur många gånger måste man undvika den för att det ska bli en vana som till och med automatiskt sker ifall man halvt sover eller sover över hos någon annan, för att kroppen är så vad vid det? Fyra gånger? Fem? En? Vem vet egentligen? För vem håller koll på sådana saker?

”Här har du, hjärtat mitt”, sade min pappa med ett leende när han placerade den röda koppen framför mig. Jag besvarade leendet och slog varsamt händerna kring koppen för att kunna känna värmen sprida sig i kroppen, men samtidigt så satt mina händer tillräckligt lösa kring min röda kopp utan att behöva oroa mig för att bränna mig – att oroa sig över värdsliga saker förstör fina stunder likt dessa.

Pappa slog sig ner på sin stol åter igen – på hans vanliga plats på yttre kanten av det rektangulära bordet, och jag satt precis på hans vänstra sida med endast ett bordsben och hörn emellan oss – och kupade sina egna händer kring sin kopp.

”Du kunde ha lagt choklad i”, retades jag lätt medan jag började att smutta på mjölken. Mjölken smakade likadant som alltid, men det var något extra med den på något vis. Kanske var det stunden med min pappa eller känslan av att ha betraktat snön fortsätta falla mot marken sedan den första snöflingan. Eller så kanske det var den magiska natten i sig? Det fanns så många alternativ och alla verkade de troliga, vilket skapade ännu ett alternativ: kanske smakade mjölken som något extra för att alla dessa saker stämde in och skapade ett litet underverk bland mina smaklökar. Men, en sak var säker: den här natten var inte lik någon annan natt.

”Nej, nej. Inget koffein eller socker när du borde vara i säng”, skakade han på huvudet. Jag stack ut tungan åt honom vilket fick honom att le aningen större.
”Skulle inte vi kunna släcka i köket och gå till vardagsrummet? Jag vill se vad snön har gjort med trädgården, och du skulle knappast låta mig gå ut”, påpekade jag innan han hann säga något om det.
Han suckade tungt innan han reste på sig. ”Vad gör man inte för sina barn?” frågade han och skakade på huvudet.

”Du får det att låta som om jag bad om en hel spadag!” utbrast jag och han började skratta sitt dova skratt och sade ”du skulle förmodligen vilja ha ett presentkort till bokhandeln istället” innan han gick fram till lampknappen och tryckte ner den endast för att lämna oss i nästan total mörker. Jag kunde inte hindra det lilla leendet på mina läppar när allt plötsligt kändes… rätt. Den varma mjölken, stunden med pappa, snön utanför som förvandlade vår lilla stad till en magisk plats, tanken på älvor och drakar, mörkret som omgav oss när pappa och jag gjorde vår väg till vardagsrummet.

”Frågan kvarstår, Anna; vad gör man inte för sina barn?” frågade han åter igen när vi med bara fötter försökte att inte frysa allt för mycket när vi korsade hallen på väg till vardagsrummet så att det spred sig till resten av kroppen. Men, när vi väl kom till soffan så satte vi oss båda två med fötterna under oss och varsin yllefilt omkring oss likt kappor.

”Det finns inte mycket man inte gör för sina barn. Det man gör för dem är dock en fråga ifall det är moraliskt rätt eller inte. Är det rätt att köpa ett paket cigaretter till sitt barn för att han älskar det och redan är beroende, eller är det rätt att vägra och säga att han måste sluta trots att han kanske börjar skrika lögner likt ’jag hatar dig!’ och ’jag kommer aldrig förlåta dig’. Frågan är moralen, pappa, för en förälder skulle förmodligen kunna starta ett världskrig så länge dess barn var säkra”, sade jag.

Vilket han i sin tur svarade med: ”Har du börjat röka, unga dam?”
Jag började skratta men tystnade tvärt när jag såg en skugga röra sig över trädgården. ”Pappa, se, en förvirrad ekorre”, mumlade jag medan jag kände hur mina ögon vidgades vid åsynen av det lilla miraklet som lätt skuttade fram genom den decimeter höga snön som svalade dess kropp så fort den snuddade vid snön.

”Den påminner om dig”, mumlade pappa till svar medan han började betrakta ekorren han med och hur snön genast började fylla de tomma hålen ekorren lämnade, ett litet tillfälligt spår bland allt det eviga. ”En vacker, liten, till synes skör varelse, som snabbt skuttar fram genom världen men samtidigt lägger märke till mer än andra någonsin märker. Men, jämfört med ekorren letar du inte efter mat eller eventuella hot. Du letar efter svar på världens frågor. De obesvarade som har blivit frågade så många gånger utan att ha fått ett svar tills de har förvandlats till universums hjärtslag varenda gång de andas.”

”Det är en vacker tanke”, andades jag medan han lade armen om mig, drog mig närmare och började dricka sin mjölk. Jag kurade ihop mig mot hans sida och fortsatte smutta på min än varma mjölk medan vi under tystnad betraktade snön som föll mot marken.

Jag undrade vad som hände med ekorren, och vad som skulle ske med den. Skulle den överleva vintern? Var den en mor eller fader? Hur kändes det att känna snön mot pälsen medan den skuttade förbi i en hastighet som måste fylla den med en slags oöverträfflig tillfredsställelse. En sådan som man endast känner när man har åstadkommit något själv, helt själv, utan hjälp från någon och när hela kroppen har arbetat så hårt att hjärtslagen dunkar över hela kroppen, slår hårdare och snabbare än det brukar göra. Och trots att man trött lägger sig ner kan man inte låta bli att le för att man har gjort något som pumpar ut endorfiner i hela kroppen som kroppens lilla godis – dess belöning efter ett hårt arbete.

Sedan började tankar som ”undrar hur ekorren betraktar världen?” smyga sig på. Betraktade den lilla varelsen den som något gigantiskt, oupptäckt som skulle vara helt omöjligt att kunna upptäcka helt, så som sanningen egentligen är? Eller som en farlig plats som dag efter dag tvingade den att komma på nya vis att överleva och lära sig av livet? Eller tänkte den ingenting alls utan följde bara sina medfödda instinkter?

Då insåg jag exakt hur olik den här natten var alla andra. Hur alla nätter är olika varandra. Hur varje dag, timma, minut är olika den förra och den kommande. Hur åren aldrig är sig lika, trots att de är så lika. Folk dör, folk föds, folk andas, folk vaknar likt djurriket. Solen stiger upp, solen går ner, månen dyker upp på himlen och lyser upp natten, månen försvinner och solen ersätter den och tar över dess uppgift, fast i dagtid istället. Men, kanske är det månen som tar över solens jobb? Eller så har de båda sin balans där ingen tar över något utan de båda gör det de ska, utan att göra det. Solen går aldrig upp, och den går aldrig ner egentligen. Det är vi som snurrar runt medan den står stilla. Är vi som en uppgång och en nedgång för solen? Hur skulle man någonsin kunna veta?

Det enda jag visste med säkerhet var att trots dagarna var sig så lika så var de alltid olika, oavsett vad. Så länge mirakel finns kommer ingen dag vara sig lik. Och, låt mig säga dig en sak, miraklen kommer fortsätta att finnas i all evighet, till och med när det inte kommer finnas någon eller något som kan kalla det mirakel. När allt är… borta, så är till och med det ett mirakel, om än ett skrämmande.

Och så länge det finns mirakel och en planet att leva på, luft att andas och hjärtan som slår så kommer det alltid en andra chans för att kunna försona sig med världen: imorgon.
Tyck vad du än vill, men en andra chans kommer alltid att finnas, frågan är bara vilka som lever tillräckligt länge och har modet att gripa tag i den med en positiv tanke på morgonen för bästa möjliga resultat?

”Pappa?” viskade jag ut i tystnaden för jag insåg att jag vill ha ett till mirakel, ett mirakel jag kan se växa upp framför mina ögon, ett levande mirakel som kan värma mitt hjärta när ingen annan kan det.
”Ja? Låt mig höra vad du tänker på.”

”Mina tankar är för förvirrande för att kunna sägas högt, men… kommer du ihåg när mamma och du lovade mig en hund när jag var åtta? ’Du får en på din femtonårsdag ifall du fortfarande vill ha en.’ Det var det ni sade, kommer du ihåg det?”
”Ja?”
”Min födelsedag var i mars. Skulle jag kunna få den nu?”

”Låt oss prata med din mamma om det här innan jag lovar dig något.”
”Ni har redan lovat mig något. Ni har bara inte jämfört löftet”, påpekade jag.
Han suckade djupt. ”Visst, vi kanske kan se efter en i veckan, ifall din mamma fortfarande minns löftet vill säga, du vet hur vi vuxna är med löften vi inte vill minnas.”

”Tack, pappa”, viskade jag tillbaka och gav honom en lätt kyss på kinden och kände hur hans skäggstubb skrapade mot min kind.
”Vad gör man inte för sina barn?” halvt muttrade, halvt suckade han. Och jag började skratta mitt sista skratt för dagen.

****

AN: Jag hoppas att ni tycker om det första kapitlet! Säg gärna vad ni tycker och tänker ^^ Jag skulle gärna vilja påstå att det här är det bästa jag kunde ha gjort med det här kapitlet, men, det är det inte. Jag är en urdålig korrekturläsare och jag ber tusen gånger om ursäkt för alla slarvfel, men trots det så vågar jag påstå att det är bland något av det bästa jag har skrivit. Och att lägga upp det här krävdes mycket övertalning från min egen sida och jag vill så innerligt gärna att ni tycker om det.
(Jag ber om ursäkt för det här babblet...)