Klaroline} Whipser of Hope

Oops, rubriken ska självklart vara "Whisper". Skrev för snabbt i nattmössan.
Jag har tagit mig alla möjliga friheter då jag skrivit den här novellen. Jag har ändrat om i hela storylinen för såväl The Originals, The Vampire Diaries som böckerna om The Vampire Diaries.
Caroline blev aldrig en vampyr. Hon överlevde bilolyckan och trots att Damon healade henne med sitt blod så blev hon inte en vampyr i och med att Katherine inte dödade henne. Klaus har besökt Mystic Falls, träffat henne och förälskat sig i henne, men han lämnade staden hjärtekrossad när hon avvisade honom gång på gång och höll sig till Tyler. Klaus träffade aldrig Hayley och Hope är inte född.
Klaus kommer tillbaka ett par år senare på ett ärende. Ärendet är nu avslutat och Klaus njuter av den sista kvällen i staden innan han ska ta sig hem till New Orleans.
Jag tar mig även galet mycket friheter med grammatik och språk. Det är mest nattdravel då var tvungen att hålla mig vaken ett par timmar.
Ber om ursäkt för eventuella stavfel och sådär.

För alla oss Klarolineshippers, helt enkelt. Det är inget superseriöst eller sådär.


~ ~ ~


Whisper of Hope


Det var ovanligt att se honom le nu för tiden. Sedan blondinen hade förklarat hur oönskvärt hans sällskap hade varit och sedan hon bett honom lämna staden för gott så hade han sällan lett. Hade han hittat en anledning till att göra det så hade han gjort det, men de tillfällena var lika sällsynta som att faktiskt se en av de originella i Mystic Falls såhär års.
Det fanns ingenting som fick honom att le nu heller. Inte egentligen. Det var bara någonting med alla minnena som låg i staden som fick honom att känna sig munter. Han hade lika väl kunnat känt sig totalt nedslagen där han strosade ner för gatorna på vilka han jagat henne och försökt få hennes uppmärksamhet.
Han passerade bänken på vilken han suttit då han utmanat henne att lära känna honom. Han flinade lätt, lyfte huvudet och såg mot baren. ”Hon ser bra ut när hon går ifrån dig” hade hans bror sagt. Åh, Kol hade alltid sagt de rätta sakerna. Klaus hade omdelbart sett det som en utmaning och antagit den.
Det hade, som bekant, inte gått hans väg riktigt och han hade fått se nederlaget när han kommit till hennes student. Han hade tänkt överraska henne och när han rundat hörnet såg han henne i Tylers armar. Det var i den studenten, när han hade sett hur hon drog sig tillbaka från honom och hur hon hade lett och sett på honom, som han hade insett att hon aldrig skulle bli hans. Hon älskade den där... jycken.
Okej, Klaus gillade fortfarande inte Tyler. Han hade tagit det han såg som sitt livs kärlek ifrån honom. Vem hade varit glad i hans läge?

Klaus skakade leendes på huvudet och fortsatte gå, drog in doften av staden. Till och med den var bekant. Mycket hade hänt på bara några år och han var förvånad över att inte springa in i någon gammal bekant eller någon som bara generellt kände igen honom. Han antog att det pratades om honom lika mycket här som i New Orleans. New Orleans var hans hem nu. Han hade återvänt dit med sina syskon, Rebekah och Elijah. Tillsammans hade de tagit tillbaka staden och Klaus gick inte med på att kalla sig själv något annat än kung.
Varje kung behövde en drottning, det hade han sagt från första stund. Han hade träffat kvinnor. Många kvinnor. Ingen hade någonsin mätt sig med henne. Carolines skönhet, list och hennes sätt att bita tillbaka mot alla kommentarer han gav henne gjorde honom bara ännu mer galen i henne och han hade inte träffat någon som varit i närheten av det. Det hade retat honom först, att vilja ha något så mycket som han inte kunnat få, men han hade på något sätt insett att det var så det var och att han skulle få acceptera det huruvida han ville eller inte.

Han hade velat förvandla henne, kräva en evighet med henne. Han hade överöst henne med gåvor och kärlek. Hon hade fått se hela världens underverk, hon hade fått se sådant ingen tidigare fått se. Han hade gett henne allting, men hon hade valt en byracka i stället för en evighet med Klaus.
Klaus var ingen som gärna erkände sig besegrad och han hade kunnat tvinga Tyler att hålla sig borta och hade han inte velat det hade han kunnat tvinga henne att älska honom. Han hade makten att göra det. Känslorna hade aldrig varit äkta, men hon hade varit glatt omedveten om det.
Det handlade inte om vinsten för honom längre. Han hade sett genuin lycka i hennes ögon och om man älskade någonting så ledde det ibland till att man var tvungen att släppa dem fria. Det hade han fått lära sig den svåra vägen.
Han undrade hur hon hade det, hans vackra blondin. Hon borde vara närmare trettio nu. Hade ålderstecknen börjat synas på henne redan eller hade hon inte åldrats en dag?

Han gick försluten i tankar och märkte inte hur någonting sprang ut i vägen. Det var först då han hörde en bil tuta som hans tankar faktiskt avbröts och han såg till sin fasa en liten flicka på vägen. Bilen försökte bromsa, men bromssträckan var för kort.
I den där hastigheten bara vampyrer behärskade tog han sig fram till flickan och lyfte undan henne. Klaus var inte blödig, men han ville inte se på när en oskyldig liten flicka föll offer för sin egen naivitet.
”Du måste vara försiktig” kommenterade han och höll flickan i sina armar. Hon höll blicken nedfälld, hennes kroppsspråk var skamset. Hennes blonda hår hängde lätt ner över ansiktet och skymde det något. Han log och höll henne lite mer bekvämt så hon satt på hans ena arm samtidigt som han lutade huvudet åt sidan för att se på henne.
”Det är ingen fara. Vad hände?”
Flickan slog till slut upp ögonen för att möta hans och det var som om han bränt sig då han såg på flickan han höll i sina armar. Hennes lätt vågiga hår lekte över hennes axlar och ramade vackert in ett par väldigt bekanta ögon. De var blågröna, precis samma nyans som kvinnan han förälskat sig så i.

”Hope!”
Klaus vände sig om då han hörde den där rösten. Den hade han känt igen i en publik av tusen kvinnor i hennes ålder.
”Love” log han och betraktade henne då kvinnan kom inom synhåll. Hon andades ut tungt av lättnad och klev över till dem. Hon var lika vacker som han mindes henne, och hon såg inte ut att ha åldrats en dag. Hon var uppenbarligen mamma idag, flickan var en kopia av henne, och det klädde henne verkligen. Caroline hade alltid haft ett sätt att bry sig om andra och vilja allas bästa som var väldigt moderligt.
Klaus räckte över flickan till sin mor och log. ”Det verkar som att jag missat en del?”
”Vad gör du här?” frågade hon, men hennes stämma var inte lika bitsk som den en gång varit då hon pratat med honom. Hade hon förlåt honom för att ha dödat Tylers kära mamma?
”Affärer. Oroa dig inte, jag reser hem imorgon” log han och smekte ömt flickans kind då hon såg upp på honom med stora, blågröna ögon.
”Jag antar att ett grattis vore passande. Hon är vacker. En skönhet, precis som sin mor” log han på sin charmigaste brittiska, den dialekt hon alltid föll för och Caroline log till svar.
”Ja... Tack.” Hon såg ner på flickan som satt på hennes höft nu innan hon så gupp på honom igen.
”När var det du skulle åka, sa du?”
Någonting i hennes röst gjorde honom hoppfull. Han ville inte ta någonting för givet, men plötsligt kändes det som om ingen tid passerat alls, bortsett från faktumet att hon höll i sin dotter.
”Imorgon” log han och hon såg på honom med ett litet leende.
”Vill du följa med på en kaffe?”
Det var ganska sent, men allt Klaus hade att se framemot var att komma hem till det hus de bodde i då de varit i staden mer permanent, han och hans syskon. Det stod tomt, bortett från ett hembiträde han hade bett, så att säga, hålla ordning där.
Dessutom, även om han hade haft någonting där hemma som gjort honom tvungen att återvända så var det här Caroline. Det var hans livs kärlek som ville bjuda honom på en kopp kaffe. Han hade varit galen om han tackade nej.
”Hade inte det gjort Tyler grinig?” frågade han, brett leendes nu. Han testade sig fram lite. Var hon fortfarande ett par med den byrackan? Var flickan hans? Om inte, vems var hon?
Caroline hade dock kvar känslan för att retas med honom. Han ville ha ett svar, men hon gav honom inget. I stället log hon mot honom och började gå i motsatt riktning från den de kommit ifrån.

”Hur gammal är hon?” frågade han i stället, antog att han kunde försöka närma sig frågan om Tyler lite senare. Caroline hannd ock inte mer än öppna munnen för att svara då flickan glatt höll fram tre fingrar. ”och ett halvt!” utbrast hon och stoltheten sken i ögonen på henne. Klaus log brett och såg på henne, skakade lätt på huvudet. Hon var verkligen lika bedårande som sin mor.

Caroline bodde i ett hus i närheten. Det var likt det hus där hon vuxit upp, där han hade träffat henne första gången. Det hade varit den tionde oktober. Hon fyllde år och hon var biten av Tyler. Det var första gången han hade sagt att det fanns en hel värld där ute för henne och att allt hon var tvungen att göra för att få erfara den var att fråga. Det hade hon gjort, och han hade gett henne sitt blod utan att be om någonting i gengäld. Det hade varit ovanligt för honom, men vid första blick av henne hade hon påmint om hans syster, Rebekah. Det var den enda kvinna, bortsett från Caroline, som hade en sådan makt över honom.
Han hade velat vara snäll och osjälvisk och sedan dess hade hon sett gott i honom. Han tvivlade på att hon hade känt så om hon sett honom på sistone, men hon gjorde att han ville vara en bättre person bara genom hennes närvaro. Hade han inte gillat henne så så hade han funnit det riktigt obehagligt med hennes närvaro.

Hon klev upp till dörren och låste upp den för att sedan kliva in. Klaus klev upp för trappan till huset och visste att han skulle vara tvungen att bli inbjuden i och med att han inte varit här och i och med att Caroline stod som ägare till huset. Hade det varit en vampyr som bott där hade han kunnat kliva rätt in, men Caroline var människa. Det var så gott som det enda skyddet människorna hade för vampyrer, bortsett från verbena.
Till hans stora förvåning så klev hon rätt in i huset och försvann in i ett rum i närheten.
”Uh, Love?” frågade han från dörren och log. Retades hon igen? Hon stack ut huvudet från rummet intill och log frågande. ”What are you doing?
Klaus blinkade till och lyfte ena foten för att placera den över tröskeln. Faktumet att han inte möttes av en osynlig barriär gjorde att hans ögon spärrades upp och han stirrade på henne.
”Du har förvandlats.” Det var inte en fråga utan ett konstaterande. Hur hade han missat det? Kvinnan han varit så förälskad i hade förvandlats, genomgått övergången. Hon var som honom.
”Ja” kommenterade hon och såg på honom innan hon försvann in i rummet igen.
Klaus klev in och drog igen dörren bakom sig innan han fortsatte in efter henne.
”Hur? Varför?” Han betraktade blondinen då hon la ner den nu sovande flickan i hennes säng innan hon vände sig för att möta hans blick med ett leende och gick med honom ut ur rummet för att stänga dörren efter sig.
”Katherine” svarade hon simpelt och ryckte på axlarna. ”Hon var inte medveten om att jag hade vampyrblod i mig och hon dödade mig. Det var någon deal som gick fel, antar jag”
Klaus kände hur han blev uppjagad av det där. Hur vågade Katerina röra henne? Klaus hade jagat henne så länge, nu hade hon ännu större anledning att fly.
Caroline tycktes ana hans ilska och hon log bara.
”Klaus, Det är okej. Jag hade alla där och jag har en evighet med Hope. Det är okej.” Hennes röst lät genuin, och Klaus tillät sig att lugna sig.

Caroline satte på kaffebryggaren och snart gick de och slog sig ner i soffan i vardagsrummet med varsinn kopp kaffe. Han såg tyst på hur hennes händer slöt sig runt koppen, nästan omfamnade den.
”Berätta mer om henne” log han och såg på henne, hans ögon var varma, vilket de så gott som alltid var då han såg på henne. Han såg hur hennes leende växte och hennes vackra ögon mötte snart hans.
”Strax efter att du åkt härifrån så gjorde Tyler också det. En flock han brukade hjälpa fick problem, och han prioriterade det. Han var borta ett tag. Medan Jeremy, Elenas bror, bodde i Colorado så träffade han en vän, Jameson. Han kom och hälsade på, och, tja, jag är tydligen svag för fel killar.” Hon ryckte på axlarna och Klaus var osäker på om han skulle ta det som en hint eller inte. Hon hade ju varit svag för honom också en gång i tiden, det var ingen hemlighet och inte ens Caroline kunde förneka det.
”Vi var ihop i två år, sedan ville han flytta tillbaka till Colorado. Det var innan jag fick henne och han var inte intresserad av att vara en del av hennes liv.” Caroline ryckte återigen på axlarna och Klaus rynkade pannan något. Vem ville inte vara en del av sin egen dotters liv, speciellt när hon var så bedårande som Carolines?
”Vad hände med Tyler?” frågade han, vågade dra upp ämnet i och med att hon faktiskt nämnt hans namn redan.
”Vi är fortfarande vänner. Han kom tillbaka medan jag träffade Jameson och efter att han åkt tillbaka så ville han försöka igen. Det är bara så mycket som har hänt sedan dess. Det är svårt nog att ens bo kvar är ibland.”
Klaus satte ner sin kaffekopp och sträckte sig sedan efter hennes, placerade handen om den för att lyfta ner även den.
”Följ med mig.” De hade trots allt spenderat väldigt mycket tid med att leka katt och råtta. Hon visste vad han kände, och han ville fortfarande ha henne. Han ville att hon skulle bli hans drottning.
Hon betraktade honom, såg smått osäker ut. Klaus visste att hon ville. Hon hade alltid velat egentligen. Hon var dragen till honom, oavsett om han ville det eller inte.

”Du måste inte stanna för alltid. Ta några dagar från allt och res hem med mig. Ta det som det kommer” han betraktade henne och det välbekanta flinet han alltid hade när han retades med henne växte i hans ansikte igen.

”I dare you.”

~

Som sagt, jag tog mig friheter, och jag tog mig även friheten att lämna slutet öppet. Vad tror du, följde hon med?