Biten av en varulv

Hej! Jag vet inte om det här kommer bli så bra, men jag kan försöka!

Kapitel 1:

Jag satt i soffan och tittade på ett naturprogram om vargar. Mamman och pappan var ute på jakt medan ungarna sov. Jag var på väg att somna när mamma kom hem. "Hej min fina flicka!", ropade hon. Jag svarade inte. "Var har du brorsan då?",frågade hon. Varför skulle man bry sig? "Tess, svara mig!", sa hon ilsket. Jag stängde av och reste mig upp. "Han är hos någon kompis", sa jag. Mamma kom in i rummet och gav mig en puss. "Vad vill du äta till middag?", sa hon. Jag funderade. "Pasta med något".

Jag gick upp på mitt rum. Allt var smutsigt. Jag hade inte städat på väldigt länge. Jag tog på mig mitt nattlinne och borstade tänderna. Jag hade tänkt att spela dator, men jag var så trött. Jag hoppade ner i sängen. Jag somnade direkt.

Super!
Snälla fortsätt!
Bevakar du den här tråden?

Superbra

Får jag ge ett tips:

Skriv när någon pratar på ny rad

Jättebra annars!

Vad svara du mig?

Tack för tipset Fourma



Ja! Såklart. Nu kommer det mer.

Jag vaknade klockan 6 på morgonen. Mat, det var bara det jag tänkte på. Jag sprang ner för trappan och in i köket där mamma stod. Jag öppnade kylskåpet och tog fram smör, ost och mjölk. Mackorna var redan framplockade.
"Sov du gott inatt?", undrade mamma medan hon bredde en smörgås.
"Ja", svarade jag.
Mackan var god, så jag gjorde en till. Mamma log.
"Har du hittat något du gillar?", sa hon.
Jag åt inte mycket mat, så jag var ganska smal.
"Jag tycker om ganska mycket!", sa jag, men jag visste att det inte var sant. Jag åt upp mackan och gick upp på mitt rum. Det ät väldigt varmt här. Jag öppnar fönstret och tittar ut. En stor hundliknande varelse satt och tittade på mig. Jag hoppade bak och skrek. Den var stor svart och hade röda ögon.
"Vad är det?", sa mamma som hade sprungit upp till mig.
Jag tittade bort från fönstret och sen tittade jag igen. Borta!
"Det...Det var inget", sa jag.
Mamma tittade oroligt på mig och sen gick hon. Jag borstade tänderna och håret, satte på mig kläder och sen skickade jag ett sms till Lova. Jag skrev om hunden (eller vad det nu var för något). Hon ringde mig, men mamma sa att jag behövde gå till skolan.

I skolan var allt som det skulle. Rasterna var korta och lektionerna långa. På lunchen blev det matkrig. Jag blev träffad med potatismos i håret. Jag skolkade från matten för att få bort det. Sen var det bara en lektion kvar.

Nu hade skolan slutat. Jag tog min väska och gick ut. Det stod några killar där ute.
"Potatistjejen!", ropade de efter mig.
Jag blängde ilsket tillbaka. De skrattade högt.
Jag gick ut från skolgården. Jag hade inget busskort för någon snodde det. I en buske såg jag ett par röda ögon.
"Hallå?", viskade jag.
Det rörde sig i busken. Jag hörde andetag. Det luktade skumt. Jag sträckte fram handen. Det borde jag inte gjort. Ur busken hoppade den jätte stora hunden fram! Jag skrek. Den morrade. Vi stirrade på varandra ett tag, den såg riktigt arg ut. Jag började springa. Den följde efter.
"Hjälp!", skrek jag, men den hade jagat in mig i skogen.
Den hoppade på mig så att jag ramlade. Jag grät och skrek.
"Låt mig vara!", ropade jag.
Det var försent. Tänderna borrades in i mitt ben. Blodet rann och jag blev först kall och sen varm. Den tittade på mig med snälla ögon som om den ville trösta. Sen sprang den iväg.
"Vänta", var det ända jag fick fram.
Sen sov jag.

SUPER! AWUSEM! KAN INTE VÄNTA TILLS MER!!!

Nu blir det mer!

Jag vaknade efter ett tag. Min arm skakade och sved. Jag tittade på bettet. Det var grått och lite svart. Jag stirrade på det. Då blev jag snurrig och varm. Jag började växa.
"Vad händer!", skrek jag.
Ett par ögon syndes i busken. Vargen kom fram.
"Du bli en av oss", sa han.
Jag tittade in i hans ögon. De såg ut som himlen.
"Vad menar du? Jag är bara en människa!", sa jag.
Han skakade på huvudet och log.
"Nej, du är en varulv. Iallafall om några sekunder", sa han och jag hörde skratt bakom honom. Ut ur busken kom 10 till.
"Hur många är ni?", undrade jag.
Nu började jag växa ännu mer. Jag förvandlades till en vit varg med blåa ögon. Jag brydde mig inte. Det fick jag vänta lite med.
"Vi är 12 stycken med dig och mig Tess", sa han.
Hur kunde han mitt namn?
"Hur visste du att jag heter Tess?", undrade jag och backade bak.
Han skrattade till.
"Jag är din pappa", sa han och tittade snällt på mig.
Jag bara stirrade på honom.
"Nej! Han dog när jag var liten", sa jag.
Vargarna bakom honom började små bråka med varandra.
"Nej, jag dog inte. Jag blev biten".
Han vände sig om och sa till de att gå iväg.
"Jag har bevis", sa han och förvandlade sig till människa.
Jag såg direkt att det var han. Jag rusade fram till honom och tänkte inte på hur stor och vargig jag var.
"Ta det lite lugnt! Du är mycket starkare än mig nu", sa han och skrattade.
Jag log. Han log också och sen blev han varulv igen.

Vi gick till flockens "ställe". De andra väntade på oss. Pappa präsenterade mig.
"Det här är Tess!", ropade han så att alla hörde.
De ylade och ropade:
"Äntligen! Vi har väntat länge!"
Länge? Efter det gick jag ner och hittade en bra plats att ligga på. En brun varg kom fram till mig.
"Hej, jag heter Viktor", sa han.
Viktor var väldigt vacker. Hans päls glittrade i månskenet.
"Hej", sa jag.
Om jag var människa, skulle jag nog rodna.
"Vi går i samma skola. Inte samma klass, men nästan. Ett år yngre!", sa han.
Var han Viktor som gick i 8:an? Jo, det var nog så!
"Aha, kul!", sa jag.
Han log.
"Eh, jag ska hem till mamma och pappa nu", sa han och började gå.
"Hejdå. Ses imorgon!", ropade jag.
Hmm... Imorgon, det är såklart om jag lyckas bli normal. Jag tänkte på att bli normal. Det funkade! Jag blev normala Tess.
"Jag går hem nu!", sa jag till pappa.
Han tittade oroligt på mig.
"Du är hemma", sa han.
Jag skakade på huvudet och började gå.
"Mamma och din bror... De är döda. Vampyrerna smög in, du var ute. Så jag bet dig för att skydda dig", sa han och fick tårar i ögonen.
Jag började också gråta. Jag gick fram till pappa och kramade honom. Han var len och gosig.
"Vampyrer?", sa jag när jag hade lugnat ner mig lite.
Han nickade.

Nästa dag i skolan väntade Viktor på mig. Han var väldigt söt.
"Hej!", sa han glatt.
Han såg så vacker ut i solen, inte bara månen.
"Hej", sa jag.
Han skrattade lite för sig själv.
"Vad?", sa jag lite surt.
Han log.
"Jag har aldrig sett någon som inte brytt sig om det", sa han.
Vad menade han?
"Vadå?", undrade jag.
"Varg, räcker det?", sa han.
Jaha!
"Mm... Jag vet inte varför", sa jag.
Jag blev lite röd om kinderna, men jag brydde mig inte.
"Vill du gå på bio ikväll?", frågade han.
Han frågade åt mig. Jag skulle aldrig vågat det.
"Ja! Gärna!", sa jag och log.

Jay!

Superbra!!

Tack!