Det Dolda [Sv]

DEN HÄR FANFICEN HARR FLYTTATS TILL WATTPAD SÅ OM DU GILLAR DET DU LÄSER FINNS RESTEN DÄR!! Jag heter @Yushi_Sushi och fanficen heter Det Dolda


Titel: Det Dolda, The Hidden, Hemligteter eller Secrets (jag har svårt att välja ok)
Författare: Jag aka Elixir aka Teddy
Språk: Svenska med små delar på engelska
färdigskriven: Nej
Antal kapitel: 3
Åldersgräns: PG 13 kanske idk läs på egen risk
Prolog:
I see things I shouldn't see.
I hear things I shouldn't hear.
I feel things I shouldn't feel.
I can do things I shouldn't be able to do.
I know things I shouldn't know.

Jag är annorlunda. Du kan inte dölja eller gömma något från mig. Jag ser allt om dig som om du är en öppen bok. Försök dölja något, och det står ut ännu tydligare. Ingen vet om det här. Jag borde inte vara såhär, det är fel på mig. Jag är ett misstag.


Handling: Melissa Saint-Denis ska efter flera år på mentalsjukhus få börja på Hogwarts skola för häxkonst och trolldom. Hennes personliga medhjälpare, Thomas Lawley, har blivit vald för att guida henne under hela hennes Hogwarts-utbildning. Hon är 14 år och ska börja mitt under det fjärde året.

Börjar om några kommentarer lol

Beskrivningar av karaktärer:




Kommentera eller något

Läser.

Okäj :3

Mentalsjukhus - låter intrigant, please, continue. c:

Spännande idé! Är nyfiken på att läsa

OKEJ SÅ JAG SKREV HALVA KAPITLET OCH HELA SKITEN FÖRSVANN NÄR JAG RÅKADE TRYCKA BORT DET VAD ÄR DET HÄR ;_;

Skriver om allt nu, förlåt om första halvan blir skit. Vilken perfekt start omg -.-

~~
Det var som om tåget stod still. Som om det var fälten och landskapen utanför fönstret som rörde sig, och inte tåget. Jag var inte påväg till Hogwarts skola för häxkonst och trolldom. Min omgivning sa emot mig, folks tankar var annorlunda än vad min verklighet var, sanningen var annorlunda. Men jag stod still. Jag var fast i min egen bubbla som hade varit min isolering så länge jag kunde minnas. Bubblan består av mig, mina tankar och en liten yta sparad för min medhjälpare Thomas. Han var den enda jag litade på. Hans tankar var… tydliga. Han var okomplicerad, det fanns inget som han ville dölja eller få fram på något konstigt sätt. Det var lugnande att vara med honom, andra människor stressade mig.
Jag har levt i ett mentalsjukhus under flera år. De trodde att de hjälpte mig, men i själva verket hade jag varit helt okej om de inte hade tagit hela mitt liv ifrån mig och isolerat mig från verkligheten. Den enda kontakten med människor var andra patienter och Thomas.
Varför var jag på mentalsjukhus då? Jag är annorlunda. Jag har krafter du aldrig trodde var verkliga. Jag vet saker jag inte borde veta. Jag kan titta på någon, eller helt enkelt bara känna människans energi, och direkt få all information jag kan tänka mig om personen. Allt förutom framtiden. Framtiden är något vi skapar själva, det är inte förutbestämt. Man kan ändra på nästan vad som helst bara man verkligen kämpar för det. Jag kan se folks historia, deras tankar, deras hemligheter, deras personlighet (och då menar jag inte ”rolig”, ”atletisk”, ”blyg” – jag menar människors innersta personlighet, det dem verkligen är och som gör dem till det dem är) jag kan se saker ur deras synvinkel och ett par andra saker som skulle klassas som övernaturliga.
Tåget började bromsa in, vi hade kommit så pass nära att vi skulle stanna snart. Mörkret hade börjat sänka sig över landskapen. Det var som om jag hade fått ett slag i magen. All luft försvann ut ur mina lungor och jag var omgiven av panikartade tankar. Ett helt hav av dem, och jag höll på att drunkna.
”Massie, mår du bra?” frågade Thomas.
”Jag vet inte vad som hände, jag mår bättre nu.” sa jag och rätade på ryggen.
Jag försökte återfå andningen men paniken hotade mig fortfarande. Jag försökte se normal ut, och det verkade fungera. Jag såg inga misstankar i Thomas’ tankar.
Tåget hade bromsat in helt nu. Thomas erbjöd sig att bära min koffert och jag lät honom göra det. När han inte hade något att göra fick hans skuldkänslor och i mitt fall skulle jag behöva ta del av de känslorna också. Det hade jag ingen lust med.
Jag hade aldrig känt så många människors energier som på tågstationen Kings Cross. Jag fick lust att skrika högt ut i luften (förstår du nu varför de tog in mig till ett mentalsjukhus?) på grund av alla människors tankar och känslor men lyckades återfå den isolerade känslan i min bubbla. Nu var folkmängden mindre, det var fortfarande extremt ovant men jag tyckte om det. Jag ville att det skulle bli någon slags förändring.
Vi gick ut ur vagnen. Den friska luften gav mig ny energi. Ungdomarna runt omkring mig fylldes också av glädje och energi när de kom ut. De kände sig hemma här, och det fick mig att känna en slags trygghet.
En stund senare var vi inuti det stora slottet Hogwarts. Mitt första intryck var negativt; det här stället påminde om ett övergivet fängelse. En gammal dam till lärare eskorterade mig och Thomas till en stor lokal som folk tycktes kalla ”Stora Salen”. Jag och Thomas höll oss så långt bort ifrån vi kunde från de ivriga ungdomarna. De gick åt olika håll, de var vana vid det här slottet. Jag kände mig samlad, ingen direkt kontakt med ungdomarna hade skett än. Jag fick blickar från folk då och då. De visste inte vem jag var, de hade precis kommit tillbaka från sitt jullov och jag och Thomas var främlingar. Ingen la större tanke kring oss och folk fortsatte bort mott trapporna och gångarna. Vi klev in i lokalen och nu förstod jag varför den kallades ”Stora Salen”. Lokalen var enorm, taket hade inget slut och såg ut som en stjärnhimmel, fyra långa bord fyllde rummet och längst fram stod en pall med en hatt på. Det var väl skolans symbol eller något.
”Jag vill önska er, Melissa Saint-Denis och Thomas Lawley, välkomna till Hogwarts. Ungdomarna i vår skola är uppdelade i fyra elevhem.” sa den gamla damen med det stränga utseendet.
Hon berättade kort om de olika elevhemmen och jag fick ännu mer panik vid tanken på att jag skulle väljas ut till ett av dem. Jag var varken snäll mot folk (jag undvek dem så mycket jag kunde), smart, erkänt renblodig eller modig.
”Valet av elevhem kommer att ske genom att vi placerar vår sorteringshatt på ditt huvud, och så kommer du utan ansträngning eller svårigheter väljas ut till ett elevhem.” sa damen.
Jag kunde inte låta bli och kikade snabbt på henne. Hon behandlade mig som ett litet barn för att hon visste var jag kom ifrån. Jag såg också något annat i hennes tankar, en slags rädsla.
Nu skulle jag alltså få en ful sliten hatt på mitt huvud för att den skulle göra valet av elevhem till mig.
Jag gick fram mot pallen och fick lov att sätta mig ner. Thomas gav mig en nickning, hans tankar var lugna. Han var redan sorterad till ett elevhem och visste om allt här på Hogwarts. Jag hade inte låtit honom säga ett ord om det och hade undvikt allt med den här skolan så mycket jag kunde.
Hatten föll ner på mitt huvud och täckte halva mitt huvud. Tystnaden och mörkret föll över mig. Paniken var tillbaka. Jag försökte behålla lugnet och väntade.
Och väntade.
Och fortsatte vänta.
Och väntade ännu mer.
Ingenting hände. Alls. Tills en röst hördes i mitt huvud, som fick mig att stelna till.
”Du är inte som de andra eleverna på Hogwarts, men kommer ändå bo med dem under de kommande åren. Du måste sorteras till ett elevhem, men frågan är vilket.”
Jag insåg att det var den fula slitna hatten som pratade med mig.
”Jag sorterar dig till elevhemmet…”
De följande sekunderna av tystnad kändes som en timme. Jag hade aldrig känt såhär förut, paniken jag hade känt nyss var inte panik, det var glädje och iver.
”…Ravenclaw.” avslutade hatten.

Jag leddes upp till Ravenclaw’s rum av Thomas och önskades ännu en gång välkomnad av den stränga damen vars namn var något i stil med Professor McDonalds. Jag brydde mig inte riktigt.
Jag såg i Thomas tankar att han var lättad över att jag hade hamnat i Ravenclaw. Han var tydligen Hufflepuffare och skulle knappt klara av Slytherin samtidigt som han ville undvika Gryffindor av privata skäl som jag inte orkade hitta. Ravenclaw verkade neutralt, vilket gjorde mig lättad.
Jag var utmattad, den här dagen var helt emot mina principer. Vi gick uppför trapporna och bort mot ett av tornen. Vi kom fram mot en guldfärgad fågelstaty och stannade. Jag kollade på Thomas för någon slags förklaring då fågeln började prata. Jag var så chockad att jag knappt hörde vad den sa, och tittade på Thomas för någon slags förklaring. Han ryckte på axlarna.
”Jag är inte Ravenclawaren här, du måste svara på frågan. Annars kommer vi inte in.”
Jag vände mig mot guldfågeln och bad den repetera frågan.
”Du halshugger mig utan att färga kniven röd, sedan gråter du vid min sida när jag är död. Vad är jag?” frågade fågeln.
Jag tänkte ordentligt på frågan. Om kniven inte färgas röd är det inte en människa eller ett djur, och man gråter när den är död…
”En lök?” chansade jag.
En dörr öppnades och vi kunde gå in. Jag andades ut. Vi gick in i sällskapsrummet och jag slogs av hur fint det såg ut. Det var inrett i mestadels blått och hade stora fönster.
”Jag kanske passar in här ändå.” sa jag.
Thomas flinade.
”Vadå?” frågade jag.
”Den där var rätt enkel, jag tror fågeln förstod att du var ny här.” sa Thomas med ett leende.
Jag flinade och kunde inte låta bli att hålla med. Vi gick tills vi kom till två dörrar och skildes sedan åt.
”Vi ses imorgon då.” sa han innan han klev in i pojkarnas sovsal.
Jag var ensam kvar och steg in i flickornas sovsal. Jag hade hoppats på en tystnad så att jag kunde få vila, men så blev det självklart inte.
Flera jämnåriga tjejer satt i en ring på golvet och skrattade och hade roligt. De vände sig om när jag kom in och tittade nyfiket på mig.
”Hej, är du ny?” frågade en av tjejerna. Hon hade ljust hår som var uppsatt i en liten bulle på huvudet och verkade trevlig.
”Ja, jag ska gå här fram till sommaren och sedan fortsätta om jag vill.” sa jag och försökte verka oberörd. Sanningen var att jag nästan aldrig hade pratat med någon förutom de på sjukhuset.
”Vad kul, kom hit och sätt dig.” sa en av de andra tjejerna. Hennes beteende var vänligt som de andra i gruppen. Jag gick och satte mig samtidigt som jag kontrollerade att alla var välsinnade. Det verkade inte vara några större problem.
”Så, vad heter du?” frågade flickan med ljust hår.
”Melissa, men ni kan kalla mig Massie.” svarade jag.
Jag var överraskad över hur lätt det var att föra ett samtal. Vi var vakna fram till ca ett på natten och det var helt okej att vara med de här tjejerna. Vi hade roligt tillsammans och för första gången i hela mitt liv, kändes det som att jag hörde hemma någonstans.

~~

Kommentera om ni gillade kapitlet, vill ha konstruktiv kritik också ♥

Jättegood teddy

Ahaha Mcdonalds :'D nej mer jag bevakar som en rosa stalkernevillemört i sjurosahavet utanför Voldemorts rosa jordgubbsgrav där igelkottar dansar zumba. Men skitbra, det verkar jättespännande!

"för första gången i hela mitt liv, kändes det som att
jag hörde hemma någonstans."

Först och främst, jag bara avgudar Melissa, hon verkar som en bok, vet precis vilket stycke som kommer få dig att börja gråta, vet allt om alla och är bara perfektion, men för att vara perfekt behöver man ju brister och det är det som bygger upp hennes perfektion. Ja... Hoppas du förstår. c: ♥

Tycker att det verkar otroligt intressant och gillar Thomas skulle vilja veta mer hur han ser ut så jag kan börja fangirla honom lite du förstår.

Funderar lite på hur tjejerna i sovsalen faktiskt är för de kan ju inte alla vara lika godsinnade och helhjärtade..? Sen funderade jag på om Melissa kanske kan lära sig att kontrollera det hon har. Undrar rätt mycket vad hon kommer bli i slutet också, Chaotic Evil eller Chaotic Good?

Sjukt bra, längtar efter fortsättningen, försök ha lite mer styckeindelning. c: ♥

/kram från Trezzan™ ♥

Teddz jag orkar inte läsa