Aldrig återvända?

Det handlar om Eliza(beth), en 13 årig flicka som lever i det stora Washington och hennes pappa är en rik forskare. Hon går på speciall skola, har rika kläder, ett rum större än ett hus men... Är förmögenhet det viktigaste i livet? Dock så hinner inte Eliza tänka så mycket på det då hon rövas bort av en piratgrupp. Dem ska transportera henne på ett smugglar skepp till Österrike och där sälja henne. Men vem är den mystiska pojken som hjälper henne att fly? Kommer hon komma hem, eller vill hon det? Kommer hon inse att förmögenhet är så lite i livet egentligen? Det får ni se

Författare: Isabelle Granger och Kim Potter
Rank: G
Kapitel: We don't know
Färdiskriven: Inte på långa vägar xD

Tagg:

Tack tack

(Vill inte gå utanför ämnet men... Hittar inte vårt roll O: )

Här är länk till det: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=36307&page=21#p2370686
Undrade just varför du aldrig svarade Och du måste skriva nästa kapitel på ff:en om rollet också

Kimsan börjar c;

Läser ofc :3

Jag kommer att läsa stenhårt Och såklart bevakar jag

Första kapitlet, 20 Juni, 1987.
--

Kära dagbok
Det är underbart med sommarlov, tänk så mycket skoj man kan ha! Fast, mor tycker nästan att kul är förbjudet när man är en ung dam. Man måste alltid hålla koll på bordsskick, visst det kan jag tolerera men privat lärare, inte få leka med "o-rika" barn och franska lektionerna... Usch, nej. Mrs. Bonapell är riktigt hemsk! Om jag inte uttalar "Bonjour Mademoiselle, je aspirent à apprendre quelque chose de nouveau!" rätt, som betyder i stort sätt: "Goddag fröken, jag längtar efter att lära mig något nytt!", så blir hon ursinnig och jag kan säga dig att det är rena motsatsen vad jag tycker om franskan. Nåja, jag måste gå nu. Rendez-vous!

Jag stoppade undan min ljusblåa dagbok under den violetta sängen då jag hörde någon knacka på dörren.
"Elizabeth? Middagen är serverad", ropade min piga utanför dörren. Jag suckade och satte på mig mina middags kläder. Det var en mintgrön siden klänning ner till vristerna som hade spets krage, jag tog på mig ett par spets handskar och ljusgröna skor med liten klack. Jag satte upp håret i en liten boll. Förut hade pigorna hjälpt mig men jag sa att jag själv kunde klä på mig själv, jag var faktiskt 13. Jag tog en snabb titt i spegeln och granskade dem varma röda ögonen, det svarta håret och den bleka hyn. Folk brukade kalla mig saker som vampyr, på skoj men ändå. Jag rynkade pannan och gick ner för den långa vita trappan. En lukt av stekt kalkon, fisk, grönsaker och potatis slog emot mig. På bordet stod det en stor kalkon, potatis, fisk, djupa skålar med grönsakssoppa och alla möjliga sallader, såser, frukter och allmänna grönsaker. Visst, jag var van vid stora middagar men det här var något annorlunda. Mamma följde mig med blicken med hennes mörk röda ögon.
"Elizabeth!", hon log stort.
"Var är far?", undrade jag försiktigt då jag inte såg en skymt av honom.
Mor gjorde en gest åt bordet och log stort, men jag kunde urskilja den lilla rynkan i hennes panna.
"Han jobbar fortfarande", säger hon kort när jag ger henne en genomträngande blick.
"Dessutom borde unga damer inte ge sin mor såna blickar, och sitt rakt!", sa hon strängt och började äta.
Jag slog ner blicken i maten och började äta jag med. Brasan värmde och även om far inte var där, kändes det bra. Vem kunde ana att mitt liv skulle ha en sån hård vändning?

//Mer? :3

Bevakar!
Hinner dock inte läsa nu, men den låter AWESOME!

Aww tack ;3♥
Ger dig en tumme imorgon