Harry Potter/Avengers

BYTT TRÅD

En Harry Potter/Avengers crossover, översatt till svenska från originalet.

Man av Stål, Fader av Guld



Tony är i London på ett affärsmöte när han smiter ut på Londons gator
där han stöter på en föräldralös unge. Tony skulle ha gått därifrån,
han skulle ha struntat i det. Men säger du till Tony Stark att han inte
kan göra något, gör han det ändå för att bevisa motsatsen. Hur kan han
man säga nej till de gröna bedrövligt sorgsna ögonen hos sexåringen,
med de trasiga runda glasögonen.

Kapitel 1. I helvetet har jag redan varit.

Det verkade som om alla andra kunde gå vidare med sina liv förutom han. Medans kriget hade varit en språngbräda för andra, hade det varit hela hans liv. Från att ha flytt sin morbror och moster till att kämpa mot Voldemort, det var vad "Harry Potter " var. Pojken som överlevde, Den utvalde, Vinnaren i Magisk Trekamp, Dödens Mästare... alla de titlarna tillhörde Harry Potter, men alla aspekter av dessa titlar var kämpen i honom, krigaren.

I allt detta kaos var han en hjälte.

Kaoset är borta nu. Ondskan har besegrats. Freden har funnit sig tillrätta.

Men ärren finns kvar. Även om ärren från kriget inte bestämde vart han gick, påminde de honom om var han varit.

Andra var som honom, Ron bar känslomässiga ärr av en förlorad bror och Hermione bar ett fysiskt ärr som ett tecken på varför hon varit jagad. Men de var allas så väldigt annorlunda från Harrys. Ingen såg Rons ärr. Hermione kunde gömma sitt.

Harrys känslomässiga och fysiska ärr kunde också gömmas eller ignoreras, men det var hans ärr som gjorde honom känd, som gjorde honom en legend och en måltavla, en fiende och en hjälte, ständigt markerat på hans panna, som alltid skulle följa med honom vart han än gick. Inte som en krigstrofé, utan som en påminnelse om allt han hade förlorat.

Folk ville ta med honom tillbaka in i världen, men Harry såg inte meningen med det. Vad var poängen? Hela hans existens verkade ha gått ut på att bli av med Voldemort. Han var klar med det... han hade sett världens värre sidor och minnesbilderna av det lät honom inte att njuta av de bättre.

Hans vänner var tålmodiga med honom, men allteftersom tiden gick började livet komma i vägen. Harry var inte i någon fara och han verkade inte vara benägen att skada sig själv, så han blev slutligen placerad som en andra prioritet. Utan att ständigt kontrolleras eller besväras, stängde Harry in sig i själv, lät livet passera dag för dag. Han hade legat orörlig i sin säng i dagar ända tills hans muskler protesterade, och då gick han upp för att ta en promenad.

När han går längs med gatorna på natten ägnar han inte mycket uppmärksamhet till vart han går. Livet är väldigt tråkigt och dystert. Han bor i mugglar London i ett försök att bo nära sina vänner men långt ifrån resten av samhället med människor som påstår sig känna honom, men som i själva verket inte vet någonting mer än de rykten och sagor de hört.

"Ett sådant bedrövligt resultat för en hjälte, eller hur?"

Harry tittar upp samtidigt som han sträcker sig efter sin trollstav. När han tittar in i skuggorna ser Harry ett zigenartält med en spåkvinna utanför dörren.

"Får jag spå din lycka? Ingen avgift, naturligtvis." sade kvinnan som hade en invecklad sminkning runt ögonen och massor av romerska smycken.

Harry fnös. Han sög på spådom och han var en trollkarl, plus att han hatade den typen av magi. Harry skyllde en hel del av det på sin lott i livet. Hade inte någon förutspått hans roll gentemot Voldemort så skulle han kanske haft ett bra liv. Han var van vid att bli spådd av trollkarl, så han kunde inte finna sig i att sjunka så lågt så att en mugglare ljög honom rätt i ansiktet.

Den zigenska kvinnan log och sade, "Ta mig inte för en mugglare, för då kommer du att ha fel."

"Är du en häxa?" frågade Harry.

"Naturligtvis, i vad för andra skäl skulle jag närma mig vår hjälte vid denna tid på natten när han är i ett sådant tillstånd." frågade zigenaren.

"Massor av anledningar... och nej tack, jag har aldrig riktigt gillat spådom." sa Harry och vände sig om.

"Vad om en andra chans?" frågade kvinnan.

Harry vände sig om och höjde ett ögonbryn åt henne. Hennes tonfall när hon sade det var... okynnigt.

"Vilken typ av andra chans?"

Zigenarkvinnans leende förvandlades till ett flin, "Även bland vår sort finns det saker zigenare vet och andra inte. Magi, äldre än en del av sanden i Egypten. Den har gått i arv och faktiskt, tro det eller ej, praktiserats i genaration efter genaration..."

Harry gick närmare kvinnan, han ignorerade varningsklockorna i hans huvud som skrek åt honom att vände om och springa iväg. Men han kunde inte hjälpa det. Han hade alltid varit mer nyfiken än försiktig.

"Vadför slags magi?" frågade Harry.

Hennes leende liknade nu en katts när den fick sin grädde. Men det byttes ut till en rynkad panna. "Du är upprörd på dom som påstår sig känna sin hjälte när allt de ser är berömmelse. De ser inte smärtan och utmattningen i dina ögon och på dina axlar. De är med dig när du är segraren, men anklagar dig om något är fel. Men denna smärta går ännu längre tillbaka... till den fruktansvärda behandlingen på dem du tvingats kalla anhöriga." Hon log moderligt mot honom, "fred råder nu hjälte... du kan äntligen ta en paus... och jag kan erbjuda dig en andra chans."

"Vilken sorts andra chans?"

"Du och en annan, hävdade att vara hjältar, vilka bådas bekymmer började med familjen," sade zigenarkvinnan. "Stjärnorna kommer att tillåta en andra start, för att läka de båda hjältarnas frusna hjärtan."

Innan Harry kunde protestera eller fråga vad hon menat, bländades han av ett blixtrande ljus. Mörker fördunklade hans medvetande, och det sista han såg före han svimmade var Döden, böjd över honom hållandes i de två relikerna. Detta tvingade honom att hålla sig vaken ännu en stund, men sen kom de rogivande melodiska ljudet från kvinnan som tvingade honom tillbaka till sömnen. "Du kanske inte håller i dom, men de är fortfarande dina. Tills tiden kommer när du behöver dem skall Döden hålla dem åt sin mästare. Lycka till, Harry Potter..."

Läs resten av kapitlet här: http://www.fanfiction.net/s/9596348/1/Man-av-St%C3%A5l-Fader-av-Guld