Makten - HP-fanfiction

Jag tycker väldigt mycket om att skriva berättelser, så därför tänkte jag testa på lite HP-fanfiction. Det är en helt ny sak för mig, men jag hoppas det kommer gå bra

VARNING! Om du inte har läst eller sett Harry Potter och Dödsrelikerna så kan denna fanfictionberättelse innehålla ett par spoilers eller två. Dessutom kanske du inte kommer förstå allting!
----------

Handling: Året är 2000 och det har gått ett par år sedan det stora slaget vid Hogwarts. Världen lever under stor skräck för Voldemort, som tagit makten över både trollkarls- och mugglarvärlden. Det är mörka tider; Den större delen av trollkarlar och häxor har gått över till den onda sidan, och mugglare mördas i massor. Någon måste stoppa Ni-vet-vem, men hur?

I den här berättelsen får vi följa Jack ooch hans lillasyster Rose från London, två av få kvarlevande mugglarbarn, som tvingas gömma sig för Lord Voldemort och hans förskräckliga anhängare: Dödsätarna.


Rating: PG (Egentligen beror det på hur känslig du är )
-------------

Prolog/Kapitel 1
- Ni hörde vad jag sa barn... Ta er härifrån! Hitta ett ställe och göm er. Ni kommer klara er bra det är jag säker på, sa pappa, böjd över oss.
Han tryckte fram ett litet leende åt oss båda, och berättade sedan hur mycket han älskade oss, vilket vi båda var vana vid det här laget.
- Men... men pappa... vi kan inte bara lämna dig här, hörde jag min lillasyster Rose viska med darrande röst.
Pappa öppnade munnen för att svara, men avbröts av en stor krasch, kommande från vår ytterdörr. Han vände sig om och höjde den silverglänsande kniven som han hade i handen. Fotsteg började närma sig oss tre, och när jag vred på huvudet kunde jag se att det var mamma som närmade sig oss, där vi stod i vår hopfallna lägenhet. Vi hade inte träffat henne på flera veckor.
- Åh, mamma!! Jag trodde du var död. V...vi alla var helt säkra på att du inte levde längre, utropade jag med lycka, och hoppade upp i hennes famn.

Men mamma, som allltid brukade vara så mysig och kramgo knuffade bara iväg mig som om jag vore någon slags ohyra. Faktum är att hon inte ens tittade ner på mig, utan bara fortsatte vandra mot pappa. Det var något fel med henne. Det här var inte den mamma som jag levt med hela mitt liv.

Hon tog sig närmare och närmare pappa, och det var när hon stannade upp någon centimeter framför honom som jag märkte det. Det kändes som ett magiskt kraftfält svävade omkring henne. Som om hon kontrollerades av någon: En dödsätare.

Men det var redan försent. Hon slängde sig över pappa, och började skrika och riva i honom. Pappa själv låg bara därmed uppspärrade, chockade ögon, utan att göra något motstånd alls. Kniven som han höll i handen gled ur hans hand och hamnade bredvid på golvet. Han ville inte skada mamma, oavsett om hon nu inte var sig själv. Kärleken var för stark.
Rose som stod bredvid mig och såg på den förskräckliga händelsen, satte igång att skrika ett högt förfärat skrik. Jag själv var minst lika rädd som henne. Det var en katastrof.

Inom ett ögonblick fick mamma syn på kniven bredvid pappa. Hon log ondskefullt, ploclade upp den och förde den mot pappas bröstkorg. Han vred huvudet åt vårt håll och formade, med ett lidande uttryck, ordet: "Spring." Och för en gångs skull gjorde jag det pappa sagt åt oss att göra flera hundratals gånger; jag tog Rose's hand och sprang iväg med henne. Vi sprang ut ur lägenheten, ner för trapphuset, ut på den mörka gatan, och iväg, utan att veta vart vi skulle. Det sista vi kunde höra var pappas lidande skrik.
---------

Vad tycks?

Verkar Toppen
Fortsätt, *Bevakar*

BRAAA!

Gah, varför hann inte jag bli den första som kommenterade?

Super! Men lite sorgligt ;(♥

Forsätt! NU!

Tack så jättemycket
Har gjort lite ändringar i kapitel 1 nu, så ni får läsa om det kapitlet igen xD Gör kapitel 2 när jag får tid!

Åååååh! ^^ Den var bättre nu ♥ ^^
Älskar denna ff också ♥ Skriv mer, snart

Tack så supermkt ♥
Ett till kapitel kmr snart xD

Yay! Fast jag kan nog inte läsa på hela dagen då, kanske bort till min farmor x(

Haha, ok Men den kommer nog imorgon eller nån annan dag

Bra ^^

Här kommer ett nytt kapitel!

Kapitel 2
– Jack, jag är hungrig. 
Jag vaknade med ett ryck och välkomnades av Rose lilla ansikte som stod hängande över mig. Hon såg bekymrad ut, och om jag lyssnade nogrannt kunde jag höra hur hennes mage vred sig i ett smått kurrande ljud.
– Hu... Hur länge har du varit vaken? frågade jag henne medan jag försökte lugna ner min häftiga andning från den förskräckliga drömmen jag haft.

Rose ignorerade frågan, muttrade någonting som jag inte kunde höra, och satte sig sedan ner på det lortiga golvet under oss; fullt av rester av halm, äppelbitar och även lite brunkleggig avföring borta i ett mörkt hörn. Jag tog Rose hand, och hon tittade genast frågande på mig.
- Vi är snart framme, du behöver inte oroa dig, sa jag och log mot henne.
Hon skickade tillbaks ett litet leende, och försvann sedan med blicken ut mot en liten springa i den snart hopfallna träväggen. Utanför susade träd förbi i en sådan hastighet att man blev yr i huvudet.

Försiktigt släppte jag Rose hand som jag tydligen glömt att släppa taget om, och lutade mitt huvud tillbaks mot ena väggarna. Rose, min sex-åriga lillasyster var den enda jag hade kvar, om nu inte mamma fortfarande fanns kvar någonstans där borta i London. Det var åtta månader sedan det förskräckliga hade hänt, och åtta månader sedan Rose och jag bestämde oss att fly. Sedan dess hade vi två smygit oss på flera godståg, tillbringat flera nätter under bar i himmel i mörka skogar, och till och med behövt bryta oss in och gömma oss i ett flertal av främlingars bostäder.

Men vi hade iallafall lyckats, för än så länge visste antagligen inte ens dödsätarna att vi fanns. Än så länge...

Tåget vi satt på bromsade in med en sådan kraft att jag och Rose nästan flög fram flera meter, och jag ställde mig upp på vingliga ben för att öppna tågdörren. Men det funkade inte, tågdörren var låst. Jag försökte ta i med all kraft jag hade, men fortfarande hände ingenting, dörren var lika stängd som den hade varit innan. Paniken kröp fram i kroppen när jag började höra hur steg närmade sig vår vagn, för jag visste att det inte längre var mugglare som styrde tåg. Voldemort hade fått en sådan stor makt, så numera var större delen av världen endast befolkad av dödsätarna.

----
Sådärja, har lite bråttom iväg just nu så den får sluta lite konstigt