Flodusar och Pufflar

Titel: Flodusar och Pufflar
Författare: Skilla Ravenclaw
Språk: Svenska
Typ av text: Berättelse, Fantasy
Rating: PG
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel:
Tidsperiod: år 2000
Handling: 12-åriga Gillian är en annorlunda tjej som inte passar in. När det börjar hända mystiska saker för henne börjar hon fundera på vem hon verkligen var.




Någon som skulle vilja läsa?


___________________________________
Kanske att glina2 skulle vilja läsa den?

Absolut!
Den verkar jättebra!!!

Kapitel 1: Puffeln

Det var en varm och solig deg i Newthaven på Englands södra kust. Faktiskt upp emot 30 grader varmt(Celsius) så många var just nu på deras närmaste kust. En familj som inte var där var familjen Bell. Tvillingarna Deborah och Deidre sprang i vattenspridaren medan pappa Thomas klippte gräset och mamma Louise lagade mat. Storasyster Gillian på sina tolv år satt i hängmattan och skrev i sin dagbok.

"Deborah och Deidre!" ropar hon förskräckt när vattenspridaren gav henne en dusch. Tvillingarna fnissar, men fortsätter leka. Gillian väljer att gå in. bläcket redan var utsmetat så hon stängde igen boken och försökte hitta något att göra.
"Mamma!" utbrister hon en stund senare, "Jag vill ha en Puffel!"
"En Puffel...?" säger hennes mamma, men kommer av sig, "Vad i himlans namn är det?"
"Men..." säger Gillian, men avbryts. Hon visste vad det var och det hade hon vetat hela livet, men hur skulle hon förklara det. Hon valde at inte förklara och gick upp till sitt rum.

Där satte hon på datorn även om det inte kändes rätt. Hon öppnade paint och började måla. Gillian tänkte inte riktigt på vad hon målade, men när hon var klar var det en fluffig rosa papegoja. Hon visste vad det var, därför skrev hon synligt PUFFEL. Hennes mamma skulle allt få se vad en puffel var, men inte nu. Gillian sparade och stängde ner dokumentet, sedan gick hon ut på internet.

En stund senare stängde Gillian av datorn. Hon skulle till sin surflektion. Så höga vågor var det väl inte, men de gjorde höga konstgjort. Det var ju inte vattnet som var konstgjort utan de höga vågorna. Sedan var det ju inte bara så att Gillian tycket det var kul, hon var även en talang för det. Det sa hennes tränare hela tiden. "Du är verkligen en talang för surfning" eller "Du är ju verkligen ett proffs" var två av de meningar som hon ofta fick höra och hon har tävlat och kommit på bra platser många gånger.

En gång fick hon brons i VM. Inte för att det var så stort, men henens tränare hade anmält henne efter flera extra lyckade träningar. Nu hade Gillian fem medaljer. Två guld, två silver och VM-bronset. Hon njöt inte av det. Hon kämpade inte för det, det bara blev som det blev. De andra kämpade för att få en plats på prispallen. Så Gillian hade slutat tävla. Slutat efter det sista guldet. Nu tränade hon bara för att få surfa och ha kul.

"Gillian är hemma!" utbrast Deidre glatt när Gillian kom hem från träningen. Det var kväll och både Deidre och Deborah hade pyjamas och var på väg att lägga sig. Det var dem som Gillian först skulle visa sin Puffel för. Hon hoppades på att de skulle gilla den för den var jättefin. Fast de skulle nog gilla den, de gillade alltid Gillians bilder. Båda hade henne som idol för bara några år sedan. Det var ungefär i förskolan de slutade med det så det var ungefär 2-3 år sedan. De var ju hela åtta och ett halvt så det stämde riktigt bra. Gillain var ändå inget matteproffs. Hon var inte jätteduktig i skolan heller, även om hon försökte. Deidre var den smarta i familjen. Deborah var lite som Gillian, men hon ville jobba på kontor som stor.

ASBRA!!!
MEEEEEEEEER!

Kapitel 2

Gillian sitter i skolbänken och sparkar på det ena bordsbenet. Hon gillade inte att var i skolan. Det var dock inte skolan i sig som var problemet. Det var rasterna och grupparbetena som var jobbiga eftersom att Gillian var annorlunda och blev mobbad. Det var därför hon ofta längtade till Lunch. Hon hade nämligen en vän. Det var Lucy från årskursen under. Det var den enda kompis Lucy hade på hela skolan(förutom systrarna), alltså 500 elever.

På lektionen fick de lära sig latin. De fick ge förslag som latinläraren skulle översätta. Ett av dem var ”hämta en bok” som på latin var Download Liber. Det kändes så bekant för Gillian, men hur?
”Download Liber” säger Gillian omedvetet och inser först efter vad hon gjort.
”Vad är det du säger, miss Bell?” frågar professor Barclay och ser på Gillian.
”Download Liber” upprepar Gillian medvetet nu.
”Det låter perfekt!” säger professorn. Gillian tvingar fram ett litet svagt leende, men det försvinner lite efter att klassen har vänt bort huvudena. Gillians bänkbok svävar nämligen in i henne och Gillian får bita hårt för att inte skrika till när hennes bänkbok flyger in i henne. Hon håller munnen stängd och försöker att inte dra till sig uppmärksamheten medan hon funderar på vad som hände. Först säger hon automatiskt Download Liber osh sedan flyger hennes bänkbok in i henne. Vad händer?

Väl hemma funderar hon mer på det. Var det något sammanträffande? Varför hände det just Gillian? Men om ngen hade något svar, varför fråga? Gillian försökte att inte fundera på det på grund av det. Ja, det fanns ju så många frågor som inte var besvarade och inte skulle bli det.
”Debbie! Deidi!” ropade Gillian och såg när småsystrarna kom springande.
”Vad är det?” undrade Deborah och ser frågande på sin syster.
”Jag vill visa er en sak!” svarar Gillian och sätter på datorn. Systrarna såg undrande, men intresserade ut. När datorn väl kommit igång visar Gillain dem bilden.
”Vad fin!” utbrister Deborah.
”Vad är det?” frågar Deidre intresserat.
”En puffel” förklarar Gillian, ”Lite lik en papegoja”
”Den är fluffig” säger Deidre.
”Jag förstår” säger Deborah som när hon leker vuxen. Det hon väl hört när deras mamma pratade i telefon. Deborah lyssnade gärna då.
”Visa den för mamma och pappa!” säger Deidre och pekar på puffeln.
”Imorgon” mumlar Gillian och stänger ner det.
”Varför?” undrar Deborah.
”De kommer inte vilja” mumlar Gillian och efter lite förklaring får hon ut tvillingarna.

Gillian pustar ut och sätter sig vid datorn. Ibland var småsystrarna bra, men ibland var de bara störande. De förstod inte hur tufft Gillian hade det ibland, eller förstod de? De kom ju bara med en massa frågor. Men Gillian kunde inte fråga dem om de förstod, då skulle de bara fråga en massa frågor om det. Men det var väl så de lärde sig saker. Gillian skulle lära dem en massa saker när de blev äldre. Typ som Gillian var nu. Då skulle de förstå vad hon snackade om. Gillian var nämligen säker på att de inte gjorde det nu.

Superbra!!

Liv_Weasley, ammie5, MissLollo, lunas_claw, Matilda Lestrange, Bullen1, amanda1104, j-k heap, Mily, Lida TildeW

någon av er som vill läsa denna?

Kanske

Gör jag gärna har läst första kapitlet det är jättebra bevakar

Bevakar! Super!