Cedric Diggory - Att välja mellan rätt och lätt

Namn: Cedric Diggory - Att välja mellan rätt och lätt
Genre: Kärlek och Vänskap
Språk: Svenska
Rating: PG
Kapitel: 4 (Än sålänge)
Handling: Cedric är mugglarfödd och vill mer än allt annat komma bort från sitt liv. Han får ett brev om att börja på Hogwarts och han får en omstart i livet men trasslar dock till det en del.

Elli är lånad från Elzyii Fanfiction "Draco memoraid" - http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=30558

KAPITEL 1

"Remember, if the time should come, when you have to make a choice between what is right and what is easy, remember what happened to a boy who was good, and kind, and brave, because he strayed across the path of Lord Voldemort. Remember Cedric Diggory."

"It’s by doing whatever, you become whoever."

Jag tittade ner i marken, sjönk ihop med axlarna och drog en djup suck.
Som löven vid mina skor önskade jag att jag bara kunde blåsa iväg.
Till en plats där man inte behövde vara hatad för att vara annorlunda.
Att flyga var min största önskan och jag visste att jag var för gammal för att tro att fantasin kunde bli verklighet.
Men det jag önskade mest av allt var att få komma till en plats där jag var accepterad som den jag var och att jag en dag skulle få lära mig att flyga.
Jag var en dagdrömmare med förmågor, så beskrev jag mig.
Men det jag fick höra i skolan och hemma var att jag var övernaturlig och knäpp, att jag var ett missfoster, underlig och onormal.
Jag ville inte leva den värld jag var i, alla var emot mig, ingen ville ha mig där ändå.
Den dagen då jag kom underfund med det var den dagen jag gick min egna väg, och slutade göra som alla andra.
Jag var tolv år gammal och tyckte att mitt liv alltid varit på ett och samma ställe.
I en liten by med min far Amos och min mor.
Och i en skola med samma gamla gäng som alltid knuffat mig utanför.
Min motivation i skolan som en gång varit så hög var nu inte kvar, mina studier var värdelösa.
För det enda jag tänkte på, var att jag inte passade in.
Så jag gick där på vägen som ledde till ingenstans.
Det var tomt på hela vägen framför mig, bakåt ville jag inte titta åt, för dit skulle jag aldrig gå igen.

Det blåste och löven for åt alla håll, det var tungt att fortsätta både fysiskt och inombords.
Att lämna en plats där man vuxit upp, gått sina första steg och sagt sina första ord.
Men en ny plats väntar.
En plats där jag ska börja mitt liv, mitt nya liv.
Men får att komma dit fick jag fortsätta gå, jag visste inte hur länge men jag kände att det var rätt väg.
Skolan var slut för längesedan och det var vid den här tiden det hade varit middag hemma.
Jag hade tagit med mig två skivor bröd bredda med mammas honungs marmelad.
Jag var endast beredd för stunden så det var vad jag fokuserade på.
Efter middagen gick jag in mot parken, lade mig på en bänk och bara tänkte mig bort i min eviga fantasi.

Av ett kvitter vaknade jag och ett nyp på armen.
Jag ryckte till av de gula ögonen som stirrade på mig.
En uggla, satt på min arm med ett kuvert i sin näbb.
Det var en likadan uggla som jag en gång drömt om en gång.
På kuvertet stod det med kursiverad text ”Cedric Diggory”.
Jag tänkte inte på vart ugglan kom ifrån eller hur ugglan hittade mig och visste vem jag var förens jag läst brevet.
Det var inte märkligt för mig.
Jag var redan van med att djur hade följt mig, att jag lyckats göra märkliga saker som att kunna styra löv och stenar bara med sinnet.
Eller när jag blivit riktigt frustrerad på dem i skolan, då slog det en gång en gnista i marken, precis framför dem, emellan mig och dem.
Det fick dom att byta riktning och för stunden lämna mig ifred.
Så att en uggla funnit mig och kommit från ingenstans var inte ett problem för mig.
Direkt när jag lyfte handen för att greppa kuvertet så släppte den kuvertet och flög iväg emot solens håll.
Jag plockade upp kuvertet som hamnat på marken och öppnade trots att den röda stämpeln som klistrat igen kuvertet gjorde det lite krångligare.
Lappen inuti var lång, och det var en text väldigt svår att tyda.
"Kära Mr. Diggory.
Vi kan med glädje upplysa dig om att du är intagen på Hogwarts trollkarlsskola."
Bara genom att läsa första meningen kände jag djupt inne i kroppen att det var det här jag väntat på.
Ett äventyr som är obeskrivligt och oförklarligt.
Jag läste vidare, jag fick information.
Jag fick något som på något sätt fyllde upp en massa tomrum inom mig.
Jag var inte säker på om det verkligen hände eller om det bara var en dröm.
Men nypet av ugglan fick mig att hålla mig till verkligheten.
Jag hade inte mycket pengar, men det jag hade tog jag mig till Stan för, jag var tvungen att införskaffa mig en hel del saker till terminstarten på Hogwarts.
Jag hade aldrig känt mig lycklig.
Folk tittade på mig på tunnelbanan, men inte för att jag var underlig eller konstig, utan var att jag lyste av glädje.
Jag tittade tillbaka, vred blicken mot en gammal gumma.
Hon såg på mig som om hon aldrig sett en glad person förut.
Jag log till henne, med bredaste och lyckligaste leende någonsin, och hon log tillbaka.
Ett leende kan göra en dag, och hon gjorde min.
4 timmar satt jag på tunnelbanan.

På stan kom jag ihåg att jag hört att det fanns en krog jag skulle in på så letade mig förvilt på gatorna efter den.
Sedan såg jag två andra ungdomar påväg bortåt, dem hade en enorm jätte med sig och gick precis in på en hörna.
Jag sprang emot dem men dem han in innan mig.
Skuggade dem till slutet av salongen och kom ut i ett rum, de hade gått igenom men en gång i en tegelvägg var fortfarande öppen.
Jag gick igen trots att det var okänt, men äventyr är vad jag söker tänkte jag.
Plötsligt var världen förändrat, hattar och rockar överallt.
Häxor? Trollkarlar?
Det var sant, brevet var äkta och nu var jag här?
Jag såg jätten igen, när man kollade åt rätt håll så var han inte svår att missa, han en brunhårig pojke och en utlänsk flicka med sig.
Jag gick fram till dem, presenterade mig vänligt.
-”Mitt namn är Cedric Diggory, jag har fått en inbjudan till Hogwarts och behöver skolmaterial.”
-”Självklart Mr. Diggory. Vi ska följa dig på vägen, mitt namn är Rubeus Hagrid, men du är välkommen att kalla mig Hagrid, det här är Cho Chang och…..”
Jag kunde inte lyssna längre, mitt hjärta hade stoppad för den finaste blomman på en äng.
Cho Chang, ge mig ditt efternamn för du tog nyss mitt hjärta.
Det mörka långa håret glänste i ljuset och de mörkt bruna ögonen glimtade som om det var av diamant.
Och hennes leende smittade av sig på mig och jag kände mig varm i hela kroppen.
Jag tackade och bockade för artigheten och följde den in i närmsta butik för att prova ut trollstavar.
Fick veta att trollstaven valde trollkarlen och inte tvärt om.
Det var ett dystert rum men en massa lådor, påminde om en lager på i en skobutik.
Jag fick en stav av järnek och fågel fenixfjäder.
Den rörde sig i handen perfekt och den gav mig kraften att känna.
Under hela dagens gång var vi i Diagongränden, jag fick min alledens egna katt.
Jag som aldrig haft ett djur eller tillgång till ett fick nu en helt egen, ett ansvar och en vän.
Fast det kände jag att jag redan fått.
Cho Chang och den brunhåriga pojken jag inte fick namnet på. Och Hagrid.

Det var dags att åka till Kings Cross Station.
Jag var pank som en lus när jag kom dit och det var ovanligt med så mycket folk, men en så pass stor stad.
Jag kollade mig omkring det var folk överallt, säkert hundratals.
Över tjugo spår.
Det var Perrong 9¾ jag skulle till.
I brevet stod det att jag skulle springa, rakt in i en barriär mitt emellan 9 och 10.
Jag hade aldrig varit rädd gör att testa på det okända.
Så jag sprang rakt in i väggen och kom ut direkt, på Perrong 9¾.
Det var fullt med människor här också, men det hade förändrats, tågen såg inte längre likadana ut, dom såg äldre ut.
Hogwarts Express 5972 stod det på ett av tågen, samma som det stod i kuvertet också.
Jag gick emot det.
Och från vänster och höger i full panik for det ungdomar i min ålder med vagnar och djur, föräldrar och syskon.
Dom tittade på mig, men nu vet jag att det inte är för något negativt men det var för att jag var utan familj och alledens ensam.
Jag hade ingen familj som kom hit med mig, bara jag och min katt.
Vilket jag såg att många andra hade med, folk hade ugglor, katter, råttor och till och med paddor.
Alla var stimmiga och stressade förbi mig.
Jag kollade upp mot den stora klockan på Perrongen, två minuter i elva.
Det var 11.00 som tåget skulle gå.
Då började jag också springa. Inne på tåget var det bara ungdomar.
Jag gick in i en hytt som var tom, och letade reda på min plats.
Jag satte mig och lutade mig mot fönstret och slängde blicken ut.
Det var bara en vägg men det dröjde inte innan det skakade till och tåget började rulla.
Plötsligt förändrades utsikten till grönt land men hagar och åkrar.
-”Något från kioskvagnen?”
Det kom en uppklädd dam med en vagn full med godis utanför min hytt.
Jag frestades av tanken men slutade tänka genast eftersom det slog mig att jag inte hade en endaste penning kvar.
-”Vi tar alltihop, frun!” sa Cho Chang.
Hon kom från korridoren med ett leende och två skolböcker i famnen.
Hon tittade på mig och slängde inte en enda blick till vagntanten men tog kärran med sig in och lämnade en påse mynt till henne.
-”Ta för dig Mr. Diggory, vagnen är lika mycket din som min. Ett nöje att möta dig igen, ödet va?”
Jag harklade mig.
–”Tack så mycket, Cho. Kalla mig Cedric. Mr. Diggory kallas bara min far och honom vill jag inte minnas, svarade jag henne.

Vi hade en lång pratstund medans vi smaskade i oss både bönor, remmar, karameller och chocklad-grodor.
Hon pratade på om hennes familj och spännande upplevelser.
Det var prat på prat men jag kunde inte sluta lyssna, det var omöjligt att fokusera på något annat, än på henne.
När hon kom till en punkt på dom frågade mig desamma hur jag hade det utan för den magiska världen så tystnade jag.
Hon såg mig i ögonen och märkte det känsliga ämnet, hon bytte genast och jag såg att hon skämdes för att hon tog upp det lika mycket som jag skämdes för att jag avbröt hennes samtal.
Men hon försökte på nytt och pratade om Hogwarts istället.
Det skulle bli så spännande, det tyckte jag också.
Som jag sett fram emot det, det kunde inte bli annat än bättre än förväntat.

Tåget stannade och vi stannade precis efter en bro, gamla hus på sidorna och alla ungdomar klev av.
Hagrid kom igen, han ropade in alla förstaårselever.
Så jag och Cho tog sällskap till honom och han ledde oss och massvis av andra till en brygga med massa båtar.
Som vi klev ner i fyra och fyra.

Plötsligt var det där, och jag visste att det var Hogwarts.
Det bar stort och mäktigt.
Det var mörkt men man såg de lysande tornen och alla fönster och det var enormt.
Jag såg den långa trappan som jag inte kunde vänta på att få gå uppför, in till Hogwarts.
Det var en kraftig känsla och blev ett rus i hela kroppen.
Inne på Hogwarts leddes vi till en stor matsal, eller en aula.
Det satt massvis med elever, alla var äldre än mig.
Men vi gick in och vi satte oss allihopa och skulle delas in i olika elevhem, det fanns Gryffindor, Hufflepuff, Ravenclaw och Slytherin.
Jag väntade länge på alla som gick upp och fick sitt elevhem tilldelat. Sedan var det min tur.
-”Cedric Diggory!”
Jag kände mig både nervös men samtidigt väldig självsäker.
Jag hade mina förväntningar om vart jag skulle hamna.
I Ravenclaw tillsammans med Cho.
När vi talade kände jag hennes personkemi och den matchade på pricken med hur hon beskrev Ravenclaw när hon pratade om alla elevhemmen.
Och jag kände ett samband emellan oss så jag var beredd på att också vara sån.
Så det var där jag skulle gå med henne.
Fröken satte hatten på mitt huvud och den skrek direkt med hög röst;
-”HUFFLEPUFF!”
-”Åh, nej! Men Cho är i Rawenclaw!” tänkte jag högt för mig själv.
Jag gick bort till mitt bort där alla jublade när jag kom och applåderade.
Jag kände redan att det här var min nya familj, och att välkomnandet åkta rakt in i mitt hjärta, även fast Cho inte satt vid bordet.

Haha "Att välja mellan rätt & lätt"
Vilket jäkla namn du kommit på Ida!

Fattar inte ens varför du blev medlem här egentligen.....
Men jag gillar det så nu ska jag läsa din fanfic, kan knappt tro att du har börjat LÄSA..... Wooho!

Måste bara påpeka att Cho egentligen är yngre än honom... Men det spelar ju ingen roll ♥

LOVEYA!

Haha men det var en grej som Dumeldore skrev om honom efter han hade dött. Läs citatet högst upp! Haha du sa åt mig att bli det! För att jag skulle läsa din fanfiction.. och nej, jag har inte läsa! Jag skrev en grej, om du hjälper mig att rätta den (haha) så kan jag lämna in den i skolan också, och skriva att jag fick hjälp av dig på den! Haha men jaja.. men måste påpeka också att nästan ingenting i den här berättelsen stämmer haha, tack loveu! :*

Jag tycker att du är fantastiskt
duktig och jag tycker flera ska läsa de här!
Vilket dem kommer göra snart såklart ♥

Naww tack!! haha har börjat skriva en fortsättning lite nu så att du kan läsa haha, och ja, hoppas verkligen folk gör det, och lämnar en kommentar! Kram! ♥

KAPITEL 2

Det var en lugnt och ganska mysig stämning i rummet.
Det var bara vi i Hufflepuff och några från Gryffindor kvar.
Vi satt allihopa tätt intill varandra medans några redan gått och lagt sig.
Vi berättade om quidditch, om alla kommande matcher.
Det skulle bli en uttagning redan dagen efter, där alla som ville fick chansen att vara med.
Alla fick vara med på provtagningen men bara sju skulle komma med.
Alla elevhemmen skulle få nya lag och förstaårselever skulle för första gången få chansen att vara med.
Jag höll på att brista, mina drömmar förverkligas en efter en.
Och nu, får jag chansen att flyga.
Dock på en kvast med det är en början, och det här ska jag ta hem.
Efter jag diskuterat livligt med pojkarna om vilka vi trodde skulle komma med så drog jag upp blicken, och mötte den av Elli från Gryffindor.
Jag förstod att det var en ny start hade kommit inom skolan och för första gången på länge kände jag mig, populär.
Jag vet att det inte har någon betydelse, det har jag lärt mig när jag låg på bottnen för längesen.
Men jag har aldrig känt mig så uppskattad av folk.
Killarna älskar att hänga med mig och tjejerna tittar på mig hela tiden.
Och jag kollar tillbaka.
Kanske jag klarar mig utan Cho, på det sättet i alla fall.
Som vän vill jag alltid ha kvar henne men kanske inte som flickvän, men jag visste att det ändå var så.

Ellis blick går längre in i mig.
Jag kollade tillbaka in i dom djupa blanka gyllenbruna ögonen.
Jag log och hon fnittrade till.
Hon drog blicken mot dörren ut i korridoren och tillbaka.
Jag kollade mot dörren och sedan på henne och såg frågande ut.
Hon nickade.
Ingen såg att vi kollade på varandra så jag gick ut genom dörren.
Jag förväntade mig att hon skulle följa efter men hon satt kvar och log mot mig.
Jag stängde dörren och väntade men hon kom inte, men jag gick inte tillbaka, jag gick mot trappen till vårat elevhemsrum.
Då öppnades dörren bakom mig och jag vände mig om.
Elli kom ut och hon var helt tyst så jag sa heller ingenting.
Hon gick mot mig och ställde sig på trappsteget över mig så vi var lika lång och så tittade hon mig rakt in i ögonen och log igen.
Det var något med hennes leende som fick mig att frysa för sekunden och stå helt still och bara vänta på henne.
Jag tog hennes hand och höll den.
Hon log fortfarande, fast nu ännu bredare.
Jag höll henne fortfarande i handen och gick sakta upp för trappen.
Jag tog med henne till Hufflepuffs samlingsrum.

Det var tomt, det var vad jag hoppats på.
Jag blev alledens varm i kroppen och ivrig så jag gick rakt på sak.
Det fick gå hur det ville men jag la alla korten på bordet, helt öppna.
Jag höll fortfarande hennes hand och gick bort mot brasan, och ställde mig mitt framför den, med Elli framför mig.
Jag tittade in i hennes ena öga, det var alledens blankt och fint.
Jag växlade till det andra, hennes pupiller växte och drog in mig i dom.
Jag växlade blicken ner mot hennes mun, och sedan upp mot hennes ögon igen, såg att hennes ögon kollade mot min mun så jag drog ner blicken igen och lutade mig sakta mot henne, hon lutade sig mot mig också.
Jag satte mina händer på hennes midja och hade fortfarande blicken på hennes rosenröda läppar.
Jag slöt mina ögon och kände hur hennes läppar nuddade mina.
Så mjuka, det var den perfekta första kyssen.
Hon var helt med på det, jag kände det för hon satte sina händer på mitt bröst och knuffade mig sakta bakåt.
Vi slutade för en stund och vi backade bakåt.
Jag satte mina händer vid hennes kinder och kysste henne en gång till.
Min mamma sa till mig att aldrig sluta med vad som gör mig glad.
Plötsligt föll jag bakåt, hon knuffade mig på sängen.
Jag blev förvånad och hon tittade på mig och gav mig ett leende som fick mig att känna mig säker av kärlek.
Hon satte sig över mig med ett av sina ben på varsin sida av mig på knä, jag var fast under henne.
Hon drog sina händer i mitt hår och kysste mig igen.
Jag kunde inte hjälpa det, jag fick sådan lust.
Jag drog av hennes skolkavaj och hon hjälpte till och ta av den.
Hon tog av sig din tröja på ett sätt som fick mig att vilja stanna tiden.
Hon hade sin skjorta och slips kvar och hon tog sin slips och satte den runt min nacke och kysste mig igen.
Hon började efter det att ta av min kavaj.
Jag hade bara skjorta under så jag tänkte att vi var lika nu och vi kunde hålla på en stund.
Men hennes händer fortsatte från min krage på skjortan att trappa ner och knäppa upp knapparna, vid dom tre sista knapparna längst ner kysste om min tre gånger sedan direkt efter det började hon knäppa upp mina byxor.
Och då kunde jag inte hejda mig längre!
Jag vände henne så hon låg under mig, knäppte upp hennes skjorta och drog av den, satte mina händer runt hennes midja och drog av henne kjolen.
Drog av mina byxor och sedan var natten ung.

Jag vaknade med min arm runt henne, runt Elli.
Jag drog mina fingrar igenom hennes hår som var rufsigt från natten.
Jag kände mig väldigt nöjd med mig själv, och med henne.
Hon vände sig mot mig och la ena handen och hennes huvud mot mitt bröst och jag tryckte henne mot mig, mot mitt hjärta.

-”Cedric Diggory!” ropade Madam Hooch.
Jag var nervös men jag tog min kvast och gick ut på planen.
Var tvungen att göra ett gott intryck på domarna men allt jag hade i tankarna var Elli.
Och hur oförglömlig natten innan var.
Men jag utnyttjade det och gick kraftfull och självsäker ut på planen.
Precis som när jag gick in på rummet, med Elli.
Det här ska jag ta hem, det finns bara en plats i quiddich-laget för förstaårselever.
Jag gick ut, men kvasten i min högra hand.
Jag började springa och jag hoppade på kvasten och åkte i full fart upp i luften och gjorde en u-sväng och stannade framför domarna.
”Varsågod, kvicken är fri.” sa domaren.
Det var på tid så jag flög iväg.
Lutade mig framåt och la mig nästan ner, så det gick fort.
Sökte genom hela planen men kunde inte se den.
Jag stannade tvärt och fick ett slag i ryggen, kvicken vad bakom mig.
Nu såg jag den, och jag släppte inte blicken en sekund.
Jag åkte rakt mot den och flög fram.
Den åkte under ringarna och jag följde rakt på efter.
Plötsligt åkte den rakt upp men jag flög på, han inte bromsa och åkte rakt in i väggen.
Jag tappade min kvast och föll ner och det blev helt svart.

Jag vaknade med att Cho satt vid mig och torkade blod från min näsa.
Det var helt suddigt och snurrigt.
Men jag kände att hon kysste mig.
-”Åh, Elli…” sa jag.
-”Elli?” sa Cho förvånat.

Jättebra! Bevakar.

Åh tack så jättemycket!! Taack!

Jättebra! Men var han inte 12 år o__O

Tack så jättemycket mycket Erica ! :')
Jo, åldrarna stämmer inte riktigt i min ff hehe
Han är renblodig också, men i min ff så har han mugglarföräldrar! men tack!