Full Moon (Twilight fanfic, sv)

Om man lade till en person i familjen Cullen, hur skulle det se ut då? Om den personen råkade vara vansinnigt förälskad i sin "bror" Edward, hur skulle det vara då?
Jag har inte tagit bort Bella och Edwards historia jag har bara lagt till en liten vampyr eftersom jag skulle tycka att det var intressant att se hur historien förändrades.
Rating: PG
Färdigskriven: Nej.

Lite fakta om min person:

Namn: Judith Elizabeth Cullen, men hon hette Greville innan hon blev förvandlad.
Utseende: http://img.wallpaperstock.net:81/amanda-seyfried-wallpapers_31454_1600x1200.jpg
Japp, det där är Amanda Seyfried

Övrig fakta: Judith var född år 1704, på Jamaica, som dotter till en rik guvernör. När hon var sjutton år bestämde sig hennes pappa för att de skulle åka till London för att hälsa på hennes döda mors föräldrar. Väl där stötte hon på en vampyr (som verkade tycka att hon var ett läckert mellanmål) och blev biten. Någonting avbröt dock vampyren i sin måltid, och därför hann han inte suga ut hennes blod. Hon förvandlades alltså till en vampyr.
Efter ungefär hundra år som vampyr (hon levde inte på djurblod) så träffade hon Carlisle och blev den förste i den senare familjen Cullen. Carlisle lyckades omvända henne till vampyrvegetarian, och hon började hjälpa honom med patienter.

När den spanska sjukan härjade så träffade hon familjen Masen (alltså Edward och hans döende mor). Mrs Masen vädjade till henne och Carlisle om att rädda
hennes son. Carlisle och Judith förvandlade honom till vampyr och Judith blev störtförälskad i honom.
Tyvärr ser och såg Edward bara Judith som en bästa vän, vilket gjorde henne sårad.
När min historia börjar så är de tillbaka i Forks, för att senare träffa Bella. Men först har jag en liten prolog.

Vad tycker ni? Ska jag fortsätta med den här?

Bevakar

JA! FORTSÄTT!

Okej! Tack, vad snälla ni är. Jag är ledsen för att jag inte skrivit på nån av mina fanfics, men jag fick tillbaka min dator där jag har mina dokument i förrgår. Tack igen! Jag kommer att uppdatera alla mina fanfics idag, så håll uuut!!
♥♥

Längtar!!

Prolog

London, 24 augusti 1721


Regnet strilade ner över londons gator. Människorna höl sig inne i sina små hus, kurade ihop sig framför brasan och försökte desperat att värma upp sina iskalla händer, till ingen nytta: kylan läckte in mellan springor, skorstenar och fönster.
Londons största torg var tomt. Allt man kunde höra var avlägsna klapper av hästhovar och, långt borta, ett hundskall. Allt var lugnt.
Så plötsligt bröt sig en skugga fri från en mörk gränd och sprang ut på det våta torget, där frukt och grönsakshandlarna för länge sedan hade slagit ner sina små tält och stånd.
Skuggan stannade mitt på torget och man kunde för första gången se vad ”skuggan” verkligen var. Det var en ung flicka, högst 17, med långt blont hår. Hon var mycket vacker, men hennes ansiktsuttryck förstörde intrycket av hennes skönhet: hennes ögon var uppspärrade i ren skräck, hon bar på de ansiktsuttryck man ofta kunde se hos jagade djur. Flickan hette Judith Greville och var dotter till Jamaicas rikaste plantageägare.
Men det var inte vad hon tänkte på nu. Vad rörde sig egentligen i flickans söta lilla huvud? Judith var jagad. Ingen visste av vad, allra minst hon själv. Allt hon visste var att hon behövde springa. Nu.


Vampyren skrockade för sig själv när flickans ljusblå ögon spärrades upp i ren skräck och hon började rusa iväg från honom. Som om hon kunde springa ifrån honom.
Han började långsamt att släntra efter henne, lite nonchalant, som om han bara lekte med henne. Han var ett rovdjur och hon var hans byte.

Vampyren tittade ut mellan husen i gränden och såg att flickan var halvvägs över torget, halvvägs mot friheten. Han suckade och skakade småleende på sina mörka lockar.
”Det kommer inte att hjälpa, sötnos.”


Judith var så nära, så nära friheten, när hon stoppades av ett klockrent slag i ryggen. Slaget var så hårt, prickrent. Judith flög upp i luften, svävade fritt i några sekunder, innan hon landade på de våta kullerstenarna med en stöt som fick luften att lämna hennes lungor. Något mörkt höjde sig över henne. Judith ville springa, ville skrika, men hon kunde inte.
Mannen över henne hade det mest perfekta ansiktet hon någonsin sett. Han hade skarpa kindben, kritvit hud och mörkt lockigt hår. Han var klädd i en dyr kostym och ett par mörka skor. Judiths ögon vandrade upp till mannens ögon och hon fick bita ihop tänderna för att inte skrika. Mannens ögon var röda.
Långsamt blottade mannen sina tänder. De var för skarpa, alldeles för skarpa.
Långsamt öppnade han sin mun.
”Skrik inte”, viskade han med en melodisk och mjuk röst. Han böjde sig över henne och placerade tänderna i hennes hals.
Och hon skrek inte.



Judiths perspektiv (jagform)

31 december 1822, Rom, Italien.

”Förlåt”, tänkte jag när jag hade sugit ut det sista av blodet ur mannens hals.
”Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlå…”
Något avbröt mig. Jag höjde mitt huvud från mannens kropp och stirrade in i ett par honungsfärgade ögon. Åh, nej.
Långsamt reste jag mig upp, torkade bort blodet från min haka, och svalde hårt.
”God dag, Miss.” sa en melodisk röst. Jag nickade till svar och började syna mannen framför mig. Han hade kritvit hy, blont hår och var klädd i kläder av dyra material. Jag sneglade på min egen, smutsiga klänning, som jag haft de senaste femtio åren.
”God dag”, mumlade jag. ”Är du också en…”
”Vampyr?” frågade mannen. Jag nickade stumt. Ordet ”vampyr” var alldeles för starkt för mig, jag hade ännu inte accepterat vad jag var.
”Men dina ögon?” viskade jag och rörde vid mina egna, rubinröda ögon. Mannen skrockade.
”Jag dricker inte människoblod.” Jag höjde ögonbrynen.
”Vad dricker du?”
”Djurblod.”
”Är det inte svårt att kontrollera sig?” frågade jag nyfiket. Mannen log.
”I början. Inte nu, jag är van.”
”Kan du… Lära mig hur man kontrollerar sig?” viskade jag hoppfullt. ”Jag är trött på att döda människor.” Min blick gled till mannens kropp nere vid mina fötter.
Mannen framför mig såg ut att tänka efter. Sedan nickade han.
”Men var ska jag bo?” frågade jag försiktigt.
”Kom. Du kan få bo hos mig under tiden.” sa han och sträckte ut en handskbeklädd hand mot mig. Jag rynkade pannan.
”Men vad ska folk säga? Två personer som bor med varandra utan att vara gifta.” frågade jag. Den delen av min fars uppfostran satt fortfarande stenhårt i ryggmärgen: rykten spreds snabbt och det var viktigt vad grannarna trodde. Egentligen var det allt jag mindes av min far. Resten hade bleknat bort.
Mannen log brett.
”Från och med nu är du min systerdotter, Judith Cullen. Jag heter Carlisle Cullen.” sa han. Jag nickade eftertänksamt. Cullen var inte ett dåligt efternamn. I alla fall bättre än… Ja, vad hette jag förut, egentligen?
Medan vi gick mot Carlisles hus började det snöa. Och för första gången på över etthundra år så var jag lycklig.


19 juli, 1918, Chicago

”Carlisle”, viskade jag, så tyst jag kunde för att inte väcka de sjuka. Carlisle kom gående mot mig mellan sjukhussängarna.
”Ja, Judith?” frågade han med tung röst. Jag gjorde en gest mot mannen som låg i sängen framför mig.
”Han är död. Sjukdomen tog honom.” viskade jag. Carlisle vilade huvudet i händerna. Spanska Sjukan var vårt största sjukdomsfall på över tvåhundra år, och, tro mig, det var inte ett lätt fall.

”Ni måste rädda honom. Gör allt i er makt för att rädda min Edward.”
En hes kvinnoröst skar genom den tysta sjukhussalen. Både jag och Carlisle vände oss om samtidigt och fick syn på en kvinna med lockigt, bronsfärgat hår. Carlisle skyndade sig fram till kvinnan och skulle precis känna på hennes kokheta panna när hon tog hans hand och höll den i ett järngrepp.
”Ni måste rädda Edward.” kraxade hon med bestämd röst. ”Ni måste!”
Carlisle försökte lugna ner henne, eftersom hon börjat låta hysterisk, men det gick inte.
”Edward”, kraxade kvinnan. Sedan blev hon slapp i Carlisles grepp.
”Vi bär ut henne till bårhuset, Judith. Judith?” sa Carlisle, men jag hörde inte på.
I sjukhussängen bredvid den döda kvinnan låg den vackraste pojke jag någonsin sett. Han hade rufsigt, bronsfärgat hår. Hans ögonlock var stängda, och jag kunde inte låta bli att undra vilken färg hans ögon hade.
Jag rörde mig långsamt fram mot honom, försiktigt så att han inte skulle vakna.
Jag lutade mig över honom och betraktade hans svettiga panna. Utan att tänka mig för höjde jag min iskalla hand och placerade den på hans stekheta tinning. Han stönade till och öppnade sina ögon. Jag flämtade till. Trots att hans ögon var beslöjade så såg jag att de hade den mest smaragdgröna färg jag någonsin sett. Jag tog försiktigt bort handen från hans tinning och skulle precis gå vidare när hans röst avbröt mig.
”Är du en ängel?”
Jag stannade till, vände mig om och skakade på huvudet.
”Nej.” viskade jag. Han såg inte ut att tro mig för en sekund.
”Jag är så varm”, mumlade han. Jag suckade och betraktad honom. Efter att ha tänkt en stund så placerade jag min hand på hans panna igen.
”Bättre?” frågade jag. Han suckade av lättnad innan han blev medvetslös igen.
Jag tog långsamt bort handen och började gå bort mot Carlisle.
”Vi kan rädda honom, Carlisle.” sa jag lågmält. Carlisle såg ut att tveka.
”Jag vet inte”, sa han till sist. ”Jag har aldrig förvandlat någon förut.” Han sneglade på pojken, som jag antog var Edward kvinnan hade pratat om.
”Men det var hans mors sista önskan!” protesterade jag. Carlisle tvingade fram ett småleende.
”Så det har inte alls med dig att göra?” frågade han. ”Jag såg hur du tittade på honom, Judith.”
Om jag hade kunnat rodna hade mina kinder definitivt varit röda nu.
”Nej!” protesterade jag. ”Snälla?” bad jag lite mjukare. Carlisle suckade och masserade sina tinningar.
”Vi får se, Judith. Vi får se.”


Okej, Prologen sög förmodligen, men det var det bästa jag kom på. I eftermiddag kommer det mer!

Den var jättebra!!

SÅ JÄTTEBRA!

Okej, jag har inte uppdaterat på... Miljoner år?
Orkar ni vänta i några dagar till? Har konsert, prov etc.
Jag älskar er.
♥♥♥♥

Jag kan vänta och lycka till på konserten och på provet