Detta är en fanfiction till hungerspelen!
Lite information:
Titel: Don't wanna loose you
Författare:
Souso
Texttyp: Fanfiction
Språk: Svenska
Rating: PG, har ingen aning om vad som kommer komma, men det är olika från person till person vad man tål.
Färdigskriven: Nej
Antal kapitlen:
Handling: Jag kommer att skriva om Annie Cresta och Finnick Odair. Från olika tidpunkter i deras liv. Jag kommer alltså förmodligen hoppa i tiden och ha bådas perpektiv ( kommer såklart förvarna innan).
Jag kommer att skriva i jag-form.
Om ni vill att jag ska skriva om en särskild tidpunkt i deras liv får ni gärna tipsa!
Förlåt om det blev rörigt, är inte alls så bra på sånt här. Fråga gärna om det är något ni inte förstår eller vill fråga om nåt
Säg också till om jag missade något!
Tycker ni det verkar som en bra ide? Ska jag börja skriva?
Första kapitlet:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Min blick irrade runt bland distrikt fyras befolkning efter Finnick, men förgäves. Jag var så kort och alla runt om mig skymde synen. Detta var min första slåtter, alltså var jag tolv år. Hjärtat gick på högvarv och paniken trädde fram, men detta märkte ingen. Blicken flackade i desperation efter räddning. Tänk om jag blir vald. Den tanken hade gnagt fast sig under de senaste dagarna. Jag tittade ner på mina svarta lackskor, toppen var täckt av damm. Händerna gled ner över den ljusblåa klänningen, dels för att torka av svetten från handflatorna, dels för att känna på det mjuka tyget. Eskorten började prata, men jag nonchalerade henne helt och gav all min uppmärksamhet till en nyckelpiga som svävade framför mig. Jag sträckte fram handen och fångade den. Handen var kupad och jag såg mellan fingrarna på insekten och räknade de svarta prickarna. Ett, två. Jag fick fram det till sju prickar. Långsamt öppnade jag handen eftersom synen gjorde mig deprimerad. Det fick mig tänka på hungerspelen, på arenan som man är fast i. Har ingenstans att fly. Jag återkom till verkligheten och fick syn på det stora ljusklotet där flickornas namn stod. Eskorten gick snabbt fram till den med ett fånigt leende och dök ner handen och började gräva efter den kvinnliga deltagaren för de 64:e spelen. Paniken som hade lagt sig dök fram som ett skott. Det kände som om hjärtat skulle hoppa ut, och det rann svett från pannan och händerna var blöta av svett. " Henrietta Gold " pep eskorten. Lättnaden lade sig över mig som ett skyddande hölje. Jag blev inte vald. Jag började småle, men slutade genast när jag kom på var jag var. " Frivilliga? Inte? Då så, Henrietta stig fram. Fram kom en liten flicka runt min ålder, men något äldre. Kinderna var smått knubbiga, vilket även hennes händer var. Håret gick ner till axlarna och lyste som guld i solskenet. Hon var vacker. " Dags för vår manliga deltagare " sa hon och skuttade fram till den andra globen bredvid, fortfarande med det fåniga leendet på läpparna. Den här gången drog hon snabbt upp en lapp, som om hon inte kunde vänta en sekund till. Hon påminde lite som ett småbarn på julafton. Jag kopplades bory från verkligheten, men kom snabbt tillbaka när jag hörde namnet på den manliga deltagaren för årets spel. Namnet ekade uppe i mitt huvud. Slöjan av lättnad drogs av och jag kände att mina ögon blev tårfyllda. Varför, tänkte jag om och om igen medan namnet ekade. Finnick Odair.
Kapitel 2:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Finnick gick stelt och uttryckslös mellan de två fredsväktarna som ledde honom upp till scenen. Han gick uppför trappan, steg för steg. Han verkade så lugn och samlad. Själv stod jag och hyperventilerade med hjärtat i högsta hugg. " Då har vi våra deltagare som ska representera distrikt fyra i årets spel! En stor applåd för dem, Finnick och Henrietta! " Folket applåderade, men utan glädje. Ingen ville trotsa regimen. Själv stod jag och stirrade på eskorten där hon stod på scenen med det där breda, fåniga och irreterande leendet. Hennes hår var grönt och lockarna fladdrade i vinden. Jag bille bara gå fram till henne och slå på det perfekta ansiktet. Hur kunde man le, till och med skratta åt sånt här. Mina tankar avbröts tvärt när hon började prata igen med sin pipiga, löjliga huvudstaddialekt. " Så, skaka händerna, seså " sa hon envist till Finnick och Henrietta. Jag studerade Henrietta en lång tid. Hon bar en blekgrön klänning som gick ner till anklarna. Fötterna var täckta av vita skinnskor. Håret var uppsatt och hennes ögon tittade som ett rovdjur på Finnick. Min Finnick! Jag kunde inte tro det, hon skulle spendera kanske de sista dagarna med Finnick. Men avundsjukan lade sig nästan direkt när jag kom på andra tankar. Tänk om Finnick inte kom tillbaka levande. Deltagarna drogs bort från scenen in till rättens hus. Snart skulle jag få träffa honom, kanske för sista gången.
Kapitel 3:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Med stela steg gick jag uppför trappan, upp mot rättens hus, upp till Finnick. Snart skulle han åka och jag skulle säga adjö. Med en slöja av hopplöshet över mig gled jag in genom dörrporten som fredaväktaren hade öppnat. Samma fredsväktare följde mig ända till rummet där han var. Finnick. Jag öppnade dörren själv, hastigt som om jag skulle mista chansen att få prata med honom. Så fort jag såg honom kom tårarna, de trängdes i ögonhålorna och rann sedan över. Han kom fram till mig och en väktare stängde dörren bakom oss. Min hand fann hans och hans min. " Annie, gråt inte " sa han oväntat stadigt. Jag hade börja snyfta nästan hysteriskt och han kramade om mig, eftersom att han var längre än mig nådde jag inte ens upp till hans hals. Hans hand drogs över mitt utsläppta bruna hår, medan han hyssjade åt mig så att jag skulle sluta gråta. " Det ordnar sig " sa han om och om igen. Jag ville tro på honom, så gärna. Att allt skulle ordna sig, men det gick bara inte. Har man levt i fattigdom och i sorg i hela sitt liv mister man hoppet till slut. Jag miste mitt hopp för länge sedan. Där stod vi och höll om varandra och Finnick som tröstade mig. Han tröstade mig. Jag blev inte ens vald till spelen, men det är jag som gråter, inte Finnick. När jag tänker efter kommer jag på att jag aldrig sett Finnick gråta förut. Jo, en gång tror jag. Bara att jag inte kommer på när och varför. " Finnick " min röst är gäll och hysteri hörs i tonfallet. " Du kommer väl tillbaka, du måste. Jag menar du måste verkligen! Lova!" Jag var alldeles röd i ansiktet och paniken hade nått mig. Tänk om han inte kommer tillbaka, levande. Jag började andas i otakt och blicken flackade. Två ord gnagde sig fast i mitt inre. Tänk om.
Kapitel 4:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag var helt hopplös där jag stod i Finnicks famn och hulkade hysteriskt. Stackars Finnick. Det var inte så här mötet skulle vara. Jag försökte samla mig och nöp mig fler gånger i armen. Till slut fick jag kontroll över mig själv och drog handryggen över kinderna för att torka bort de salta tårarna. " Förlåt " mumlade jag så lågt att inte Finnick inte hörde. Han försökte möta min blick, men jag vek med blicken hela tiden. " Annie, du får inte gråta. Du måste klara dig. Du vet att bara en av tjugofyra deltagare kan vinna. Du vet hur karriäristerna är. Om jag..." Jag avbröt honom tvärt med mitt gälla skrik. "Va! Du måste vinna, måste verkligen försöka, Finnick!" Bönade och bad jag honom med sorg hängandes över mig. Alla som dör på arenan, så många. Helt plötsligt kan Finnick bli en av dem. Vem vet. Jag var nära på gråt och bet mig i kinden, så hårt att det kom blod och det smakade metallaktigt. "Klart att jag ska försöka, Annie! Vad tror du om mig?! Men man vet aldrig!" Han hade inte visat några känslor tidigare, men nu blank ögonen av tårar och han var ilsken. " Älskar dig" sa jag till honom och jag älskade honom verkligen. Vi har känt varandra så länge som jag kan minnas. Han har alltid varit som en storebror för mig och inget mer. Men nu, nu vet jag inte. En massa konstiga känslor hade dykt upp och förvirrade mig. Men jag älskade honom. "Och jag dig" sa han uppriktigt och smålog sorgligt. Precis som så många andra skulle han skickas till arenan, ofrivilligt. Om han vinner får vi reda på om någa veckor. Finnick död eller inte. Tanken var hemsk och så overklig på samma gång. Finnick kan inte försvinna från mig. Han kan inte, han måste vara här med mig som jag med honom. Klockan tickade och tiden var knapp, snart skulle jag få gå och han åka ifrån distriktet. " Tiden är snart ute" sa jag flygande med tankarna ihoptrasslade. " Lova att du, Annie, klarar dig. Om jag inte kommer tillbaka" sa han med en allvarlig röst. " Lovar" svarde jag och tårarna trängde fram och jag började bita mig i kinden igen. Sekunderna efter stod vi tysta och tittade på varandra. Tystnaden bröts hastigt och in kom en fredsväktare. " tiden är ute!" Skrek han med en basisk och mörk röst. "Ja" viskade jag, mest för mig själv och följde ut den muskulösa och stora fredsväktaren. Innan dörren stängde blickade jag bak mit Finnick. "Annie" började han men dörren stängdes och avbröt honom. Med blandade känslor gick jag ut ur rättens hus följd av en väktare. Han stängde dörren raskt så fort jag kom ut. Jag suckade och tittade upp mot himlen, solen var skymd av moln och fåglar svävade över mig. "Tänk om jag var en fågel" mumlade jag småleende. Sedan tittade jag ner på marken, ner på mina gående fötter som föste dammet från marken uppåt och skymde synen för stunden. Jag blundande och allt verkade gå så sakta. Tiden verkade vara stilla. När jag öppnade ögonen igen såg jag att några personer runt omkring mig tittade med sorg i sina ögon på mig. Vad tänkte de på? Vad tänkte Finnick på. Framförallt vad tänker regimen på när de slaktar oss barn! Jag blev genst ilsken och skrek dämpat och mumlade skällsord mot regimen. Så jag hatade dem. Avskydde dem. Äcklades av dem.
Kapitel 5:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Med slöa steg gick jag, men inte hem. Benen styrde mig till ena stranden, där jag och Finnick brukade vara. Allting påminde mig om Finnick, sanden, havet, fåglarna, fiskarna allting här i distrikt fyra. När jag kunde se vattnet slet jag av mig skorna och grabbade tag om dem med händerna istället och började springa. Springa till vattnet. Jag vadade ut i havet ända tills vattnet nådde mig upp till knäna. I ena handen hökl jag de svarta lacksorna och den andra höll jag uppe klänningen för att inte få den blöt, men det nedersta på klänningen flöt lätt på vatten ytan . Vattnet var kallt, svalkande och skönt mot mina nakna ben. Jag såg en liten fisk irra runt mina fötter och började röra på foten för att skrämma bort den. Så lätt skrämd som den var simmade den iväg så fort jag började röra på mig, minsta lilla vink och den blev skrämd, hotad om fara. Jag tittade ut över havet, det sträckte sig så långt jag kunde se och ännu längre. Distrikt fyra var fiskedistriktet och därför spenderade de flesta timmarna vid havet. Både för arbete och nöje, men det var bara barnen som var här av nöjen. Solen stod inte längre skymd av molnen och strålade rskt emot mig och reflekterades i vattnet precis som jag. Jag tittade ner i vattnet och fick se mig själv där vid vattenytan, om bara Finnicks spegelbild kunde vara bredvid mig. Jag fällde en tår och den gled ner över min kind och droppade ner från hakan ner på vattenytan där det bildades en liten cirkel av rörelsen. Men det var bara en tår jag fällde, ingen mer. Bara en, jag skulle vara stark. För Finnick. Jag hade lust att bara vada ut i havet, ut så långt det gick och slänga av mig den trånga klänningen och kasta iväg de trånga skorna och bara simma iväg. Vara en liten fisk i havet, som en delfin. Så vackra som de var, men det är sällan man får se någon. Jag hade turen att se en, till och med sex stycken har jag sett. Men aldrig ensam, Finnick hade alltid varit med mig. Nu kanske jag aldrig skulle få se en igen. Kanske.
Kapitel 6:
Spoiler:
Tryck här för att visa!När solen närmade sin nedgång gick jag upp ur vattnet och satte mig vid stranden på en större sten som hade värmts upp av solens strålar. Jag tittade runt omkring mig, det var så fridfullt här i detta nu. Man skulle inte kunna tro att hemska saker existerade ens. Vinden fläktade mig i ansiktet och drog i håret så att det flög okontrollerat runt. Just nu var Finnick på väg till huvudstaden och dess löjliga, färgglada invånare. Och här satt jag för mig själv på en stor sten. Jag tog inte ens upp hälften av stenens yta. Vid den stund när solen vilade vid vattenytan och skimrade guld i vattnet reste jag mig upp, tog en sista blick på det vackra och gick sedan med riktningen hemåt. Gatorna var tomma, alla var hemma och firade. Kanske inte direkt firade, men var glada över att deras barn sluppit mötta det hemska ödet som tjugofyra andra i år skulle få möta. Varför vara så glada egentligen, de är inte immuna för nästa år eller året efter det. När de är arton, då är man säker, men kanske inte ens syskon. Någonstans i distriktet satt Henriettas och Finnicks familj och sörjde över ödet de fått möta. Vänner och andra bekanta satt och fällde meningslösa tårar. Och de i huvudstaden, de firade och skrattade över de öden barnen kommer att få möta. Samma sak varje år. Det enda som lyste upp gatorna var ljuset från invånarnas fönster och enstaka lyktor. När jag såg det trånga huset som jag bodde i tillsammans med min mor tvärstannade jag. Vad skulle jag säga. Men nästan genast började jag gå igen och greppade tag om handtaget och tryckte ner det
Kapitel 7:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag ryckte i dörren och steg in genom öppningen och drog med dörren med mig så att den smälldes igen. Framför mig stod mor och tittade oroligt på mig. " Och var var du då?!" Sa hon i försök att låta allvarlig och sträng, men oron tog över och hennes underläpp skakade. " Förstår du hur orolig jag varit?!" Tårar trängde i ögonhålorna på henne. " Jag var bara på stranden" viskade jag med rädslan att rösten skulle svika mig. Men det var för sent. Jag började snyfta och tårarna rann nerför mina kinder. Mor sträckte sina armar mot mig och jag kastade mig in i hennes famn. Hennes välbekanta doft smög in i näsan och jag grävde ner mitt ansikte mot hennes hals där hennes bruna hår vilade slappt. Hon strök sin hand över mitt hår och nerför ryggen. Hon sa inget, för hon visste att inget skulle hjälpa. Det som ska hända ska hända oavsett. När jag sparkat av mig mina skor och slängt klänningen över stolen i köket, tog jag på mig något mer bekvämt. Mor stod hela tiden och iakttog mig, rädd över vad jag skulle göra härnäst.
Kapitel 8:
Spoiler:
Tryck här för att visa!När jag vaknade strålade solen starkt mot mig med sina strålar varnande om att det var en ny dag. Första dagen jag inte skulle ha Finnick i närheten. Mor var redan vaken och satt på en stol och vakade över mig med en tankspridd blick. " Hur länge har du suttit där?" Frågade jag henne med rynkad panna. " Inte länge" svarade hon nonchalant. Jag visste att hon ljög. Jag såg det i hennes blick. Ögonen var rödkantade och tecken på sömnbrist härjade i hennes fårade ansikte. Egentligen var hon inte så gammal, men om man tänker på allt hon gått igenom så var det inte så konstigt att hon såg härjad ut. " Har du ätit?" Frågade jag med blicken fäst på hennes fingrar som hon flätade ihop gång på gång. " Jo. Jo, visst" sa hon frånvarande och fortfarande ljugandes. Men jag orkade inte göra något, inte nu, inte idag. " Verkligen" mumlade jag för mig själv och gick fram till henne. Hennes blick var fäst på något i fjärran, något bara hon kunde se. Jag lade min hand på hennes axel och smekte den lätt. " Åh, mor" viskade jag halvt om halvt till mig själv, för jag visste att hon inte var tillgänglig för tillfället. Hon var i sin egna värld och nickade lätt med huvudet då och då när jag sa något. Jag lämnade henne med en filt över axlarna och gick till skafferiet, hämtade en bit av en limpa och proppade i mig den på några ögonblick. När jag hade bytt kläder till en tunn blå klänning som gick ner till knävecken och var armlös, gick jag tankfullt tillbaka till mor. Hon stod nu istället vid fönstret och betraktade biten av distriktet man kunde se. " Glöm inte att äta" sa jag. " Nej,nej" hon nickade till och vände ansiktet mot mig och betraktade mig från håll. " Du är så vacker" sa hon svävandes. "Mor" suckade jag och gick ut ur huset, ut för att tänka. Men även för att köpa mat till kvällen. Med raska steg gick jag till fiskhandlaren och öppnade den slitna dörren. " Goddag! Är Maja här?" Frågade jag. Maja var fiskehandlarens dotter och vi gick i samma klass. Hon var även min närmsta vän bortsett från Finnick då. " Jo, Maja" hans mörka stämma ackompanjerades av Majas ljusa när hon skrek till svar. " Jag kommer far!" Medan jag köpte två fiskar av handlaren dök Maja upp. " Åh, Annie" sa hon sorgset. Jag visste direkt vad hon tänkte på. Men nästan direkt förvandlades den dystra minen till ett brett leende, inte för att hon inte var ledsen utan för att hon inte ville fördjupa mig med ännu större sorger. " Vad kul att du är här!" Pep hon som svar till hennes leende. " Vill du följa med ut?" Frågade jag misstänksamt. " Visst!" Vi gick ut ur handeln och vi båda vinkade till Majas far. " Så hur är det?" Här slutade skådespelet och hennes leende dog ut.
Kapitel 9:
Spoiler:
Tryck här för att visa! Hur var jag egentligen, hur mådde jag? " Vet inte" jag ryckte lätt på axlarna och studerade hennes ansiktsuttryck. " Du vet inte? Snälla Annie, klart du vet" hon suckade och blickade ner i marken." Du kan prata med mig. Det vet du" Jag nickade, knappt märkbart och tittade runt omkring mig. Jag hade ingen lust att prata om hur jag mådde. Det här handlade inte om mig, det handlade om Finnick. Det var Finnick som skulle in i arenan inte jag. Det spelar väl ingen roll hur jag känner mig. Jag kan vara hur ledsen som helst och Finnick skulle fortfarande in i arenan. " Mm" Maja hade en rynka i pannan och iakttog mig försiktigt för att jag inte skulle märka." Ska vi gå till stranden?" Frågade hon och jag besvarade det med ett leende. " Visst!" När vi väl var på stranden lade vi oss ner på sanden och tittade upp mot den blåa molnfria himlen. Då och då kom en mås flygandes över oss och då blundade vi och stängde munnarna ifall den skulle släppa ner avföringen rakt ner på oss. Jag grävde ner mina bara fötter i sanden och kände dess värme från solen. Mina händer strök jag över sanden och lät den rinna som vatten mellan mina fingrar. Som jag älskade det här. Himlen, sanden, vattnet. Framförallt friheten. Men egentligen var vi inte fria, vi var instängda som boskap under bar himmel. Lurade och svaga längtade vi efter friheten. Friheten som fåglarna hade. " En dag, kanske en dag. Då!" Sa jag högt egentligen för mig själv. " Jo" svarade hon drömmandes. " En dag" upprepade hon. Vi log mot varandra och flätade ihop fingrarna tillsammans och satte oss upp. Båda tittade mot vattenytan som glänste, båda längtade efter friheten. Vi ställde oss upp och sprang ut i vattnet, vadade ut tills vattnet nådde oss till axlarna. Då släppte vi varandras händer och simmade runt likt fiskar. Tänkte på friheten. Vattnet var svalkande och solen stekte oss i ansiktena. Hela tiden log jag, med sinnet långt borta från havet, distriktet, Panem, världen.
Kapitel 10:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag ville stanna här i vattnet för evigt och bara glömma. Glömma allting. Jag höll nästan på att förlora livsviljan för ögonblicket och jag slutade att röra på mig. Stängde ögonlocken och allt blev svart, slutade att anstränga mig. Tillät havet att ta mig, jag kände hur jag skönk och hur det svala vattnet omgav min kropp och sedan ansikte. Hela jag var under vattnet och jag slutade att anstränga mig. Jag ville bara var kvar här. Jag kände hur lungorna ville ha syre, men jag ville inte gå upp. " Annie!" Majas röst hade panik i sig och den kändes så avlägsen. Tills jag kände att något greppade tag om min arm och drog upp mig från det fridfulla. Jag blundade fortfarande och kände hur Maja ledde mig till sandstranden. När jag låg på stranden öppnade jag ögonen besviket. " Är du knäpp eller?!" Skrek Maja som stod andfådd över mig. Jag ville inte svara, orkade inte. Jag bara nickade hopplöst. " Annie. Du." Maja började snyfta och satte sig bredvid mig. Då öppnade jag ögonen. Vad är det med mig? Hade jag tänkt att lämna alla, mor, Maja. Skulle jag svika Finnick? " Åh, Maja. Förlåt, förlåt. Jag vet inte vad jag höll på med." Jag tog hennes hand i min och hon tittade upp. " Aldrig igen!" Skrek hon i förtvivla. " Aldrig igen" upprepade jag tyst för mig själv." Kom vi går nu" Jag ställde mig upp och drog Maja med mig. Några meter bort låg fisken och jag sprang dit och tog påsen med fisk i. Vi gick hand i hand genom gatorna tills vi var tvungna att gå skilda vägar. Jag öppnade försiktigt dörren för att inte störa mor och klev in så tyst som jag förmådde. " Annie!" Mor skrek från köket och jag gick till henne med samvetet hängandes över mig, skam. Hade jag tänkt att lämna mor, vad har hänt med mig?
Kapitel 11:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag satt på en säng på väg till huvudstaden med ett av deras snabba och lyxiga tåg. Min blick var fäst på fönstret där okända landskap virvlade förbi av farten, bara färger upptogs av min syn, grönt, gult, brunt. Det var knappt en dag sen då jag fortfarande var kvar i distrikt fyra, tillsammans med min familj och Annie, kanske var det sista gången. Men ingen riktig sorg drogs över mig, jag var i ett slags chocktillstånd. Den enda sorgen jag kände var över min familj och Annies sorg, hur de skulle få lida om jag inte kom tillbaka. Jag kom ihåg mötet i rättens hus tillsammans med Annie, hur hysterisk hon hade varit, så ledsen och förvirrad. Vad skulle hända henne om jag inte skulle komma tillbaka. Min chans bland tjugofyra deltagare, några av dem väldigt starka och mordiska, var inte så jättestor. Men jag hade definitivt en chans, jag var ändå stark, smidig och snabb, jag kan även hantera vapen. Speciellt treuddar, vilka vi brukar använda i distriktet till fiskningen. Jag kommer ihåg när min far lärde mig att hantera dem, i början var jag hopplös och kunde knappt hålla dem raka, men med tiden blev jag bättre och smidigare, även lättare på handen. När det knackade på dörren riktade jag min blick mot den. " Finnick?" Det var eskorten och hennes pipiga röst. " Kom nu! Vi ska äta nu!" Jag väntade tills jag hörde henne sucka överdrivet och klampade iväg, då ställde jag mig upp och öppnade dörren och gick mot matsalen för att äta lunch. Mina steg var tunga och varnade om hopplöshet, men annars visade jag ingenting utav det jag tänkte. Vid matbordet satt redan eskorten med sitt gröna, lysande hår och bredvid henne satt en av handledarna, Mags. Hon var ganska gammal och mumlade mycket för sig själv, men hon var även glad och pigg. Bredvid Mags satt den andra handledaren, Croft, en muskulös man i medelålder. Han hade svart, rufsigt hår som stod och pekade åt alla hållen och hans ögon var mörkbruna som såg svarta ut och spanade misstänkt runt i rummet. Mitt emot Croft satt Henrietta och tittade upp mot mig med sina blåa och lysande ögon, hon bar en tunn klänning i gult med långa ärmar. " Har ni bråttom eller?" Jag log stort och skojade eftersom de såg ytterst allvarliga och ängsliga ut. " Det är lunch nu." Eskorten tittade mordiskt på mig med sina rosa linser, men ändå fortfarande förnäm och prydlig. " Jo, jag förstod det! Med tanke på all mat!." Sa jag sarkastiskt med ett ännu bredare leende. Jag satte mig bredvid Henrietta och mittemot Mags. Maten var redan dukad på bordet och tallrikarna stod glänsande pärlvita framför var och en med en massa bestick på var sida. Jag började ta för mig av maten som stod framför mig, garnerad lax med örttäcke, småpotatisar kryddade med oregano och någon okänd krydda, champinjoner i någon slags mild, grön sås och massor av annat, medan de andra satt och glodde tyst. " Ska ni inte äta eller? Väntar ni på bättre tider kanske?" Jag tittade rakt mot Mags och hon log brett mot mig och jag såg att hon saknade tänder på en del ställen. Med ett leende blinkade jag med ena ögat mot henne och hon började småskratta vänligt. " Dåså! Ta för er!" Eskortens röst lät glad, men med toner av irritation hördes igenom den. Hon försökte ignorera mig och talade aldrig med mig när det inte var ytterst nödvändigt, vilket det verkade vara väldigt ofta. De andra vid bordet tog mat från alla fat runt omkring och då och då kom några och bytte tallrikar eller fyllde på med dricka, men tyst och försiktigt.
Kapitel 12:
Spoiler:
Tryck här för att visa! Alla satt tysta och tittade ner i sina tallrikar vid lunchen, koncentrationen var lagd på maten. "Har ni tappat rösterna eller?" Jag tittade runt på alla och min blick fastnade på Mags, hon log och lekte med kulpotatisarna på sin tallrik. "Nä..." Henrietta tittade upp mot mig och skakade på huvudet försiktigt och betraktade mig snabbt och vände sedan tillbaka blicken till tallriken och sen på mig igen och tillbaka. "Jaha! Pratglada ni var." Jag log brett mot Mags som hade tittat upp från potatisarna, hon nickade instämmande och visade tänderna i ett leende. När alla ätit färdigt började eskorten till slut prata, hon var fortfarande sur på mig vilket säkerligen var anledningen till att hon inte talade under måltiden. "Ni är väl inte mätta ännu, va? Ni får inte glömma efterrätten! Se här kommer den!" Hon nickade framför sig där det kom några med vagnar fulla av desserter. De drog med sig vagnarna till borden och lämnade desserterna där och tog tallrikarna från rätterna innan. När allt var framme på bordet verkade alla genast på bättre humör särskilt eskorten. "Åh! Pudding!" Croft sträckte sig efter den gulbruna puddingen som stod vid mitten av bordet och drog den till sig. "Varsågoda! Ta vad som helst! Ta för er!" Eskortens pipiga röst ekade i hela tågvagnen och hennes smala armar viftade vilt och pekade på alla efterrätter stolt och med ögonbrynen höjda. Som om detta var det bästa som fanns för oss fattiga distriktbor, som om det var en stor ära att bli vald till spelen, hederligt att bli slaktad framför kamerorna. Alla tog för sig av de söta efterrätterna och log belåtet. Själv tog jag en slags minipaj med skurna äppelbitar i, det smakade sött, syrligt, kanel, citron och även en svag doft av sura rabarber. Medan jag åt av äppelpajen märkte jag att Henrietta sneglade på mig med jämna mellanrum och jag tittade upp mot henne istället för tallriken med pajbiten. Våra blickar möttes och hon rodnande starkt, jag vände blicken mot Croft som hade börjat prata. " Ingen som tog utav puddingen? Den var jättegod!" Jag visste att Croft bara sa det för att belåta den korkade eskorten eftersom han lät väldigt överdriven och sarkasm hördes i det mörka tonfallet. Alla skakade på huvudena och han återgick till sin pudding. " Selin, var chokladtårtan god?" Det var Henrietta som pratade, först förstod jag inte vem hon pratade med förrän eskorten svarade henne. "Den var utsökt! Du bara måste prova den, tro mig. Det är verkligen värt det!" Eskorten eller Selin nickade överdrivet på huvudet och log brett med ögonen uppspärrade av ivrighet. "Det ska jag!" Henrietta log blygt och tog lite av den eleganta chokladkakan. Nu visste jag i alla fall vad eskorten hette, men brydde mig inte så värst, hade inte ägnat en tanke åt att hon ens hette något.
Kapitel 13:
Spoiler:
Tryck här för att visa!När alla hade ätit färdigt började Selin babbla på om vilken ära det var för oss att få delta i spelen. "Åh, så exhalterade och överlyckliga ni måste vara! Vilken ära! Glöm inte att le när ni kommer fram till huvudstaden!" Hennes röst var gäll och skar i trumhinnorna. "Öh, jo." Henrietta log osäkert och nickade försiktigt på huvudet. "Visst! Såja, visa era fina leenden! Visa tänderna, ett riktigt brett leende för att visa hur tacksamma och glada ni är!" Hon pekade mot sina mungipor medan hon formade ett brett, överdrivet leende som visade de flesta av tänderna och även tandköttet." Seså! Le!" Hon viftade med armarna mot mig och Henrietta. Henrietta log lite större än innan och hon tittade nervöst fram och tillbaka mellan mig och Selin. Själv blängde jag surt på Selin och log inte alls, för jag hade ingen andledning till att le, inte här och nu. "Usch, det där duger inte! Försöker ni göra bort mig? Visa era riktiga leenden! Jag vet att de gömmer sig någonstans där bak, fram med dem!" Hon log ännu överdrivnare och större. Ögonen smalnade när hon såg på mig, hon var fortfarande sur och det blev inte bättre när jag struntade helt i vad hon sa. Henrietta släppte lite av nervositetet, vilket märktes eftersom att hon inte skakade och rodnade lika mycket längre. Hon slappnade av och log med tänderna, hon gav till och med ifrån sig ett fnitter. "Äntligen börjar det likna nåt! Nån som vet hur man ler! Fortsätt så Henrietta! Bra! Du, Finnick får nog öva lite till." Hon tittade hela tiden på Henrietta och log euforiskt som om detta var det bästa som någonsin hade hänt henne. Jag suckade inombords. Huvudstadsborna, jag förstod mig inte på dem. "Croft, du kan väl prata lite taktik, va? Jag ska gå och kolla när vi kan väntas vara framme." Selin log sockersött och blängde på mig när hon började gå, blixtar skickades från ögonen. Jag log tillbaka och visade rejält med tänder, då suckade hon och himlade med ögonen. "Så, taktik!" Crofts mörka stämma ekade spöklikt i öronen." Ni kommer att få öva på en massa grejer i huvudstaden, träningscentret. Ätbara växter är en station som verkligen kan vara nödvändig att gå till. Om ni är bra på nåt är det också väldigt bra om ni förstärker det! Så, vad är ni bra på, var inte blyga!" Han började med att titta på Henrietta. "Jo, jag kan springa snabbt, knyta knopar, meta, är ganska smidig." Hon ryckte på axlarna. "Det är alltid något, väldigt bra. Och du?" Nu tittade han på mig. "Öh, springa, treudd, kniv, knopar, smidig." Jag bara rabblade upp allt som kom in i mitt huvud som jag var hyfsad på, och en del faktiskt väldigt bra på. Som att hantera treudd. "Mm, bra. Väldigt bra. Ni kan ha en chans ändå." Han nickade och blinkade med ena ögat mot Henrietta. Hon flämtade och rodnade sedan av sin reaktion. "Jag ska nog gå och lägga mig nu. Natt!" Hon ställde sig smidigt, men snabbt upp och snuddade min axel vid rörelsen. Jag tittade efter henne när hon gick med sina eleganta steg ut ur matsalsvagnen.
Kapitel 14:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Strax efter att Henrietta gått reste jag mig upp för att gå. "Godnatt! Sov gott." Jag tittade på Mags och orden var egentligen riktade till henne, men det var Croft som svarade. "Jo, natt." Han sa det ganska nonchalant och tittade mot motsatt håll från mig. Men precis efter svarade Mags. "Gonatt! Sött." Hon pratade lite slött, men hade en behaglig stämma när hon pratade. Jag nickade och log uppriktigt mot henne. Med blicken fäst på dörren gick jag ut ur matsalsvagnen och suckade lättat. Till min förvåning var jag inte ensam, Henrietta satt i den smala korridoren och snyftade. Jag tvekade, men satte mig sedan på huk mitt emot henne. "Vad är det?" Började jag. "Inget." Snyftade hon tillbaka." Bara gå!" Jag hade precis rest mig upp för att gå iväg när hon slöt sina smala fingar om min vad. "Nä, gå inte. Snälla stanna." Hon var helt rödögd. Jag tänkte nästan gå ändå, men vädjan i hennes blick stoppade mig och jag satte mig bredvid henne. "Så." Jag tänkte ett ögonblick på vad jag skulle kunna säga." Vill du prata om det?" Jag sneglade på henne i ögonvrån och såg att hon var osäker på vad hon skulle svara. "Nja, nej, jo, jag vet inte!" Hon började snyfta mer hysteriskt och nöp sig i armarna för att inte börja skaka." Jag bara, vet inte. Rädd, jag är rädd och vill inte." Hon tittade på mig med sina blåa skimrande ögon av alla tårar som trängdes i ögonhålorna." Inte för att någon skulle vilja." Mumlade hon halvt för sig själv. "Nä, men du klarar sig säkert bra." Jag blev osäker på vad jag skulle säga, varje ord vägde guld." Jag menar du är ju bra på mycket." "Mm, men det räcker ju inte." Hennes röst var skör och ljus. "Man vet aldrig." Jag hade börjat viska. "Ne, men jag bara. Åh!" Hon lade pannan på sina uppdragna knän och hulkade medan tårarna rann nerför de markerade kindbenen. Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga, men helt impulsivt tog jag hennes hängande hand i min och tryckte till den tröstande. Först ryckte hon lätt till av förvåning, men kramade sedan tillbaka och slängde sedan sina armar runt om min hals och kramade mig. Förvånat kramade jag tillbaka efter ett tag.
Kapitel 15:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Henrietta satt lutad mot min axel och snyftade fortfarande. "Förlåt." Stammade hon fram genom snyftningarna. "Det e lungt, jag förstår." Jag mumlade. "Jag menar, varför. Varför gör de så här?" Frågan var egentligen inte riktad mot mig, men jag svarade ändå. "Jag vet inte. De är sjuka i huvudet." "Mm, det e så orättvist!" Hon grävde ner sitt huvud i sina händer och snyftade lågt. Det var ingen annan i korridoren förutom vi två och det enda som hördes var Henriettas låga snyftningar. Jag hyssjade åt henne när hon började hulka och gråta mer hysteriskt. "Jag e så trött." Hon talade med en överdriven sömnig röst för att övertyga mig. "Är du okej då. Jag menar." Hon avbröt mig mitt i meningen. "Jo, jo." Hon reste sig upp och gick mot sitt rum. När hon stod utanför sin dörr vände hon sig om och vinkade. "Natt." "Jo, godnatt." Jag sa det så tyst att det bara var jag som hörde.
Kapitel 16:
Spoiler:
Tryck här för att visa!När Henrietta hade stängt dörren efter sig var jag helt ensam i den smala korridoren. Det var alldeles tyst förutom ett svagt jämrande från tågets motor, min andhämtning och snyftningar från rummet Henrietta precis gått in i. Jag satt tyst och lyssnade till alla de ljud man annars inte märker, som hjärtats bultande. Efter ett tag så ställde jag mig upp och gick mot mitt rum och öppnade tyst dörren som om jag var rädd att väcka någon, gled smidigt igenom dörröppningen och stängde dörren inte lika så tyst. Jag drog av mig byxorna och tröjan och lade mig på den mjuka sängen under det tjocka duntäcket. Dagen hade gått fort och omärkbar. Jag tänkte tillbaka på Selins irreterande uttryck när jag i hennes ögon var besvärlig, Crofts tips på vad man skulle börja med i träningen, men det som tog upp mest av alla tankarna var Henrietta. Hur hon brast ut i gråt och satt nergrävd i min famn. Hur hennes vackra, smidiga silhuett var inflätad med min i skuggorna, den svaga bärdoften från hennes skimrande, gyllene hår som smitit in i näsan, de mjuka händerna. Jag somnade tänkandes på Henrietta. Jag vaknade av ett obarmhärtigt vrål från Selin. "Upp, vakna, frukost!" Hon slängde upp dörren och blängde på mig snabbt innan hon vände på klacken och gick mot matsalsvagnen. "Ta det lugnt, va." Jag mumlade lågt med blicken fäst i det gråa, tråkiga taket. Sedan ställde jag mig upp och drog på mig de bruna byxorna från gårdagen och tog upp en tröja från byrån som var grönblå som jag tog på mig medan jag gick ut ur rummet. På vägen till frukostbordet såg jag Henriettas smala gestalt vid bordet. Håret hängde över de bara axlarna och händerna hängde slappt vid sidan av stolen, blicken var riktad neråt. Jag tittade runt omkring mig och såg att alla var på plats, Selin ståendes vid bordet och småpratade med Croft som hade blicken fäst på Henrietta, Mags satt och pillade på sin ostmacka och log mot mig när hon såg att jag hade kommit, jag log ärligt tillbaka mot henne och satte mig bredvid henne. Jag tittade på all mat som var framför mig, aldrig hade jag sett så här mycket mat framför mig, om man inte räknade med igår. Lyxen var orättvis, varför skulle de i huvudstaden få äta hur mycket som helst medan vi i distrikten fick svälta och äta på det lilla vi hade råd med. Jag tog för mig av äpplejuicen, hällde i den i ett stort glas tills den var fylld till bredden. Sedan tog jag en croissant och bredde på lite smör inuti som sakta smälte, de var nybakade och den välbekanta lukten flydde till näsborrarna och fyllde hela sinnet. Efter att jag ätit flera stycken av dem och några glas av juicen lade jag händerna på bordet och suckade mätt som jag var. "Jaa, det var ju passande med frukost!" Sa jag leende och tittade runt omkring mig. "Jo, det var det." Mags mumlade lite grann och tittade glatt mot mig, jag kunde inte undgå att le stort mot henne. "Så, vi är alldeles strax framme i huvudstaden och se dugliga ut när vi kommer fram." Hon sneglade mot mitt håll och suckade." Och le!" Hon blängde med sitt breda leende som visade alla hennes vita, glänsande tänder mot mig. På väg mot våra rum för att byta till renare kläder, jag hade spillt både smör och juice på tröjan jag alldeles nyss hade tagit, gick jag och Henrietta bredvid varandra med en besvärad tystnad. Vid min dörr bröt hon tystnaden precis när jag skulle gå in. "Öh, jo. Du vet. Igår. Jag menar. Öh. Förlåt. Eller säg inte till någon. Du. Öh, jaa." Hon stammade och hon rodnade så att hela ansiktet färgades rött och sedan gick hon med raska steg till sitt rum och smällde igen dörren. Själv stod jag vid den halvöppna dörren och undrade över vad som nyss hade hänt, men gick nästan genast in i rummet för att byta till lite mer passande kläder. Ur byrån drog jag ut ett par blågråa jeans och en annan t-shirt som var blå. Inget av det var behagliga att ha på sig, men inget utav det andra verkade mycket bättre.
Kapitel 17:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag gick ut ur rummet och gick in Selin som stressat hade gått förbi. Snabbt slank hon undan och fortsatte att gå raskt iväg utan att ens titta mot mitt håll. Sakta gick jag till ett fönster i hopp om att kunna urskilja staden på håll, men tågets hastighet var för hög. Hela utsikten var färgerna, grått, blått, rött och grönt mixat ihop. När vi äntligen var framme saktade tåget in rejält så man nästan ramlade till av hastighetsskillnaden. Jag och Henrietta stod bredvid varandra framför öppningen medan vi väntade på att dörrarna skulle glida undan från varandra och visa upp den färgglada staden. Bakom oss stod Selin med en handen nedtryckt på min axel och den andra på Henriettas. Hon var klädd i en pompös klänning som tog upp en hel del av korridoren, den var färgad grön med små illrosa prickar var utspridda, hela hon lös svagt av de ljusa neonfärgerna. På huvudet bar hon en slags basker som var mörkblå med en massa rosa hår under. Längst bak stod Mags och Croft i grönblåa kläder båda två, Mags i en lite mer gammaldags kjol och en passande blus. Croft bar en enkel kostym och en liten hatt på huvudet. Medan dörrarna öppnades slog hjärtat fortare och nervositeten steg ännu, samma var det med Henrietta som panikartat sökte min hand att stöda sig mot. Hon fann den och tryckte till hårt, men jag drog inte undan handen utan tryckte lite svagare tillbaka. Synen som våra ögon uppfattade var överväldigande. De stora, färgglada höghusen och villorna, allt folk i regnbågens alla färger som stid och väntade på att få se årets deltagare från distrikt fyra i verkligheten. En människa som fångade min blick var en ung dam som stod bara några meter ifrån mig, hennes hår var lysande gult och stod lite på tvären. Hon bar en matchande klänning i samma gula nyans som var uppiffad med en massa glittriga saker. Där stod hon och betraktade mig med stora röda ögon, vilket skrämde mig lite eftersom de var röda, senare berättade de att det hette linser som man hade i ögonen för att ändra färg. Som bedövad stod hon och betraktade mig med en smått gapande mun. Hela ansiktet avslöjad om överraskning, men även åtrå. Bredvid stod en annan kvinna i ungefär sammaålder, något yngre och hängde på den korta, gulklädda damen med ungefär samma min blandat med förvåning. Bara några sekunder hade jag fått titta runt omkring mig innan Selin knuffade fram mig och Henrietta så att vi var utanför tåget. Med hennes armar på våra axlar och några fredsväktare omkring oss blev vi ledda till ett obehaglig ställe som var instängt och trångt med en massa moderna apparater här och där bärandes av färgglada människor.
Kapitel 18:
Spoiler:Tryck här för att visa! Jag var i ett rum som var väldigt belyst och hade vita väggar. Just nu var jag ensam och låg ner på ett slags sängbord. Det hade varit två stycken som hade finputsat mig, tagit bort alla fula men från mina år inne i distriktet. Alla ärr, mitt skäggstubb hade de ansat och klippt mitt hår, naglar och en massa andra onödiga saker som enligt huvudstadsborna är livsviktigt att göra. När vi kommit in hade jag och Henrietta splittrats och lämnats ensamma i olika rum tillsammans med de korkade huvudstadsmänniskorna. Vi skulle inte få se varandra innan uppvisningen hade en sagt, en man som hette Lark, en av mina stylister. Den andra hette Zarah. Tillsammans hade de hjälpts åt att fixa till mig. "Så nu är vi färdiga med dig, allt som saknas är klädseln och sminket. Sminket kommer vi fixa efter att Vendela har klätt dig. Din klädstylist alltså." Zarah stod i dörröppningen och gjorde stora och överdrivna gester när hon pratade. Bakom henne kom Lark fram, som var dubbelt så lång som henne och dubbelt så bred. Zarah var nämligen väldigt kort och smal, man såg till och med hennes revben genom den tajta rosa dressen och bredvid Lark, som var bredaxlad och muskulös, såg hon ut som en liten docka med överdrivet mycket smink på sig. "Kom nu Zarah. Vendela kommer snart." Han drog med sig Zarah ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Nu var jag ensam än en gång, men bara en kort tid eftersom Vendela kom strax efter. "Hallå! Här kommer jag och ska mäta ut några mått till klädseln, tro mig du kommer att bli överförtjust! Sen ska vi äta nåt! Jag är vrålhungrig, skulle kunna äta en hel ko!" Hon stod vid en bänk och skrattade över sitt lilla tal. Efter ett tag blev hon allvarlig och gick fram till mig med ett slags måttband. "Ställ dig upp nu så jag kan ta måtten." Snabbt ställde jag mig upp framför henne och stod poserande. Hon rodnade lätt eftersom jag var helt naken, men rodnaden försvann snabbt och blev istället till en allvarlig min. Hon hade säkert gjort detta tusentals gånger. Medan hon tog mått på axelbredden, höfterna, magen och allt som behövdes stod jag stilla som en staty. "Så färdigt. Du kan nog ta på dig rocken." Sa hon och pekade mot en grå morgonrock."Vi ska äta nu." Fortsatte hon. "Jaha." Jag gick och tog på mig morgonrocken och knöt den löst runt min midja. När hon gick ut ur rummet följde jag med henne till ett annat rum där det redan var dukat med mat på ett lågt bord. Hon satte sig ner på en låg skinnsoffa och pekade på soffan mitt emot henne." Sätt dig." Jag ryckte på axlarna och satte mig ner. På bordet låg allt möjligt, men det som fångade min blick var laxen. Jag skyfflade upp lite småpotatis på min tallrik och hällde en vit sås över som luktade svagt av vitlök, sedan tog jag en bit av den rökta laxen och började äta. Egentligen var jag inte jättehungrig, men åt ändå två portioner eftersom laxen smakade som himmelriket och påminde mig om hemma. "Så." Hon tittade på mig intensivt och fingrade på mahognybordet. "Hur känner du dig, Finnick?" Hon sa mitt namn med eftertryck och fortsatte att blänga på mig. Jag hade fått såna blickar innan, men inte så intensiva."Mår du." Hon stannade mitt i meningen och slickade sig på underläppen."Bra?" "Helt okej." Jag drack utav mineralvattnet som var i glaset framför mig. "Jaha. Vad bra." Hon blängde fortfarande på mig, vad ville hon egentligen. Sedan helt plötsligt reste hon sig upp och satte sig bredvid mig, hon lade sina långa armar runt mina axlar. "Är du rädd?" Hon viskade nu och tittade rakt på mig, men jag tittade bara rakt fram. "Nej." Jag svarade ärligt och snabbt. "Det är väldigt många som brukar vara rädda, men inte du, Finnick. Eller?" "Nej." Svarade jag igen och började bli besvärad av hennes beteende. Som tur var kom en annan kvinna in i rummet och började prata hastigt. Genast som hon hade kommit in hade Vendela snabbt rest sig upp och hennes blåa hår fladdrade till. Jag uppfattade inte vad den andra kvinnan sa utan bara Vendelas blick mot mig när hon stängde dörren. "Nån kommer snart." Hade hon sagt innan hon gått. Jag satt och drack mängdvis av det lyxiga, bubblande vattnet medan jag förvirrat tittade runt omkring mig. "Vad är det med dessa knäppa människorna." Sa jag för mig själv gång på gång och suckade. Till slut kom Vendela tillbaka. "Så, nu har jag klädseln med mig. Helt färdig!" Hon log brett som att låtsat som om hon varit helt normal hela tiden, om man nu skulle kunna kalla någon här för normal. "Kom och testa den." Jag gick fram till henne och rynkade på pannan eftersom jag redan nu förstod hur löjlig jag skulle se ut. Försiktigt hjälpte hon mig att få på dräkten och sedan alla "accessoarer". Efter det ledde hon mig till ett annat rum, där stod Zarah och Lark med en massa konstiga färgglada saker på ett bord som var fullt. De tryckte ner mig på en stol och började lägga på en massa saker på mitt ansikte som hade olika färger, stylade mitt hår och massa andra tydligen nödvändiga saker. När de var helt färdiga så hade jag suttit ner väldigt länge och fick ställa mig upp för att sträcka på mig. Alla de tre stylisterna tittade nöjt på mig och nickade på huvudena och tjattrade om hur bra detta skulle bli. Själv visste jag inte hur det såg ut, men anade starkt att det såg löjligt ut. Senare så gick jag, Vendela, Zarah och Lark till ett annat ställe där alla från de andra distrikten var. Överallt var det folk i färgglada och löjliga kläder. Både deltagare och huvudstadsbor. Det fanns också hästar och några slags vagnar som de var fästa vid. Vi gick till Henrietta och hennes prepteam som stod vid en vagn med två vita, skimrande hästar. När allihopa var samlade gick Henrietta fram till mig och log besvärat. "Ser jag så löjlig ut som jag känner mig?" Hon snurrade runt för att visa hela klädseln. Den var nästan likadan som min: en grön tajt dress som gick till knäna och en massa nät, låtsas sjögräs, metkrokar och annat var slängt ovanpå dressen som skulle försöka symbolisera vårt distrikt. Distrikt fyra: fiskedistriktet. "Ja, tyvärr. Synd att du inte ser lika snygg ut som jag!" Sa jag och blinkade med ena ögat mot henne. "Ha, ha, ha, så självsäker man kan vara då!" Hon log brett och slog mig på magen med en knuten hand. Det gjorde faktiskt ont, hon var väldigt stark. "Oj, vilken styrka!" Jag skrattade skojandes och klappade henne på axeln. "Tyvärr så förstör hela klädseln allt." "Jaså det säger du, har du sett dig själv då?" Hon låtsades att vara sur och blängde på mig, men började sedan skratta. "Tyvärr inte. Jag kan inte ens föreställa mig hur bra jag ser ut." Hon skulle precis säga något, men blev avbruten av Lark. "Så, gå upp på vagnen och glöm inte att le." Han ledde upp oss på den svarta, eleganta hästvagnen och vi hörde hur portarna öppnades för att börja släppa ut det första distriktet och sedan det andra, tredje. Nu var det vår tur. Hoppas ni gillade det!