The Starlighter (SV)

Rubrik: The Starlighter - A search for fridom
Genre: fantasy, äventyr, action
Rating: PG
Handling: Rosalind Esciro är precis som vilken annan tjej som helst. Bara det att hon inte har några vänner alls och verkar nästan osynlig. En kväll ser hon en stjärna falla, hennes enda önskan är at komma bort från platsen där ingen bryr sig om henne. När hon vaknar dagen därpå har hon kommit till en annan planet, till kungadömet Starlight. Här har mörkret invaderat och rikets sista hopp är att finna personen Starlighter. Folket tycks tro att det är Rosalind som är Starlighter.

Jag kommer inte att skriva om ingen vill läsa men jag hoppas innerligt att någon vill det.

Förhoppningsvis kommer jag att vara klar med första kapitlet senare ikväll eller imorgon.

YES!

1. Stjärnfallet!
Jag gick fram för att stänga det öppna fönstret.
Det var kyligt i rummet och det störde mina försök till att sova.
Just som fönstret slog igen kunde jag se något ljust skina till över himlen.
En sekund senare var det borta.
Inom sig önskade jag att få komma bort från detta ställe.
Här fanns det ingen som gillade mig och även om inte alla hatade mig verkade ingen se mig.
Det var synd för jag trodde inte precis att jag var elak, inte alls på något sett faktiskt.
Jag skulle verkligen behöva en vän.
Jag smög tillbaka till sängen och la mig ner.
Någon sekund senare somnade jag.
När jag vaknade upp var jag inte hemma, eller någon stans i närheten.
Jag låg i en dunge.
Lövverket ovanför mig var inte grönt och definitivt inte friskt.
Löven var gul, brun och en aningens rödaktiga. Barken hade en grånande färg och gräset under mig hade skavts bort och torr brunvit jord syntes. Himlen ovanför mig täcktes av svarta moln och jag kunde nästan höra hur naturen jämrade sig.
Jag reste mig långsamt upp och efter att ha tagit några steg insåg jag att marken var förkolnad. Något hade brunnit här.
Eller någon insåg jag när jag såg ben.
Framför mig låg ett stort slott med en by nedanför. Det hade nog varit vackert om det inte varit för att eld prydde många av de små husen.
Dessutom hade en bit av muren krossats och jag kunde höra panikslagna barnskrik i bakgrunden. Långsamt började jag gå mot portarna.
När jag kom fram såg jag att vaktar stod vid vardera sida om ingången.
De kollade misstänksamt mot mig men lät mig passera.
När jag såg människorna där insåg jag att jag måste rest tillbaka i tiden eller något för alla bar sådana där gammaldags kläder.
Det måste vara medeltiden eller något.
Alla stirrade konstigt på mig och helt plötsligt ropade någon:
”Det måste vara Starlighter, ta henne till slottet”.
Vakter sprang fram till mig och grep mig i armarna.
Först då insåg jag hur konstig jag faktiskt måste se ut i de här människornas ögon.
Jag hade ju samma kläder som jag hade haft på mig flera hundra år i framtiden.
Men jag hade ju inte gjort någonting.
”Jag har inte gjort något, jag svär” utropade jag i panikslagen ton.
Ingen lyssnade men alla nu på mig med förundran i blicken.
Dessa människor verkade tro att det var kul att se någon få huvudet avhugget.
Om jag nu skulle få det, jag kanske skulle bli satt i fängelse i all evighet eller kanske brännas på bål. Jag vågade nästan inte tänka på alla hemskheter som skulle kunna hända mig.
Varför hade jag önskat en så förbannat dum önskan?
Jag släpades in i slottet och fram till ett tronrum. Där inne satt förmodligen drottningen och en ung man.
Hennes son förmodligen.
Vakterna släppte mig och drottningen frågade:
”Vem är detta?”
”Vi misstänker att det är Starlighter” sa en av vakterna.
Drottningen sprack upp i ett leende och det såg ut som om det var det första på ett långt tag.
Hon reste sig upp och gick fram till mig.
Med ett långt smalt finger lyfte hon upp min haka och studerade mig med nyfikna ögon.
”Hur gammal är du?” frågade hon.
”17” svarade jag.

Superbra! Skriv mer!

*bevakar*

Super!

Kapitel 2. Berättelsen om mörkret!

”Vad vill ni med mig?” frågade jag.
Kunde någon verkligen bli så glad över att få bestraffa någon.
Med det menar jag såklart drottningens leende.
”Du ska rädda oss” utbrast drottningen.
Mitt hjärta stannade, min hjärna slutade fungera.
”Va?” undrade jag.
”Mörkret har tagit över här sedan vägar för länge. En dag för många, många år sedan klev en häxa in genom dessa portar. Hon gick rakt fram till tronen framför kungen som nu är död och förutspådde hur mörkret skulle invadera vårat rike. Först trodde vi inte på henne, kungadömet blomstrade ju och ingen ondska hade någonsin tagit sig innanför dessa murar. Men ett kort tag efter det började hela byar ute vid gränserna att mystiskt brinna upp. Inga överlevde för att berätta om det. Vi sände då ut sökningsgrupper för att hitta häxan och när vi väl hittade henne sa hon att en ung häxa från en annan tid och planet skulle komma med räddning. Denna häxan skulle vara en Starlighter, hon skulle tydligen kallas Roees. Med kraften från kungariket Starlight i sig självt. Med kraften att bemästra alla fem element och med kraften att prata och kommendera djur. Vi tror att detta är du!” förklarade drottningen.
”Men, men, jag har inga krafter. Jag är ingen häxa. Jag kommer visserligen från en annan tid och en annan planet men det betyder inte att jag är en häxa med magiska krafter. Dessutom heter jag inte Roees” utropade jag.
Drottningen kollade på en tjänsteflicka och sa:
”Ge henne ett av gästrummen och skaffa lite kläder åt henne.”
Flickan nickade åt mig att följa efter henne och det gjorde jag.
Hon visade mig till ett rum som var stort som hela bottenvåningen på huset jag hade bott i innan.
I mitten av rummet stod en enorm säng med otroligt mycket kuddar.
Lite längre bort fanns en skärm som kan kunde klä om bakom.
Ett skåp fullt med vackra klänningar fanns där även.
Och sedan flera fönster med otroligt vacker utsikt (förutom att hela riket var förstört då).
”Jag heter Rosalind, vad heter du?” frågade jag flickan.
”Jag, jag är Julienne” svarade flickan osäkert.
Jag log mot henne och hon tog fram en mörkrosa klänning med ett blänkande bälte av silver.
Hon hjälpte mig på med den och bar sedan iväg med mina förra kläder.
Jag gick ut ur rummet för att utforska slottet och märkte snart att den var fullt med olika gångar.
Allt verkade i stort sett vara en enda stor labyrint. Jag svängde runt ett hörn och gick in rakt i prinsen.
”Jag är ledsen, jag såg inte …” började jag men han avbröt mig och sa att det var okej.
”Jag är Kaan” förklarade han.
”Jag är Rosalind” svarade jag.
”Då är du Starlighter då” utbrast han och skrattade till.

Läser snart


Bevakar

Mn vad awesome! Bavakar