Annie Crestas historia

Överblick: De flesta känner Annie Cresta som vinnaren av de 70:e Hungerspelen, en flicka som blev galen när hennes distriktpartner dog.
Men vem var egentligen Annie Cresta? Hur lärde hon känna Finnick Odair? Och hur exakt blev hon galen?
Japp, frågorna är många. Vill ni ha dem besvarade? Läs den här fanficen!
Rating: PG - jag menar det är ju Hungerspelen.

Lite saker om Annie som vi aldrig fick veta och som jag kom på nu:
Annie är sjutton år. Hon är alltså två år yngre än Finnick, som nu är nitton (om ni inte redan förstått det).
Annie har fyra systrar. Mer om dem får ni veta sen.
I början av historien så kommer Annie att hata Finnick, eftersom han dödade hennes bästa vän Emily, som var distrikt 4:as ena deltagare tillsammans med Finnick.
Annie ser i min version ut så här:
http://24.media.tumblr.com/tumblr_m2eoliSC0O1rt5b2ao2_r1_500.jpg

Jahapp, då börjar vi då.

Kapitel 1:
Jag vaknar av att det regnar. Stora, tunga regndroppar faller ner på vårt halmtak och trummar försiktigt mot fönsterrutan i rummet jag delar med mina fyra systrar. Jag gäspar stort och sträcker ut mina armar som blivit stela av nattens sömn. ”Annie?” hör jag min tolvåriga lillasyster Tyne säga. ”Mm” mumlar jag trött. ”Varför regnar det alltid dagen före slåttern?” frågar hon. Jag rynkar ögonbrynen. ”Kanske för att änglarna gråter” säger jag. Tyne fnissar förtjust. Hon puffar till sitt vackra blå hårband. ”Vet du? Jag älskar att vara fin.” säger hon. Jag ler. Vår familj är inte fattig, inte rik. Trots det så kan vi unna oss lyx, som blå sidenhårband, ibland. ”Jag med, lilla sjöjungfru.” säger jag och kysser henne på pannan. Jag reser mig upp, lyfter bort Tyne från min säng och börjar bädda.
Lakanen luktar saltvatten. Inte för att det är något nytt, allt i Distrikt 4 luktar saltvatten, men jag önskar ändå att lukten någon gång kunde försvinna ur mitt hår, mina saker, mina kläder. Det spelar ingen roll hur många gånger man tvättar sina saker. Lukten lyckas ändå alltid smyga sig in.
Jag skyndar mig ner för den knarriga slitna gamla trätrappan ända tills jag kommer till vårt lilla kök. Det är inte mycket, vitmålat med kalkfärg. Några trämöbler. Det är allt. Mor har pyntat det lite med snäckor och sjöstjärnor för att få det att se lite hemtrevligare ut. På väggen hänger en gammal klocka. Jag rynkar pannan. Klockan är redan halv tolv. Jag har sovit i nästan nio timmar.
På en stol sitter min storasyster Lynn och trär några vackra pärlor på en tråd.
Hon arbetar som pärlfiskerska. I stort sett är det olagligt att ta med sig fångsten hem, men ibland gör Lynn det ändå.
”Du måste sluta ta med dig pärlor hem från båten.” säger jag. Lynn skrattar och ger mig det färdiga halsbandet. ”Annars vadå? Tänker du skvallra för fredsväktarna, lilla sjöhäst?” frågar hon. Jag ler och hänger halsbandet runt min hals. De svala pärlorna har en lugnande inverkan på mig. ”Var är far?” frågar jag. Tyne pekar på havshorisonten.
”Han måste arbeta hela dagen. Kommer hem imorgon.” säger hon.
”Mor fick en kund tidigt i morse.” säger Lynn och biter av en ny tråd. Jag suckar. Vår mor är sömmerska. Det är ett dåligt betalt, men viktigt jobb. Fiskare sliter på sina kläder snabbare än några andra. Jag går fram till vår lilla spis och tänder en eld. ”Passa elden, Tyne. Jag går till marknaden för att köpa lunch.” säger jag. Lynn ger mig en handfull pärlor. Pärlor är hett eftertraktat. För två stycken kan man få tio färska räkor.
Jag stoppar ner dem i min klänningsficka, drar på mig en sliten kappa och skyndar mig ut. Vinden blåser nästan omkull mig. Jag stänger igen ögonen för att skydda dem från det piskande regnet.
På marknaden är det tyst. Vinden viner fortfarande, men kommer inte riktigt in under tältdukarna försäljarna satt upp för att skydda varorna.
”Vilket väder. Gudarna måste vara upprörda.” säger Grey, den gamla fiskförsäljerskan som står i sitt stånd. Jag suckar. Alla i Distrikt 4 är väldigt vidskepliga. Folk tror benhårt på gamla skrönor, som havsgudar.
”Ja. Slåtter imorgon.” säger jag. Grey nickar.
”Nåväl. Vad kom du hit för att köpa, miss Annie?” säger hon. Jag pekar på en stor fin lax som ligger och stirrar sorgset på mig.
”Den där.” säger jag. Hon nickar och börjar slå in den i vitt papper.
”Hur mycket?” frågar jag och visar mina pärlor.
”Fyra.” säger hon och vi byter. Precis när jag ska gå därifrån fastnar min blick på något. I kanten av Greys stånd ligger en stor fena.
”Vad kom den ifrån?” säger jag. Grey tittar sig omkring, lutar sig fram och viskar ”En sjödam.” säger hon. Jag rycker till.
För 70 år sedan, under den mörka tiden, blev huvudstaden plötsligt kreativ. De började skapa olika djur, mutanter, konstruerade för en enda sak: Att döda. Sjödamer var sådana. På långt håll ser de ut som sjöjungfrur. De sjunger som änglar för att locka till sig folk. När man når fram till dem förvandlas de till stora monster med huggtänder.
”Hur fick du tag på den?” viskar jag. Grey ska precis svara när någonting bakom mig hejdar henne. Jag vänder mig om och möts av ett par havsgröna ögon som stirrar på mig. ”Hur fick du tag på den?” härmar personen. Jag känner genast igen rösten. Åh nej. Finnick Odair. ”Det var jag som sålde den till henne.” säger han nonchalant och sätter sig på kanten av Greys bord. Jag himlar med ögonen.
”I dina drömmar, Odair. Huvudstaden vågar väl inte riskera ditt vackra ansikte för något så farligt som en sjödam.” säger jag. Han ler retsamt.
”Så du tycker att jag är vacker?” säger han. Jag tvekar lite.
”Det var inte vad jag sade.” säger jag osäkert. Hans leende blir ännu bredare. ”Åjo. Så gott som.” säger han.
Jag boxar till honom på armen.
”Du är en sån dum idiot, Odair.” säger jag. Han ler. ”Kanske det.” säger han.
”Du går mig på nerverna. Stick hem till din segrarby.” säger jag och går därifrån med näsan i vädret. Jag hör honom skratta bakom mig. Egentligen brukar jag inte bråka med folk. Men Odair går mig så pass mycket på nerverna att jag bara måste. Finnick Odair anses av många som den vackraste mannen i hela Panem. Jag hatar honom. Kanske är jag den enda som ser honom för det han verkligen är: en mördare. Han dödade Emily, som var min bästa vän.

”Jag har en lax här, Lynn” säger jag. Hon tar den och väger den i handen.
”Fin.” är allt hon säger innan jag går in och börjar laga till den.
Det distraherar mig lite ifrån tankarna på slåttern imorgon. Jag är sjutton år gammal och har nitton lotter med i kloten. Två av mina fyra systrar ska vara med i slåttern i år. Tyne, som är tolv år, har bara en lott. Hon fick på inga villkor ta ut några tesserass. Både jag och Lynn vägrade. Min andra syster som ska vara med är June. Hon är fjorton år. Egentligen fick inte June ta ut några tesserass heller, men hon gjorde det i alla fall eftersom vi ett tag var i desperat behov av förnödenheter.
Lynn är tjugo år och för gammal för att vara med i slåttern. Annabelle är den andra systern i familjen som inte ska vara med i slåttern. Hon är för liten, bara fem år.
Jag tvingar bort tankarna ur huvudet och fortsätter att rensa laxen. Känslan av de svala fiskfjällen mot mina händer är på något sätt lugnande.
När jag rensat fisken så börjar jag att steka den. Flera gånger måste jag dra undan handen från vår omoderna spis eftersom jag är ganska okoncentrerad och håller på att bränna mig själv hela tiden. Lynn sitter tyst vid köksbordet och trär pärlor på trådar, precis som hon gjorde innan jag hade kommit hem också. Det är knäpptyst. Det enda som hörs är ljudet av fisken som fräser i pannan och Tynes tysta lek med pärlor.

Efter lunchen måste jag ut och tvättar kläder. Tyne har, på något mirakulöst sätt, lyckats få en stor brun fläck på sin ljusblåa klänning som hon gnäller om hela tiden. Jag suckar, men vet att jag måste tvätta den åt henne för att inte dagen ska bli förstörd.
Jag får praktiskt taget slita av henne klänningen, ta ett par stora stenar och skynda mig ut. Det är inte bara Tyne som har fått fläckar på sina kläder. Jag måste tvätta minst sju plagg till.

Ute har det slutat regna. Solen tittar försiktigt fram bakom horisonten tillsammans med en underbar regnbåge.
När jag sniffar i luften så känner jag doften av våt sand.
Jag rusar ner till klipporna där jag brukar tvätta. Jag tittar mig omkring. Självklart så är det ingen där. Folk vill inte tvätta här ute idag, nej de vill hellre tvätta inne. Jag drar snabbt av min klänning så att jag står i en vit underklänning. Jag vadar ut i vattnet och börjar långsamt gnugga fläckarna.
När jag är färdig så börjar jag rusa hemåt igen, där jag hänger upp de blöta kläderna på en lina. Det är först då jag upptäcker att jag glömt den blå klänningen på stranden.

Dagen förflyter. Jag har ännu inte hunnit gå ner och hämta den blå klänningen än. Min hjärna avhåller mig av någon anledning från att göra det.
När solnedgången har sänkt sig över vårt lilla hus så bestämmer jag mig. Klänningen kan inte bara ligga där. Jag måste hämta den.
Jag släpper allt jag har i händerna och börjar rusa ner mot stranden, koncentrerar hela mitt väsen på att nå den.

När jag kommit ner till stranden så stannar jag tvärt.
Jag är inte ensam.

Okej, första kapitlet var kort, men jag har tusen andra fanfics som måste uppdateras och dessutom en oförklarlig värk i bihålorna…
Imorgon = nytt kapitel ♥

Du är jätte duktig

Åter igen kan jag inte förklara hur bra den här är!
Den är helt klart BÄST!!!

Okej, jag har tagit en liten paus från alla mina ff:s, men ikväll kommer det mer
♥

Okej! Den som väntar på nåt gott…

Kapitel 2:

Jag står och betraktar personen förvånat. Bakifrån ser jag att den har bronsfärgat hår och är ganska muskulös. Personen snyftar tyst ner i sina händer. Ibland kan jag höra personen mumla ord som låter som
”huvudstaden”, och sådana saker. Jag försöker smyga mig fram mot klänningen utan att höras, men självklart så lyckas jag inte. Personen vänder mig om, och jag stirrar rakt in i Finnick Odairs havsgröna tårfyllda ögon. Åh, bra Annie.
Jag närmar mig försiktigt klänningen, som ligger orörd på sanden. Finnick studerar mig noggrant, följer vartenda steg jag tar.
Och plötsligt så bestämmer jag mig. Jag släpper klänningen med blicken och rör mig försiktigt fram emot honom. Jag slår mig ner bredvid honom på den kalla klippan. En stund sitter vi bara tysta och blickar ut över de kluckande vågorna. Sedan harklar jag mig.
”Hej”, säger jag.
”Hej”, mumlar han med tjock röst.
”Hur är det?” frågar jag försiktigt. Han rycker på axlarna.
”Bra, antar jag.” säger han och torkar ur ögonen.
”Du sade något om huvudstaden”, säger jag, och vill genast ge mig själv en örfil för att jag låter så nyfiken. Finnick stelnar genast till och rycker oberört på axlarna. Trots det så kan jag se att han ser nervös ut. Man får inte förolämpa huvudstaden någonstans.
Jag harklar mig försiktigt och lägger ena handen på hans arm.
”Är du säker på att du är okej?” frågar jag försiktigt. Om Lynn var här nu så skulle hon förmodligen skratta åt mig och reta mig för hur tröstande jag är mot alla.
Finnick skrattar till. Det är ett hårt skratt som skrämmer mig lite.
”Okej? Har jag någonsin varit det? Jag vann hungerspelen när jag var fjorton år, men jag önskar att jag dött? Vet du varför?” skriker han. Han låter helt hysterisk. Jag motstår frestelsen att rygga tillbaka, Istället så skakar jag försiktigt på huvudet och drar bort handen från hans arm.
”För att livet som segrare är lika hemskt som att vara död!” skriker han.
”Varför?” frågar jag med en liten röst. Han lugnar ner sig igen och begraver ansiktet i händerna igen.
Jag lägger ena handen på hans arm igen och känner att han skakar.
”Annie!” hör jag Lynns röst uppifrån huset. Både jag och Finnick hoppar till.
”Var är du? Det är middag. Mor har kommit hem, hon har med sig massa mat!” ropar Lynn igen. Jag reser mig upp, rafsar åt mig min klänning och börjar rusa iväg från stranden när jag plötsligt kommer på en sak. Jag stannar så tvärt att sanden far upp på mina lår.
”Du…” börjar jag. Finnick drar upp sitt ansikte ur händerna. ”Jag är ledsen för det där jag sa imorse.” mumlar jag. Till min förvåning så skrattar han till.
”Det är okej. Faktiskt så är det jag som borde be om ursäkt för att jag var en… tja… irriterande, uppblåst fåne.” säger han. Jag drar lite på munnen och rusar upp för branten, upp till huset. När jag är uppe vänder jag mig om.
Jag vinkar lite åt Finnick, som vinkar tillbaka.

”Där är du, Annie!” utropar Lynn. Hon tillåter sig själv att ta en paus från rensningen av trädgårdslandet och torkar av sin jordiga hand på pannan.
”Var har du varit? Mor är där inne. Hon har varit vansinnigt orolig, lilla sjöhäst.” säger Lynn. Jag ler och går in genom den öppna ytterdörren. För det mesta brukar folket i vårt distrikt ha öppna ytterdörrar eftersom det alltid är så varmt.

”Annie!” Mor rusar fram och kramar mig så hårt att jag tappar klänningen.
”Jag har varit så orolig! Var har du varit? Och varför är du bara i underklänningen?” viskar hon.
”Om du hade varit hemma kanske du skulle ha vetat”, säger jag innan jag kan hindra mig. Jag ångrar det genast. Mors ögon tåras.
”Åh, Annie. Jag försöker verkligen…” viskar hon, men jag kramar om henne hårt igen innan hon hinner fortsätta.
”Jag vet”, mumlar jag. ”Det var dumt sagt av mig. Förlåt.”
Hon tar tacksamt emot min kram. När hon släppt mig går hon fram till en stor korg på köksbordet och vinkar åt mig att följa med.
”Titta vad jag fick idag”, säger hon och öppnar den. Jag flämtar till. I korgen ligger det drivor med mat. Det finns frukt, fisk, kött… Ja, till och med en flaska fylld av mjölk. Jag rör försiktigt vid ett klargrönt äpple.
”Vem gav dig det här?” viskar jag.
”Åh, Mags Sivine.” säger mor. Jag rynkar ögonbrynen.
”Mags Sivine? Mentorn? Hungerspelsvinnaren?” frågar jag. Mor nickar.
”Jag lagade en klänning åt henne. Hon är så rar, den gamla damen. Visste du att…” Hon fortsätter att oavbrutet babbla på om Mags vackra klänning.
Jag lyssnar inte. Istället lagar jag till en av fiskarna.
”Men, Annie!” Jag avbryts tvärt och tittar upp. Mor står med händerna i sidorna. ”Lyssnar du ens på mig?”
”Va?” mumlar jag. Hon stönar.
”Jag undrade vad du ska ha på dig imorgon, på slåttern.” viskar hon med darrande röst på ordet ”slåttern”. Jag rynkar pannan.
”Min vita klänning, antar jag. Hurså?” mumlar jag.
Hon rycker på axlarna. Slåttern. Det är ett just nu förbjudet samtalsämne här hemma. Jag återgår oberört till att flå fisken. Jag gör det till en utmaning. Hack, hack, med kniven. Inte gråta. Hack, hack, med kniven. Inte gråta.
Det lyckas inte. När jag precis ska börja steka fisken så upptäcker jag att tårar har börjat droppa ifrån mina svekfulla havsgröna ögon. Jag börjar storgråta.
”Men lilla vän!” Mamma skyndar sig fram mot mig och lägger armarna om mig.
”Annie, det kommer att bli bra. Ingen av oss kommer att bli utvald. Lyssna på mig. Okej?” säger hon med stark röst. Jag nickar lite. Mina långa mörka lockar faller ner som en slöja framför ansiktet.




Under middagen sitter alla tysta. Mor gör några tama försök att få igång ett samtal, men alla ignorerar henne, och snart ger hon upp.
Tyne petar i sin fisk.
”Annie, jag är inte hungrig”, gnäller hon. Jag suckar. Jag är någon slags modersfigur för Tyne eftersom vår riktiga mor nästan aldrig är hemma.
”Ät tre bitar till, Tyne. Sedan får du gå.” säger jag och dricker upp mitt vatten. Tyne gnäller lite till innan hon dramatiskt stoppar i sig fisken. Annabelle sträcker ut handen för att ta sitt tredje glas mjölk, men jag hejdar henne.
”Stopp där, matvrak. Du får låta maten sjunka ner lite.” säger jag och hatar genast mig själv när jag ser Annabelles besvikna min. Mjölk är något alldeles extra för oss. Även fast vi inte hör till de allra fattigaste i distriktet så är det sällan vi har äkta mjölk hemma. Jag tror till och med att jag kan räkna de få gånger jag druckit mjölk på ena handens fingrar. Jag suckar.
”Visst, ta lite, då.” säger jag. Annabelle ler brett och anstränger sin femåriga arm för att hälla upp mjölk utan att spilla.
När vi ätit upp så går mor genast ut genom dörren. Hon säger att hon måste sy på en beställning, som tydligen är mycket viktig, och därför så får vi vara ensamma resten av kvällen.

När Annabelle gäspar för hundrade gången så bestämmer jag mig.
”Läggdags. Lynn, kan du ta Annabelle och June? Jag tar Tyne.” säger jag. Lynn nickar, tar Annabelle i famnen och June i den andra handen.

”Annie?” Tynes röst är sömndrucken. Jag sitter på hennes sängkant och stryker henne försiktigt över hennes mjuka lockar.
”Mm…” mumlar jag.
”Tänk om jag blir utvald?” viskar Tyne och sätter sig upp så att jag kan se henne. Hennes havsgröna ögon är fyllda med tårar.
”Det händer inte”, lovar jag. Tyne ser inte det minsta lugnare ut.
”Men om du eller June blir utvald, då?” viskar hon med darrande röst.
”Det händer inte heller.” säger jag bestämt.
”Lovar du?”
”Jag lovar.”

Så, nu är den alltså här igen: slåtterdagen.
Jag står i vårt rum. Alla mina systrar har redan gått ut på gården, där de står och väntar på mig.
Jag står kvar och tittar mig själv i spegeln. Jag har på mig en knälång vit klänning. Mitt hår är uppsatt i ett vitt sidenband.
”Vad händer om jag blir utvald?”
Jag sväljer hårt och sluter ögonen.
”Det händer inte. Andas, Annie.”
Jag blir avbruten i mina tankar av att dörren till rummet öppnas. Jag öppnar ögonen. Mor har kommit in i rummet och ställt sig bakom mig med händerna på mina axlar.
I spegeln ser vi ut som ett typiskt mor – dotter par. Mor är fortfarande några få centimeter längre än vad jag är. Mors ansikte är härjat av alla år av hårt arbete, men här och där kan man se hennes forna skönhet titta fram.
Hennes långa hår är uppsatt i en fläta, och hennes läppar formar ett leende när hon tittar på oss.
”Annie, du har blivit så vacker”, viskar mor gråtmilt.
”Tänk om jag blir utvald? Eller Tyne? Eller June?” mumlar jag. Mor vänder på mig så att jag måste stirra in i hennes ögon.
”Annie Elizabeth Cresta. Det händer inte. Okej?” säger hon. Jag nickar och försöker låta bli att börja gråta.

”Välkomna, välkomna!”
En varm bris sveper in från havet. Jag står i en inhägnad tillsammans med massor av andra sjuttonåriga flickor. Framme på scenen står Abidella Tryen. Hon är distrikt fyras eskort till huvudstaden. Abidella har kritvitt hår som är omsorgsfullt lockat och ligger perfekt på hennes smala huvud. Dagen till ära har hon satt på sig en lustig liten gredelin hatt. Hennes ansikte är mycket och noga sminkat. Hon är klädd i en guldfärgad klänning, vit kofta och matchande pumps. Jag har fått veta att hon är trettiosex år gammal, men hon ser inte ut att vara en dag över tjugofem.
”Som ni vet så har vi idag samlats här för att se vilka lyckliga personer som kommer att bli distrikt fyras deltagare i de 70:e hungerspelen!” Abidellas pipiga huvudstadsdialekt är skrattretande.
”Om ni nu vill vara så snäll, mr Blue.” säger hon och vinkar fram vår borgmästare. Han börjar hålla talet om Panem, landet som reste sig ur askan av Nordamerika. Han berättar om den mörka tiden, och hur de bestämde sig för att skapa Hungerspelen. Jag lyssnar bara med ett halvt öra. Talet är långt, tråkigt och dessutom har jag hört det sju gånger nu.
”Det var väl fantastiskt?” kvittrar Abidella. ”Nu är det dags att lotta ut våra deltagare. Damerna först!” Hon trippar fram till glasklotet där jag vet att mitt namn förmodligen ligger i nitton gånger.
Hon tar tag i en lapp mellan tummen och pekfingret och sänder en triumferande blick ut på oss. Jag börjar må illa.
Abidella trippar fram till mikrofonen, öppnar lappens tunna försegling och harklar sig.
”Annie Cresta!”
Tills idag har jag varit stolt över mitt namn. Nu önskar jag inget annat än att bara få vara någon annan.
Jag kan inte andas. Hur hände det här? Det måste ha blivit något fel. Ett allvarligt fel. Jag står kvar i folkmassan, vågar inte gå upp.
”Annie Cresta!”, piper Abidella igen. ”Kom hit, vännen.”
Jag börjar vackla ut genom inhägnaden och fram över mittgången. Alla delar på sig så att jag kan gå upp utan att behöva tränga mig fram.
Uppe på det andra trappsteget till scenen så håller jag på att snubbla. Jag kan nästan höra Lynn säga:
”Ta det lugnt, lilla sjöhäst.”
Lynn. Jag söker efter henne i publiken och hittar henne med mor och Annabelle. Mor klamrar sig skrikande fast vid Lynns arm. Annabelle bara tittar på, skräckslagen. Lynn ser sorgsen, men lugn, ut. Hon lyfter på sin kind och pekar på den.
”Håll huvudet högt. Visa dem inte att du är rädd.”
Jag lyfter min kind och tittar högburet mot den blå himlen där fiskmåsar skriar. De är fria, glada. Precis min motsats.
De sista stegen upp till scenen känns ungefär som tusen stycken.
Abidella tar tag i min arm och för fram mig till mikrofonen.
”Är du Annie Cresta?” piper hon.
”Ja” Min röst är inte mer än en viskning.
”Hur gammal är du, blomman?” Blomman? Vilket smeknamn.
”Jag är…” jag sväljer hårt. ”… sjutton år.” Min röst bryts. En våg av lättnad fyller mig när Abidella fortsätter med proceduren genom att dra pojkarnas namn.
”Jack Brown!”
Jag håller nästan på att svimma. En lång, muskulös pojke drar sig ur artonåringarnas hägnad och tar sig lugnt fram mot scenen.
Åh nej. Jack. Jack var, är, min bästa vän. Vi gör allt tillsammans.
Hur ska jag kunna döda honom?
”Då, så! Skaka hand!”
Jack tar min iskalla hand i sin varma och ger den ett lätt tryck.
Det är allt. Sedan blir vi infösta i rättens hus.

Okej, om nån undrar hur Abidella ser ut;
http://farm8.staticflickr.com/7061/6880677206_962851e2e9.jpg

WOW…super bra!

Bevakar! Sjuktbra! längtar efter mera

Meeeeeeeeeer! Jag älskar Annie!

Jag skakar!!!