Without you [berättelse] [SV]

Här kommer en berättelse eller vad man ska kalla det. Det kommer fler kapitel snart och.. ja. That's it. :] ♥

Titel: Without you.
Rating: PG, fast det avgör man nog bäst själv
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nope :_:
Handling: År 1939 tvingas 13:åringen Adenne fly till Sverige, då nazisterna kommer till hennes hemstad Wien. Alla vet att det kommer att bli krig, men ingen är säker på när eller hur. Samtidigt bor hennes storasyster Leonie kvar och får uppleva hemska saker. Man får följa båda, Adenne i en fosterfamilj som behandlar henne hemskt och Leonie, som skickas till ett av nazisternas läger.

Okej, texten där uppe var väldigt svår att få ihop och jag vet att det låter KONSTIGT men hopas att någon orkar läsa lite i alla fall Så, enjoy ♥


I promise (Adenne)

-Såja gumman, det kommer att bli bra. Bara några månader sen kan du komma tillbaka. Sa mor och kramade hårt om mig.
Hon snyftade till och backade ett steg, fortfarande med händerna om mina axlar.
-Det blir bra, Dennie, jag lovar. Sa hon och såg ut att aldrig vilja släppa mig.
-Har du med dig allt? Frågade far och strök mig över håret.
Jag nickade och minnesbilder susade genom mitt huvud. Hur tyskarna hade kommit in till oss, hotat med pistoler och gått igenom våra saker.
Jag kände hur någon drog upp mig på tåget och det började rulla. Mor höll fortfarande i min hand och sprang vid sidan av spåret.
-Du måste skriva! Ropade far och jag såg hur tårar började strömma fram också över hans kinder.
-Varje vecka! Skrek jag till svar innan min hand slets från mor. Min familj, mitt hem och allt jag kände till försvann längre och längre bort.

------------------------------------------

Hur länge jag hade suttit på tåget visste jag inte, och ville inte veta för den delen. Överallt hördes det ljud från barn som grät. De hade ryckts från sina familjer och något hemskare finns inte. Eller jo. Ödet som skulle ha väntat dem om de hade stannat kvar. Alla visste nog om det. Det skulle bli krig. Det låg som en bubbla över alla, men ingen vågade säga det rätt ut. Då skulle det sista hoppet försvinna och ingen ville vara orsaken till det. Jag såg ut genom fönstret. Om bara Leonie hade varit här. Gett mig lite hopp. Men hon var för stor. Sverige tog bara emot barn under sexton år, inga undantag. Det brände bakom ögonlocken igen. Jag förstod inte varför de gjorde så här. Nazisterna, varför hatade de oss så? Vad hade vi gjort dem?... Vi var judar, inte monster som de verkade tro. Plötsligt kände jag hur tåget bromsade in. Med darriga ben gick jag ut med de andra barnen. Vi var framme i landet som skulle bli vårt hem. Hur länge vi skulle behöva stanna här visste ingen. Det värkte inombords och jag insåg att jag redan saknade min familj.





I’m here. Always (Leonie)

Jag hade sett henne åka, men ändå inte stått där med mor och far för att ta ett sista avsked av henne. Antagligen var jag för feg. Att stå där och inse att jag inte visste hur länge jag behövde vänta för att se min lillasyster igen… Om jag ens någonsin fick det. Det kändes bättre att inte behöva säga hejdå, mer som om hon bara var utomhus och snart tillbaka. Men självklart var det inte så. Hon var borta. Jag ville bara inte förstå den hemska sanningen. Mor hade gråtit hela vägen hem och jag kände mig lika obekväm som vanligt. När vuxna gråter faller allt ihop. De ska vara klipporna som man kan luta sig mot, som aldrig rasar samman. Jag antar att det från och med nu är min tur att ta den rollen.

------------------------------------------

-Leonie?
Mors röst lät så skör, som om hon var på väg att bryta samman.
-Ja, mamma? Sa jag och slog armarna om henne.
-Jag ville bara se att du fortfarande var här. Mumlade hon.
Jag förstod precis. Dennie var borta. Jag behövde vara kvar.
-Jag är här mamma. Alltid.

Någon som gillar? ♥

Molly Tonks, jag gillar!! Mer??

Bra! *Bevakar*

Bevakar! Denna berättelsen verkar presic lika grym som din ff! Den påminner om en bok jag har läst som handlade om en tjej som hette Stephanie och som oxå flydde från Wien till Sverige. Super bra!

Gud vad bra!

Aw tack för alla fina kommentarer :') Här kommer ett kort kapitel ♥

Thank you for nothing, go ahead for all. (Adenne)

En tjock tant med oerhört mycket puder stod framför, eller snarare ovanför mig. Hon var mycket längre än jag, och den unket söta lukten från hennes parfym stack mig i ögonen. Hon sa något med en kall röst, och suckade till då jag inte svarade. Orden lät konstiga, kantiga. Jag såg upp på henne och svalde. Kunde ingen tyska? Kvinnan pekade på sig själv och försökte så tydligt som möjligt säga ’Fru Edenblad. Marie’ men hon började snart hosta av cigaretten i sin hand. Jag lyfte började dra min väska över marken och svalde igen för att hålla tårarna borta.

---------------------------------------

Jag satt på sängen och tog försiktigt ur mina flätor. Innan Marie hade gått ut ur rummet hade hon nypt tag i den ena med sina kraftiga nävar och grymtat något. Helst hade jag velat slippa, men nu verkade jag behöva ta ur flätorna som mamma så varsamt hade gjort åt mig i morse. Bara det gjorde mig nedstämd. Och jag skulle vara här i evigheter… Plötsligt hörde jag Maries vrålande. Hon hade snabbt övergett det pipiga, ’damaktiga’ tonfallet som hon tidigare använt framför andra. Jag rusade så fort benen bar mig nerför trappan och höll på att snubbla över mina egna fötter.
-Mat. Grymtade hon och sköt över en tallrik med korvar till mig. Jag såg från fatet till Marie och harklade mig, innan jag insåg att hon inte skulle förstå ett ord om jag försökte klaga. Korv. Fläsk. Som enda utväg sköt jag ifrån mig fatet. Och möttes av en stark örfil som brände till över kinden och fick det att ringa ringa… ringa genom mitt huvud.


Det här kapitlet var dåligt. Ni behöver inte säga typ 'neej inte alls!' för det är i alla fall sant Aja

Molly Tonks, jag behöver visst säga det, för det var JÄTTEBRA!!!!

Jag kan bara hålla med det är super!

Bara bra! Inte dåligt alls!

Förlåt att jag inte skrivit på 2 veckor, kommer kanske mer ikväll ❤❤